Ett postivt budskap

Den här posten är lite som att tänka högt, det är ännu rätt oformulerat och jag kan råka hamna i galen tunna. Det får ni stå ut med, för ibland behöver saker sägas innan de är färdigformulerade.

Det handlar om positiva och negativa budskap. Det handlar om visioner och konkret politik. Det handlar om att Piratpartiet trots försök till motsatsen fortfarande är lite ”nä nu jävlar” i hela sin retorik och politiska budskap.

Vi samlas kring ilska över demokrati som håller på att utarmas; ilska över en dalande rättssäkerhet; ilska över moralister som vill lägga sig i våra liv; ilska över korporativism; ilska över korruption. Precis som socialdemokraterna förlorar på att deras retorik genom större delen av valrörelsen och tidigare under mandatperioden handlat om kritik mot alliansregeringen, snarare än om den egna ideologin och de egna visionerna, så förlorar vi på att vårt främsta budskap är ilska.

Vi kan naturligtvis inte bortse från den ilskan, för det handlar om så många för ett fritt och öppet samhälle centrala värden. Vi är awesome inte bara i vad vi gör med små medel, utan i att vi orkar vara vakthundar.

Vi måste dock dra i vår retorik och det rätt ordentligt. Vi måste i mycket högre grad komma med positiva och visionära budskap. Vi måste formulera vår egen sammanhängande ideologi som målar ut det samhälle vi vill ha.

Integritet – Kultur – Kunskap är en bra treenighet, det är inte tu tal om det. Det vi måste göra är att flytta in budskapet i folks vardagsliv och visa hur det höjer deras livskvalitet direkt och indirekt. Vi måste verka hela tiden.

När jag läser 2022.nu, slås jag av hur otroligt rätt Jimmy träffade med idén. Vi behöver visa vad vi vill, vart vi är på väg och hur det är relevant i vår samtid. Det brinner i knutarna att sätta upp en tankesmedja, för den slags visioner som 2022 står för är vägen framåt, men det behövs mer, det behövs hela tiden, det behövs en större spännvid både i det som är nära och troligt och det som är längre bort och rena spekulationer.

Vi behöver fyra år på oss att bygga våra visioner till något nytt, som inte får halva partiet att känna sig svikna, men som samtidigt innebär att vi kan presentera en konkret och verklighetsanknuten positiv politik inför nästa val.

Är ni med mig?

Om politisk hemvist – liberal? anarkist?

Min politiska hemvist kan för många i många sammanhang framstå som ett mysterium. Uttalat liberal, fd anarkist, republikan, fd moderatmedlem, betygsmotståndare, värnpliktsvägare, försvarare av rättsvårdande instanser…

En av anledningarna till detta är att jag nog är en smula okonventionell i mitt förhållningssätt till politiska val. Jag prioriterar plånboksfrågor relativt lågt och symbolfrågor relativt högt. Ett annat skäl kan vara att jag är väldigt borgerlig i mitt förhållningssätt till politiska frågor, men kanske inte alltid i de svar jag kommer fram till. Men det främsta skälet är förmodligen att de frågor jag känner starkt för inte är frågor som sorterar bra på den konventionella vänster-höger skalan. Jag har därför länge haft en förkärlek för tvådimensionella system för att sortera politiska ställningstaganden – som t ex the political compass.

Min politiska kompass

Som synes så ger detta test utslag främst längs den andra dimensionen (frihetlig/auktoritetstroende) när jag gör det.

Jag har länge hoppats på en diskussion om denna dimension och ett starkare inslag av positionering längs den i den svenska politiken. Fram till för något år sen arbetade jag för och hoppades på en moderat positionering åt det frihetliga hållet. Ett viktigt skäl för mig att lämna Moderaterna för Piratpartiet var att det blev tydligt att mitt gamla parti närmast gick åt motsatt håll. Avståndet mellan mig och partiet bara växte kring den dimension som jag uppfattar som viktigast.

Svend Dahl skriver om den här dimensionen på Magasinet Neo i en analys där han konstaterar att Socialdemokrater må vara huvudalternativen i den kommande valrörelsen, men de är inte huvudmotståndare i ideologisk mening. Jag gillar hans spaning att just det faktum att det ideologiska avståndet blivit kortare mellan dem höjt tonläget.

Svend Dahl hänvisar i sin tur vidare till andra vars inlägg i debatten jag missat:

>De ideologiska konflikterna handlar inte om den kapitalistiska välfärdsstatens utformning, utan om frågor som inte låter sig beskrivas som höger och vänster. Strax före jul försökte sig Henrik Sjöholm, hjärnan bakom centerpartiets utveckling i liberal riktning, sig på att beskriva detta nya ideologiska landskap utifrån statsvetaren Henrik Oscarssons tanke på en autonomi-delegeringsdimension i politiken:

Henrik Sjöholms debattinlägg på Newsmill är verkligen läsvärt.

>Längs den auktoritärt-frihetliga skalan kan man ordna många sakfrågor som idag kan tyckas förvirrande i debatten. Debattörer som står långt till höger stödjer fri invandring, Miljöpartiet vill luckra upp arbetsrätten, Vänsterpartiet vurmar emellanåt för småföretagande och så vidare. Även om man möjligen till nöds kan försöka analysera dessa och andra egenheter längs vänster-högerskalan blir det lättare om man byter glasögon och ser på dem ur ett annat perspektiv.
>
>Allra tydligast de senaste åren har dock frågan om frihet på Internet varit. Frågan om datalagring blev ett bekymmer för s-regeringen före valet. Efter valet har Alliansen sprungit på stora bekymmer med FRA- och Ipred-lagarna. Genomgående för alla dessa konflikter har varit att en abstrakt ”statsnytta” ställts mot individens rätt till privat kommunikation.

Det som kan förvåna är att borgerligheten trots alla dessa insikter fortfarande tilllåter det nedre högra hörnet i fyrfältaren vara tomt.

Den politiska fyrfältaren i Sverige

HAX försöker försiktigt påstå att Piratpartiets inträde på scenen skulle ändra på detta faktum.

>Piratpartiet är för övrigt inte med i Sjöholms fyrfältare. Utan att ägna mig åt överdrivet önsketänkande har jag försökt placera in partiet. Det blir definitivt i den frihetliga halvan. Och även till höger om (mp), föreställer jag mig. Det skulle i så fall göra Piratpartiet till det enda svenska politiska partiet i den libertarianska boxen. Möjligen.

Men med tanke på vår uttalade vågmästarstrategi måste jag säga emot honom. Piratpartiet är helt enkelt inte placerat längs vänster-/högerdimensionen. Vi kanske någon gång blir tvungna att göra ett ställningstagande i den frågan, men just nu är våra medlemmar utspridda över hela fältet längs den dimensionen.Det vi har gemensamt är att vi alla enas i våra starka uppfattningar längs den andra dimensionen.

En annan sak är, att om inte både jag och Hax önsketänker och överdriver antalet meningsfränder vi har i det frihetliga högerfältet, så skulle ett parti som vågar på allvar ta den positionen ha mycket att vinna. Fast inte vi i Piratpartiet eftersom vi snabbt skulle malas ner om vi slutade vara den allians mellan frihetliga från både höger och vänster som vi de facto är.

En riktig liberal om FRA

Hos Lars-Erick Forsgren kan man läsa två gästinlägg från Hans Lindblad. Hans är en liberal folkpartist av den gamla skolan, den som fortfarande minns Adolf Hedin, Waldemar Svensson med flera tongivande liberala personligheter. Denna inriktning har inte glömt bort att liberalernas raison d’ètre är den enskilde individens, mot byråkrati, statsmakt och andra med makt att sätta sig över individens rättigheter.

Från den första artikeln:

> *Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, **men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen** eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.*
>
> Men om det uppkommer helt *nya omständigheter*, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, *men det argumentet kan inte användas i den här frågan*.
> Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
> Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
>
> Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
>
> **Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars**

Lindblad berör indirekt den sak som förvånade mig mest när frågan kom upp på tapeten: Hur kan det gå så mycket prestige i en fråga allianspartierna faktiskt aldrig drivit tidigare? Hur kan det komma sig att man drar på sig så mycket ilska och en svekdebatt över en fråga där man tidigare varit negativ?

Fortsätt läsa ”En riktig liberal om FRA”