Att stjäla eller inte stjäla det är frågan

Som stor fan av Mad Men går jag i väntans tider. Den hade premiär i USA förra helgen och ikväll kan vi se den i Sverige. Under veckan har jag duckat den information som spridits över Facebook och andra kanaler om vad som hände i det första avsnittet. Det verkar vara viktigt att inget veta; seriens skapare Matthew Weiner ville hemlighålla så mycket som möjligt inför premiären:

Publiken ska få samma chans som de av er som har fått se det nya avsnittet. Deras puls ska höjas när vinjettmusiken börjar och de ska inte ha en aning om vad som kommer att ske. (citatet från Svd)

Det är något egendomligt med att vara så noga med hemlighetsmakeriet för den amerikanska publiken samtidigt som den internationella publiken får vänta på på premiären och själva tvingas undvika spoilers. Anna Troberg skrev en debattartikel på SVT Debatt i veckan om det absurda i att hänga kvar vid den gamla synen på TV-tablåer i en tid då tekniken möjliggör samtidiga premiärer över hela världen. Varför ska vi vänta en vecka när serien redan är tillgänglig på nätet bara timmar efter premiären?

Rättighetsägarna vill få det till att de som inte står ut med den påtvingade väntan utan laddar ner avsnitten så fort de blir tillgängliga ägnar sig åt stöld. Stjäla vill man ju inte, så det är kanske ett bra argument att vänta den där veckan. Men är det stöld? I NY Times funderar en amerikansk jurist över den frågan.

Själv bestämde jag mig för att ge min bild av saken genom en liten fabel om bad- och friluftsliv. Håll till godo.

Den otäcka kanotismen

Det var ett vackert sjölandskap som bredde ut sig någon gång någonstans. Sjöar av olika djup, form och utsträckning lyste blåa i solgasset vackra sommardagar. Längs sjöarnas sydliga stränder låg vackra vikar med långgrunda sandstränder, mjuka stenhällar med lätt åtkomst till vattenbrynet, låga gräsklädda kullar med utsikt över nejden och alla andra sjönära lockande platser du kan tänka dig.

Längs den sydliga stranden fanns naturligtvis fast bosatta familjer som ägde hus och tomter med tillgång till dessa stränder. Under generationer hade de ordnat och fejat så att de vackraste platserna längs stranden var anpassade för badande, picknickar och grillkvällar. Där fanns bryggor där det behövdes, eldplatser med sittplatser och andra värdefulla mänskliga tillägg till det som naturen redan anordnat.

Badplatserna och de vackraste utflyktsmålen kunde nyttjas av alla och envar för så var det i detta land. Stranden kunde man inte äga ensamrätt till. De flesta som bodde längs stranden hade inget problem med detta. Så länge de sällsynta badgästerna tog väl vara på stränderna och inte skräpade ner eller förstörde någonting så räckte de till alla.

Allmän hänsyn gjorde att det värde som skapats genom många års snickrande och vårdande av tomtägarna kunde nyttjas av många utan att det blev mindre värt för dem som lagt i bryggorna och byggt upp picknickplatserna.

Detta skulle förändras.

En första aning om detta var när några av markägarna insåg att det faktum att de kontrollerade tillfartsvägar och ägde den mark som man kunde parkera på gjorde att det gick att tjäna pengar på stranden. Vägar breddades, stora ytor asfalterades och delades in i rutor, skyltar om parkeringsförbud och parkeringsautomater sattes upp. Snart kunde några av de driftigaste njuta av en fin liten inkomst från sina parkeringar.

Parkeringarna gjorde att fler började fundera på hur de kunde erbjuda något till bad- och utflyktsfolket. En hel liten badindustri växte fram som sålde glass eller ved, hyrde ut badleksaker och campingutrustning. Det startades simskolor. Någon kom på att man kunde ta betalt för att ta med barn ut på friluftsliv.

Fortfarande var stränderna ett ställe där badfolket och de bofasta levde i harmoni med varandra för det mesta. De som badade kunde välja att bara ta ett dopp om de inte ville bli en del av badindustrins kundkrets. De bofasta kunde välja att delta i badbranschen som producenter och få betalt för att stora skaror besökte ”deras” bit av stranden eller om de helt enkelt ville stå utanför och njuta av den själva.

Men detta skulle förändras.

Det fanns hela tiden en grupp människor som ville njuta av stranden utan att vara en del av strandekonomin. Kanotister och friluftsmänniskor som tog sig till stranden utan att behöva använda några av de nyttigheter som erbjöds mot betalning. Utan behov av parkeringsplatser, tilläggstjänster eller utrustning.

Dessa människor smälte in bland de andra badgästerna. Det värde som fanns i själva naturen såsom gud skapat den – det glittrande vattnet, det böljande landskapet och de vackra vyerna – kunde alla glädjas åt utan att det blev mindre av det för någon annan. De värden som skapats av människorna längs sjön – badbryggor, grillplatser och ansade gräsmattor för lekar – var tillräckligt omfattande för att inte värdet av det skulle minskas för någon bara för att någon annan också var där. Åtminstone så länge alla visade varandra hänsyn.

Visst förekom det badjävlar som skräpade ner, inte frågade om lov innan de slog läger för natten, eldade på fel ställen eller på andra sätt förstörde för andra. Men det var relativt sällsynt och kunde i det flesta fall lösas genom att man hjälptes åt att ta hand om missdådarna.

Men detta skulle också förändras.

Med tiden utvecklades badindustrin. De största aktörerna började paketera bad- och friluftsupplevelser. En familj kunde betala för en dag av bad och lekar och i priset ingick allt de kunde tänkas behöva. De bästa platserna längs stranden förvandlades snart till helt kommersialiserade områden. Olika markägare gick ihop och förpackade gemensamt erbjudanden där allt kunde ingå. Några få aktörer kontrollerade snart hela den kommersialiserade delen av bad- och friluftslivet. Fortfarande fanns det naturligtvis kvar fina ställen längs stränderna som inte ingick i dessa storskaliga erbjudanden. Små familjekontrollerade badvikar och till och med en och annan helt öppen plats.

Samtidigt exploderade kanotismen. Kanoter blev oerhört mycket vanligare och kunskapen om kanoting spreds till bredare kretsar. Med hjälp av kanoter kunde den badintresserade få tillgång till strändernas finaste platser utan att behöva handla med de stora bad- och friluftsföretagen. Kanotisterna skapade till och med ett helt nytt fritt utbud av badmöjligheter och utflyktsmål eftersom en kanot kunde ta sig till de finaste platserna på de många öar som fanns i sjön.

När var och varannan familj hade tillgång till kanoter så glesnade det på parkeringsplatserna. Bad- och friluftspaketen var plötsligt inte lika lätta att sälja. De stora badindustriella aktörerna som hade haft några år av fantastisk framgång såg plötsligt sina intäkter minska.

Med detta lät de sig inte nöja. De hade vant sig vid att de kontrollerade det mesta som hade med strandlivet att göra. När de upplevelser som de paketerat och salufört plötsligt kunde kopieras utan kostnad reagerade de. Och de hade skaffat sig makt.

De största markägarna var kompisar med de som bestämde i landet där det vackra sjölandskapet låg. De förklarade upprört att deras värdefulla upplevelsepaket nu stals av kanotpiraterna. Att kanotismens intrång i deras välordnade kommersiella värd hotade att stjälpa en hel bransch och att det måste stoppas.
Kanotisterna försökte förklara att stöld inte var en rimlig beskrivning av vad som pågick. Ingen hade ju förlorat någonting. Stranden och badplatserna fanns ju fortfarande där. Den som ville använda dem hade fortfarande samma tillgång till dem.

Men snart kom det upp skyltar om kanotförbud och inte långt senare blev det första kanotuthyrningsföretaget dragna inför domstol för medhjälp till strandintrång.

Allt hade förändrats.

Om man tvivlar ibland

Jag tvivlar ibland på engagemanget, på om det är värt att lägga tid på att slåss med väderkvarnarna, på om det spelar någon roll att just jag tar diskussionen här på bloggen, på fikarasten eller familjemiddagen. Jag tvivlar på meningen i att försöka förklara hur fel upphovsrättsivrarna har oavsett om det handlar om branschens lobbyister, de tjänstemän i branschorganisationer som ser sig som språkrör för alla upphovsmän, de ljumma oinsatta upphovsrättsvännerna, de (enligt min mening) missriktat engagerade upphovsmännen som tror de slåss för sin överlevnad eller sina mänskliga rättigheter.

Men om man tvivlar ibland så ges man ny kraft av varje tydligt exempel på hur trasigt det gamla systemet är och hur stort behov vi är av ett nytt sätt att tänka kring rätten till tankar och idéer.

Jag är kanske inte alltid säker på att just jag och andra pirater sitter inne med sanningen och ljuset i de här frågorna. Att något måste göras – det är jag säker på.

Om du också tvivlar ibland så ger jag dig här ett litet guldkorn att mota tvivlen med. Men helst ser jag att du går och köper senaste numret av Magasinet Filter, så de begåvade upphovsmännen i redaktionen får den erkänsla och den belöning de så innerligt förtjänar.

Poängen med att länka till artikeln om misskötseln av SAMI (Sveriges Musikers och Artisters Intresseförening) är inte att säga att alla upphovsmannaorganisationer och dess företrädare är korrupta brottslingar. Poängen är mycket enklare än så.

Varför ska vi hålla fast vid ett system som för sitt upprätthållande och administrationen av rättigheterna skapar kolosser av SAMI:s typ som ansamlar fantastisk summor pengar, när dessa organisationer och pengasummor kan misskötas eller utsättas för bedrägeri, samtidigt som den tekniska utvecklingen har gett oss nya och bättre verktyg och metoder för att distribuera och ta betalt för konstnärliga verk?

Varför?

PS Jag tog bara Flattr och Creative Commons som exempel i länkarna ovan. Jag vet att det finns massor med andra smarta och spännande lösningar för licensiering, mikrobetalningar, distribution osv. DS

Privatkopieringsersättning – en dialog

Jag fick en kommentar i mitt inlägg om hårddiskhamstrardagen som är lite utrymmeskrävande att svara på. Men frågorna och invändningarna i Bosses kommentar var intressanta, så jag besvarar dem här i ett eget inlägg. På så sätt når kommentaren och mina svar kanske lite fler läsare också.
Jag klistrar in de textavsnitt från mitt inlägg som citerades och sättet de kommenterades på som indragna citat nedan. Mina svar/tankar kring dem följer sedan som normaltext.

Jag hade skrivit:
Hittills finns ingen uppgörelse utan den nya avgiften och dess nivåer (< 80 GB: 1 kr/GB, 81–250 GB: 120 kr. > 250 GB: 160 kr) är ensidigt beslutad av Copyswede.

Bosse svarade:
Värt att komma ihåg i det sammanhanget är att Copyswede inte sätter nivåerna, lagstiftningen gör det. Det Copyswede gick ut med ska nog närmast tolkas som en kickoff till förhandling, eftersom förhandling ska till med alla nya lagringsmedier. Det var ju också först vid kravet som branschen valde att samla sig för förhandling (en förhandling som ju främst är till för deras skull).

Grundnivåerna sätts av lagen – 26 k-m §§ Upphovsrättslagen (1960:729) – men de föreslagna nivåerna är framtagna av Copyswede med stöd av lagen eftersom en uppskattning behöver göras av hur stor andel av lagringsmedia som används till annat än privatkopiering. Detta är ju en av anledningarna till att det behövs en förhandling. Det är alltså Copyswedes ensidiga bedömning att USB-minnen och externa hårddiskar används i så hög grad till privatkopiering att upphovsrättslagens reglering av ersättningsfrågan kommer i spel. Detta står nämligen inte i lagen – eller hur?
Jag vet inte hur du använder USB-minnen, men jag vet att jag och de flesta jag känner inte använder dem till att lagra saker – utan till att flytta dem – och att de grejer jag flyttar endast i undantagsfall är upphovsrättsligt skyddade verk av upphovsmän som får ersättning via Copyswede.
Copyswede och de som försvarar de nuvarande systemet verkar bortse från att Copyswede bara är en part i målet här utan rätten att själva pröva lagen. Om de inte kommer överens med branschen så kan frågan prövas i domstol, vilket kanske vore bra. Det jag och många med mig opponerar oss mot är att en partisk organisation ges så mycket inflytande – detta är en av anledningarna till att jag talar om skråväsende.

Jag hade skrivit:
Hur mycket kommer vi att privatkopiera, när mediainnehållet finns ett knapptryck bort – på det internetz?

Bosse svarade:
Bra fråga – och svaret är ”självsanerande”. Om privatkopieringen går ner, så gör ersättningen det också. Det är precis vad som hänt med CD och DVD. Där får upphovsmännen som bekant inte längre in så mycket

Du har rätt i att ersättningsvolymen går ner om färre köper lagringsmedia. Men det är inte poängen. För kostnaden per lagringsmedia går inte ner genom automatik när färre av dem som fortfarande köper dem använder dem till privatkopiering. De beloppen är ju fortfarande något som Copyswede anser sig ha rätt att utkräva och där deras motpart branschen naturligtvis kan göra invändningar i en förhandling eller i domstol. Men vi användare av lagringsmedier är i sammanhanget maktlösa.

Jag hade skrivit:
Höga trösklar innan du kan kalla dig upphovsman, allmänna avgifter utan tydlig koppling till en nytta för den som betalar, insamlande av medel som bara går till de som redan är en del av systemet …

Bosse svarade:
Den första är svår att förstå … Vem som helst som medverkat i något som kopierats för privat bruk kan ju begära ersättning hos Copyswede. Ersättningen ska ju gå till dem som kopierats. Det gör den sista satsen svår att förstå också. Vem som helst kan ju bli del av systemet.
Vad gäller den tydliga kopplingen till nytta för den som betalar, är det viktigt att hålla i minnet vem som betalar vad. Branschen, som betalar ersättningen, gör det för att de tjänar pengar på att kopieringen sker. Konsumenten, som branschen lägger pålagor på för ersättningen, får fritt kopiera för privat bruk. Kopieringen görs laglig. Jag ser en nytta.

Det är möjligt att det är sant i teorin som du säger att vem som helst kan bli en del av systemet – men i realiteten fungerar Copyswedes insamling och utdelning av ersättningar som alla andra delar av det upphovsrättsliga systemet. Pengarna går till intresseorganisationer som inte är öppna för alla och fördelas efter modeller som tar fasta på en statisk syn på upphovsmannaskap och skapande.

För att ta ett exempel – avgörande för ersättningen från Copyswede för medverkande i TV-program är den ersättning man fått för sin orginalmedverkan. Detta betyder att den som varit med på TV gratis (t ex som en del i marknadsföringen av ett verk) får mindre ersättning än en person som varit med och uppburit gage (möjligen t o m noll). Det är på ytan ett rättvist system – men det gynnar de etablerade och missgynnar de som vill in. Branschutvecklingen går mot allt mindre behov av gatekeepers. Men de delar av branschen som tjänar pengar på sin funktion som gatekeepers försvarar sig med näbbar och klor.

Vad gäller kopplingen till nytta så tycker jag ärligt talat det är skitsnack. Lagregleringen om privatkopieringsersättning syftar till att upphovsmän ska få betalt för kopiering av deras verk till media som är särskilt ägnade för detta. Den nytta som avgiften alltså ska motsvara ska bestå i att branschen säljer och konsumenterna får tillgång till sådana. De media som nu ska avgiftsbeläggas är ägnade till en mängd olika saker och inte särskilt ägnade till någon av dem. Vi påtvingas en avgift för en användning av lagringsmedia som inte är huvudsyftet med dem och som dessutom i och med streamningstjänster blir alltmer perifer. Det må vara en avgift i rättslig mening, det må kallas för en avgift – men det luktar och ser ut som en schablonmässig skatt.

Jag hade skrivit:
… så har ingen avgift tagits ut på den som använder sitt lagringsutrymme till saker som inte omfattas av upphovsrätt

Bosse svarade:
Det du skriver här är fel. Eftersom branschen slänger över kostnaden på konsumenten som de vill, kan du visst vara med och betala även om du inte använder ditt lagringsutrymme för sådant som omfattas av upphovsrätt.
Det Copyswede skriver på länken du ger
, är att ingen upphovsman får ersättning för annat än privatkopiering. Det är en helt annan sak. Upphovsmännen ska väl inte lastas för hur branschen väljer att fördela sina kostnader på sina kunder?
Handla gärna utomlands, men kom ihåg att du där betalar ersättning i det landet istället.

Förlåt om jag raljerade lite. Min sarkasm kanske inte riktigt gick fram. Jag vet att Copyswede bara skrev att ingen upphovsman får ersättning för något annat än privatkopiering och att de bara i sättet de resonerar försöker få det att se ut som att de inte tar några pengar av den som inte privatkopierar, eftersom de ju bara avgiftsbelägger försäljningsledet av kedjan och inte slutkunderna. Men i realiteten kommer ju en del av de pengar jag betalar för ett USB-minne eller en hårddisk att gå till att betala Copyswede och sedan vidare till artister och upphovsmän, eller?

Du skriver att upphovsmännen inte ska lastas för hur branschen fördelar sina kostnader. Jag håller fullständigt med dig. Jag har inget emot upphovsmän. Jag är själv upphovsman. Många av mina vänner är upphovsmän. Jag hyser den yttersta respekt för upphovsmän.

Jag klandrar lagstiftarna och de branschorganisationer som driver frågan om upphovsmännens ersättning på ett så utvecklingsfientligt och protektionistiskt sätt. Upphovsmän har genom teknologisk och samhällelig utveckling getts möjligheten att nå direkt ut till sina fans. De har getts möjligheten att själva kontrollera och styra över sitt verk och rättigheterna kring det.

Många yngre artister i alla konstnärliga genrer griper idag den möjligheten. Många av dem är framgångsrika – ekonomiskt, medialt och konstnärligt framgångsrika. De kan vara detta utan att göra sig beroende av en överbyggnad av rådgivare, marknadsförare, managers, branschorganisationer och gatekeepers. Det är en fantastisk utveckling!

Den riktiga konflikten står inte mellan upphovsmännen och konsumenter som är ovilliga att betala. Vi är nämligen å så villiga att betala – i synnerhet om inte de mesta av pengarna stannar hos mellanhänder längs vägen. Den riktiga konflikten står med oss upphovsmän och konsumenter, artister och fans, skapare och brukare som bejakat det nya sättet att skapa och konsumera kultur enade på den ena sidan mot en oförstående och konserverande bransch som i sin iver att bevaka inarbetade rättigheter för etablerade artister och sina egna positioner i värdekedjan offrar den nya generationens upphovsmäns möjlighet att bryta sig fri från det skråväsende som man tidigare varit tvungen att bli en del av för att räknas som en riktig upphovsman.

Mina ord räcker inte så jag lånar från en av dessa ”upphovsmän”:

Mollgan, Middlesex
Jag Är pirat eller
Snarare kapten men han
Han Är upphovsman!