Jag hittar en artikel i DN om en av mina husgudar Marshall McLuhan med anledning av att han för någon vecka sen skulle ha fyllt hundra år. Det var McLuhan som myntade det ofta missförstådda uttrycket ”The media is the message”. DN skriver:

I den globala byn kommer konsumenterna att bli producenter. Det hävdade teoretikern Marshall McLuhan årtionden innan internet och ­sociala medier var påtänkta.

Nu ska man kanske inte ta det som gamla gurus säger som eviga sanningar. Det kan snarare vara viktigt att utmana och ifrågasätta auktoriteter av alla slag. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att historien har gett McLuhan rätt i mycket. Hans tankar om the global village från tidigt sextiotal kan på många sätt anses ha förverkligats i och med internet och sociala medier.

Nu är ”historien vill det” ett dåligt argument för en politisk uppfattning. Frågan är inte om den globala byn är historiskt nödvändig. Frågan är om den är önskvärd.

Är det av värde för mänskligheten att vetenskaplig kunskap blir fritt tillgänglig för det stora flertalet, eller är det bättre att den stannar bakom betalmurar i evärdelig tid? Jag läser hos Christian Engström bland andra om en internetaktivist – Greg Maxwell – som samlat ihop över 18 000 vetenskapliga artiklar som tillhör public domain (publicerade före 1923), men som varit inlåsta hos JSTOR, en arkivtjänst för vetenskapliga artiklar.

Är det av värde för mänskligheten att olika kulturella verk blir lättare att få tillgång till, samtidigt som makten över produktion och distribution av musik, film och andra mer komplexa kulturyttringar sprids ut till fler och fler människor? Den hotbild som målas upp av de branschintressen som vill behålla makten över distribution och produktion är i vilket fall som helst överdriven. Ytterligare ett bevis för detta är Douglas C Merrills (fd Google CIO och chef för EMI:s digitala affärsområde) keynote-tal på CA World Expo i Sydney härom dagen. Han berättade där att han, när han under sin tid på EMI undersökte Limewire-användares beteende, upptäckte att ”fildelartjuvarna” också fanns bland de användare som köpte mest på iTunes. (källa: Torrentfreak)

Jag tror på en utjämnad spelplan. Mer information, kunskap och makt i händerna på fler människor. Jag tror att internet, digitalisering och ofiltrerad global kommunikation utgör världens möjlighet för mänskligheten. Jag tror på den globala byn.

Men den globala byn är inte bara hotad av en industri som inte har fattat att det ska vara lätt att göra rätt, utan istället söker mer och mer maktmedel att sätta in mot sina ”kunder”. En industri som får alldeles för mycket gehör hos politiker och andra makthavare. Nu kan antipiraterna till och med få till stånd en begäran om utlämning till USA.

Den globala byn är också hotad av dragkampen om vem som ska sätta spelreglerna på den. I det lapptäcke av försök att kontrollera innehållet på internet från stater och företag är det svårt att utkräva ansvar eller påverka för oss som lever och andas i den nya infrastrukturen. Stora giganter som Google och Facebook kan plötsligt indirekt hota våra möjligheter att ge uttryck för tankar och känslor. Som när Facebook censurerar skivomslaget till Nirvanas Nevermind. Fler och betydligt allvarligare exempel på detta kan du hitta i Rebecca MacKinnons föreläsning på TED. Hittad hos Emma.

Idag är det dags för den sista doodlen i den serie som Piratpartiet fått möjlighet att visa på The Pirate Bay. Den sista var den första av dem jag tecknade och jag fick idén till den när jag såg en tatuering av en söt liten tigerunge.

Tigerungen i sig skulle inte gjort någon glad (eller nåja, någon skulle säkert sagt: ”Åhhhh så sööööt!” ), men det som sen dök upp i huvudet var orden ”en svensk tiger”. En av de mest kända och effektivaste kampanjerna i svensk historia, den som fick svenskar att bli medvetna om sin egen roll under ett världsomspännande krig där information var guld värd.

Det finns en humor i spåren av den kampanjen, eftersom svensk säkerhetstjänst länge använde tigern som symbol i olika sammanhang. För några år sedan hamnade de på grund av detta i en seg upphovsrättstvist, där försvaret såg den som sitt varumärke, medan upphovsrätten innehades av Beredskapsmuséet. Resultatet av den tvisten är att försvarsmakten inte får använda denna symbol, trots att den i allra högsta grad handlar om Sveriges försvar under en ond tid. Med tanke på det, är för mig som piratpartist extra humoristiskt att låta den lilla katten spinna på just det temat.

Bildens innehåll är annars att vi inte alls skall tiga. Tvärtom får vi inte tiga om vi inte vill tvingas att tiga för all framtid. Våra friheter ses idag som förhandlingsbara och tystnad är medhåll, eftersom tystnad kommer låta den utvecklingen fortskrida.

Att tiga är nu silver, medan att tala nu är guld…

PS På sidan PP-grafik, kommer jag nu att lägga ut en flickr-photostream, där alla doodlarna finns med, plus ett par som inte kom med i serien. De är i en storlek som tillåter utskrift med någorlunda kvalitet. DS

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  – då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

Våld, utnyttjande och sexuella övergrepp tillhör de mest upprörande fenomenen man kan tänka sig. Till och med när vi skildrar ett bestialiskt krig eller folkmord med 10000-tals dödsoffer eller mer, så sticker sådana handlingar ut som alldeles särskilt hemska. Som i Rwanda, i Bosnien eller under andra världskriget.

Det har med integritet att göra tror jag. När vi tänker i termer av värre än döden, så beror det på att det finns kränkningar som går så på djupet i oss att vi tror oss hellre vilja dö än behöva uppleva dem. Förmodligen är livsdriften så stark i de flesta av oss att vi i en konkret situation skulle välja livet nästan oavsett vad. Tydligt är dock att det i vår kultur, i våra sinnen och i våra erfarenheter finns kränkningar av vår person som vi ser som värre än döden.

I vår kultur finns det gott om skildringar av personer som väljer döden före något annat värre. Man går i döden för sin övertygelse, sin familj eller sin heder. Sin integritet.

Dessa djupa integritetskränkningar blir naturligtvis ännu allvarligare när de drabbar de oskyddade och i någon mening oskyldiga. Detta är förmodligen en viktig orsak till att sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi näst intill intar en särställning för oss vad gäller otänkbara och tabubelagda beteenden. Och det med rätta.

Det är en av civilisationens grundpelare att skydda och ta vård om det uppväxande släktet. Mänskligheten intar en särställning i djurriket vad gäller behovet att ta hand om, skydda och träna avkomman innan den är flygfärdig – både med avseende på den tid och de resurser vi lägger ner. Vår kultur och våra teknologiska framgångar har dessutom fördjupat och förlängt detta behov av att ta hand om och fostra än mer. Att skydda barnen är på sätt och vis det vi skapat hela vår civilisation för. Stängsel, hus, kök, skolor, hamburgerrestauranger – allt för att vi tänker på barnen.

En debatt som handlar om ifall vi ska skydda våra barn mot övergrepp är alltså meningslös. Det finns ingen som säger att det inte är viktigt, att det inte är prioriterat, att det kan vi strunta i.

När initiativet Smile29 i EU-parlamentet säger:

STOP SEXUAL HARASSMENT
STOP PAEDOPHILIA
STOP CHILD PORNOGRAPHY

så undrar jag vem de går i polemik med. Vem är de som inte vill stoppa sexuella trakasserier, pedofili (om vi menar utövande pedofiler) och barnpornografi. De enda som rimligtvis står i opposition till detta budskap är den lilla, lilla minoritet av mänskligheten som utgör förövarna. Och förmodligen knappt de ens en gång, eftersom många av dem lider av svåra samvetskval över sin läggning.

Frågan handlar alltså endast om vad som är lämpliga strategier för att stoppa sexuellt utnyttjande av barn som till exempel barnpornografi.

När vi funderar över lämpliga strategier för att på samhällsnivån åtgärda någonting är det tre saker som borde stå i fokus:

1. Hur kostsamma strategierna är (jämfört med alternativa åtgärder).
2. Hur de påverkar andra viktiga värden som vi vill bevara.
3. Hur effektiva de är (jämfört med alternativa åtgärder).

Det finns mycket att säga om ECPAT och andra organisationer som arbetar mot barnpornografi – om deras metoder, om deras prioriteringar, om deras förståelse för effekterna av de strategier de föreslår. Men nu tänkte jag koncentrera mig på ett enda förslag: Smile29:s skriftliga förklaring om att utvidga datalagringsdirektivet så myndigheterna ska ha rätt lagra alla de söksträngar vi skriver in i Google och andra sökmotorer. (För enkelhetens skull använder jag Google som exempel i resonemanget nedan.)

För det första ifrågasätter jag de orimliga kostnaderna för denna metod. Jag vet inte vad det skulle kosta att bygga den IT-infrastruktur som skulle behövas för att lagra all denna data i två år som är en tidsrymd jag hört nämnas. Men jag vet att det skulle kosta mycket pengar. Jag erkänner att det med tanke på hur viktig kampen mot barnpornografin är inte är orimligt att lägga en massa pengar, men det förutsätter att vi får ut något vettigt av det.

För det andra ifrågasätter jag rimligheten i de bieffekter ett sådant förfarande skulle ha. Hundratals miljoner europeiska internetanvändare skulle tvingas lämna ifrån sig information om sina innersta tankar, sina privataste behov till myndigheterna. Fundera en stund på vad ni använder Google till och hur privat det är. Googlar ni efter information om egna eller andras sjukdomar? Googlar ni efter sexhjälpmedel eller porr? Googlar ni för att fördjupa er i politiska frågor ni är intresserade av? Vilken bild skulle någon få som följde just Din google-dag söksträng för söksträng?

För det tredje ifrågasätter jag som många före mig effektiviteten i det föreslagna lagrandet av söksträngar. Med Johannes Forsbergs ord på ledarplats i Expressen: ”De som är så dumma att de försöker googla sig fram till sin barnporr finns förmodligen knappt.” Nu vet jag att en bild säger mer än tusen ord. Därför visar jag lite bilder nedan på vad som händer när man googlar efter barnporr. Innan ni tittar på dem vill jag att ni ska minnas att det vi talar om är barnporr. Vi talar inte om nakna avbildningar av barn för andra syften än pornografiska. Bland sökresultaten förekommer förvisso en hel del bilder på nakna barn tecknade eller fotografiska, men de är i regel antingen publicerade som debattinlägg i frågan om barnpornografi eller så har de konstnärliga syften.

Bildsök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)

När jag flyttade in i min nuvarande bostad för knappt tretton år sedan, så var alla gårdar i grannskapet öppna. I några av de äldre kvarteren i området, fanns i och för sig klassiska innergårdar med en portal ut mot gatan – med tillhörande portdörr. I de flesta fall stod även de öppna, eller var åtminstone inte låsta.

På mindre än ett decennium har grannskapet förändrats från så gott som helt öppet till en hinderbana av staket och kodlåsförsedda tunga järngrindar. För mig är det som en bild av den nya rädslan, den som jag tycker förgiftar det moderna samhället.

Det finns ett egenvärde i öppenheten, en som nu går förlorad. Den innebär att vi möts, att vi lär oss, att vi ser varandra. När vi inte längre accepterar att vi inte har kontroll över exakt vilka som har tillträde och hur, så skapar vi vårt egna lilla helvete av intellektuell unkenhet. När vi sluter oss, blir vi till vi och dom, vi skapar små grupper som skyddar sig mot alla andra – och vi utesluter de som inte passar in i vår bild av goda grannar.

Vi har blivit bra på att sätta upp staket, inte bara i den fysiska verkligheten utan även runt våra idéer, som har blivit den nya valutan. Fenomenet är inte det minsta nytt, för några år sedan läste jag på Forbes om en situation som utspelade sig på åttiotalet när IBM försökte sätta åt Sun:

Under hot om ett massivt civilrättsmål krävde IBM ett möte för att lägga fram sina krav. Fjorton IBM-advokater och deras assistenter, alla klädda i de obligatoriska mörkblå kostymerna, trängdes i Suns största konferensrum.

Chefskostymen orkestrerade en presentation av de sju IBM-patent som Sun skulle ha inkräktat på. Det mest prominenta av dessa patent var IBM:s ökända ”fetlinjepatent”: För att förvandla en tunn linje på en datorskärm till en fet linje, så går du upp respektive ner från ändarna på den tunna linjen och binder sedan samman de fyra punkterna du får som resultat.

Du lärde dig säkert en liknande metod för att förvandla en linje till en rektangel i sjunde klass när du läste algebra i matematiken. Och utan tvekan fick du för dig att metoden skapats av Euclides eller någon liknande tänkare 3000 år tillbaka i tiden. Enligt amerikanska patentverket fick du då för dig fel, de gav patentet på metoden till IBM.

Efter IBM:s presentation så var det vår tur. Medan ”Big Blue:s” gäng utan ett tecken på reaktion tittade på, så började mina kollegor – som alla var juridiskt skolade såväl som tekniskt – att illustrera, dissekera och demolera IBM:s anklagelser med hjälp av whiteboard och tuschpennor. Vi använde fraser som: ”Ni måste skoja!” och ”Ni borde skämmas!”, men IBM:s representanter var helt oberörda. Med självförtroende proklamerade vi vår ståndpunkt: Endast ett av IBM:s patent skulle överhuvudtaget bedömas som giltigt i en domstol, och ingen rationell domstol skulle finna att Sun inkräktat ens på detta patent.

Det uppstod en ansträngd tystnad. De blå kostymerna konfererade inte ens inbördes. De satt bara där som gjutna i sten. Till slut svarade chefskostymen:

-”OK”, sa han, ”det är möjligt att ni inte inkräktar på dessa sju patent.”

-”Men vi har 10000 amerikanska patent. Vill ni verkligen att vi skall åka tillbaka till Armonk (IBM:s högkvarter i New York) och söka rätt på sju patent ni verkligen inkräktar på? Eller vill ni göra det enkelt och betala $20000000 direkt?”

Det är ett exempel på hur fel det kan gå i immaterialrätten. Den gången handlade det om mjukvarupatent, något som varit på tapeten i EU det också – men som vi hittills (i någon mån) klarat oss från med andan i halsen och ett nödrop.

Mycket av argumentationen för mjukvarupatent liknade den som nu används om upphovsrätten. Jag skrev i Datormagazin i början av 2005 (tyvärr inte på nätet) om just mjukvarupatent och upphovsrätt, och även om jag idag är mer kritisk mot upphovsrätten än jag var då, så skrev jag redan då:

Det moderna patentet är därför ett skydd så att uppfinnaren genom ett tidsbegränsat monopol kan tjäna in de pengar det kostade att utveckla uppfinningen, plus gärna lite till. Allt för att skapa motivation till att uppfinna. Här finns en viktig poäng. Skälet till patent är inte först och främst att skydda uppfinnarens rätt som person, utan att skydda drivkraften att uppfinna och dela med sig av sina uppfinningar. Detta har patentlagarna gemensamt oavsett om de är amerikanska eller svenska. För att citera det svenska Patent och Registreringsverket: ”Tanken med patentsystemet är att den tekniska utvecklingen ska stimuleras; uppfinnaren får patent mot att staten får offentliggöra uppfinningen. Ny kunskap kan på det sättet utnyttjas till ytterligare utveckling.”

Patent och ekonomiskt upphovsrättsskydd är båda delar av immaterialrätten, och har båda samma grund: att stimulera till skapande. Ur samhällets synvinkel är de inte alls en del av äganderätten, det är en förvanskning – det är snarare ett pragmatiskt accepterande av vissa inskränkningar i det fria informationsflödet för att uppmuntra till skapandet av ny information.

Det är vanans makt som gjort att många numer ser det som en del av naturrätten. I samma artikel som ovan skrev jag:

Egendomsprincipen är den drivkraft som driver hela det moderna samhället, utan den får vi växla spår totalt – något som prövats och misslyckats. Men ser man patentet som en naturlig rättighet är man ute på farlig mark. Risken är uppenbar att samhället plötsligt får skyldigheter till egen skada. Det kan inte understrykas nog – patent är artificiella monopol. De är regleringar av den fria marknaden, och som med alla sådana skall man fråga sig vem som gynnas. Monopol är till nackdel för alla utom den som innehar monopolet. Om patent förlorar sin roll som skydd så att den lilla aktören inte skall bli snuvad på sina idéer, så blir patent lätt en del av ett repressivt ekonomiskt system. Vi riskerar att till slut skapa en korporativistisk oligarki, ett fåmannavälde, för att lite drastiskt låna en vision från cyberpunken.

Såväl den ekonomiska upphovsrätten som patenten är regleringar av den fria marknaden och det fria informationsflödet. Sådana inskränkningar kan bara försvaras från samhällets sida om det är till tydlig nytta för samhället i sin helhet. Att komma dragande med äganderätt är att inte tänka tanken om immaterialrätt till sitt slut – det är vanans makt som talar. För det skall vi väl ha klart för oss, medan immaterialrätten var radikal för trehundra år sedan, så är den idag en del av vårat kulturarv.

Det stora problemet när man glömmer att det är samhällsnytta som är originalorsaken till immaterialrätten, är att man glömmer vad som händer om samhällsnyttan blir sekundär. När man sätter upp staket överallt, blir informationsflödet till en labyrint av privata områden, ett minfält av rättigheter och juridik – och i förlängningen blir vi alla fattigare.

Det är oerhört tröttsamt att höra människor som Rosén prata, eller inse hur riksdagsmän helt gått på myterna om immaterialrätten.

Likaså blir jag vansinnig att höra Ask säga saker som att vuxenvärlden nu måste ta sitt ansvar och lära nästa generation att sluta vara tjuvar/gratisätare. Det sägs av en kvinna som inte är mer än tio år äldre än jag själv, men som helt klart tillhör en annan generation. Till sin hjälp har hon en av mina gamla bekanta som statssekreterare, om nu Magnus Graner kommer ihåg mig för det var längesedan. Det är inte fråga om att ”vuxengenerationen” skall lära ungdomsgenerationen något nytt, det är snarare vuxengenerationen som sitter fast i vanans makt. Frågan är vad som händer när nästa generation inte längre är ”ungdomar”, utan själva en del av etablissemanget?

The night is young, why are we so hung up
in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

And at the door she can’t say more
than just another day
and without a sound
I turn around
and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)

En dag vaknar jag upp och sätter på dagens första kanna kaffe. Medan vattenkokaren står och puttrar häller jag det beckmörka pulvret i min presso, häller på det bubblande vattnet och känner hur dofterna sprider sig i hela köket.

Där farsan en gång tog morgontidningen till bordet, så är min tidning digital på OLED flexible paper närmare bestämt. Stationen står i vardagsrummet, men vem behöver burken när man har skärmen?

Ubuntu 24.2 tickar som en klocka. Det fanns ju en tid när hårdvaru och mjukvarutillverkare inte stödde Linux och BSD, men efter att Microsoft gjort bort sig för tredje gången och till och med Jobs släppt OSX fritt, så var det inte längre en möjlighet. Jobs behövde inte längre systemet för att Apple skulle frodas, deras designers var så mycket mer i tiden än alla andra att de klarade sig utmärkt ändå.

MS dumpade faktiskt hela OS-marknaden i sin affärsmodell, släppte koden så att alla kunde ge stöd åt gamla MS-program om de ville och satsade på webbtjänster och *nix kompatibla office-standalones. Från dominant till underdog, så fick de faktiskt en fräschör som de saknat i ett par decennier, kämpande mot Google som knaprat i sig nästan alla andra så var de tvungna att göra saker bättre.

Jag kollar rubrikerna, dubbelkollar med bloggtjänsterna om något spännande har hänt och passar på att kika på om det kommit några nya filmer.

Medan jag bläddrar igenom de senaste filmerna på Filmatica, de som tog över efter det att SF satt sin sista potatis, så dimper det ner ett par tre låtar via RSS till min musikspelare. Både fräck pop och skön jazz till morgonkaffet. Jag klickar OK, väl medveten om att åtta av de tio kronorna syndikeringstjänsten begär går till artisten. Det är väl inte mycket per låt jag tuggar i mig, men med fyra miljoner hushåll som vill spisa musik till morgonkaffet, så blir det väl en del i slutänden… Den ena låten var väl inte så jävla fräck, men det spelar ingen roll — you win some, you lose some.

Till slut hittar jag en thriller som verkar precis lagom suggestiv för att kittla nerverna på kvällskvisten. Jag markerar den för överföring till mediacentret, och passar på att cleara omsättningen på mitt kultkonto — de kallas ju tydligen så numera, kulturkontona, de virtuella plånböckerna för mikrobetalningar.

Hmmm, har jag bränt åttahundra på tre veckor? Får tydligen prata lite med slynglarna om att dra ner på non-stop-tittandet på playboy, eller vad nu tonåringar tycker farsans pengar skall användas till? Får fråga hur många låtar de dragit hem på sistone egentligen? Nog för att varje film bara kostar en tjuga att ta hem, varje låt några kronor, men det plockar på med två tonårsungar och två film- och musiksugna, bokslukande föräldrar… Nog för att det går att hämta prylarna gratis, det är ju mest syndikeringstjänsterna som kostar, men då får ju inte kreatörerna betalt. De skitsummorna får vi leva med helt enkelt, alla skall ju äta, även författare, musiker och skådisar.

Jag växlar över till sextiotummaren, för att få lite mer yta att jobba på. Det är ju både ett par webbprojekt som måste slutföras och en stor foto- och videosession som skall redigeras. Det blir lite pluttigt att pyssla med på tidningspapper. Webbprogramvaran är naturligtvis Open Source, det är det enda raka om man vill ha kvalitet idag. Vi diskuterar en stund via SkypeVX hur vi skall göra med återförandet av kod till projektet. En del pluggar har ju skapats och de måste rensas på kundspecifik kod och generaliseras för att kunna konsumeras av Webbprogramvarans andra användare. Kunden är naturligtvis införstådd, det finns inga utvecklare idag som går med på att lura communityn på fungerande kod — det blir alltid en kompromiss där man inte lämnar ifrån sig affärsidén men delar med sig av koden, efter lansering naturligtvis.

Jag surfar över till Adobe, som fick välja mellan konken eller byte av affärsmodell 2014, loggar in på Photoshop Creative Collaboration Centre, och kollar av att alla projekt ligger färdiga för leverans och att alla subversions är korrekt avslutade. Det är bra att städa innan man drar igång något stort nytt projekt.

Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.

Filmbolagen insåg nästan samma sak, och bara en aning senare. När folk ledsnade på att glo på reklam på TV, så gick de över till att hämta film — med sådan omsättning behöver man knappt ta betalt. Den enda upphovsrätten som är intressant då är att ingen annan försöker sälja ens produkt utan att betala för sig. Hur någon nu skulle kunna göra det, när det går att hämta gratis och det enda legitima skälet att få betalt är att man skapat filmen — eller företräder den som gjort det.

Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.

Faktum är att kultur-, mjukvaru- och informationstjänster blev så viktiga för ekonomin, att de närmast på egen hand vände vad som såg ut att bli en av de längsta och jobbigaste lågkonjunkturerna. När förändringståget väl fick fart, så kom en boom-period som skapade en positivism nästan i klass med 1950-talets motsvarigheter.

Politikerna tog som vanligt längst tid på sig att fatta. Deras öron riktades mot anti-piratlobbyisternas munnar så länge, att de nästan missade tåget när hela diskussionen blev irrelevant. De predikade att det var fel att stjäla fortfarande när lobbyisternas ”skyddslingar” gjorde revolt mot sina lobbyister och advokater och steg som fågel fenix ur askan av sin egen död. Plötsligt belystes situationen som av en blixtfackla och det som avtecknades mot ljuset var organisationer som överlevt sig själva.

Dessutom, till råga på allt, så är den kommersiella piratindustrin död. De överlevde inte utvecklingen, de sista gick så långt att de försökte bomba The Pirate Bay. Det lyckades inget vidare, eftersom staten bjudit in TPB att ställa sina servrar i en av de få kvarvarande skyddområdena, så de kommersiella piraterna gick rakt in i ett gäng professionella soldater — vilket var mindre hälsosamt

Uppdatering: Även XOR fabulerar om framtiden, utifrån ett mer tekniskt perspektiv — men vissa saker är slående i sin likhet… XORs inlägg är i sin tur en reaktion på OpenForce inlägg, som utmanar efter att ha läst att Helena Mishel skulle på seminarium om hur IT ser ut om tio år…..

Uppdatering 2: Hade funderingar på att skriva en dystopi som kontrast, men West hann före. Läs och rys.

Lisa Magnusson på Aftonbladet avfyrar en bredsida mot The Pirate Bay. Hon påpekar att bilder på mördade barn inte är en åsikt, och därmed inte är en kamp för yttrandefrihet.

”Bilder på ihjälslagna barn är faktiskt inte en åsikt” | Lisa Magnusson | Debatt | Aftonbladet:

Det här vet ju The Pirate Bay-snubbarna förstås redan. Grejen är bara att de inte bryr sig. Att de egentligen inte heller tror sig stå upp för någon vacker och fin princip om yttrandefrihet blir tydligt när man läser om hur pappan till de döda barnen vädjat till The Pirate Bay att plocka bort länken till filen med bilderna. Inget svar, ingen passionerad förklaring till varför det är viktigt att den ligger kvar. Pappans sambo hör av sig, ber ånyo The Pirate Bay att visa lite barmhärtighet. Får följande svar från nån felknullad idiot: ”Det var ju ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej”. Ja, The Pirate Bay skiter både i yttrandefriheten och i olyckliga mammor och pappor. Det enda de verkligen värnar är möjligheten att kunna tillhandahålla ett smörgåsbord av snaskiga smaskigheter för nätsurfare med tomma magar och hjärtan anfrätta av emotionell cancer.

Självklart är det som har hänt i grunden åklagarens fel, även om hon säkert inte menade något illa. Hon borde ha yrkat på sekretess för bilderna, och det hade hon nog också gjort om hon hade vetat att det skulle bli såhär. Men nu handlar det inte om vems fel det var från början utan om att The Pirate Bay gör bilder på ihjälslagna barn lättillgängliga för vanliga nyfikna, bara för att man kan, och att man sedan sitter och drygar sig mot barnens anhöriga. The Pirate Bay-snubbarna är bara idioter, inte några yttrandefrihetens riddare.

TPB-snubbarna har gjort sig kända för att vara ganska hårda i orden, till och med hånfulla, när någon försöker få dem att rensa bort länkar från sajten. Det kan man tycka vad man vill om, framför allt i ett sådant här fall, men det är egentligen inte kärnfrågan.

Kärnfrågan för TPB är att de inte tar bort länkar utan vidare, och att den principen är hela kärnan för deras existensberättigande och legitimitet. Principen är att det inte är deras sak att döma, att det är folk själva som bestämmer vad som skall delas ut och vad som laddas ner.

Pirate Bay kan ses som en ”carrier” i betydelsen ”carrier-neutrality”, det vill säga precis samma situation som telefonbolagen. Ingen skulle komma på tanken att kräva censur från deras sida om någon skulle sprida oetisk information över telefon.

Den enda aktör på Internet som lyckats uppnå en sådan status är nog Google. För Lisa skulle nog knappast gå på Google för att deras söktjänst innehåller länkar till diverse oetiskt material. Där fungerar hjärnan rätt, eftersom man inser att Google inte alls ligger bakom, utan att de bara indexerar och tillhandahåller länkar till indexerat material.

Det skulle vara en oerhört farlig utveckling om Google började censurera. En sådan sak är ett brant sluttande plan, där hela värdet av tjänsten minskar katastrofalt — och precis i samma takt som folks förtroende för tjänsten och dess neutralitet.

The Pirate Bay fyller en viktig funktion. Det är en av de få kanaler där kreti och pleti, förhållandevis neutralt och utan censur kan publicera vad information som helst. Att det är frustrerande för alla de som vill se informationsvägar och distribution som något som skall kontrolleras är självklart, men det är just detta som är poängen: De som vill kontrollera vad vi får ta del av är inte en kraft för frihet och demokrati. Inte så att det alltid är fel, men skall kontroll ske måste det ske utan att de fria informationsvägarna stängs.

Den metod som måste användas för att inte privatlivet skall kränkas i onödan i fall som med arbogamorden, är att information som med rätta är privat inte handhas på ett sätt så att den kommer i allmän cirkulation. Det är svår underlåtenhet från åklagare och förundersökningsledare att bilderna från arbogamordens förundersökning överhuvudtaget ingick i en offentlig handling. Där måste det ske förändring.

Angrip inte infrastrukturen, den är oskyldig. Även om TPB tog ner länkarna i morgon dag, skulle bilderna fortsätta att spridas. Det ligger i nätets natur att det enda som minskar tillgången till material när det väl lagts ut är entropi och atrofi – strävan mot kaos och förtvinande i form av minskande intresse.

Själv har jag inga planer på att ladda ner bilderna, jag respekterar pappans vädjanden. Dessutom skulle jag känna mig ganska äcklad över mig själv om jag lät trafikolyckevoyeurtendenserna ta överhanden.

Läs även:

99, our 68,
being J Andersson, och
Copyriot.