På SvD:s ledarsida gör Johan Wennström ett präktigt intellektuellt magplask när han berättar för oss om den nya psykologin – positiv psykologi.

Positiv psykologi intresserar sig till stor del, men inte uteslutande, för vad som främjar och förhöjer mänsklig lycka. En viktig fråga är vilka institutioner som kan stödja lyckan. Och två av de bästa böckerna på den nya psykologins område är betecknade nog Ed Dieners och Robert Biswas-Dieners Happiness: Unlocking the Mysteries of Psychological Wealth (Blackwell, 2008) och det amerikanska psykologförbundets tidigare ordförande Martin Seligmans Verklig lycka: en handbok i positiv psykologi (Optimal, 2007).

Det är bland annat det här perspektivet som gör den positiva psykologin relevant för oss som engageras av bredare samhällsfrågor. Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga.

Det känns märkligt att läsa om positiv psykologi utan att höra namn som Carl Rogers, Mihaly Csikszentmihalyi och Erich Fromm. Märkligt att läsa en text som tar fasta på de delar av den positiva psykologin som skribent ideologiskt känner igen — de gamla kardinaldygderna, äktenskapet, familjen men som helt bortser från progressivare tankar i denna idéströmning som teorierna om flow och mindfulness.

Det räcker som ni ser med ett snabbt besök hos Wikipedia för att bredda sin bild av den positiva psykologin. Och den av Seligman skapade katalogen över mänskliga styrkor och dygder – CSV är inte så lik de gamla kardinaldygderna som Wennström vill få det till.

Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.

Nedan CSV:s dygdekatalog hämtad från Wikipedia:

1. Wisdom and Knowledge: creativity, curiosity, open-mindedness, love of learning, perspective
2. Courage: bravery, persistence, integrity, vitality
3. Humanity: love, kindness, social intelligence
4. Justice: citizenship, fairness, leadership
5. Temperance: forgiveness and mercy, humility, prudence, self control
6. Transcendence: appreciation of beauty and excellence, gratitude, hope, humor, spirituality

De medeltida kardinaldygderna:

1. rättrådighet
2. tapperhet
3. vishet
4. måttfullhet
5. tro
6. hopp
7. kärlek
8. (ödmjukhet)
9. (kyskhet)

När jag läser de här två listorna så ser jag en idéernas och samhällets utveckling. När Johan Wennström läser dem så ser han något annat:

Dygder är ytterligare någonting som vi trodde att vi kunde leva utan. En gång uppfattades de som självklara inslag i det goda livet men i moderna tider har de förhånats och pekats ut som sociala konstruktioner.

Inget kan vara mer fel. Dygderna växte förmodligen fram evolutionärt för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen. Sedan dess har vårt behov av dygder, och de sociala institutioner som främjar dem, uppenbarligen förändrats mycket litet. Det lär oss de positiva psykologerna, och en söndag som idag kan det vara värt att lyssna.

Ideologiska glasögon försvinner inte för att man klär dem i kvasivetenskaplig dräkt! Hur djupt ideologisk artikeln blir tydligt av de bloggare som kommenterar den. Dick Erixon blir exalterad och hittar någonstans stöd för en kritik av Stockholm Pride:

Utan dygder och normer finns ingen långsiktig strävan mot eget förverkligande genom utveckling, som ofta kan vara krävande, svår, tuff, jobbig men som när den väl är uppnådd ger en tillfredsställelse som vida överstiger lyckan att måla ansiktet i guld och springa halvnaken genom Stockholms gator (så som under Prideparaden igår).

Niklas Hellgren raljerar över Timbroskolade sommarvikarier som vill förklara meningen med livet. Motpol försöker föra in lite faktiskt empiriskt vetande i diskussionen genom att försynt påpeka hur många som skiljer sig.

Jag är anhängare av den positiva psykologin sen innan den döptes till det. De humanistiska psykologerna (som de då kallades) Maslow, Rogers och Fromm var starka förebilder för mig när jag läste pedagogik. Mitt liv och vägen till lite mer lycka stod som i ett förklarat ljus när jag kom i kontakt med flow och Csikszentmihalyi första gången. Jag blir lite bekymrad när dessa strålande tänkares arbete blir kidnappat till fördomsfulla konservativa idéers fromma.

Jag läser Madeleine Leijonhufvud i SvD. (Ni som följer Livbåten kan här få för er att enstaka exemplar av SvD är min enda kontakt med yttervärlden härifrån sommarstugan.) Straffrättsprofessorn kommenterar två våldtäktsdomar i HD och är kritiskt eftersom hon i dessa läser in en höjning av beviskraven för våldtäktsfall.

I hennes text saknas en massa relevant information så det är möjligt att jag i min reaktion är ute i ogjort väder. Leijonhufvud refererar till två domar, men om det ena våldtäktsfallet ges ingen information i hennes artikel och även det andra är ytterst sparsamt beskrivet.

Jag kan inte kontrollera bakgrunden utan bättre tillgång till media, så min reaktion är endast baserat på det som faktiskt står i debattartikeln.

Via samtal med Marcus får jag veta att Jakob Heidbrink och Mårten Schultz redan har kommenterat artikeln och att de båda är kritiska till Madeleines tolkning och/eller beskrivning av rättsläget. Som juridisk lekman torde jag inte ha mycket att tillägga vad det gäller det juridiska. Däremot tycker jag att både Mårten och Jakob missar en viktig poäng, nämligen ideologiseringen av vetenskapen i allmänhet och i det här fallet ideologiseringen av den juridiska doktrinen.

Detta är inte helt trivialt eftersom rättsvetenskapen och svensk rättstradition säger att vid sidan av lag kan rättssaker avgöras med stöd av förarbete till lagstiftning, tidigare domare och i sista hand juridisk doktrin.

Jag antar att man inte blir professor i straffrätt om man saknar analytisk förmåga. Jag antar likaledes att man såsom professor i straffrätt har kunskaper om svensk processgång. Professor Leijonhufvud skriver:

Nu visar HD själv att den hade fel. Om svensk lag verkligen var utformad som ett skydd mot ofrivillig sex, och förekomsten av våld eller hot bara var en av flera tänkbara omständigheter som kunde anföras som bevis för bristen på frivillighet, då skulle målsägandens trovärdiga berättelse och omständigheterna i övrigt i ett fall som detta ha räckt för fällande dom.

I detta resonemang bortser hon helt från det faktum att kvinnans berättelse och åklagarens gärningsbeskrivning inbegrep ett påstått knivhot. Ett påstående som HD kommit fram till inte fann stöd i bevisningen i målet (inga DNA-spår kunde säkras på vapnet). En domstol dömer med utgångspunkt från vad åklagaren säger sig kunna bevisa. I detta fallet så anser inte HD att knivhotet var ställt bortom varje rimligt tvivel och detta var grunden för den friande domen.

Så här långt läser jag och Jacob Heidbrink Leijonhufvuds text lika, men jag vill hävda att bristerna i Leijonhufvuds artikel beror på ideologiska glasögon. Hon tillhör såvitt jag förstår dem som anser att det är ett överordnat värde att öka antalet våldtäktsanmälningar som leder till åtal och antalet fällande domar för våldtäkt i Sverige. Det syns mellan raderna när hon skriver:

Beviskraven i brottmål är naturligtvis helt avgörande för möjligheterna att beivra brott. Att de ska vara stränga är självklart i en rättsstat. Frågan är om dessa domar skärper kraven på bevisning i våldtäktsmål ytterligare. På åklagarsidan uppfattar man det definitivt så. Ordföranden i HD, Johan Munck, har velat tona ner betydelsen av dessa domar i prejudikatshänseende. Det lär dock inte förhindra att det härefter blir ännu färre våldtäktsanmälningar som leder till åtal. (Min kursivering.)

Det är olyckligt att en professor som till synes uttalar sig som en framstående expert inom ett rättsområde i själva verket ger uttryck för ideologiskt motiverade eller värderingsbaserade uppfattningar. Professor Leijonhufvud får naturligtvis söka efter möjligheter att fälla fler våldtäktsmän i Sverige. Men hon bör inte låta detta gå ut över sin roll som uttolkare av gällande svensk rätt på området. När hon hävdar att HD sänkt beviskraven grundar hon enligt min mening inte detta på en genomtänkt juridisk analys, då hon ju faktiskt bortser helt från vad åtalet faktiskt handlade om (nämligen knivhot). Istället betraktar hon HD:s dom genom ideologiskt färgade glasögon. Glasögon som en professor i juridik borde lägga sig vinn om att ta av vid skrivandet av en debattartikel i SvD.