Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

– För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

Flera stycken bloggare har pratat om mediebolagens kalle anka-ekonomi: De fullkomligt abstrakta och världsfrånvända uträkningar om förlorade intäkter och piratkopierade filer som RIAA, MPAA, IFPI, APB med flera använder sig av i sin lobbyverksamhet. Men vi borde nog kalla det tenenbaum-ekonomi efter Karl Sigfrids lysande analys i början av augusti:

Anta att skivindustrin har rätt i att Tennenbaum har åsamkat dem skador som motsvarar 160 000 kronor för varje låt som han laddat hem via Kazaa. Hur stor är då den sammantagna skadan av all otillåten fildelning?

Enligt IFPI kopierades 40 miljarder musikfiler olagligt via fildelningsnätverk under 2008. Om skadan för varje nedladdad låt är 160 000 kronor blir den totala skadan 6 400 000 000 000 000 kronor. 6,4 miljoner miljarder alltså. När cd-försäljningen stod på sin topp såldes i hela världen skivor för något mindre än 200 miljarderkronor per år.

Slutsatsen blir at skivindustrins påstådda förluster till följd av fildelning är drygt 30 000 gånger så stora som försäljningsintäkterna när de var som störst.

Kul hur man kan leka med siffror…

Mr Tenenbaum himself

Med andra ord, om varje olaglig nedladdning IFPI anser pågår skulle lagföras enligt samma mönster som Joel Tenenbaums, skulle de totala intäkterna motsvara 30000 års försäljning av CD-skivor under CDns verkliga guldår.

30000 år!

Romarriket gick under för i runda tal 1500 år sedan, blev en stormakt ungefär 1000 år tidigare efter att ha växt ur ett litet samhälle som grundades ytterligare 500 år tidigare. Rom grundades med andra ord för 3000 år sedan. Det är en tiondel av det antal år med bästa CD-försäljning som skulle krävas för att motsvara 160000 kronor i skadestånd per illegalt nedladdad låt.

Eller som Madeleine Sjöstedt skriver i SvD:

Om detta bara var en enskild incident skulle det hela kunna ursäktas som resultat av nonchalans. Kan det vara så att hot och stämningar är musikförlagens nya affärsidé när skivförsäljningen har gått ned? I USA har detta nämligen blivit vardag.

I våras dömde en domstol i Boston, Jim Tenenbaum att betala 675 000 dollar i böter till de fem skivbolag – av vilka Universal var ett – som stämt honom för att ha laddat ned 30 låtar på fildelningssiten Kazaa. Det är cirka 160 000 kronor per låt.

Om vi nu antog att man, fortfarande med IFPIs antal nedladdningar, skulle matcha de bästa försäljningsåren i ersättning för illegalt nedladdade låtar. Då skulle vi få dela i 30000 delar. Det skulle antingen innebära drygt fem kronor per låt, eller att endast en på 30000 nedladdningar hamnade i domstol. Om vi är snälla och dubblar intäktsbehovet för att kompensera för förundersökningar och advokater, så är det fortfarande bara en tia per låt, eller en på 15000 låtar som behöver hamna i domstol för att matcha det bästa försäljningsåret någonsin.

Snacka om affärsidé! Med tanke på att det sällan är under 20-25 låtar som hamnar i domstolen samtidigt, så behöver man med den här matematiken bara sätta fast en av 300000 illegala nerladdare för att tjäna lika bra som under CD-boomen!

En av 300000! Det betyder i fallet The Pirate Bay att man sätter dit mindre än tio personer per år, och motsvarande i alla andra fildelningssammanhang. Med tenenbaumlogiken skulle det bli tvåhundra låtar att få betaaaaaalt för, vilket skulle innebära 32 miljoner kronor om året. Väljer och vrakar man en aning, och sätter dit de som är ständigt uppkopplade, så kan man nog dubbla eller trippla den summan…

Guldplatta får en ny innebörd

Eftersom den mängd pengar som kommit artister till del från alla stämningar som gjorts är väldigt lätt att omfatta (noll blir noll hur man än hackar och delar det), så är det rena guldgruvan för såväl skivbolag som advokater. Vi ser kanske början till en ny guldålder? En guldålder där man inte ens behöver anstränga sig med jobbiga artister eller störande kunder.

Är det inte några fler etablerade politiker förutom Madeleine Sjöstedt och Karl Sigfrid som fattar det här?

Idag har vi ett internet där det enda som begränsar en persons användning av det är den bandbredd han eller hon har köpt. Vad denna bandbredd används till, vilken trafik som skickas och tas emot, vem eller vilka datorer man kommunicerar med och vilka tjänster man därigenom kan använda är upptill den resande själv.

Men detta är inte ett naturtillstånd. Det är fullkomligt möjligt att det förändras. De finns starka aktörer som gärna såg att de kunde spärra in användare i deras mjukvaror, deras tjänster, deras standards. Det enklaste exemplet är telekombolaget som inte vill tillåta att deras bredbandskunder ringer via tjänster såsom Skype.

En oreglerad marknadsekonomi strävar naturligt mot monopol eller oligopol. En välfungerande marknad kräver konkurrensskydd för att förhindra kartellbildning och monopolisering. I sammanhang som är beroende av nätverksekonomiska effekter som värdet i en stora installerad användarbas eller eller en de facto standard blir dessa tendenser ännu tydligare. Det kan därför tyckas som en bra idé att bekämpa oligopolen på nätet.

Men faktum är att vi kan inte se på internet och det därtill anknutna tjänsterna ur ett konkurrensperspektiv. De handlar inte om att upprätthåla en fri konkurrenssituation, att skydda konsumenter från kartellbildningar. Det handlar om att skydda den grundläggande infrastrukturen från missbruk av någon aktör. Vi behöver en långtgående standardisering, vi behöver samverkan mellan nyckelaktörer för att hålla ihop internets infrastruktur. Men internet är inte en vara eller en tjänst. Det är en basal struktur för sociala, ekonomiska och samhälleliga processer att utspela sig på.

Den enda reglering vi behöver är samma som de naturrättsliga regleringarna kring annan samvaro mellan människor. Allas lika tillgång, allas yttrandefrihet, allas skydd mot inkräktande på den privata sfären.

Jag har förstått att många ser den oro som jag och andra ger uttryck för som ren alarmism. Men om man vill ha kvar ett fritt internet med lika rättigheter och möjligheter för alla borde det vara lätt att känna av hotet. Det är bara att lägga pusslet.

• Vi har fått IPRED-lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att kontrollera vem om stått för vilken trafik på nätet.
• Vi har fått TPB-domen som fastslår att man inte bara har ansvar för den trafik man själv står för utan kan ha ett låntgående ansvar för datatrafik mellan andra personer om man stått för kopplingen mellan dem. Det vill säga att det inte bara är den ansvarige för att illegalt material gjorts publikt och den som accessar det som gör fel, utan även den som lägger en länk till den plats där det finns genom att han sammanfört de två andra.
• Vi har upphovsrättsorganisationer som IFPI, APB, den amerikanska skivindustrin, förläggarföreningen m fl som försöker pressa maximal nytta ur tolkningen av dessa lagar. Nu försöker IFPI framtvinga att en internetleverantör stänger av en av sina kunder. Monique Wadsted har varit ute i samma ärenden för den amerikanska filmindustrin som hon representerar.
• Samtidigt pågår debatten om Telekompaketet för fullt i Strasbourg och i morgon fälls avgörandet av vilka medborgarrättsliga skrivningar som inte blir bortmanipulerade, bortkompromissade eller borttappade. Just nu verkar tillägg 138 vara räddat, vi kommer i alla fall ha rätt till due process, men tillägg 166 som hade till syfte att säkerställa nätneutraliteten verkar räddningslöst förlorat. Alltså EU:s lagstiftning på området kommer inte förhindra vare sig lagstiftarna i medlemsländerna eller andra aktörer att kräva av internetleverantörer att de särbehandlar viss trafik.
• Vi ser redan hur man i Frankrike vill stifta lagar som inskränker den enskildes rätt till internetanslutning.
• Inom kort ska den svenska regeringen implementera datalagringsdirektivet. EU har redan bestämt att medlemsländerna måste lagstifta om tvingande regler för lagring av trafikdata hos teleoperatörer och internetoperatörer. Frågan hur den svenska regeringen och riksdagen avser att implementera det är fortfarande öppen. Men diskussionen om FRA-lagen för ett år och Telekompaketet den senaste tiden sen visar att de medborgarrättsliga reflexerna hos våra politiker och tjänstemän är dåligt utvecklade.
• I England är de kan hända ännu sämre. Idag nås vi av nyheten om hur långt de är beredda att gå i ivern att övervaka den egna befolkningen. Svarta boxar som övervakar all internettrafik i realtid.
• Mitt i denna soppa sitter operatörerna. Visst de kan som Bahnhof och andra försöka gå sina kunders ärenden och konkurrera med integritetsskydd. Men deras möjligheter att göra detta inskränks alltmer för varje ny lag. Samtidigt är många av de större aktörerna lierade med telekomindustrin eller upphovsrättsindustrin och sitter således på flera stolar. Dessutom är det väl som medborgare inte som kunder vi behöver få våra rättigheter skyddade.

Har ni lagt pusslet?

Jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte med vilka krafter vi behöver liera oss och var vi ska finna vår styrka. Jag vet bara att det internet som vi netrosexuella älskar är hotat. Att det snart är försent. Att det är dags att agera. Och överst på min prioriteringslista står att få fler att förstå vad som är på väg att hända.

Sitter och jobbar tillsammans med Göran medan vi småpratar ungefär så mycket som vår simultanförmåga tillåter. En sak vi pratar om är hur vi reagerat på den senaste tidens händelser på upphovsrättsfronten.

Göran konstaterar att han har sextusen låtar på sin Ipod, allt musik han älskar. Han konstaterar också att han är såpass gammal att han inte längre känner ett enormt behov att hela tiden hitta något nytt. Med Ipoden på random är risken att han skall nöta ut någon låt på den minimal. Han dockar den inte ens längre till datorn, helt enkelt för att det inte finns någon anledning.

Han konstaterar också att han nästan aldrig tittar på TV, och att förutom nyheter och sport som han kollar på datorn, så kan han mycket väl gå runt på de rätt många filmer han och hans fru faktiskt skaffat in genom åren. Vore det inte för henne och barnen skulle han överhuvudtaget inte vilja ha vanlig TV eftersom synen på Radiotjänst och deras värv inte är oproblematisk…

Jag själv har nu sagt upp mitt satellit-TV abonnemang, och upptäcker inte ens att det skett. Om det inte var för att kortet behövde postas, skulle jag överhuvudtaget inte upptäckt det. Nå, kanske ändå, eftersom ungarna är lite sura över att svampbob fyrkant försvunnit.

Jag köper inte längre musik, inte heller laddar jag ner musik. Jag startade ett spotifykonto, men har knappt använt det. Jag har redan några gig fullkomligt laglig musik och är fullkomligt nöjd med det för överskådlig framtid. Jag köper inte längre dataspel, eftersom jag inte har tid och det är för dyrt att köpa bara för att ha.

Dessutom är många av mina favoritprogram open source — och jag söker alltid aktivt efter OSS alternativ till proprietära program.

Såväl Göran som jag själv är med andra ord rena katastrofförlusterna för upphovsrättsbranschen. Vi har helt enkelt slutat konsumera nytt och tillföra pengar till branschen. Vi tillhör dessutom de bästa kunder man kan ha, folk i medelåldern med förhållandevis stor köpkraft. Nåja, för egen del hoppas jag att få tillbaka lite köpkraft när jag löst skatteproblematiken, för just nu är det tajt.

Vi är inte heller ensamma, för då skulle det väl inte vara så farligt. Men just nu är det väldigt många som resonerar som vi, som helt enkelt är så uttröttade av alla idiotier att vi säger ”a pox on both your houses” och sätter oss och surar i ett hörn.

Om alla vi yrkesverksamma människor slutar handla, då dör branschen. Fildelningen är ett minimalt problem i jämförelse.

Har någon sjungit ”happy birthday to you” för dig när du fyllt år? Har du kanske till och med gjort det själv? Har det funnits andra än familj och närmaste vänner som kunnat höra?

I sådana fall har du begått upphovsrättsbrott, för verket är skyddad av copyright fram till 2030 (tom 2016 i europa, eftersom Mildred Hill dog 1916 och Patty Hill 1946). Sången har sina rötter i slutet av artonhundratalet när de två systrarna Patty och Mildred Hill publicerade Good Morning To All i en sångbok för barn. Texten ”Happy Birthday” kom till senare, hur är osäkert. 1935 säkrade en annan syster Hill copyrighten för sången med den nya texten, vilket gav den skydd i 28 år med möjlighet till förlängning i ytterligare 28 år.

Med andra ord borde sången ha hamnat i public domain allra senast 1991 efter 56 års skydd.

Men ve och fasa, första delen av mickey mouse-lagstiftningen kom 1976 och förlängde skyddet till 75 år — det vill säga 2010. 1998 var det dags igen och skyddet blev nu 95 år, det vill säga 2030. I Europa är det skaparens livstid plus 70 år, det vill säga 2016 ut (som noterat).

2004 köptes rättigheterna av Time-Warner, som fortsätter hävda upphovsrätten. Vill du till exempel använda sången i en film kan du räkna med licenskostnader i storleksordningen $10000. Hör du den i en film, kan du kika i eftertexterna och kommer då att se namnen på de sedan länge döda systrarna Hill. Vi har alltså en sång som skrevs 1893, och som troligen bygger på diverse tidstypiska småmelodier som fortfarande 116 år senare inte ligger i public domain.

Det blir lite tröttande att läsa vad sådana som Jan Rosén hävdar, eller vilka lagförslag som ligger på bordet. När slutade upphovsrättskramarna ha kontakt med verkligheten? Tror någon på fullaste allvar att upphovsrätten i sin nuvarande form på något sätt stimulerar nytt skapande eller deltagande i kulturen?

Ett tips till upphovsrättsanhanget: Ta inte ens ordet moral i munnen innan ni är beredda att göra något konstruktivt åt det absurda i det nuvarande systemet.

Åklagarsidan, och än mer målsägarrepresentanterna försöker påstå att det går att döma för medhjälp trots att huvudgärningsmannen är okänd. Det kanske går men det är farligt, till och med väldigt farligt.

Utan att för den skull vilja anklaga målsägarna, så vill jag visa på ett möjligt scenario som visar precis HUR farlig en sådan dom skulle kunna vara:

Om jag ville sätta dit The Pirate Bay och var anställd av en upphovsrättsinnehavare – ett bolag – så finns en djupt omoralisk men given väg jag kan gå för att samla bevis.

Jag lägger då själv upp en torrent som pekar mot upphovsrättsskyddat material, med hög kvalitet, och låter folk ladda ner. Jag kallar mig själv King_Kong eller något annat liknande anonymt. Sen laddar jag själv ner medan jag dokumenterar vad jag gör, för att visa att verket är tillgängligt. Det är så klart tillgängligt eftersom jag GJORT det tillgängligt.

Nu har jag ”bevisning” som jag kan använda för att försöka visa medhjälp från The Pirate Bays sida…

Problemet är naturligtvis att det är jag som gjort/instigerat brottet, men så länge som inte rätten vet detta så är min ”bevisning” giltig.

Med andra ord: så länge vi inte vet vem huvudgärningsmannen är, så är det fullkomligt absurt att döma någon för medhjälp.

Georgiawonder Twitter-nick för bandet med samma namn noterade i #spectrial att stängs Pirate Bay av mediebolag och myndigheter är det olaga konkurrens. De kan tacka bland annat Pirate Bay för sin otroliga framgång.

Världen börjar i sanning delas upp i de som förstår vad som händer och de som stretar emot.

Njut av Georgia Wonder:

Var det någon som pratade om utarmning av kulturen?

Idag har vi fått oss mycket snömos till livs. Hela dagen har företrädare för målsägarna fått säga sitt i spectrials rättssal. Det har naturligtvis handlat om hur ont det gjort att tvingas umgås med pirate bay och hur mycket pengar man förlorat.

Skall man tro dessa vittnen, så har The Pirate Bay mer eller mindre på egen hand halverat deras försäljning. Lustigt nog är det samma företag som på sina egna hemsidor påpekar hur bra allting går.

Det är inte utan att jag undrar om sanningen anpassas efter situation, om de tror att båda sanningarna kan umgås — eller om de helt enkelt inte vet vad de pratar om.

En annan aspekt på situationen är att det genom hela dagen har pratats mer om vad som hänt efter sommaren 2006. Det gick så långt att det mot slutet uppstod en ren munhuggning om hur EU och regeringen egentligen ser på ”carrier-neutrality”, vilket avspeglas i e-handelslagen. Låt mig bara konstatera att målet handlar om vad som hänt fram till sommaren 2006. Det är vad grabbarna står åtalade för, och vad som hänt efter är inte intressant för åtalet.

Naturligtvis handlar det om den civilrättsliga sidan, men det stänker tyvärr. Dels stänker det på själva åtalet, där saker som inte har med åtalet att göra blandas in. Dels stänker det också på målsägarna, eftersom de alltmer framstår som yra höns som inte vet vad de pratar om.

Låt oss också konstatera att 2006 fanns inte FRA, inte heller datalagringsdirektivet, inte heller IPRED eller ACTA. Det fanns en Bodström som glad i hågen la om rodret mot det samhälle vi håller på att fullfölja nu, men det mesta var ännu inte genomfört. 2006 var det enda av de allsköns dumheter som är på gång nu ifråga om fildelning att nedladdning blev olaglig. Den kom till 2005 och innan dess var det ”bara” uppladdning som var olagligt. Lagstiftarna tycks fortfarande tro att det är någon skillnad, men så såg det i alla fall ut då.

Det är utifrån den omvärld som TPB verkade i då som målet borde bedömas.

En vecka har nu gått i Rättegången. Jag vet inte hur många miljoner spaltpixlar som gått åt för att skildra, analysera eller reagera på den. Saken är klar – många ettor och nollor har fått tillryggalägga åtskilliga kabellängder i Spectrials namn.

Den ödmjuke funderar då en stund innan den sätter händerna på tangentbordet. Har jag något eget perspektiv eller något nytt att säga? Jag vet inte riktigt, men jag känner att jag har svårt att låta bli att säga något om rättegången. Även om min ”bloggvärd” redan mycket förtjänstfullt har skrivit det mesta jag tycker.

Det är väl egentligen några få saker som jag inte riktigt kan släppa i den första veckans nyhetsflöde.

Politisk rättegång?

För det första är det frågan om detta är en politisk rättegång och hela diskussionen om åklagaren och målsägandebiträdena får efterfråga de tilltalades åsikter om upphovsrätten. Många har påtalat att politiska åsikter inte har i svensk rätt att göra – t ex Fridholm och Svensson.

Jag håller inte riktigt med eller tycker i alla fall att de glömmer en sak. Politisk uppfattning kan inte avgöra skuldfrågan i ett brottmål. Vi kan inte ha det så att en viss politisk uppfattning hos den tilltalade är avgörande för om vi dömer till ansvar eller inte. Några exempel för att belysa vansinnet: det är bara våldsamt upplopp om man är vänster, det är inte våldtäkt om man är feminist, det är inte stöld om man anser att egendom är stöld.

Däremot kan frågan om någons politiska uppfattning vara av vikt vid bedömning av hur grovt ett brott är. Det bästa exemplet på detta är de fall av våldsbrott då rasism eller homofobi är en del av orsaken. Det anses som extra illa att slå någon för att den är bög eller blatte. Detta trots allt såväl motstånd mot invandring som homosexualitet får anses vara politiska uppfattningar. Ett liknande exempel är sexualbrott, där man kan tänka sig åklagaren intresserar sig för den åtalades sexualpolitiska uppfattningar.

I Pirate Bay-rättegången tycker inte jag det är olämpligt av åklagaren eller målsägandebiträden att efterforska eventuella politiska inslag i motivbilden. Inte för att det påverkar frågan om de tilltalade är skyldiga, men för att det är skillnad mellan medhjälp till upphovsrättsbrott för ekonomisk vinning, att man råkade begå brottet av slarv eller okunskap om var gränsen till den brottsliga handlingen går och att den brottsliga handlingen motiverats av civil olydnad. I alla tre fallen har man haft uppsåt att begå brott, men skillnaden i motiv kan i en svensk rätt med fri bevisprövning och straffmätning påverka hur allvarligt brottet anses vara.

Jag tycker det är bra att vi har en rättsordning där alla förhållanden som kan ha bäring på ett brott får beaktas. (Jag har faktiskt själv fått ett något kortare fängelsestraff för vapenvägran då mina motiv inte var renodlat politiska utan också hade med hur pliktverket skött just mitt enskilda fall att göra.)

Skuldfrågan

Till skillnad från Svensson tycker jag nog man kan uttala sig om åtalet och bevisläget utan att ha följt förhandlingarna i detalj. Jag anser inte de åtalade kan dömas till ansvar och tror inte heller att detta kommer att ske, åtminstone inte i högsta instans. Helt enkelt för att rättsväsendet kan inte låta medhjälpsbegreppet bli hur vitt som helst utan att göra oss alla till brottslingar. Människor gör handlingar (i synnerhet underlåtenhetsynder) som underlättar andras brottslighet hela tiden. Det som gör en sådan handling till medhjälp är uppsåtet att främja den brottsliga handlingen (se Brottsbalken 23 kap).

Jag kan inte se hur åklagarna ska kunna objektivt bevisa ett sådant uppsåt hos någon av de fyra åtalade bortom varje rimligt tvivel.

Och här tangerar vi återigen det här med att ställa frågor om deras åsikter om upphovsrätt. Vill man få dem fällda måste man få dem att försäga sig om uppsåtet få någon av dem att erkänna att The Pirate Bay byggdes för att underlätta illegal fildelning. Expressens Lars Lindström är inne på detta:

Självklart ska en rättegång följa de regler som finns, men det är inte för att de är paragrafryttare som Pirate Bay-advokaterna reagerar så starkt. Försvaret menar att fildelningssajten och dess funktioner är laglig, och att om några brott har begåtts mot upphovsrättslagen är det inte Pirate Bay-männens fel utan de miljoner användarna.

Det är därför Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg och Peter Sunde inte vill svara på frågan hur de ser på upphovsrätten. Det är därför deras advokater måste förbereda dem på att så undvikande som möjligt ska svara på frågor om detta.

Ställföreträdande syndare

Lars Lindström kan också tjäna exempel på min tredje tanke:

Den som inbillar sig att männen bakom Pirate Bay stöddigt ska stå upp för någon sorts ideal eller hänvisa till behovet av ett Fritt Internet blir grymt besvikna på rättegångens fjärde dag.
Duon som beskrivs som grundarna och de drivande i fildelningsprojektet är inte ens säkra på vem som kom på namnet.

Fredrik Neij, klädd i svartvit huvjacka och med skägg och halvlångt hår med tveksam frisörinsats, börjar med att säga att för honom är Pirate Bay endast en teknisk utmaning. Han är totalt ointresserad av politiska och ideologiska ställningstaganden.

Gottfrid Svartholm Warg, i lite för stor skjorta och tröja och rent kriminellt stripig skepparkrans, ”tillhandahöll bara serverplats” till en början. På frågan om han står bakom värderingarna säger han ”nja, det är inte så att jag tänker på det på daglig basis”.

Med tanke på att alla är så övertygade om att det är något lagligt de håller på med är det förvånansvärt att höra hur mycket de försöker distansera sig, för att inte säga fly från Pirate Bay.

Detta påminner mig om hur kvällspressen gärna skriver och hur folk i gemen gärna talar om våldtäktsmän. Det finns ett stigma redan runt misstanken om brott. Den våldtäktsanklagade är moraliskt förkastlig endast genom anklagelsen. Detsamma gäller många andra moraliskt tvivelaktiga handlingar: rasister, torskar, skattesmitare.

Vi gömmer oss gärna bakom ”ingen rök utan eld”-resonemang för att kunna smutskasta eller i varje fall se ner på människor som ännu inte är dömda utan bara anklagade.

De som ogillar piratkopiering som fenomen har i Tiamo, Anakata och Brokep fått tre perfekta syndabockar. Att de inte är fällda för något än spelar ingen roll. De är pirater. De får stå som symboler för hela denna subkultur. Alltså är de deras skuld att stackars Björn Ulvaeus inte får betalt. Målsägarbiträden Monique Wadsted, Henrik Pontén och Peter Danowsky kan kräva dem på över hundra miljoner för det är ju deras fel och ingen annans att folk laddar ner filmer, musik och dataspel utan att betala för sig.

Men detta är ju inte sant. Vi människor vill gärna skapa syndabockar. Att förvandla människor till symboler eller seriefigurer är bekvämt. Vi slipper tänka på dem som människor av kött och blod. Vi slipper tänka på de mänskliga kostnaderna. Som i det här fallet att fyra människor har fått sina liv sönderslagna.

Till och med en så klok person som Svensson skriver:

Om de åtalade i TPB-målet blir fällda, vilket jag tror blir fallet, så anser jag också att det faktiskt inte betyder så mycket. Fildelningen kommer inte att upphöra, förmodligen stängs inte ens TPB ner. Så ur principiell synpunkt spelar faktiskt rättegången mindre roll.”

Det är klart att det för de åtalade betyder oerhört mycket om de blir fällda. De kommer till exempel aldrig få en normal ekonomi igen. Jag inser att Svensson är ute efter de principiella resonemanget, men det är på något sätt typiskt att han i detta principresonemang tycks glömma bort de mänskliga kostnaderna.