Behöver ni hjälp att lägga pusslet?

Idag har vi ett internet där det enda som begränsar en persons användning av det är den bandbredd han eller hon har köpt. Vad denna bandbredd används till, vilken trafik som skickas och tas emot, vem eller vilka datorer man kommunicerar med och vilka tjänster man därigenom kan använda är upptill den resande själv.

Men detta är inte ett naturtillstånd. Det är fullkomligt möjligt att det förändras. De finns starka aktörer som gärna såg att de kunde spärra in användare i deras mjukvaror, deras tjänster, deras standards. Det enklaste exemplet är telekombolaget som inte vill tillåta att deras bredbandskunder ringer via tjänster såsom Skype.

En oreglerad marknadsekonomi strävar naturligt mot monopol eller oligopol. En välfungerande marknad kräver konkurrensskydd för att förhindra kartellbildning och monopolisering. I sammanhang som är beroende av nätverksekonomiska effekter som värdet i en stora installerad användarbas eller eller en de facto standard blir dessa tendenser ännu tydligare. Det kan därför tyckas som en bra idé att bekämpa oligopolen på nätet.

Men faktum är att vi kan inte se på internet och det därtill anknutna tjänsterna ur ett konkurrensperspektiv. De handlar inte om att upprätthåla en fri konkurrenssituation, att skydda konsumenter från kartellbildningar. Det handlar om att skydda den grundläggande infrastrukturen från missbruk av någon aktör. Vi behöver en långtgående standardisering, vi behöver samverkan mellan nyckelaktörer för att hålla ihop internets infrastruktur. Men internet är inte en vara eller en tjänst. Det är en basal struktur för sociala, ekonomiska och samhälleliga processer att utspela sig på.

Den enda reglering vi behöver är samma som de naturrättsliga regleringarna kring annan samvaro mellan människor. Allas lika tillgång, allas yttrandefrihet, allas skydd mot inkräktande på den privata sfären.

Jag har förstått att många ser den oro som jag och andra ger uttryck för som ren alarmism. Men om man vill ha kvar ett fritt internet med lika rättigheter och möjligheter för alla borde det vara lätt att känna av hotet. Det är bara att lägga pusslet.

  • Vi har fått IPRED-lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att kontrollera vem om stått för vilken trafik på nätet.
  • Vi har fått TPB-domen som fastslår att man inte bara har ansvar för den trafik man själv står för utan kan ha ett låntgående ansvar för datatrafik mellan andra personer om man stått för kopplingen mellan dem. Det vill säga att det inte bara är den ansvarige för att illegalt material gjorts publikt och den som accessar det som gör fel, utan även den som lägger en länk till den plats där det finns genom att han sammanfört de två andra.
  • Vi har upphovsrättsorganisationer som IFPI, APB, den amerikanska skivindustrin, förläggarföreningen m fl som försöker pressa maximal nytta ur tolkningen av dessa lagar. Nu försöker IFPI framtvinga att en internetleverantör stänger av en av sina kunder. Monique Wadsted har varit ute i samma ärenden för den amerikanska filmindustrin som hon representerar.
  • Samtidigt pågår debatten om Telekompaketet för fullt i Strasbourg och i morgon fälls avgörandet av vilka medborgarrättsliga skrivningar som inte blir bortmanipulerade, bortkompromissade eller borttappade. Just nu verkar tillägg 138 vara räddat, vi kommer i alla fall ha rätt till due process, men tillägg 166 som hade till syfte att säkerställa nätneutraliteten verkar räddningslöst förlorat. Alltså EU:s lagstiftning på området kommer inte förhindra vare sig lagstiftarna i medlemsländerna eller andra aktörer att kräva av internetleverantörer att de särbehandlar viss trafik.
  • Vi ser redan hur man i Frankrike vill stifta lagar som inskränker den enskildes rätt till internetanslutning.
  • Inom kort ska den svenska regeringen implementera datalagringsdirektivet. EU har redan bestämt att medlemsländerna måste lagstifta om tvingande regler för lagring av trafikdata hos teleoperatörer och internetoperatörer. Frågan hur den svenska regeringen och riksdagen avser att implementera det är fortfarande öppen. Men diskussionen om FRA-lagen för ett år och Telekompaketet den senaste tiden sen visar att de medborgarrättsliga reflexerna hos våra politiker och tjänstemän är dåligt utvecklade.
  • I England är de kan hända ännu sämre. Idag nås vi av nyheten om hur långt de är beredda att gå i ivern att övervaka den egna befolkningen. Svarta boxar som övervakar all internettrafik i realtid.
  • Mitt i denna soppa sitter operatörerna. Visst de kan som Bahnhof och andra försöka gå sina kunders ärenden och konkurrera med integritetsskydd. Men deras möjligheter att göra detta inskränks alltmer för varje ny lag. Samtidigt är många av de större aktörerna lierade med telekomindustrin eller upphovsrättsindustrin och sitter således på flera stolar. Dessutom är det väl som medborgare inte som kunder vi behöver få våra rättigheter skyddade.

Har ni lagt pusslet?

Jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte med vilka krafter vi behöver liera oss och var vi ska finna vår styrka. Jag vet bara att det internet som vi netrosexuella älskar är hotat. Att det snart är försent. Att det är dags att agera. Och överst på min prioriteringslista står att få fler att förstå vad som är på väg att hända.

Försäljningen som försvann

Sitter och jobbar tillsammans med Göran medan vi småpratar ungefär så mycket som vår simultanförmåga tillåter. En sak vi pratar om är hur vi reagerat på den senaste tidens händelser på upphovsrättsfronten.

Göran konstaterar att han har sextusen låtar på sin Ipod, allt musik han älskar. Han konstaterar också att han är såpass gammal att han inte längre känner ett enormt behov att hela tiden hitta något nytt. Med Ipoden på random är risken att han skall nöta ut någon låt på den minimal. Han dockar den inte ens längre till datorn, helt enkelt för att det inte finns någon anledning.

Han konstaterar också att han nästan aldrig tittar på TV, och att förutom nyheter och sport som han kollar på datorn, så kan han mycket väl gå runt på de rätt många filmer han och hans fru faktiskt skaffat in genom åren. Vore det inte för henne och barnen skulle han överhuvudtaget inte vilja ha vanlig TV eftersom synen på Radiotjänst och deras värv inte är oproblematisk…

Jag själv har nu sagt upp mitt satellit-TV abonnemang, och upptäcker inte ens att det skett. Om det inte var för att kortet behövde postas, skulle jag överhuvudtaget inte upptäckt det. Nå, kanske ändå, eftersom ungarna är lite sura över att svampbob fyrkant försvunnit.

Jag köper inte längre musik, inte heller laddar jag ner musik. Jag startade ett spotifykonto, men har knappt använt det. Jag har redan några gig fullkomligt laglig musik och är fullkomligt nöjd med det för överskådlig framtid. Jag köper inte längre dataspel, eftersom jag inte har tid och det är för dyrt att köpa bara för att ha.

Dessutom är många av mina favoritprogram open source — och jag söker alltid aktivt efter OSS alternativ till proprietära program.

Såväl Göran som jag själv är med andra ord rena katastrofförlusterna för upphovsrättsbranschen. Vi har helt enkelt slutat konsumera nytt och tillföra pengar till branschen. Vi tillhör dessutom de bästa kunder man kan ha, folk i medelåldern med förhållandevis stor köpkraft. Nåja, för egen del hoppas jag att få tillbaka lite köpkraft när jag löst skatteproblematiken, för just nu är det tajt.

Vi är inte heller ensamma, för då skulle det väl inte vara så farligt. Men just nu är det väldigt många som resonerar som vi, som helt enkelt är så uttröttade av alla idiotier att vi säger ”a pox on both your houses” och sätter oss och surar i ett hörn.

Om alla vi yrkesverksamma människor slutar handla, då dör branschen. Fildelningen är ett minimalt problem i jämförelse.

Happy birthday to you???

Har någon sjungit ”happy birthday to you” för dig när du fyllt år? Har du kanske till och med gjort det själv? Har det funnits andra än familj och närmaste vänner som kunnat höra?

I sådana fall har du begått upphovsrättsbrott, för verket är skyddad av copyright fram till 2030 (tom 2016 i europa, eftersom Mildred Hill dog 1916 och Patty Hill 1946). Sången har sina rötter i slutet av artonhundratalet när de två systrarna Patty och Mildred Hill publicerade Good Morning To All i en sångbok för barn. Texten ”Happy Birthday” kom till senare, hur är osäkert. 1935 säkrade en annan syster Hill copyrighten för sången med den nya texten, vilket gav den skydd i 28 år med möjlighet till förlängning i ytterligare 28 år.

Med andra ord borde sången ha hamnat i public domain allra senast 1991 efter 56 års skydd.

Men ve och fasa, första delen av mickey mouse-lagstiftningen kom 1976 och förlängde skyddet till 75 år — det vill säga 2010. 1998 var det dags igen och skyddet blev nu 95 år, det vill säga 2030. I Europa är det skaparens livstid plus 70 år, det vill säga 2016 ut (som noterat).

2004 köptes rättigheterna av Time-Warner, som fortsätter hävda upphovsrätten. Vill du till exempel använda sången i en film kan du räkna med licenskostnader i storleksordningen $10000. Hör du den i en film, kan du kika i eftertexterna och kommer då att se namnen på de sedan länge döda systrarna Hill. Vi har alltså en sång som skrevs 1893, och som troligen bygger på diverse tidstypiska småmelodier som fortfarande 116 år senare inte ligger i public domain.

Det blir lite tröttande att läsa vad sådana som Jan Rosén hävdar, eller vilka lagförslag som ligger på bordet. När slutade upphovsrättskramarna ha kontakt med verkligheten? Tror någon på fullaste allvar att upphovsrätten i sin nuvarande form på något sätt stimulerar nytt skapande eller deltagande i kulturen?

Ett tips till upphovsrättsanhanget: Ta inte ens ordet moral i munnen innan ni är beredda att göra något konstruktivt åt det absurda i det nuvarande systemet.