Hur ser piratrörelsens ideologi ut? Där finns naturligtvis först och främst tanken på integritet och rättssäkerhet. Där finns tankarna om öppenhet, och övertygelsen om att skapande blir bättre och utvecklingen går snabbare om vi alla kan skapa tillsammans (svärma), och fritt kan bygga vidare på varandras arbete. Av detta följer en tveksamhet mot immaterialrätt, och ett motstånd mot att starka ekonomiska aktörer ska få använda sådana rättigheter för att stoppa svagare aktörers tillgång till information och andra möjligheter. Rick skrev nyligen en intressant bloggpost, där han formulerade och utvecklade dessa tankar och pekade på underliggande principer och värderingar.

Men hur hänger dessa olika bitar ihop med varandra? Vi (Henrik och Göran) blev pirater på integritetsfrågan. Men ju mer vi funderat över saken, desto mer bestämt misstänker vi att det faktum att vi kunde gå från sosse respektive moderat till pirat och omedelbart känna oss hemma i vårt nya parti är ett symptom på att något djupare har skett i samhället, än att moderaternas och sossarnas ledningar samtidigt fått hjärnsläpp. Vi har därför satt oss och funderat tillsammans. Och undrar om det inte skulle kunna vara ungefär så här:

För det första: Ser vi oss omkring i de rika, tidigt industrialiserade länderna, ser vi att allt mindre av det som skapar värde i samhället och vinster åt företagen handlar om att utvinna råvaror och sätta ihop dem till prylar. Allt mer handlar om att ge en icke-materiell finish åt det hela: design, varumärke, marknadsföring. Och små snuttar kod, som exempelvis skulle kunna säga åt förgasaren i en 250 000 kronorsbil att inte spruta in lika mycket bränsle i kolvarna som i en 400 000-kronorsbil.

Det leder till att de ekonomiska aktörerna har mycket starka intressen av att upprätthålla monopol på den design, de varumärken, de koder etc som de skapat åt sina produkter. Något som kompliceras av att sådana immateriella värden är mycket svåra rent praktiskt att försvara: Försöken att upprätthålla ekonomisk upphovsrätt för film och musik har redan havererat. Alla de prestigefyllda modehusens varumärken förfalskas. Och så vidare.

Detta leder i sin tur till att företagen  kämpar med näbbar och klor för att försvara sina immateriella värden. Även när det sker till priset av att värdet för konsumenten sjunker på deras produkter. När CD-skivor inte går att använda för att man köpt spelaren i fel världsdel. Eller om motorn i bilen man köper inte används till full kapacitet för att den har en kod inopererad, som begränsar bränsleinsprutningen.

Det vill säga: För att försvara sina immateriella värden har företagen satt de mekanismer ur spel, som under normala förhållanden gör marknadsekonomin överlägsen på att skapa nytta för konsumenter. Men idag levererar delar av den inte konsumentnytta, utan konsumenthinder. Vi har över stora delar av ekonomin inte längre en fungerande marknad, utan liksom under trusternas och kartellernas epok något som kanske skulle kunna kallas icke-marknad: där företagen inte reagerar på och försöker tillfredsställa konsumenternas behov, utan hittat andra sätt att försvara sina vinster, på konsumenternas direkta bekostnad.

För det andra ser vi att en allt större andel av människors konstruktiva och skapande verksamhet sker utanför den del av ekonomin, där man mäter och handlar med pengar. Den sker istället i vad som skulle kunna kallas informell ekonomi, civilt samhälle eller ideell verksamhet. Bara det att fotbollen och skogsmullandet med grannarnas barn nu kompletteras med gemensamt författande av fria uppslagsverk, att man delar matrecept över hela jordklotet, att man textar nya filmer till nya språk eller att man förklarar för andra intresserade hur man kan stoppa in en kod i sin egen bil som gör att den utnyttjar motorkapaciteten fullt ut.

En viktig anledning till detta är att den moderna informationstekniken har gjort det möjligt för människor med liknande smala intressen världen över att hitta varandra, och börja arbeta tillsammans med det som intresserar dem. Detta leder till att mycket av verksamheten i denna informella sektor närmar sig den kvalitet man förut nästan bara hittade i den professionella sektorn. Verksamheten i den informella/civila/ideella sektorn blir därmed en allt allvarligare konkurrent till verksamheten i de företag som arbetar med och för pengar.

Stämmer denna analys lever och verkar vi piratpartisterer idag mitt i de första uttrycken för den kollision dessa utvecklingslinjer måste leda till: Sedan många år har vi sett konflikten mellan kulturälskande människor som själva vill kopiera, remixa och utveckla olika uttryck, och de stora musik- och filmbolag, som vill behålla sina gamla affärsmodeller i orubbat bo. Men vi misstänker att detta bara är en början: Ännu större värden kommer att stå på spel när konflikten står mellan bilindustrin och medelålders bilister, som kanske upptäcker att en liten kodsnutt kan ge en Skoda samma acceleration som en BMV. Eller när frågan hamnar i riktigt skarpt läge om läkemedelsföretagens patenträtter kontra människor i utvecklingsländer, som vill få använda samma nya mediciner som vi.

Om det är på detta sätt blir det begripligt varför dominerande ekonomiska aktörer vägrar förstå att den ekonomiska upphovsrätten inte kan upprätthållas. Liksom varför de stora politiska partier, vars hela existens är nära förknippad med våra stora industriföretag och deras arbetare, i dessa frågor är opåverkbara av vare sig rationella argument eller det faktum att deras åtgärder sätter grundläggande demokratiska principer ur spel.

Av denna anledning torde det vara det meningslöst att försöka driva våra frågor inne i de stora partierna, eller deras stödpartier. Istället borde det vara rimligt för oss pirater att alliera oss inte bara med rörelser i andra länder som driver just fildelnings och integritetsfrågor. Utan också med alla andra, som i ett globalt sammanhang verkar mot att rika nationer och stora företag utnyttjar immaterialrätt för att behålla ett ekonomiskt övertag.

Piratpartiets stora (historiska) uppgift skulle i så fall vara att:

• bejaka den utveckling som leder till att allt mer värde skapas för människor tack vare utvecklingen av immateriella egenskaper och värden,
• bejaka den utveckling där en allt större andel av det nyttiga arbetet utförs i moln och kluster utanför de traditionella monetära marknaderna,
• avlägsna alla hinder för att människor runt om på jordklotet fritt ska kunna tillgodogöra sig det värde sådant arbete skapar, och
• se till att de samhällsförändringar detta leder till sker med bevarande av grundläggande demokratiska principer som alla människors lika värde, lika rätt att delta i beslutsfattande, grundläggande rättssäkerhet och personlig integritet.

När journalister kallar bloggosfären för en kloak, så har de naturligtvis inte rätt, men de har inte helt fel heller. Det är en smältdegel inte lik någon annan och det är lika diversifierat som en multitud av konversationer i en stor folkmassa skulle vara, eftersom det är ungefär det det är fråga om.

För den som läser och försöker följa bloggosfären skulle det vara underbart om den blev lättare att ta till sig, lättare att läsa och hade renare och klarare analyser. Precis som när man talar, så finns det de som kan föra ett sammanhållet resonemang och de som mest bara bluddrar. Det innebär inte självklart att de som kan konsten har ett bra budskap. Inte heller att de som bluddrar inte har något att säga alls, bara att de inte är skolade i hur man får fram det man vill ha sagt.

Det finns mängder med vanliga fel som görs i parti och minut:

• Man försöker spänna över för många frågor i en och samma text, vilket innebär att man inte kommer i mål i en enda fråga. Det är en fördel om du isolerar en enda fråga som fokus för artikel och argumentation.
• Man försöker argumentera medelst ”ångvältsmetoden” och staplar argument på argument på argument till dess det inte längre går att läsa texten utan att somna. Det är en fördel om du låter läsaren tänka själv och väljer dina argument med omsorg — allt behöver inte sägas varje gång.
• Man blandar vilt temporala former, perspektiv och metaforer, vilket istället för att lätta upp texten gör den tröttande. Försök att inte göra omedvetna växlingar och när du växlar, gör det medvetet och konsekvent (som i denna lista: man/du)
• Man växlar mellan berättelse, teser och argument om vartannat, vilket gör att läsaren till slut inte kan reda ut vad det är man vill. Det är en fördel att använda en logisk struktur (exempel kommer senare), så att du inte tröttar ut läsaren.

Poängen är tydlighet och enkelhet så att läsaren snabbt förstår vad som sägs och varför. Budskapet blir inte bättre av att det är krångligt.

När man höjer nivån, så blir de egna åsikterna och ståndpunkterna klarare inte bara för läsaren utan även för en själv. Man trasslar inte in sig lika mycket, vilket gör det lättare att försvara och förklara om det behövs. När vi blir duktigare skribenter, så blir vi duktigare debattörer och i slutänden duktigare ideologer.

När man höjer nivån blir det lättare att hålla isär en frågas kärna från krims-kramset och att väga olika aspekters vikt mot varandra.

När man höjer nivån är man snäll mot läsarna som får lättare att läsa och uppskatta det som läses. Det gör att man får fler återkommande läsare.

Det är sant att vissa texter inte passar normala mallar, men de flesta mår faktiskt bra av enkelhet och tydlighet. Så även när man bryter mot retoriska regler är det bra att först använda dem.

Väl beprövad visdom

Tänk först på innehållet. Redan Aristoteles och Cicero sammanfattade kunskapandet i några hållpunkter: vad, varför, när, var, hur, vem och med hjälp av vad. Alla dessa har flera aspekter och är bra verktyg för att för sig själv klargöra vad som är tillräckligt kött på benen. Leta länkar, citat och fakta och bygg pusslet.

Sen behöver du strukturera dig. Det finns en klassisk retorisk struktur, en dispositio, som stötts och blötts under ett par millenia. Den har tagit sin form helt enkelt för att den fungerar. Det innebär inte att man alltid slavisk måste följa den, men däremot har man alltid nytta av att ha den med sig när man skriver.

Strukturen har sin grund i uppmärksamhet och trovärdighet. I början förutsätter man att man inte har någotdera, så därför skaffar man sig först uppmärksamheten och sedan trovärdigheten för att sedan lägga fram det man vill ha sagt och argumentera för det. Avslutningen är menad att återlämna frågan till läsaren och/eller sluta resonemanget, samtidigt som den ofta uppmanar till handling och samhörighet.

Strukturen är enkel, men enkelheten är bedräglig eftersom det krävs disciplin att följa den. Alla delarna har en roll och rollerna följer en logik. Man får helt visst bryta mot strukturen, men den är ett kraftfullt verktyg:

• Inledning är till för att väcka uppmärksamhet och/eller att sammanfatta varför och vad. Här kan du vinna eller tappa en läsare, så lägg mycket krut på en bra inledning. I denna artikels första två stycken använder jag kloakliknelsen, konversationen och skolningen för att sätta ramarna för artikeln.
• Bakgrund/berättelse är menat att ge kött på benen, att förklara mer och ge en kontext. Dessutom byggs trovärdigheten upp. Den kan vara kort eller lång, men är den lång bör huvudfrågan redan ha berörts i inledningen. Jag använder listan över typiska dumheter och motsvarande metoder att hålla rent.
• Tesen i sin tur förklarar själva poängen, vad man är ute efter, artikelns kärna. Det är en bra sak att skriva först, så att den får en disciplinerande funktion på resten av författandet.   Jag använder resonemanget om enkelhet.
• Disposition utelämnas oftast i kortare texter och tal. Om du har många aspekter att ta upp kan det vara bra att först spalta upp dem för läsaren/lyssnaren. I den anglosaxiska juridiska traditionen används ofta en disposition i slutanförandet inför juryn för att preparera marken för argumenten och se till att lyssnaren inte missar någon aspekt.
• Argumenten är till för att stödja tesen. Börja och sluta med de bästa argumenten och fyll ut mellanrummet med övriga argument som förtjänar att tas med. Jag använder tankens renhet, att inte trassla till det för sig och att få fler läsare som argument.
• Kontraargument, när man väljer att ha med dem, är till för att mota olle i grind. I praktiken använder man dem när man redan på förhand känner till motargument och vill bemöta dem direkt. Jag kontrar en invändning om att alla texter inte passar mallen.
• Slutordet är platsen för pedagogiska resonemang som det här, för sammanfattningar, för att sluta resonemangen, för att skapa vi-känsla och för att mana till handling.

Utöver strukturen finns tre aspekter/typer av argumentation kallade ethos, logos och patos. Ethos har samma ordstam som etik och handlar om trovärdighet, att visa att man vet vad man pratar om och är värd att lyssna på. Logos handlar om logik och stringens. Patos i sin tur handlar om känslor, motivation och vädjan.

Den som är riktigt skicklig kan få med både struktur och aspekter i ett enda stycke, till exempel:

Jag blir så förbaskat trött på det trygghetsknarkande kontrollsamhället där dårarna tycks ha satts att sköta dårhuset. Under senare år har kontrollen löpt amok med både kameror, avlyssning, registrering och tillhörande lagstiftning. En sammanställning av nya kontrollerande lagar, som den hos opassande, är därför väldigt dyster läsning. En god start på arbetet att komma åt dumheterna vore att riva upp såväl FRA som IPRED och vägra införa teledatalagringen. Dels finns det inget som visar att dessa fyller den funktion de påstås ha och dels kommer de rent konkret att göra medborgarna osäkra, självcensurerande och rubba tilliten till vårt demokratiska samhälle. Håller vi tyst så accepterar vi utvecklingen. Håller vi tyst visar vi att vi inte värdesätter demokratin. Håll inte tyst!

Ethos, logos och patos. Inledning, bakgrund, tes, argument och avslutning i ett enda stycke… Fler exempel önskas!

Come on!

PS Jag får väl räkna med att en drös av våra texter här analyseras och sågas utifrån min lathund… Shit happens DS

PPS Hållplats Hålldén körde under juli en liten serie med Retorik — så funkar det: Del 1, del 2, del 3, del 4 och länkade även till Westanders PR-handbok, som är väl värd en stunds läsning. DDS

Den här posten är lite som att tänka högt, det är ännu rätt oformulerat och jag kan råka hamna i galen tunna. Det får ni stå ut med, för ibland behöver saker sägas innan de är färdigformulerade.

Det handlar om positiva och negativa budskap. Det handlar om visioner och konkret politik. Det handlar om att Piratpartiet trots försök till motsatsen fortfarande är lite ”nä nu jävlar” i hela sin retorik och politiska budskap.

Vi samlas kring ilska över demokrati som håller på att utarmas; ilska över en dalande rättssäkerhet; ilska över moralister som vill lägga sig i våra liv; ilska över korporativism; ilska över korruption. Precis som socialdemokraterna förlorar på att deras retorik genom större delen av valrörelsen och tidigare under mandatperioden handlat om kritik mot alliansregeringen, snarare än om den egna ideologin och de egna visionerna, så förlorar vi på att vårt främsta budskap är ilska.

Vi kan naturligtvis inte bortse från den ilskan, för det handlar om så många för ett fritt och öppet samhälle centrala värden. Vi är awesome inte bara i vad vi gör med små medel, utan i att vi orkar vara vakthundar.

Vi måste dock dra i vår retorik och det rätt ordentligt. Vi måste i mycket högre grad komma med positiva och visionära budskap. Vi måste formulera vår egen sammanhängande ideologi som målar ut det samhälle vi vill ha.

Integritet – Kultur – Kunskap är en bra treenighet, det är inte tu tal om det. Det vi måste göra är att flytta in budskapet i folks vardagsliv och visa hur det höjer deras livskvalitet direkt och indirekt. Vi måste verka hela tiden.

När jag läser 2022.nu, slås jag av hur otroligt rätt Jimmy träffade med idén. Vi behöver visa vad vi vill, vart vi är på väg och hur det är relevant i vår samtid. Det brinner i knutarna att sätta upp en tankesmedja, för den slags visioner som 2022 står för är vägen framåt, men det behövs mer, det behövs hela tiden, det behövs en större spännvid både i det som är nära och troligt och det som är längre bort och rena spekulationer.

Vi behöver fyra år på oss att bygga våra visioner till något nytt, som inte får halva partiet att känna sig svikna, men som samtidigt innebär att vi kan presentera en konkret och verklighetsanknuten positiv politik inför nästa val.

Är ni med mig?

Min politiska hemvist kan för många i många sammanhang framstå som ett mysterium. Uttalat liberal, fd anarkist, republikan, fd moderatmedlem, betygsmotståndare, värnpliktsvägare, försvarare av rättsvårdande instanser…

En av anledningarna till detta är att jag nog är en smula okonventionell i mitt förhållningssätt till politiska val. Jag prioriterar plånboksfrågor relativt lågt och symbolfrågor relativt högt. Ett annat skäl kan vara att jag är väldigt borgerlig i mitt förhållningssätt till politiska frågor, men kanske inte alltid i de svar jag kommer fram till. Men det främsta skälet är förmodligen att de frågor jag känner starkt för inte är frågor som sorterar bra på den konventionella vänster-höger skalan. Jag har därför länge haft en förkärlek för tvådimensionella system för att sortera politiska ställningstaganden – som t ex the political compass.

Som synes så ger detta test utslag främst längs den andra dimensionen (frihetlig/auktoritetstroende) när jag gör det.

Jag har länge hoppats på en diskussion om denna dimension och ett starkare inslag av positionering längs den i den svenska politiken. Fram till för något år sen arbetade jag för och hoppades på en moderat positionering åt det frihetliga hållet. Ett viktigt skäl för mig att lämna Moderaterna för Piratpartiet var att det blev tydligt att mitt gamla parti närmast gick åt motsatt håll. Avståndet mellan mig och partiet bara växte kring den dimension som jag uppfattar som viktigast.

Svend Dahl skriver om den här dimensionen på Magasinet Neo i en analys där han konstaterar att Socialdemokrater må vara huvudalternativen i den kommande valrörelsen, men de är inte huvudmotståndare i ideologisk mening. Jag gillar hans spaning att just det faktum att det ideologiska avståndet blivit kortare mellan dem höjt tonläget.

Svend Dahl hänvisar i sin tur vidare till andra vars inlägg i debatten jag missat:

De ideologiska konflikterna handlar inte om den kapitalistiska välfärdsstatens utformning, utan om frågor som inte låter sig beskrivas som höger och vänster. Strax före jul försökte sig Henrik Sjöholm, hjärnan bakom centerpartiets utveckling i liberal riktning, sig på att beskriva detta nya ideologiska landskap utifrån statsvetaren Henrik Oscarssons tanke på en autonomi-delegeringsdimension i politiken:

Henrik Sjöholms debattinlägg på Newsmill är verkligen läsvärt.

Längs den auktoritärt-frihetliga skalan kan man ordna många sakfrågor som idag kan tyckas förvirrande i debatten. Debattörer som står långt till höger stödjer fri invandring, Miljöpartiet vill luckra upp arbetsrätten, Vänsterpartiet vurmar emellanåt för småföretagande och så vidare. Även om man möjligen till nöds kan försöka analysera dessa och andra egenheter längs vänster-högerskalan blir det lättare om man byter glasögon och ser på dem ur ett annat perspektiv.

Allra tydligast de senaste åren har dock frågan om frihet på Internet varit. Frågan om datalagring blev ett bekymmer för s-regeringen före valet. Efter valet har Alliansen sprungit på stora bekymmer med FRA- och Ipred-lagarna. Genomgående för alla dessa konflikter har varit att en abstrakt ”statsnytta” ställts mot individens rätt till privat kommunikation.

Det som kan förvåna är att borgerligheten trots alla dessa insikter fortfarande tilllåter det nedre högra hörnet i fyrfältaren vara tomt.

HAX försöker försiktigt påstå att Piratpartiets inträde på scenen skulle ändra på detta faktum.

Piratpartiet är för övrigt inte med i Sjöholms fyrfältare. Utan att ägna mig åt överdrivet önsketänkande har jag försökt placera in partiet. Det blir definitivt i den frihetliga halvan. Och även till höger om (mp), föreställer jag mig. Det skulle i så fall göra Piratpartiet till det enda svenska politiska partiet i den libertarianska boxen. Möjligen.

Men med tanke på vår uttalade vågmästarstrategi måste jag säga emot honom. Piratpartiet är helt enkelt inte placerat längs vänster-/högerdimensionen. Vi kanske någon gång blir tvungna att göra ett ställningstagande i den frågan, men just nu är våra medlemmar utspridda över hela fältet längs den dimensionen.Det vi har gemensamt är att vi alla enas i våra starka uppfattningar längs den andra dimensionen.

En annan sak är, att om inte både jag och Hax önsketänker och överdriver antalet meningsfränder vi har i det frihetliga högerfältet, så skulle ett parti som vågar på allvar ta den positionen ha mycket att vinna. Fast inte vi i Piratpartiet eftersom vi snabbt skulle malas ner om vi slutade vara den allians mellan frihetliga från både höger och vänster som vi de facto är.

Hos Lars-Erick Forsgren kan man läsa två gästinlägg från Hans Lindblad. Hans är en liberal folkpartist av den gamla skolan, den som fortfarande minns Adolf Hedin, Waldemar Svensson med flera tongivande liberala personligheter. Denna inriktning har inte glömt bort att liberalernas raison d’ètre är den enskilde individens, mot byråkrati, statsmakt och andra med makt att sätta sig över individens rättigheter.

Från den första artikeln:

Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.

Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.

Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.

Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars

Lindblad berör indirekt den sak som förvånade mig mest när frågan kom upp på tapeten: Hur kan det gå så mycket prestige i en fråga allianspartierna faktiskt aldrig drivit tidigare? Hur kan det komma sig att man drar på sig så mycket ilska och en svekdebatt över en fråga där man tidigare varit negativ?

För mig har det känts fullkomligt oseriöst. Som om frågan fått eget liv, helt skiljt från ifall den går i linje med alliansens politik eller inte, helt skiljt från ifall det egentligen är bråttom eller viktigt.

Lindblad berör också ämbetsmannavälde och myndighetsarrogans:

Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.

Så kan man inte ha det i en demokrati.

Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.

Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel – det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.

Han konstaterar att det är närmast riskfritt för en myndighetschef att blåljuga parlamentariker rakt upp i ansiktet. JO, med flera kontrollinstanser tycks inte ens vara medvetna om problemet. Det är ett obehagligt påstående, men ett jag mycket väl tror kan vara sant.

Lindblad ställer sig i den andra artikeln frågande till veteranernas tystnad:

…det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.

Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.

Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?

Och ifrågasätter också de påtryckningsmetoder som använts:

Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.

Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.

En sak Lindblad berör, och som slagit mig om och om igen, är allt plåster och allt bandage som virats kring lagen. Det kan tyckas som en ganska förmätet konstaterande. Med tanke på alla krav jag och andra ställt på förändringar av lagen, borde vi kanske inte klaga på alla försiktighetsåtgärder?

Tyvärr borde just det faktum att lager på lager med ”integritetsskyddande åtgärder” virats runt lagen göra även de mest förhärdade misstänksamma. Om lagen var ofarlig skulle åtgärderna inte behövas, men om åtgärderna behövs så är lagen helt tydligt ganska riskabel — och i så fall är det absurt att den inte föregåtts av en bred parlamentarisk utredning.

Vrider och vänder man på allt, så börjar man känna sig som Joseph Heller — det känns absurt och det får det att svindla.