En utjämnad spelplan?

Jag hittar en artikel i DN om en av mina husgudar Marshall McLuhan med anledning av att han för någon vecka sen skulle ha fyllt hundra år. Det var McLuhan som myntade det ofta missförstådda uttrycket ”The media is the message”. DN skriver:

I den globala byn kommer konsumenterna att bli producenter. Det hävdade teoretikern Marshall McLuhan årtionden innan internet och ­sociala medier var påtänkta.

Nu ska man kanske inte ta det som gamla gurus säger som eviga sanningar. Det kan snarare vara viktigt att utmana och ifrågasätta auktoriteter av alla slag. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att historien har gett McLuhan rätt i mycket. Hans tankar om the global village från tidigt sextiotal kan på många sätt anses ha förverkligats i och med internet och sociala medier.

Nu är ”historien vill det” ett dåligt argument för en politisk uppfattning. Frågan är inte om den globala byn är historiskt nödvändig. Frågan är om den är önskvärd.

Är det av värde för mänskligheten att vetenskaplig kunskap blir fritt tillgänglig för det stora flertalet, eller är det bättre att den stannar bakom betalmurar i evärdelig tid? Jag läser hos Christian Engström bland andra om en internetaktivist – Greg Maxwell – som samlat ihop över 18 000 vetenskapliga artiklar som tillhör public domain (publicerade före 1923), men som varit inlåsta hos JSTOR, en arkivtjänst för vetenskapliga artiklar.

Är det av värde för mänskligheten att olika kulturella verk blir lättare att få tillgång till, samtidigt som makten över produktion och distribution av musik, film och andra mer komplexa kulturyttringar sprids ut till fler och fler människor? Den hotbild som målas upp av de branschintressen som vill behålla makten över distribution och produktion är i vilket fall som helst överdriven. Ytterligare ett bevis för detta är Douglas C Merrills (fd Google CIO och chef för EMI:s digitala affärsområde) keynote-tal på CA World Expo i Sydney härom dagen. Han berättade där att han, när han under sin tid på EMI undersökte Limewire-användares beteende, upptäckte att ”fildelartjuvarna” också fanns bland de användare som köpte mest på iTunes. (källa: Torrentfreak)

Jag tror på en utjämnad spelplan. Mer information, kunskap och makt i händerna på fler människor. Jag tror att internet, digitalisering och ofiltrerad global kommunikation utgör världens möjlighet för mänskligheten. Jag tror på den globala byn.

Men den globala byn är inte bara hotad av en industri som inte har fattat att det ska vara lätt att göra rätt, utan istället söker mer och mer maktmedel att sätta in mot sina ”kunder”. En industri som får alldeles för mycket gehör hos politiker och andra makthavare. Nu kan antipiraterna till och med få till stånd en begäran om utlämning till USA.

Den globala byn är också hotad av dragkampen om vem som ska sätta spelreglerna på den. I det lapptäcke av försök att kontrollera innehållet på internet från stater och företag är det svårt att utkräva ansvar eller påverka för oss som lever och andas i den nya infrastrukturen. Stora giganter som Google och Facebook kan plötsligt indirekt hota våra möjligheter att ge uttryck för tankar och känslor. Som när Facebook censurerar skivomslaget till Nirvanas Nevermind. Fler och betydligt allvarligare exempel på detta kan du hitta i Rebecca MacKinnons föreläsning på TED. Hittad hos Emma.

 

 

Doodle dag 7 – avslut: En svensk tiger inte!

Idag är det dags för den sista doodlen i den serie som Piratpartiet fått möjlighet att visa på The Pirate Bay. Den sista var den första av dem jag tecknade och jag fick idén till den när jag såg en tatuering av en söt liten tigerunge.

Tigerungen i sig skulle inte gjort någon glad (eller nåja, någon skulle säkert sagt: ”Åhhhh så sööööt!” 🙂 ), men det som sen dök upp i huvudet var orden ”en svensk tiger”. En av de mest kända och effektivaste kampanjerna i svensk historia, den som fick svenskar att bli medvetna om sin egen roll under ett världsomspännande krig där information var guld värd.

Det finns en humor i spåren av den kampanjen, eftersom svensk säkerhetstjänst länge använde tigern som symbol i olika sammanhang. För några år sedan hamnade de på grund av detta i en seg upphovsrättstvist, där försvaret såg den som sitt varumärke, medan upphovsrätten innehades av Beredskapsmuséet. Resultatet av den tvisten är att försvarsmakten inte får använda denna symbol, trots att den i allra högsta grad handlar om Sveriges försvar under en ond tid. Med tanke på det, är för mig som piratpartist extra humoristiskt att låta den lilla katten spinna på just det temat.

Bildens innehåll är annars att vi inte alls skall tiga. Tvärtom får vi inte tiga om vi inte vill tvingas att tiga för all framtid. Våra friheter ses idag som förhandlingsbara och tystnad är medhåll, eftersom tystnad kommer låta den utvecklingen fortskrida.

Att tiga är nu silver, medan att tala nu är guld…

PS På sidan PP-grafik, kommer jag nu att lägga ut en flickr-photostream, där alla doodlarna finns med, plus ett par som inte kom med i serien. De är i en storlek som tillåter utskrift med någorlunda kvalitet. DS

Mellan ytterligheterna finns en viktig diskussion

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  — då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…