När VISA blir till vägs ände

Vägen in i samhället (VISA) är en kurs för den som väntar på en plats på svenskakursen. Här lär man sig hygien, jämställdhet och om kronofogden. Sic! Maciej Zaremba har gjort det igen. Helt på egen hand, gång på gång, klarar han av att visa varför vi behöver invandrare. En infödd svensk skulle aldrig kunna berätta om oss på detta sätt. Tänk vad vi kunde lära oss om oss själva om vi bara klarade av att lära dessa människor svenska.

Jag har äntligen fått tid att läsa de två första artiklarna i Zarembas nya artikelserie I väntan på Sverige. Som vanligt gör det ont mellan skratten. Är vi så här dåliga? Är det sant?

Min fru arbetar på Migrationsverket och tillhör dem som ser hur flyktingarnas första intryck av Sverige ser ut. Vad jag förstår är det inte särskilt smickrande. Får man tro Zarembas skriverier gäller det även andra, tredje och fjärdeintrycket.

Som före detta verksam i utbildningsbranschen och utbildad pedagog har jag alltid hyst övertygelsen att det svåra med undervisning är att få till stånd motiverade elever, sen löser sig resten av sig själv. Det svenska systemet för att undervisa nyanlända i svenska språket kan knappast klaga på motivationen hos de som kommer hit. Jag har svårt att tro att inte i stort sett alla vill lära sig svenska. Så vad kan gå fel? Maciej Zaremba:

>Försök att lära ut språk till en klass på trettio elever (femtio, om du har otur) som varje vecka fylls på med nybörjare, där några är docenter, andra inte kan stava, där några vill ge järnet medan andra inget kan ge, då de går på valium efter våldtäkten i Kenya. Ännu andra sitter här på tredje året, för att någon bestämt att de behöver ”ha fasta rutiner och någonting att göra”. Och du själv, bästa lärare, har kanske aldrig undervisat vuxna, om du alls är språklärare. Du kan vara danspedagog som frågar kollegerna vad det är för skillnad mellan objekt och subjekt (ja, det hände hos statliga Lernia i Stockholm). Men råkar du vara behörig SFI-lärare, vilket betyder att du pluggat längre är dina kolleger som undervisar svenskar, har du lägre lön och längre arbetsdagar.

Tydligen allt. Och jag är övertygad om att det beror på ett grundläggande strukturellt fel. Vår utgångspunkt är fortfarande att vi svenskar skulle klara oss bättre om alla var som vi, eller allra helst om vi fick klara oss helt själva. För endast Sverige svenska krusbär har betyder inte längre bara att vi längtar hem när vi är borta. Det betyder också att inget annat duger.

Det är helt enkelt dags att vi kommer överens om att vi behöver dem, de som vill komma hit, och att vi borde tacka dem. Först då kan de få det mottagande de förtjänar.