Nätneutraliteten död?

Oroande nyheter från ett rättsfall i USA. Verizon vann en tvist runt lagligheten i regler (en föreskrift från FCC, Federal Communications Commission) som förbjöd internetleverantörer att särskilja hanteringen av olika slags trafik i näten. Om det nya domslutet blir gällande rätt betyder det att inget hindrar Verizon och andra att inte behandla olika tjänster likvärdigt.

Det kan betyda att viss trafik spärras helt eller ges begränsad bandbredd i vissa nät, eller att man lägger olika kostnader på trafiken för olika tjänster.

Net Neutrality

För teleoperatörer och internetleverantörer är detta en skänk från ovan. Affärsutmaningen att andra företag tjänar pengar på att leverera tjänster over the top i deras nät är plötsligt hanterlig. Genom att sära ut den trafiken och ta skatt/tull/avgift på den kan man säkra nya intäktströmmar.

Skype, Spotify, Netflix mm går från att vara förlustaffärer i nätägarnas verksamhet till möjliga kassakor.

Jaha, är inte det bra då, kan man fråga sig.

Nätneutralitet är för internet motsvarigheten till allmän väg. Om den inte upprätthålls så blir internet som ett privatiserat vägnät, där vägägarna kan bestämma vem som får använda vilken väg. Kör du inte Volvo kan du glömma att få köra på Volvos vägar …

Om vi idag är frustrerade över att vissa webbplatser har en märklig syn på vad vi får uttrycka i ord och bild är det ingenting mot vilka inskränkningar det skulle bli i våra möjligheter att kommunicera via nätet om själva infrastrukturen plötsligt skulle kunna begränsas av liknande arbiträra eller ideologiskt motiverade regler.

Låt oss hoppas att Europas politiker och domstolar är förnuftigare än att de följer USA:s exempel. Och låt oss hoppas att de är starka nog at hålla emot när amerikanarna vill exportera sitt regelverk hit.

Annars står vårt hopp till fortsättningen av den här juridiska tvisten på andra sidan Atlanten. Det känns som ett svagt halmstrå att hålla sig i.

 

En tidning om Piratpartiet

Emma med bloggen Opassande har gjort ett jättearbete med att sammanställa en tidning om Piratpartiet. Tidningen berättar det viktigaste man behöver veta för att första varför partiet finns, vad vi vill åstadkomma och vad vi driver för frågor.

Ambitionen har varit att samla ihop texter som redan fanns på olika ställen på nätet och låta dem tillsammans förklara partiet för den oinsatte. Jag rekommenderar verkligen den som inte har så bra koll på partiet att läsa tidningen. Än så länge finns den bara i digital form, men förhoppningsvis kommer vi kunna finansiera att trycka den för att kunna dela ut den i valrörelsen.

Vill du läsa tidningen så finns den på den digitala publiceringsplattformen Issuu.

 

Själv deltar jag med två texter härifrån Livbåten fast omredigerade till ett kortare och mindre dagsaktuellt/blogginriktat format. Att vilja vara anonym från december 2013 och Lagen bygger vi tillsammans från januari 2010.

Vill du ladda ner tidningen finns den som A4 enkelsidig och som A3-uppslag. Ladda ner och skriv ut i väntan på att vi finansierar den tryckta versionen.

Att äta kakan och ha den kvar

Det är väl knappast en hemlighet att våra stora dagstidningar (som DN och SvD) är starka anhängare av upphovsrätten som den är. Hela deras affärsmodell bygger ju på att de distribuerar upphovsrättsligt skyddade alster som de på olika sätt har köp rätten att använda av upphovsmännen.

Det är väl knappast kontroversiellt att hävda att de har en tämligen konservativ syn på lag och laglydnad. Kanske inte som medieföretag men om man har läst deras framträdande krönikörer, deras ledarskribenter och andra alster av opinionsbildande karaktär ett tag är det uppenbart att de i sin opinionsbildning stöder en tämligen bokstavstroende syn på lag och laglydnad.

Med bokstavstroende menar jag att de menar att lagen ska följas i en demokrati och att den som inte är nöjd med den får ägna sig åt politisk opinionsbildning för att få den ändrad. Att de fall av civil olydnad som är moraliskt försvarbara endast står att finna om man letar bland verkliga hjältar som engagerat sig i ”de stora frågorna” – den amerikanska medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika och liknande. (Min egen syn på civil olydnad skrev jag ett långt inlägg om för några år sen för den nyfikne.)

Vi kan alltså utgå ifrån att DN och SvD anser att intrång i upphovsrätten är ett tämligen allvarligt brott. Jag tror också vi kan utgå ifrån att de är skeptiska till att ett upphovsrättsintrång kan vara motiverat med att ett ens syfte med intrånget  – t ex politisk kamp av något slag – är viktigare.

Eller så har jag i alla fall uppfattat DN, SvD:s, ja hela media och det politiska etablissemangets syn på upphovsrättsstriden. En upphovsrättslig absolutism brukar jag tänka på det som.

Därför  blev jag glad när jag under den senaste veckan upptäckte en begynnande relativism i synen på upphovsrätten hos båda våra stora dagstidningar. Det handlar om deras syn på Kent Ekeroths upphovsrätt över den film av ”järnrörsskandalen” som båda tidningarna använt bilder ur. Kent Ekeroth har begärt ersättning från båda tidningarna  för att de använt hans upphovsrättsligt skyddade bilder.

Både DN och SvD bestrider betalningskravet. SvD:s chefredaktör Fredric Karén gör det genom ett öppet brev till Kent Ekeroth:

Att upphovsrätten till bilderna är din är otvetydigt. Ändå kommer jag att bestrida din faktura. Mina skäl är till största delen moraliska.

Jag gör det eftersom jag känner en djup ovilja mot att du ska tjäna pengar på att du och dina vänner filmar när ni hotar era medmänniskor, muntligen och beväpnar er med järnrör. Det är motbjudande att kräva pengar för dessa bilder. I stället borde du be om ursäkt till dem som kom i er väg den här dagen.

Om du ändå väljer att gå vidare med ditt krav är jag medveten om att jag – och kanske även andra tidningarna som du har skickat fakturor till – kan bli tvingade att betala.

Se där. Det finns en linje i sanden. Det finns en gräns för när ett gott syfte gör att det är rätt att inkräkta på en persons upphovsrätt. Det känns skönt att veta. Det innebär nämligen att det som återstår är en öppen diskussion om vilka saker som är viktigare än upphovsrätt. Utöver motvilja mot att någon tjänar pengar på att dokumentera sin egen osmakliga politiska agenda (något som vi skulle kunna anklaga fler än Kent Ekroth för) kan jag tänka mig följande provisoriska lista på vällovliga saker viktigare än upphovsrätt:

  • En öppet samtal om kvinnoideal i bildjournalistik där man får visa bilderna som diskuteras
  • Att få ha innehållet i sin dator och sin digitala kommunikation i fred från nyfikna ögon
  • Tillgång till forskningsartiklar som inte är inlåsta bakom betalväggar

Bara till exempel …

 

Att stjäla eller inte stjäla det är frågan

Som stor fan av Mad Men går jag i väntans tider. Den hade premiär i USA förra helgen och ikväll kan vi se den i Sverige. Under veckan har jag duckat den information som spridits över Facebook och andra kanaler om vad som hände i det första avsnittet. Det verkar vara viktigt att inget veta; seriens skapare Matthew Weiner ville hemlighålla så mycket som möjligt inför premiären:

Publiken ska få samma chans som de av er som har fått se det nya avsnittet. Deras puls ska höjas när vinjettmusiken börjar och de ska inte ha en aning om vad som kommer att ske. (citatet från Svd)

Det är något egendomligt med att vara så noga med hemlighetsmakeriet för den amerikanska publiken samtidigt som den internationella publiken får vänta på på premiären och själva tvingas undvika spoilers. Anna Troberg skrev en debattartikel på SVT Debatt i veckan om det absurda i att hänga kvar vid den gamla synen på TV-tablåer i en tid då tekniken möjliggör samtidiga premiärer över hela världen. Varför ska vi vänta en vecka när serien redan är tillgänglig på nätet bara timmar efter premiären?

Rättighetsägarna vill få det till att de som inte står ut med den påtvingade väntan utan laddar ner avsnitten så fort de blir tillgängliga ägnar sig åt stöld. Stjäla vill man ju inte, så det är kanske ett bra argument att vänta den där veckan. Men är det stöld? I NY Times funderar en amerikansk jurist över den frågan.

Själv bestämde jag mig för att ge min bild av saken genom en liten fabel om bad- och friluftsliv. Håll till godo.

Den otäcka kanotismen

Det var ett vackert sjölandskap som bredde ut sig någon gång någonstans. Sjöar av olika djup, form och utsträckning lyste blåa i solgasset vackra sommardagar. Längs sjöarnas sydliga stränder låg vackra vikar med långgrunda sandstränder, mjuka stenhällar med lätt åtkomst till vattenbrynet, låga gräsklädda kullar med utsikt över nejden och alla andra sjönära lockande platser du kan tänka dig.

Längs den sydliga stranden fanns naturligtvis fast bosatta familjer som ägde hus och tomter med tillgång till dessa stränder. Under generationer hade de ordnat och fejat så att de vackraste platserna längs stranden var anpassade för badande, picknickar och grillkvällar. Där fanns bryggor där det behövdes, eldplatser med sittplatser och andra värdefulla mänskliga tillägg till det som naturen redan anordnat.

Badplatserna och de vackraste utflyktsmålen kunde nyttjas av alla och envar för så var det i detta land. Stranden kunde man inte äga ensamrätt till. De flesta som bodde längs stranden hade inget problem med detta. Så länge de sällsynta badgästerna tog väl vara på stränderna och inte skräpade ner eller förstörde någonting så räckte de till alla.

Allmän hänsyn gjorde att det värde som skapats genom många års snickrande och vårdande av tomtägarna kunde nyttjas av många utan att det blev mindre värt för dem som lagt i bryggorna och byggt upp picknickplatserna.

Detta skulle förändras.

En första aning om detta var när några av markägarna insåg att det faktum att de kontrollerade tillfartsvägar och ägde den mark som man kunde parkera på gjorde att det gick att tjäna pengar på stranden. Vägar breddades, stora ytor asfalterades och delades in i rutor, skyltar om parkeringsförbud och parkeringsautomater sattes upp. Snart kunde några av de driftigaste njuta av en fin liten inkomst från sina parkeringar.

Parkeringarna gjorde att fler började fundera på hur de kunde erbjuda något till bad- och utflyktsfolket. En hel liten badindustri växte fram som sålde glass eller ved, hyrde ut badleksaker och campingutrustning. Det startades simskolor. Någon kom på att man kunde ta betalt för att ta med barn ut på friluftsliv.

Fortfarande var stränderna ett ställe där badfolket och de bofasta levde i harmoni med varandra för det mesta. De som badade kunde välja att bara ta ett dopp om de inte ville bli en del av badindustrins kundkrets. De bofasta kunde välja att delta i badbranschen som producenter och få betalt för att stora skaror besökte ”deras” bit av stranden eller om de helt enkelt ville stå utanför och njuta av den själva.

Men detta skulle förändras.

Det fanns hela tiden en grupp människor som ville njuta av stranden utan att vara en del av strandekonomin. Kanotister och friluftsmänniskor som tog sig till stranden utan att behöva använda några av de nyttigheter som erbjöds mot betalning. Utan behov av parkeringsplatser, tilläggstjänster eller utrustning.

Dessa människor smälte in bland de andra badgästerna. Det värde som fanns i själva naturen såsom gud skapat den – det glittrande vattnet, det böljande landskapet och de vackra vyerna – kunde alla glädjas åt utan att det blev mindre av det för någon annan. De värden som skapats av människorna längs sjön – badbryggor, grillplatser och ansade gräsmattor för lekar – var tillräckligt omfattande för att inte värdet av det skulle minskas för någon bara för att någon annan också var där. Åtminstone så länge alla visade varandra hänsyn.

Visst förekom det badjävlar som skräpade ner, inte frågade om lov innan de slog läger för natten, eldade på fel ställen eller på andra sätt förstörde för andra. Men det var relativt sällsynt och kunde i det flesta fall lösas genom att man hjälptes åt att ta hand om missdådarna.

Men detta skulle också förändras.

Med tiden utvecklades badindustrin. De största aktörerna började paketera bad- och friluftsupplevelser. En familj kunde betala för en dag av bad och lekar och i priset ingick allt de kunde tänkas behöva. De bästa platserna längs stranden förvandlades snart till helt kommersialiserade områden. Olika markägare gick ihop och förpackade gemensamt erbjudanden där allt kunde ingå. Några få aktörer kontrollerade snart hela den kommersialiserade delen av bad- och friluftslivet. Fortfarande fanns det naturligtvis kvar fina ställen längs stränderna som inte ingick i dessa storskaliga erbjudanden. Små familjekontrollerade badvikar och till och med en och annan helt öppen plats.

Samtidigt exploderade kanotismen. Kanoter blev oerhört mycket vanligare och kunskapen om kanoting spreds till bredare kretsar. Med hjälp av kanoter kunde den badintresserade få tillgång till strändernas finaste platser utan att behöva handla med de stora bad- och friluftsföretagen. Kanotisterna skapade till och med ett helt nytt fritt utbud av badmöjligheter och utflyktsmål eftersom en kanot kunde ta sig till de finaste platserna på de många öar som fanns i sjön.

När var och varannan familj hade tillgång till kanoter så glesnade det på parkeringsplatserna. Bad- och friluftspaketen var plötsligt inte lika lätta att sälja. De stora badindustriella aktörerna som hade haft några år av fantastisk framgång såg plötsligt sina intäkter minska.

Med detta lät de sig inte nöja. De hade vant sig vid att de kontrollerade det mesta som hade med strandlivet att göra. När de upplevelser som de paketerat och salufört plötsligt kunde kopieras utan kostnad reagerade de. Och de hade skaffat sig makt.

De största markägarna var kompisar med de som bestämde i landet där det vackra sjölandskapet låg. De förklarade upprört att deras värdefulla upplevelsepaket nu stals av kanotpiraterna. Att kanotismens intrång i deras välordnade kommersiella värd hotade att stjälpa en hel bransch och att det måste stoppas.
Kanotisterna försökte förklara att stöld inte var en rimlig beskrivning av vad som pågick. Ingen hade ju förlorat någonting. Stranden och badplatserna fanns ju fortfarande där. Den som ville använda dem hade fortfarande samma tillgång till dem.

Men snart kom det upp skyltar om kanotförbud och inte långt senare blev det första kanotuthyrningsföretaget dragna inför domstol för medhjälp till strandintrång.

Allt hade förändrats.

Om man tvivlar ibland

Jag tvivlar ibland på engagemanget, på om det är värt att lägga tid på att slåss med väderkvarnarna, på om det spelar någon roll att just jag tar diskussionen här på bloggen, på fikarasten eller familjemiddagen. Jag tvivlar på meningen i att försöka förklara hur fel upphovsrättsivrarna har oavsett om det handlar om branschens lobbyister, de tjänstemän i branschorganisationer som ser sig som språkrör för alla upphovsmän, de ljumma oinsatta upphovsrättsvännerna, de (enligt min mening) missriktat engagerade upphovsmännen som tror de slåss för sin överlevnad eller sina mänskliga rättigheter.

Men om man tvivlar ibland så ges man ny kraft av varje tydligt exempel på hur trasigt det gamla systemet är och hur stort behov vi är av ett nytt sätt att tänka kring rätten till tankar och idéer.

Jag är kanske inte alltid säker på att just jag och andra pirater sitter inne med sanningen och ljuset i de här frågorna. Att något måste göras – det är jag säker på.

Om du också tvivlar ibland så ger jag dig här ett litet guldkorn att mota tvivlen med. Men helst ser jag att du går och köper senaste numret av Magasinet Filter, så de begåvade upphovsmännen i redaktionen får den erkänsla och den belöning de så innerligt förtjänar.

Poängen med att länka till artikeln om misskötseln av SAMI (Sveriges Musikers och Artisters Intresseförening) är inte att säga att alla upphovsmannaorganisationer och dess företrädare är korrupta brottslingar. Poängen är mycket enklare än så.

Varför ska vi hålla fast vid ett system som för sitt upprätthållande och administrationen av rättigheterna skapar kolosser av SAMI:s typ som ansamlar fantastisk summor pengar, när dessa organisationer och pengasummor kan misskötas eller utsättas för bedrägeri, samtidigt som den tekniska utvecklingen har gett oss nya och bättre verktyg och metoder för att distribuera och ta betalt för konstnärliga verk?

Varför?

PS Jag tog bara Flattr och Creative Commons som exempel i länkarna ovan. Jag vet att det finns massor med andra smarta och spännande lösningar för licensiering, mikrobetalningar, distribution osv. DS

Privatkopieringsersättning – en dialog

Jag fick en kommentar i mitt inlägg om hårddiskhamstrardagen som är lite utrymmeskrävande att svara på. Men frågorna och invändningarna i Bosses kommentar var intressanta, så jag besvarar dem här i ett eget inlägg. På så sätt når kommentaren och mina svar kanske lite fler läsare också.
Jag klistrar in de textavsnitt från mitt inlägg som citerades och sättet de kommenterades på som indragna citat nedan. Mina svar/tankar kring dem följer sedan som normaltext.

Jag hade skrivit:
Hittills finns ingen uppgörelse utan den nya avgiften och dess nivåer (< 80 GB: 1 kr/GB, 81–250 GB: 120 kr. > 250 GB: 160 kr) är ensidigt beslutad av Copyswede.

Bosse svarade:
Värt att komma ihåg i det sammanhanget är att Copyswede inte sätter nivåerna, lagstiftningen gör det. Det Copyswede gick ut med ska nog närmast tolkas som en kickoff till förhandling, eftersom förhandling ska till med alla nya lagringsmedier. Det var ju också först vid kravet som branschen valde att samla sig för förhandling (en förhandling som ju främst är till för deras skull).

Grundnivåerna sätts av lagen – 26 k-m §§ Upphovsrättslagen (1960:729) – men de föreslagna nivåerna är framtagna av Copyswede med stöd av lagen eftersom en uppskattning behöver göras av hur stor andel av lagringsmedia som används till annat än privatkopiering. Detta är ju en av anledningarna till att det behövs en förhandling. Det är alltså Copyswedes ensidiga bedömning att USB-minnen och externa hårddiskar används i så hög grad till privatkopiering att upphovsrättslagens reglering av ersättningsfrågan kommer i spel. Detta står nämligen inte i lagen – eller hur?
Jag vet inte hur du använder USB-minnen, men jag vet att jag och de flesta jag känner inte använder dem till att lagra saker – utan till att flytta dem – och att de grejer jag flyttar endast i undantagsfall är upphovsrättsligt skyddade verk av upphovsmän som får ersättning via Copyswede.
Copyswede och de som försvarar de nuvarande systemet verkar bortse från att Copyswede bara är en part i målet här utan rätten att själva pröva lagen. Om de inte kommer överens med branschen så kan frågan prövas i domstol, vilket kanske vore bra. Det jag och många med mig opponerar oss mot är att en partisk organisation ges så mycket inflytande – detta är en av anledningarna till att jag talar om skråväsende.

Jag hade skrivit:
Hur mycket kommer vi att privatkopiera, när mediainnehållet finns ett knapptryck bort – på det internetz?

Bosse svarade:
Bra fråga – och svaret är ”självsanerande”. Om privatkopieringen går ner, så gör ersättningen det också. Det är precis vad som hänt med CD och DVD. Där får upphovsmännen som bekant inte längre in så mycket

Du har rätt i att ersättningsvolymen går ner om färre köper lagringsmedia. Men det är inte poängen. För kostnaden per lagringsmedia går inte ner genom automatik när färre av dem som fortfarande köper dem använder dem till privatkopiering. De beloppen är ju fortfarande något som Copyswede anser sig ha rätt att utkräva och där deras motpart branschen naturligtvis kan göra invändningar i en förhandling eller i domstol. Men vi användare av lagringsmedier är i sammanhanget maktlösa.

Jag hade skrivit:
Höga trösklar innan du kan kalla dig upphovsman, allmänna avgifter utan tydlig koppling till en nytta för den som betalar, insamlande av medel som bara går till de som redan är en del av systemet …

Bosse svarade:
Den första är svår att förstå … Vem som helst som medverkat i något som kopierats för privat bruk kan ju begära ersättning hos Copyswede. Ersättningen ska ju gå till dem som kopierats. Det gör den sista satsen svår att förstå också. Vem som helst kan ju bli del av systemet.
Vad gäller den tydliga kopplingen till nytta för den som betalar, är det viktigt att hålla i minnet vem som betalar vad. Branschen, som betalar ersättningen, gör det för att de tjänar pengar på att kopieringen sker. Konsumenten, som branschen lägger pålagor på för ersättningen, får fritt kopiera för privat bruk. Kopieringen görs laglig. Jag ser en nytta.

Det är möjligt att det är sant i teorin som du säger att vem som helst kan bli en del av systemet – men i realiteten fungerar Copyswedes insamling och utdelning av ersättningar som alla andra delar av det upphovsrättsliga systemet. Pengarna går till intresseorganisationer som inte är öppna för alla och fördelas efter modeller som tar fasta på en statisk syn på upphovsmannaskap och skapande.

För att ta ett exempel – avgörande för ersättningen från Copyswede för medverkande i TV-program är den ersättning man fått för sin orginalmedverkan. Detta betyder att den som varit med på TV gratis (t ex som en del i marknadsföringen av ett verk) får mindre ersättning än en person som varit med och uppburit gage (möjligen t o m noll). Det är på ytan ett rättvist system – men det gynnar de etablerade och missgynnar de som vill in. Branschutvecklingen går mot allt mindre behov av gatekeepers. Men de delar av branschen som tjänar pengar på sin funktion som gatekeepers försvarar sig med näbbar och klor.

Vad gäller kopplingen till nytta så tycker jag ärligt talat det är skitsnack. Lagregleringen om privatkopieringsersättning syftar till att upphovsmän ska få betalt för kopiering av deras verk till media som är särskilt ägnade för detta. Den nytta som avgiften alltså ska motsvara ska bestå i att branschen säljer och konsumenterna får tillgång till sådana. De media som nu ska avgiftsbeläggas är ägnade till en mängd olika saker och inte särskilt ägnade till någon av dem. Vi påtvingas en avgift för en användning av lagringsmedia som inte är huvudsyftet med dem och som dessutom i och med streamningstjänster blir alltmer perifer. Det må vara en avgift i rättslig mening, det må kallas för en avgift – men det luktar och ser ut som en schablonmässig skatt.

Jag hade skrivit:
… så har ingen avgift tagits ut på den som använder sitt lagringsutrymme till saker som inte omfattas av upphovsrätt

Bosse svarade:
Det du skriver här är fel. Eftersom branschen slänger över kostnaden på konsumenten som de vill, kan du visst vara med och betala även om du inte använder ditt lagringsutrymme för sådant som omfattas av upphovsrätt.
Det Copyswede skriver på länken du ger
, är att ingen upphovsman får ersättning för annat än privatkopiering. Det är en helt annan sak. Upphovsmännen ska väl inte lastas för hur branschen väljer att fördela sina kostnader på sina kunder?
Handla gärna utomlands, men kom ihåg att du där betalar ersättning i det landet istället.

Förlåt om jag raljerade lite. Min sarkasm kanske inte riktigt gick fram. Jag vet att Copyswede bara skrev att ingen upphovsman får ersättning för något annat än privatkopiering och att de bara i sättet de resonerar försöker få det att se ut som att de inte tar några pengar av den som inte privatkopierar, eftersom de ju bara avgiftsbelägger försäljningsledet av kedjan och inte slutkunderna. Men i realiteten kommer ju en del av de pengar jag betalar för ett USB-minne eller en hårddisk att gå till att betala Copyswede och sedan vidare till artister och upphovsmän, eller?

Du skriver att upphovsmännen inte ska lastas för hur branschen fördelar sina kostnader. Jag håller fullständigt med dig. Jag har inget emot upphovsmän. Jag är själv upphovsman. Många av mina vänner är upphovsmän. Jag hyser den yttersta respekt för upphovsmän.

Jag klandrar lagstiftarna och de branschorganisationer som driver frågan om upphovsmännens ersättning på ett så utvecklingsfientligt och protektionistiskt sätt. Upphovsmän har genom teknologisk och samhällelig utveckling getts möjligheten att nå direkt ut till sina fans. De har getts möjligheten att själva kontrollera och styra över sitt verk och rättigheterna kring det.

Många yngre artister i alla konstnärliga genrer griper idag den möjligheten. Många av dem är framgångsrika – ekonomiskt, medialt och konstnärligt framgångsrika. De kan vara detta utan att göra sig beroende av en överbyggnad av rådgivare, marknadsförare, managers, branschorganisationer och gatekeepers. Det är en fantastisk utveckling!

Den riktiga konflikten står inte mellan upphovsmännen och konsumenter som är ovilliga att betala. Vi är nämligen å så villiga att betala – i synnerhet om inte de mesta av pengarna stannar hos mellanhänder längs vägen. Den riktiga konflikten står med oss upphovsmän och konsumenter, artister och fans, skapare och brukare som bejakat det nya sättet att skapa och konsumera kultur enade på den ena sidan mot en oförstående och konserverande bransch som i sin iver att bevaka inarbetade rättigheter för etablerade artister och sina egna positioner i värdekedjan offrar den nya generationens upphovsmäns möjlighet att bryta sig fri från det skråväsende som man tidigare varit tvungen att bli en del av för att räknas som en riktig upphovsman.

Mina ord räcker inte så jag lånar från en av dessa ”upphovsmän”:

Mollgan, Middlesex
Jag Är pirat eller
Snarare kapten men han
Han Är upphovsman!

Tankar om piratideologi

Hur ser piratrörelsens ideologi ut? Där finns naturligtvis först och främst tanken på integritet och rättssäkerhet. Där finns tankarna om öppenhet, och övertygelsen om att skapande blir bättre och utvecklingen går snabbare om vi alla kan skapa tillsammans (svärma), och fritt kan bygga vidare på varandras arbete. Av detta följer en tveksamhet mot immaterialrätt, och ett motstånd mot att starka ekonomiska aktörer ska få använda sådana rättigheter för att stoppa svagare aktörers tillgång till information och andra möjligheter. Rick skrev nyligen en intressant bloggpost, där han formulerade och utvecklade dessa tankar och pekade på underliggande principer och värderingar.


Men hur hänger dessa olika bitar ihop med varandra? Vi (Henrik och Göran) blev pirater på integritetsfrågan. Men ju mer vi funderat över saken, desto mer bestämt misstänker vi att det faktum att vi kunde gå från sosse respektive moderat till pirat och omedelbart känna oss hemma i vårt nya parti är ett symptom på att något djupare har skett i samhället, än att moderaternas och sossarnas ledningar samtidigt fått hjärnsläpp. Vi har därför satt oss och funderat tillsammans. Och undrar om det inte skulle kunna vara ungefär så här:

För det första: Ser vi oss omkring i de rika, tidigt industrialiserade länderna, ser vi att allt mindre av det som skapar värde i samhället och vinster åt företagen handlar om att utvinna råvaror och sätta ihop dem till prylar. Allt mer handlar om att ge en icke-materiell finish åt det hela: design, varumärke, marknadsföring. Och små snuttar kod, som exempelvis skulle kunna säga åt förgasaren i en 250 000 kronorsbil att inte spruta in lika mycket bränsle i kolvarna som i en 400 000-kronorsbil.

Det leder till att de ekonomiska aktörerna har mycket starka intressen av att upprätthålla monopol på den design, de varumärken, de koder etc som de skapat åt sina produkter. Något som kompliceras av att sådana immateriella värden är mycket svåra rent praktiskt att försvara: Försöken att upprätthålla ekonomisk upphovsrätt för film och musik har redan havererat. Alla de prestigefyllda modehusens varumärken förfalskas. Och så vidare.

Detta leder i sin tur till att företagen  kämpar med näbbar och klor för att försvara sina immateriella värden. Även när det sker till priset av att värdet för konsumenten sjunker på deras produkter. När CD-skivor inte går att använda för att man köpt spelaren i fel världsdel. Eller om motorn i bilen man köper inte används till full kapacitet för att den har en kod inopererad, som begränsar bränsleinsprutningen.

Det vill säga: För att försvara sina immateriella värden har företagen satt de mekanismer ur spel, som under normala förhållanden gör marknadsekonomin överlägsen på att skapa nytta för konsumenter. Men idag levererar delar av den inte konsumentnytta, utan konsumenthinder. Vi har över stora delar av ekonomin inte längre en fungerande marknad, utan liksom under trusternas och kartellernas epok något som kanske skulle kunna kallas icke-marknad: där företagen inte reagerar på och försöker tillfredsställa konsumenternas behov, utan hittat andra sätt att försvara sina vinster, på konsumenternas direkta bekostnad.

För det andra ser vi att en allt större andel av människors konstruktiva och skapande verksamhet sker utanför den del av ekonomin, där man mäter och handlar med pengar. Den sker istället i vad som skulle kunna kallas informell ekonomi, civilt samhälle eller ideell verksamhet. Bara det att fotbollen och skogsmullandet med grannarnas barn nu kompletteras med gemensamt författande av fria uppslagsverk, att man delar matrecept över hela jordklotet, att man textar nya filmer till nya språk eller att man förklarar för andra intresserade hur man kan stoppa in en kod i sin egen bil som gör att den utnyttjar motorkapaciteten fullt ut.

En viktig anledning till detta är att den moderna informationstekniken har gjort det möjligt för människor med liknande smala intressen världen över att hitta varandra, och börja arbeta tillsammans med det som intresserar dem. Detta leder till att mycket av verksamheten i denna informella sektor närmar sig den kvalitet man förut nästan bara hittade i den professionella sektorn. Verksamheten i den informella/civila/ideella sektorn blir därmed en allt allvarligare konkurrent till verksamheten i de företag som arbetar med och för pengar.

Stämmer denna analys lever och verkar vi piratpartisterer idag mitt i de första uttrycken för den kollision dessa utvecklingslinjer måste leda till: Sedan många år har vi sett konflikten mellan kulturälskande människor som själva vill kopiera, remixa och utveckla olika uttryck, och de stora musik- och filmbolag, som vill behålla sina gamla affärsmodeller i orubbat bo. Men vi misstänker att detta bara är en början: Ännu större värden kommer att stå på spel när konflikten står mellan bilindustrin och medelålders bilister, som kanske upptäcker att en liten kodsnutt kan ge en Skoda samma acceleration som en BMV. Eller när frågan hamnar i riktigt skarpt läge om läkemedelsföretagens patenträtter kontra människor i utvecklingsländer, som vill få använda samma nya mediciner som vi.

Om det är på detta sätt blir det begripligt varför dominerande ekonomiska aktörer vägrar förstå att den ekonomiska upphovsrätten inte kan upprätthållas. Liksom varför de stora politiska partier, vars hela existens är nära förknippad med våra stora industriföretag och deras arbetare, i dessa frågor är opåverkbara av vare sig rationella argument eller det faktum att deras åtgärder sätter grundläggande demokratiska principer ur spel.

Av denna anledning torde det vara det meningslöst att försöka driva våra frågor inne i de stora partierna, eller deras stödpartier. Istället borde det vara rimligt för oss pirater att alliera oss inte bara med rörelser i andra länder som driver just fildelnings och integritetsfrågor. Utan också med alla andra, som i ett globalt sammanhang verkar mot att rika nationer och stora företag utnyttjar immaterialrätt för att behålla ett ekonomiskt övertag.

Piratpartiets stora (historiska) uppgift skulle i så fall vara att:

  • bejaka den utveckling som leder till att allt mer värde skapas för människor tack vare utvecklingen av immateriella egenskaper och värden,
  • bejaka den utveckling där en allt större andel av det nyttiga arbetet utförs i moln och kluster utanför de traditionella monetära marknaderna,
  • avlägsna alla hinder för att människor runt om på jordklotet fritt ska kunna tillgodogöra sig det värde sådant arbete skapar, och
  • se till att de samhällsförändringar detta leder till sker med bevarande av grundläggande demokratiska principer som alla människors lika värde, lika rätt att delta i beslutsfattande, grundläggande rättssäkerhet och personlig integritet.

Tankar är till för att spridas!

När jag för någon vecka sedan tog steget att lämna socialdemokratin för att bli pirat spelade naturligtvis frågan om integritet en huvudroll. Men nästan lika viktig var min övertygelse om att tankar och idéer utvecklas av att spridas och delas, medan de förtvinar av att stängas inne.

Jag ser detta så tydligt i den forskning, jag befunnit mig nära i nästan hela mitt liv. I framgångsrika forskningsmiljöer pratar alla, unga som gamla, hela tiden med varandra om sina senaste resultat, tankar och idéer. Gäster från hela världen kommer och går, och visas alla de nyaste metoderna. Miljöer där forskare däremot avundsjukt håller på sina idéer för att inte få dem stulna, de miljöerna åstadkommer nästan aldrig viktiga upptäckter!

Ja, det är helt enkelt så att när jag ser mig omkring i forskarvärlden idag, då ser jag att Piratpartiets grundläggande informations-ideologi är riktig. Och inte bara ideologin: Även i sakpolitiken ser jag att sådant Piratpartiet vill och kräver, och som etablerade partier gäspar över eller stretar emot, sådant håller forskarvärlden entusiastiskt på att bygga upp åt sig själv:

Open access: Allt mer av de vetenskapliga artiklarna publiceras till exempel idag med open access. Man ska helt enkelt inte behöva vara ansluten till något universitetsbibliotek som betalar höga prenumerationsavgifter för att komma åt artiklarna. Forskarna ska istället betala tidskriften direkt, för att få bli publicerad.  Bortåt en femtedel av den framstående forskningen i biovetenskap publiceras nu på detta sätt, och andelen växer för varje år! Och de nya open accessade nättidskrifter som skapats har generösa cc-licenser på allt material! Till glädje för den allmänhet, som faktiskt betalar forskarna. För fristående vetenskapkommunikatörer, som inte är uppkopplade till universitet. Och inte minst till glädje för alla forskare i de länder, som inte har råd med prenumerationsavgifterna!

Bermuda-principen: Och titta på mina vänner som forskar i biomedicinska ämnen: Deras experiment ger numera ofta en massa data förutom dem forskarna ursprungligen var på jakt efter. Idag lägger de därför experimentresultaten i öppna databaser, där vi alla kan hälsa på och kika. (Här kan du ta en guidad tur i några av dem.) Principen om att dela med sig av rådata knäsattes med det uttalade syftet att förhindra att ännu mer av människans genom låstes in i patent,  på ett möte i Bermuda år 1996.

Open biotech: Många forskare och företag har slutat ta patent på de gener de hittar och genkonstruktioner de skapar. Istället ansluter de sig till en rörelse som kallas ”open biotech”, som vill arbeta med biotekniska innovationer på samma sätt som informationstekniken använder öppen källkod. (Inte minst gäller det ingenjörer och forskare som utvecklar genmodifierade bakterier och svampar, som kan tillverka önskade kemikalier, eller bryta ner gifter.)

Till och med de stora läkemedelsföretagen är nu på väg att inse att de har allt att vinna på att dela med sig till varandra av mycket av sina kunskaper och resultat, istället för att stänga dem inne och tjuvhålla på dem. De har redan börjat dela mycket av resultaten från den tidiga forskningen, innan de kommer fram till tänkbara läkemedel. Och de diskuterar samarbete även kring resultaten från varandras tester på försöksdjur och patienter.

På sikt är det helt enkelt en fri spridning av kunskap och information som får tankar, idéer och innovationer att utvecklas. Både patent och upphovsrätt må under en speciell historisk epok kunnat fungera och tjäna väl i ett specifikt teknologiskt system. Men i valet mellan politiska ingrepp för att stänga inne kunskap och information, och en politik som ska göra det lättare för den att spridas, finns ingen tvekan om vilken jag tror i längden är bäst för vårt samhälle. Både för dess intellektuella och teknologiska utveckling.

Tama fåglar sjunger om frihet. Fria fåglar flyger!

Hur en sosse blev pirat

Igår berättade jag här på Livbåten vad som länge hindrade mig som 44-åring att förstå att det fria, demokratiska samhället hotas av dagens politik kring datatrafik. Idag tänker jag berätta vilka ytterligare tankesteg som var nödvändiga för att jag som långvarigt partitrogen socialdemokrat skulle ta steget att bli pirat. Med förhoppningen att mina erfarenheter kan hjälpa mina nya partikamrater att övertyga fler sådana som mig!

Inte vilken fråga som helst: För det första har alla som varit aktiva i ett politiskt parti tusentals gånger förklarat för vänner och bekanta, att nej, jag håller inte med mitt parti i alla frågor. Ingen kan hålla med något parti i alla detaljer kring betygssystem, exakta ersättningsnivåer och kvotering av föräldraförsäkring. Vad det i stället gäller, brukar man säga, är att hålla med om den grundläggande ideologin, politikens huvuddrag. När man tänker på detta sätt och frågor om IPRED och FRA-lag dyker upp sorterar man nästan automatiskt in dem i samma fack som alla andra konkreta sakpolitiska frågor: sådana där man kan vara oense med partiledningen utan att det förändrar något i grunden.

Ett avgörande steg för mig var därför att jag insåg att dessa frågor inte var vanliga ”sakfrågor”, utan frågor av samma sort som yttrandefrihet, valhemlighet och lika rösträtt. Frågor som rör själva grunden för demokratin. Första delen av den insikten kom med den aháupplevelse jag skildrade i gårdagens postning: att FRA-lag och IPRED för dagens unga betyder samma sak som det i min ungdom betytt om det satt mikrofoner under caféborden och vimlade av kontrollanter som snokar genom våra skolväskor på jakt efter inspelade kassettband. För en som ägnat mycket tid åt att i kamp med olika kommunistiska grupper försöka övertyga om att demokratiska fri- och rättigheter måste ligga stabilt i botten innan vi kan skapa jämlikhet och rättvisa var det sedan rätt lätt att inse att det här inte var en sakfråga vilken som helst.

Och hur stora är egentligen skillnaderna mellan Fredrik och Mona? När jag hade kommit dit i min resa mot att bli pirat hamnade jag i kraftig samvetsnöd. Min grundläggande ideologiska övertygelse sade mig att det bara fanns ett parti jag kunde rösta på. Men genom att rösta på det partiet riskerade jag ju att landet skulle få fyra år till av borgerlig regering! (Vi som varit politiskt aktiva har nämligen varit rätt väl medvetna om ofullkomligheterna i den egna politiken och många egna företrädares kompetens. Till stor del har engagemanget istället drivits av en övertygelse om hur mycket av det som fortfarande är bra i landet som skulle förstöras av motståndarnas politik.)

Och här har faktiskt Fredrik och Mona serverat piratpartiet lösningen på guldfat. Lite karikerat har både Mona och Fredrik samtidigt försökt upprepa Tony Blairs och Bill Clintons framgångsrika trianguleringsstrategi, där man tar över motståndarens huvudbudskap och i de flesta frågor lägger sig så nära denne att ingen märker någon större skillnad. Vilket gör att många övertygade på bägge sidor om blockgränsen tycker att de två blocken idag är förvillande lika varandra.

Ett recept för att övertyga? Eftersom den som varit aktiv länge i ett parti investerat mycket känslomässigt i sin partitillhörighet är det ett stort steg att byta. Det tog mig därför lång tid att göra en så till synes enkel intellektuell operation som att lägga min min oro för allt hemskt som skulle drabba landet om fel block vann invid min klart artikulerade uppfattning att skillnaderna mellan blocken idag är små, och dra den uppenbara slutsatsen.  När jag pratat med vänner som inte varit organiserade, men sympatiserat med vänsterblocket, har det däremot gått snabbare.  Jag inte behövt prata mer än två minuter förrän flera samtalspartners sagt: ”Tusan Henrik, det har jag inte tänkt på! Det har du ju rätt i!”

Vad använde jag de två minuterna till?

Jo, först beskrev jag insikten att summan av IPRED + datalagringsdirektiv + FRA-lag för dagens unga innebär samma sak som det betytt i min ungdom om det suttit mikrofoner under alla cafébord, alla brev kunnat ångas och alla telefonsamtal avlyssnas. Sedan berättade jag att piratpartiet bara bryr sig om integritets och informationsfrågor, och säljer sina röster till det block som bjuder bäst om dessa. Och slutade med att konstatera att det tvingar mig att fundera över om skillnaderna mellan Fredrik och Mona efter de senaste årens trianguleringar verkligen var så stora att… Ja, jag behövde inte ens avsluta meningen.

Vad jag kan se borde denna tankefigur fungera lika bra på den högra som vänstra planhalvan. Så stjäl den gärna av mig, prova den, använd den, förbättra den , och berätta gärna om de förbättringar som funkar!

Att nå oss 40+ med piratbudskap

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

  • Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
  • Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”

2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!