Att leta efter barnporr

Våld, utnyttjande och sexuella övergrepp tillhör de mest upprörande fenomenen man kan tänka sig. Till och med när vi skildrar ett bestialiskt krig eller folkmord med 10000-tals dödsoffer eller mer, så sticker sådana handlingar ut som alldeles särskilt hemska. Som i Rwanda, i Bosnien eller under andra världskriget.

Det har med integritet att göra tror jag. När vi tänker i termer av värre än döden, så beror det på att det finns kränkningar som går så på djupet i oss att vi tror oss hellre vilja dö än behöva uppleva dem. Förmodligen är livsdriften så stark i de flesta av oss att vi i en konkret situation skulle välja livet nästan oavsett vad. Tydligt är dock att det i vår kultur, i våra sinnen och i våra erfarenheter finns kränkningar av vår person som vi ser som värre än döden.

I vår kultur finns det gott om skildringar av personer som väljer döden före något annat värre. Man går i döden för sin övertygelse, sin familj eller sin heder. Sin integritet.

Dessa djupa integritetskränkningar blir naturligtvis ännu allvarligare när de drabbar de oskyddade och i någon mening oskyldiga. Detta är förmodligen en viktig orsak till att sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi näst intill intar en särställning för oss vad gäller otänkbara och tabubelagda beteenden. Och det med rätta.

Det är en av civilisationens grundpelare att skydda och ta vård om det uppväxande släktet. Mänskligheten intar en särställning i djurriket vad gäller behovet att ta hand om, skydda och träna avkomman innan den är flygfärdig – både med avseende på den tid och de resurser vi lägger ner. Vår kultur och våra teknologiska framgångar har dessutom fördjupat och förlängt detta behov av att ta hand om och fostra än mer. Att skydda barnen är på sätt och vis det vi skapat hela vår civilisation för. Stängsel, hus, kök, skolor, hamburgerrestauranger – allt för att vi tänker på barnen.

En debatt som handlar om ifall vi ska skydda våra barn mot övergrepp är alltså meningslös. Det finns ingen som säger att det inte är viktigt, att det inte är prioriterat, att det kan vi strunta i.

När initiativet Smile29 i EU-parlamentet säger:

STOP SEXUAL HARASSMENT
STOP PAEDOPHILIA
STOP CHILD PORNOGRAPHY

så undrar jag vem de går i polemik med. Vem är de som inte vill stoppa sexuella trakasserier, pedofili (om vi menar utövande pedofiler) och barnpornografi. De enda som rimligtvis står i opposition till detta budskap är den lilla, lilla minoritet av mänskligheten som utgör förövarna. Och förmodligen knappt de ens en gång, eftersom många av dem lider av svåra samvetskval över sin läggning.

Frågan handlar alltså endast om vad som är lämpliga strategier för att stoppa sexuellt utnyttjande av barn som till exempel barnpornografi.

När vi funderar över lämpliga strategier för att på samhällsnivån åtgärda någonting är det tre saker som borde stå i fokus:

  1. Hur kostsamma strategierna är (jämfört med alternativa åtgärder).
  2. Hur de påverkar andra viktiga värden som vi vill bevara.
  3. Hur effektiva de är (jämfört med alternativa åtgärder).

Det finns mycket att säga om ECPAT och andra organisationer som arbetar mot barnpornografi – om deras metoder, om deras prioriteringar, om deras förståelse för effekterna av de strategier de föreslår. Men nu tänkte jag koncentrera mig på ett enda förslag: Smile29:s skriftliga förklaring om att utvidga datalagringsdirektivet så myndigheterna ska ha rätt lagra alla de söksträngar vi skriver in i Google och andra sökmotorer. (För enkelhetens skull använder jag Google som exempel i resonemanget nedan.)

För det första ifrågasätter jag de orimliga kostnaderna för denna metod. Jag vet inte vad det skulle kosta att bygga den IT-infrastruktur som skulle behövas för att lagra all denna data i två år som är en tidsrymd jag hört nämnas. Men jag vet att det skulle kosta mycket pengar. Jag erkänner att det med tanke på hur viktig kampen mot barnpornografin är inte är orimligt att lägga en massa pengar, men det förutsätter att vi får ut något vettigt av det.

För det andra ifrågasätter jag rimligheten i de bieffekter ett sådant förfarande skulle ha. Hundratals miljoner europeiska internetanvändare skulle tvingas lämna ifrån sig information om sina innersta tankar, sina privataste behov till myndigheterna. Fundera en stund på vad ni använder Google till och hur privat det är. Googlar ni efter information om egna eller andras sjukdomar? Googlar ni efter sexhjälpmedel eller porr? Googlar ni för att fördjupa er i politiska frågor ni är intresserade av? Vilken bild skulle någon få som följde just Din google-dag söksträng för söksträng?

För det tredje ifrågasätter jag som många före mig effektiviteten i det föreslagna lagrandet av söksträngar. Med Johannes Forsbergs ord på ledarplats i Expressen: ”De som är så dumma att de försöker googla sig fram till sin barnporr finns förmodligen knappt.” Nu vet jag att en bild säger mer än tusen ord. Därför visar jag lite bilder nedan på vad som händer när man googlar efter barnporr. Innan ni tittar på dem vill jag att ni ska minnas att det vi talar om är barnporr. Vi talar inte om nakna avbildningar av barn för andra syften än pornografiska. Bland sökresultaten förekommer förvisso en hel del bilder på nakna barn tecknade eller fotografiska, men de är i regel antingen publicerade som debattinlägg i frågan om barnpornografi eller så har de konstnärliga syften.

Bildsök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)


Bildsök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)


Bildsök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)


Videosök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)


Videosök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)


Videosök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)


När alla sätter upp staket, så finns snart ingen yta kvar

När jag flyttade in i min nuvarande bostad för knappt tretton år sedan, så var alla gårdar i grannskapet öppna. I några av de äldre kvarteren i området, fanns i och för sig klassiska innergårdar med en portal ut mot gatan – med tillhörande portdörr. I de flesta fall stod även de öppna, eller var åtminstone inte låsta.

På mindre än ett decennium har grannskapet förändrats från så gott som helt öppet till en hinderbana av staket och kodlåsförsedda tunga järngrindar. För mig är det som en bild av den nya rädslan, den som jag tycker förgiftar det moderna samhället.

Det finns ett egenvärde i öppenheten, en som nu går förlorad. Den innebär att vi möts, att vi lär oss, att vi ser varandra. När vi inte längre accepterar att vi inte har kontroll över exakt vilka som har tillträde och hur, så skapar vi vårt egna lilla helvete av intellektuell unkenhet. När vi sluter oss, blir vi till vi och dom, vi skapar små grupper som skyddar sig mot alla andra – och vi utesluter de som inte passar in i vår bild av goda grannar.

Vi har blivit bra på att sätta upp staket, inte bara i den fysiska verkligheten utan även runt våra idéer, som har blivit den nya valutan. Fenomenet är inte det minsta nytt, för några år sedan läste jag på Forbes om en situation som utspelade sig på åttiotalet när IBM försökte sätta åt Sun:

> Under hot om ett massivt civilrättsmål krävde IBM ett möte för att lägga fram sina krav. Fjorton IBM-advokater och deras assistenter, alla klädda i de obligatoriska mörkblå kostymerna, trängdes i Suns största konferensrum.
>
> Chefskostymen orkestrerade en presentation av de sju IBM-patent som Sun skulle ha inkräktat på. Det mest prominenta av dessa patent var IBM:s ökända ”fetlinjepatent”: För att förvandla en tunn linje på en datorskärm till en fet linje, så går du upp respektive ner från ändarna på den tunna linjen och binder sedan samman de fyra punkterna du får som resultat.
>
> Du lärde dig säkert en liknande metod för att förvandla en linje till en rektangel i sjunde klass när du läste algebra i matematiken. Och utan tvekan fick du för dig att metoden skapats av Euclides eller någon liknande tänkare 3000 år tillbaka i tiden. Enligt amerikanska patentverket fick du då för dig fel, de gav patentet på metoden till IBM.
>
> Efter IBM:s presentation så var det vår tur. Medan ”Big Blue:s” gäng utan ett tecken på reaktion tittade på, så började mina kollegor – som alla var juridiskt skolade såväl som tekniskt – att illustrera, dissekera och demolera IBM:s anklagelser med hjälp av whiteboard och tuschpennor. Vi använde fraser som: ”Ni måste skoja!” och ”Ni borde skämmas!”, men IBM:s representanter var helt oberörda. Med självförtroende proklamerade vi vår ståndpunkt: Endast ett av IBM:s patent skulle överhuvudtaget bedömas som giltigt i en domstol, och ingen rationell domstol skulle finna att Sun inkräktat ens på detta patent.
>
> Det uppstod en ansträngd tystnad. De blå kostymerna konfererade inte ens inbördes. De satt bara där som gjutna i sten. Till slut svarade chefskostymen:
>
> -”OK”, sa han, ”det är möjligt att ni inte inkräktar på dessa sju patent.”
>
> -”Men vi har 10000 amerikanska patent. Vill ni verkligen att vi skall åka tillbaka till Armonk (IBM:s högkvarter i New York) och söka rätt på sju patent ni verkligen inkräktar på? Eller vill ni göra det enkelt och betala $20000000 direkt?”

Det är ett exempel på hur fel det kan gå i immaterialrätten. Den gången handlade det om mjukvarupatent, något som varit på tapeten i EU det också – men som vi hittills (i någon mån) klarat oss från med andan i halsen och ett nödrop.

Mycket av argumentationen för mjukvarupatent liknade den som nu används om upphovsrätten. Jag skrev i Datormagazin i början av 2005 (tyvärr inte på nätet) om just mjukvarupatent och upphovsrätt, och även om jag idag är mer kritisk mot upphovsrätten än jag var då, så skrev jag redan då:

> Det moderna patentet är därför ett skydd så att uppfinnaren genom ett tidsbegränsat monopol kan tjäna in de pengar det kostade att utveckla uppfinningen, plus gärna lite till. Allt för att skapa motivation till att uppfinna. Här finns en viktig poäng. Skälet till patent är inte först och främst att skydda uppfinnarens rätt som person, utan att skydda drivkraften att uppfinna och dela med sig av sina uppfinningar. Detta har patentlagarna gemensamt oavsett om de är amerikanska eller svenska. För att citera det svenska Patent och Registreringsverket: ”Tanken med patentsystemet är att den tekniska utvecklingen ska stimuleras; uppfinnaren får patent mot att staten får offentliggöra uppfinningen. Ny kunskap kan på det sättet utnyttjas till ytterligare utveckling.”

Patent och ekonomiskt upphovsrättsskydd är båda delar av immaterialrätten, och har båda samma grund: att stimulera till skapande. Ur samhällets synvinkel är de inte alls en del av äganderätten, det är en förvanskning – det är snarare ett pragmatiskt accepterande av vissa inskränkningar i det fria informationsflödet för att uppmuntra till skapandet av ny information.

Det är vanans makt som gjort att många numer ser det som en del av naturrätten. I samma artikel som ovan skrev jag:

> Egendomsprincipen är den drivkraft som driver hela det moderna samhället, utan den får vi växla spår totalt – något som prövats och misslyckats. Men ser man patentet som en naturlig rättighet är man ute på farlig mark. Risken är uppenbar att samhället plötsligt får skyldigheter till egen skada. Det kan inte understrykas nog – patent är artificiella monopol. De är regleringar av den fria marknaden, och som med alla sådana skall man fråga sig vem som gynnas. Monopol är till nackdel för alla utom den som innehar monopolet. Om patent förlorar sin roll som skydd så att den lilla aktören inte skall bli snuvad på sina idéer, så blir patent lätt en del av ett repressivt ekonomiskt system. Vi riskerar att till slut skapa en korporativistisk oligarki, ett fåmannavälde, för att lite drastiskt låna en vision från cyberpunken.

Såväl den ekonomiska upphovsrätten som patenten är regleringar av den fria marknaden och det fria informationsflödet. Sådana inskränkningar kan bara försvaras från samhällets sida om det är till tydlig nytta för samhället i sin helhet. Att komma dragande med äganderätt är att inte tänka tanken om immaterialrätt till sitt slut – det är vanans makt som talar. För det skall vi väl ha klart för oss, medan immaterialrätten var radikal för trehundra år sedan, så är den idag en del av vårat kulturarv.

Det stora problemet när man glömmer att det är samhällsnytta som är originalorsaken till immaterialrätten, är att man glömmer vad som händer om samhällsnyttan blir sekundär. När man sätter upp staket överallt, blir informationsflödet till en labyrint av privata områden, ett minfält av rättigheter och juridik – och i förlängningen blir vi alla fattigare.

Det är oerhört tröttsamt att höra människor som Rosén prata, eller inse hur riksdagsmän helt gått på myterna om immaterialrätten.

Likaså blir jag vansinnig att höra Ask säga saker som att vuxenvärlden nu måste ta sitt ansvar och lära nästa generation att sluta vara tjuvar/gratisätare. Det sägs av en kvinna som inte är mer än tio år äldre än jag själv, men som helt klart tillhör en annan generation. Till sin hjälp har hon en av mina gamla bekanta som statssekreterare, om nu Magnus Graner kommer ihåg mig för det var längesedan. Det är inte fråga om att ”vuxengenerationen” skall lära ungdomsgenerationen något nytt, det är snarare vuxengenerationen som sitter fast i vanans makt. Frågan är vad som händer när nästa generation inte längre är ”ungdomar”, utan själva en del av etablissemanget?

Just another day

> The night is young, why are we so hung up
> in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

> And at the door she can’t say more
> than just another day
> and without a sound
> I turn around
> and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)