I länklöst land…

Länkar är nätets hårdvaluta. I princip varenda sökmotor viktar sidor med många inlänkar högt, sidor med inlänkar från andra sidor som viktas högt viktas ännu högre. Länkar är själva grunden bakom idén med hypertext, utan länkarna skulle nätet inte existera.

Canal+ håller tydligen inte med, eftersom de anmält en länk till en streamad hockeymatch. Det kommer bli åtal i Hudiksvalls tingsrätt:

> **En 31-årig man** står åtalad för brott mot upphovsrätten efter att ha länkat till strömmade hockeymatcher. Det upptäcktes i efterhand av Canal+ som äger sändningsrättigheten till matcherna. Mannen har erkänt att han lagt ut länken, men anser inte att han är skyldig till något lagbrott, skriver Söderhamns-Kuriren.
>
> **Åklagaren Henrik Rasmusson**, specialist på immaterialrätt, är av en annan åsikt.
>
> –**Det finns** en gammal teori om att länkning är fri, det stämmer inte längre. Det finns ingen sådan generell regel, säger Henrik Rasmusson.

Länkar jag till en mediaström, så är det för att jag tycker den är värdefull och för att mediaströmmen finns tillgänglig att länka till. Vill ägaren av mediaströmmen inte att den skall länkas, så finns det metoder för att undvika detta. Detta har inte gjorts i det här fallet:

> **Videoströmmen var alltså** oskyddad och nåbar via en webbadress som kunde plockas fram med enkla medel.
>
> –**Så vitt** jag vet var det inget dataintrång. Jag vet inte om det är han som har tagit fram länken eller någon annan, men det är han som har lagt ut den på sin hemsida.
>
> **Daniel Westman är** doktorand vid Institutet för Rättsinformatik och expert på upphovsrättsfrågor. Han håller inte med åklagaren.
>
> –**Det är** en omdiskuterad fråga, jag anser inte att man kan se en länk i sig som ett tillgängliggörande av ett verk, säger Daniel Westman.

Att länka till något är *inte* att publicera något. Det faller på sin egen orimlighet. Skulle jag själv som exempel länka till en rasistisk essä, skulle det vara som negativt exempel på ett resonemang jag sedan skulle göra mitt bästa att såga utmed fotknölarna. En sådan länk fungerar då som referens, som jag kan (eller kan låta bli) att ta med. Att säga att jag återpublicerat innehållet på den sida jag länkar till är så fullständigt löjeväckande att det borde falla på sin egen absurditet.

Att länka är att peka ut något man tycker är läsvärt, sevärt, eller åtminstone något som man vill referera till även om det är en negativ referens. Det är med rätta det är en av de viktigaste parametrarna för vilka sajter som hamnar högt i sökmotorerna, vilket i sin tur gör det möjligt att bli läst — eller i förlängningen slå mynt av sin verksamhet.

Det är många prov på dåligt omdöme i den här historien, och den möjligen i framtiden åtalade länkaren är inte den som visat prov på sådant.

För det första är det dåligt omdöme av Canal+ att inte skydda strömmar som de inte vill ha länkade.
För det andra är det *oerhört* dåligt omdöme av dem att anmäla en länk som brott mot upphovsrättslagen.
Och slutligen är det **i det närmaste absurt** dåligt omdöme av en åklagare att ens försöka ta upp målet.

Kampen mellan gammalt och nytt håller på att ställas på sin spets. När nätet var förhållandevis ungt, så kom och föll BBS-målet — och det föreföll självklart att en länk i sig inte kan vara olaglig. Länkarna är fortfarande inte ett spår mer olagliga nu än på nittiotalet. Precis den anledning som gjorde att många av oss fann hela Pirate Bay åtalet så otroligt löjeväckande.

Nu när det nya börjar göra sig verkligt gällande, så tycks det som om man vill backa och omvärdera. Det som förut upplevdes som harmlöst har nu blivit ett hot. Panikartat försöker man vränga lagen att passa syftet, trots att man då angriper hönan som kommer lägga framtidens gyllene ägg; trots att man då angriper ett av de starkaste framväxande verktygen för en vitaliserad demokrati; trots att nätet numera är en självklar del av vår vardag.

Problemet är att tåget redan har gått, det nya har växt ur barnkläderna och vägrar låta sig definieras av det som varit. De som vill vara med på tåget får rätta sig efter den nya dynamiken, snarare än att försöka bestämma hur den skall se ut. Alternativet är repression, och att använda metoder liknande de som nu förekommer i Iran, Kina och tyvärr i ökande grad i vissa traditionellt demokratiska länder.

Det kan bara leda till ett misslyckande, antingen för demokratin eller för de som försöker slå in på den vägen.