Anställd av Pravda att skriva sanningen

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

— För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

  1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
  2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
  3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Corporativismus Dominare

Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

Tenenbaum-ekonomi

Flera stycken bloggare har pratat om mediebolagens kalle anka-ekonomi: De fullkomligt abstrakta och världsfrånvända uträkningar om förlorade intäkter och piratkopierade filer som RIAA, MPAA, IFPI, APB med flera använder sig av i sin lobbyverksamhet. Men vi borde nog kalla det tenenbaum-ekonomi efter Karl Sigfrids lysande analys i början av augusti:

Anta att skivindustrin har rätt i att Tennenbaum har åsamkat dem skador som motsvarar 160 000 kronor för varje låt som han laddat hem via Kazaa. Hur stor är då den sammantagna skadan av all otillåten fildelning?

Enligt IFPI kopierades 40 miljarder musikfiler olagligt via fildelningsnätverk under 2008. Om skadan för varje nedladdad låt är 160 000 kronor blir den totala skadan 6 400 000 000 000 000 kronor. 6,4 miljoner miljarder alltså. När cd-försäljningen stod på sin topp såldes i hela världen skivor för något mindre än 200 miljarderkronor per år.

Slutsatsen blir at skivindustrins påstådda förluster till följd av fildelning är drygt 30 000 gånger så stora som försäljningsintäkterna när de var som störst.

Kul hur man kan leka med siffror…

joel_tenenbaum
Mr Tenenbaum himself

Med andra ord, om varje olaglig nedladdning IFPI anser pågår skulle lagföras enligt samma mönster som Joel Tenenbaums, skulle de totala intäkterna motsvara 30000 års försäljning av CD-skivor under CDns verkliga guldår.

30000 år!

Romarriket gick under för i runda tal 1500 år sedan, blev en stormakt ungefär 1000 år tidigare efter att ha växt ur ett litet samhälle som grundades ytterligare 500 år tidigare. Rom grundades med andra ord för 3000 år sedan. Det är en tiondel av det antal år med bästa CD-försäljning som skulle krävas för att motsvara 160000 kronor i skadestånd per illegalt nedladdad låt.

Eller som Madeleine Sjöstedt skriver i SvD:

Om detta bara var en enskild incident skulle det hela kunna ursäktas som resultat av nonchalans. Kan det vara så att hot och stämningar är musikförlagens nya affärsidé när skivförsäljningen har gått ned? I USA har detta nämligen blivit vardag.

I våras dömde en domstol i Boston, Jim Tenenbaum att betala 675 000 dollar i böter till de fem skivbolag – av vilka Universal var ett – som stämt honom för att ha laddat ned 30 låtar på fildelningssiten Kazaa. Det är cirka 160 000 kronor per låt.

Om vi nu antog att man, fortfarande med IFPIs antal nedladdningar, skulle matcha de bästa försäljningsåren i ersättning för illegalt nedladdade låtar. Då skulle vi få dela i 30000 delar. Det skulle antingen innebära drygt fem kronor per låt, eller att endast en på 30000 nedladdningar hamnade i domstol. Om vi är snälla och dubblar intäktsbehovet för att kompensera för förundersökningar och advokater, så är det fortfarande bara en tia per låt, eller en på 15000 låtar som behöver hamna i domstol för att matcha det bästa försäljningsåret någonsin.

Snacka om affärsidé! Med tanke på att det sällan är under 20-25 låtar som hamnar i domstolen samtidigt, så behöver man med den här matematiken bara sätta fast en av 300000 illegala nerladdare för att tjäna lika bra som under CD-boomen!

En av 300000! Det betyder i fallet The Pirate Bay att man sätter dit mindre än tio personer per år, och motsvarande i alla andra fildelningssammanhang. Med tenenbaumlogiken skulle det bli tvåhundra låtar att få betaaaaaalt för, vilket skulle innebära 32 miljoner kronor om året. Väljer och vrakar man en aning, och sätter dit de som är ständigt uppkopplade, så kan man nog dubbla eller trippla den summan…

Gone Gold
Guldplatta får en ny innebörd

Eftersom den mängd pengar som kommit artister till del från alla stämningar som gjorts är väldigt lätt att omfatta (noll blir noll hur man än hackar och delar det), så är det rena guldgruvan för såväl skivbolag som advokater. Vi ser kanske början till en ny guldålder? En guldålder där man inte ens behöver anstränga sig med jobbiga artister eller störande kunder.

Är det inte några fler etablerade politiker förutom Madeleine Sjöstedt och Karl Sigfrid som fattar det här?