Nobody expects the spanish inquisition

Inkvisitionen i 15- och 16-hundratalets Europa drevs inte bara av religiös glöd, bortom bekännelsen fanns som så ofta gemen makthunger och ekonomisk vinning. Tyvärr har vi inte lärt oss mycket sedan dess, tycks det, för samma egennyttiga drivkrafter får skipa ”rättvisa” nu och vi står mest handfallna och ser på.

Inkvisitionen fick oftast det erkännande de behövde för att bränna kättarna på bål. Inte sällan innebar det att de fick binda den anklagade till pålen inte så mycket för att personen skulle hindras fly lågorna, utan för att hålla upprätt en medvetslös eller till och med död kropp. Man brände till och med liken, eftersom bålet var en nödvändighet för nästa steg. Det lilla obehagliga faktum att inkvisitionen fick rätt till den avrättades tillgångar.

De inblandade tyckte sig nog göra ett guds hantverk och såg knappast några problem med situationen. För däri ligger problemet: egenintresse kommer för alltid förblinda en person för vad som är rätt och vad som är rätt för dem själva. Ju längre det tillåts pågå, desto mäktigare blir de krafter som vill se det fortsätta och desto svårare blir det att stoppa.

Det här tycks vi ha glömt.

Vi bränner inte folk på bål numera, inte heller lägger vi dem i sträckbänken eller sätter på dem den spanska stöveln för att ”klarlägga sanningen”. Men vi tillåter privata intressen agera myndighet eller leda myndigheters arbete, vilket innebär att det som hittas är vad de privata intressena vill hitta och att normala principer för bevisinsamling kommer i kläm. Det är ett slags korporatism som innebär ”rättvisa” för den som kan betala för den.

I Storbrittanien hittar vi ett aktuellt exempel i organisationen FACT, Federation Against Copyright Theft, i själva verket mer eller mindre den brittiska utlöparen av MPAA. På många sätt påminner FACTs sätt att arbeta om Svenska Antipiratbyrån, både i mål och metodik.

En av egenheterna med FACT är att de direkt finansierar/har partnerskap med polisiära enheter som The Bedfordshire Trading Standards Financial Investigations Unit (BTSFIU). De kom till när The Bedfordshire Trading Standards Service fick påhälsning av FACT och en finansiering/ett samarbete inleddes. Storbrittanien har en lite annan tradition än Sverige och sådant kan ske öppet. BTSFIU skall på pappret utreda och frysa tillgångar för kriminell verksamhet, men till och med i deras egna papper står att de prioriterar upphovsrättsfrågor framför annan kriminalitet. I realiteten har FACT köpt sig en polisstyrka.

På senare tid har FACT mest gjort sig kända för att ha tvingat bort Tv-links.co.uk och surfthechannel.com (STC), rena länksajter där medlemmar la upp länkar till TV-avsnitt, filmer och dylikt. Det mesta var fullt legitima länkar ungefär som att länka till ett YT-klipp eller till något på SVT-play, men en del (några tusental av ett par miljoner) var naturligtvis länkar till prylar som lagts upp online någonstans utan rättighetsinnehavarnas vetskap eller goda minne. Det tillhör spelets regler när man har medlemsdrivna sajter, du hittar samma sak på valfri videosajt, sökmotor, forum eller länksamling.

På TV-links kunde man till och med hitta denna text längst ner på sidorna:

TV Links is not responsible for any content linked to or referred to from these pages. TV Links does not host any content on our Servers. All video links point to content hosted on third party websites. Users who upload to these websites agree not to upload illegal content when creating their user accounts. TV Links does not accept responsibility for content hosted on third party websites.

Trots detta arresterades centralfigurerna för TV-links den artonde oktober 2007 av polis i samarbete med FACT. De släpptes senare ”i väntan på ytterligare utredning”, men då fanns inte längre några formella anklagelser mot dem. FACT uppnådde dock sitt mål och sajten är borta. Damoklessvärdet hänger vad jag förstår fortfarande över deras huvud.

Så i Augusti 2009 var det dags igen, den här gången stormade polisen in i paret Anton och Kelly Vickermans hem:

On August 18, 2008, Northumbria police raided the Vickermans’ home. Vickerman says that FACT agents participated in the raid and that they were ”clearly directing the police.” A FACT spokesman declined to comment to us on this allegation, but court documents do indicate that FACT was heavily involved in planning the raid. FACT, for instance, hired the forensic investigator used in the case.

Det som hände är något man kan kalla piggybacking på polisen, det vill säga när polisens verkliga roll är att vara de legala dörröppnarna, men den privata intressenten är den som i själva verket gör/styr räden. Paret samarbetade trots detta med polisen och lät såväl polisen som FACTs representanter undersöka datorerna utan protester. De släpptes rätt snart mot borgen.

I början av september så fick de sedan besök av……. BTSFIU som lät meddela att alla deras tillgångar frysts och att de nu bara hade rätt till £ 125 per person och vecka för att täcka löpande kostnader. Ni kommer ihåg BTSFIU, polisorganisationen som i princip är FACT i föklädnad? De såg effektivt till att paret var tvungna att låna pengar för att kunna skaffa sig en advokat.

Frysningen höll bara i en månad innan parets advokat lyckades få den hävd. Det visade sig att BTS alls inte fick agera utanför Bedforshire County, så de hade agerat direkt olagligt när de överträdde sina befogenheter.

Saker började se ljusare ut för paret efter det att fallet lades ner i brist på bevis. The Crown Prosecution Service skrev om fallet:

I understand that the investigation into the suspects was prompted by FACT and in effect this is an enquiry that has been undertaken almost entirely by FACT although with the assistance of the Northumbria Police, I understand from [Northumbria Detective Constable] Watkin that there have been no other successful prosecutions that he is aware of where we could point to this type of website being classified as amounting to ”making available… by electronic transmission,” the legal standard needed to find Vickerman guilty of copyright infringement. At present it appears uncertain if in fact what the suspect has done does infringe this particular legislation. Certainly on the evidence thus far provided it is impossible for me to determine if this is the case and therefore I cannot advise any prosecution on the evidence presented.

De ifrågasatte också varför man gett sig på Vickerman, snarare än de sajter där de olagliga filmerna/tv-avsnitten etcetera fanns? Och därmed borde sagan varit all, utom möjligen för att FACT borde fått en rejäl smäll på fingrarna.

De borde fått en smäll på fingrarna, eftersom de (genom MPAA) pressat legitima samarbetspartners som A&E och Discovery att säga upp överenskommelser med STC, de borde fått det för att de agerat privatdetektiver, försökt sig på entrapment, skaffat sig information om paret Vickerman på otillbörligt sätt och till och med haft med sig ett USB minne till razzian i tron att servrarna stod i parets hem och i syfte att byta ut hemsidan mot ett FACT-meddelande om pågående undersökning, utan någon som helst lagprövning…

Istället lyckades FACT se till att CPS brev inte delgavs Vickerman och bestämde sig för att om inte allmän åklagare tänkte väcka talan, så fick de göra det på Eget bevåg.

Eget bevåg!

Det här är något så udda som möjligheten i Storbrittanien för en privat intressent att väcka åtal i kriminalfall, förutsatt att man är beredd att själv stå för fiolerna.

FACT företräder precis som så många andra sådana här organisationer penningstarka intressen, hollywood, så de hade inte några problem att betala notan och var villiga att gå vidare oavsett vad. De skaffade sig en egen åklagare, precis som de tidigare kört eget race med såväl förundersökning, razzia, frysning av tillgångar och så vidare.

Scopelight, Anton Vickermans företag, begärde att få tillbaka datorer och utrustning, men FACT vägrade. Saken gick till domstol och de konstaterade att FACT agerat utanför lagen och att utrustningen skulle återbördats i samma ögonblick som allmän åklagare beslutat att fallet inte skulle gå till åtal. FACT lämnade inte tillbaka utrustningen, istället överklagade de beslutet att utrustningen skulle lämnas tillbaka och fick hör och häpna rätt.

Fallet gick vidare till privat ”rättsskipning”, hela konceptet är som termen ”friendly fire” — it just isn’t.

De lyckades få en domare som antingen på grund av dumhet, okunskap eller andra skäl redan från början var fientlig mot Vickerman och valde att bortse från gapande hål av galaktiska proportioner i bevis och dokumentation, såväl som rena felaktigheter och uppenbara lögner. I praktiken blev domaren ytterligare en åklagare, vilket är något man brukar förknippa med skenrättegångar. Vi har vant oss vid att sådana här fall drivs av vanliga åklagare, men med organisationer som IFPI, APB, MPAA, RIAA, FACT med flera lite ljusskyggt i bakgrunden. De kommer ofta med ”bevisen”, de har gjort mycket av ”förundersökningarna”, men i det här fallet kom de till och med ut i ljuset. Medan det hela pågick ägnade sig Aiplex åt att lägga till någon miljon länkar av tvivelaktigt slag, vilket till slut tvingade Vickerman att stänga sajten. Han kunde helt enkelt inte hålla den öppen och försvara sig samtidigt. Bevis för allt det här skulle varit lätt att plocka fram om domaren varit intresserad, men det var han absolut inte.

I slutänden dömdes Anton Vickerman till fyra års fängelse för ”konspiration att bedra filmindustrin genom att underlätta upphovsrättsintrång”, inte längre ett direkt upphovsrättsbrott utan nu snarare någon form av svindel. Domaren gav juryn felaktiga instruktioner, såg till att de bortsåg från centrala delar av fallet och kläckte till och med ur sig att om han tolkade lagen fel så skulle högre instans rätta till det…

FACT jublade naturligtvis och de vanliga pressreleaserna gick ut till journalister som inte sällan copy-pastade pressreleaserna med minimala förändringar. Nu kunde de peka på Vickerman och säga att han blivit dömd av en Jury och därmed bevisat var en otäck kriminell och att hans dom skulle skicka ett kraftfullt meddelande till alla andra ”kriminella”. Det gick så långt att Vickerman själv kände sig nödgad att försvara sig mot förtalet och skrev en inlaga på STC, vilken tyvärr bara finns kvar i google cache och vem vet hur länge man kan hitta den där… Det är långt och kräver tid att läsa igenom, men jag rekommenderar en genomläsning. Försvinner det, så får jag väl ordna en kopia.

Så lyckas man skapa en travesti på rättvisa. En mans liv är sönderslaget, till och med om han får rätt i högre instans. Så varför? Var han verkligen kriminell, eller lurar något annat bakom fallet?

Vi är tillbaka till inkvisitionen, för orsakerna till att Vickerman dömts till fängelse skall inte sökas i hans påstådda kriminalitet, utan vilka han retade upp och vad de hade att vinna på att han försvann.

Som exempel kan nämnas att en av hans främsta konkurrenter innan han blev arresterad var sajten blinkx.com. De hade i princip exakt samma länkar han själv hade, de indexerade till och med hans länkar med hjälp av en spindel, men hade trots det inte fått FACT på sig. Lustigt nog har de en bunt kommersiella partnerskap där motparterna är hela FACTs direktion. Fram till strax innan domslut då de rensade upp, så hade de lika många och i många fall samma ”illegala” länkar som STC.

Kan det vara så enkelt som att Vickerman och Rock med sitt TV-links, helt enkelt var ”oanständiga” nog att konkurrera med penningstarka intressen? Att det egentligen inte spelade någon roll om det han gjorde var lagligt eller inte, så länge hans sajt var större än den Hollywood premierade? I så fall fungerar det hela precis som det gjorde med inkvisitionen, där vem man var vän med betydde långt mycket mer än vad man gjort för ont för hur stor risk man löpte att få ställa sig på bålet.

Och exakt vilket tydligt och starkt budskap menar FACT att den här domen skall ge alla ”kriminella”? Att benämningen ”kriminell” är liktydig med entreprenör om dina idéer konkurrerar med fel intressen?

För det budskap brittiska idésprutor och entreprenörer på webben nu får är att de för allt i världen inte skall sticka upp och att det är säkrare att se till att en ny idé inte befinner sig i Storbritannien, inte administreras från Storbritannien och helst inte ägs av britter. Undrar om det är det budskap den brittiska regeringen helst av allt ser att framtidens ekonomiska generatorer tar till sig?

Bliv vid din läst och stick inte upp är inte ett budskap som skapar framgång. Men det är precis så folk beter sig om de inte längre kan lita på sina egna lagar och myndigheter.

Det är så dumt att man får migrän.

 

Uppdatering: Brevet har nu fascinerande nog försvunnit ur cache och kan inte hittas i vare sig google cache eller wayback-machine, men det finns fortfarande online… Till exempel här, komplett med filer här, eller som torrent. Läs också på torrentfreak.

Kulturarbetarna måste ju få betalt…

I samband med napsterhistorien och de första skriken om nätpirater hade Courtney Love en rejäl uppgörelse med skivbolagen, deras kontrakt och deras sätt att räkna.

Den 16 maj 2000 gav hon ett tal vid Digital Hollywood Online Entertainment Conference i New York. Det speglade hennes syn på vilka som var de verkliga piraterna och är värt att läsas igen och igen. Hon skrev också ett brev till sina gelikar där hon talade om artisters generella rättslöshet och hjälplöshet inför sina bolag.

Talet börjar så här:

Today I want to talk about piracy and music. What is piracy? Piracy is the act of stealing an artist’s work without any intention of paying for it. I’m not talking about Napster-type software.

I’m talking about major label recording contracts.

I want to start with a story about rock bands and record companies, and do some recording-contract math […]

Även om Courtney knappast är matematiker eller ekonom, så visar hennes tal på ett fenomen inom nöjesindustrin, där den som faktiskt skapar och framför är långt mindre viktig än den som förlägger, marknadsför och distribuerar. Hon pratar om ett system som är dopat på ett sätt som gör artisterna överlag – bortsett från några få superstjärnor – fattiga som löss i förhållande till industrin. Hon pratar om ett system som gör artister mer eller mindre livegna i förhållande till sina agenturer, förlag och produktionsbolag.

I talet använder hon som exempel ett debuterande band som säljer en miljon skivor (även om hon skrattar åt möjligheten). De får $1M i förskott på sina kontrakterade 20% royalties, men vad händer sen?:

They spend half a million to record their album. That leaves the band with $500,000. They pay $100,000 to their manager for 20 percent commission. They pay $25,000 each to their lawyer and business manager. That leaves $350,000 for the four band members to split. After $170,000 in taxes, there’s $180,000 left. That comes out to $45,000 per person. That’s $45,000 to live on for a year until the record gets released.

Så långt låter det inte katastrofalt, förutom det lilla fenomenet att 20% är osannolikt bra i förhållande till verkliga debutant-dealar.

So, this band releases two singles and makes two videos. The two videos cost a million dollars to make and 50 percent of the video production costs are recouped out of the band’s royalties. The band gets $200,000 in tour support, which is 100 percent recoupable. The record company spends $300,000 on independent radio promotion. You have to pay independent promotion to get your song on the radio […]

Kontentan här är att med en mille i förskott och en mille avdraget får bandet inte en nickel till. Skivan drar däremot in $11M och bolagets totala kostnader landar på ungefär $4,4M vilket betyder en vinst på $6600000, medan bandet fått $45000 per skalle för ett par års arbete eller mer.

När Courtney höll det där talet hade inte iTunes eller Spotify dykt upp på scenen ännu. Det handlade fortfarande om försäljning av plastbitar. Situationen idag är långt mycket värre, eftersom de flesta bolag sett till att kontrakten med artisterna vad gäller digital distribution är rena sagorna. Lady Gagas två miljoner lyssningar på Spotify renderade henne en tusenlapp. En bekant från min ungdom som nu är elektronikaartist i USA konstaterade kallt att kreditkortsbolagen får bättre betalt per låtförsäljning på iTunes än vad hon och hennes partner får. Marknaden är helt enkelt dopad så att artisterna är de stora förlorarna.

Vi pratar nu om de nya kanaler som våra politiker trycker upp i ansiktet på oss som ”den stora lösningen” på alla ”upphovsrätts- och nedladdningsproblem”. Jag har inget emot vare sig iTunes eller Spotify, men jag betackar mig för den naiva idén att de är artisternas frälsare i nuläget. De har potentialen att vara artisternas vän, men det är en bra bit kvar till den punkten.

Musikindustrin däremot är lite svår att på allvar kalla för artisternas vän, de har genom de senaste halvseklet gjort sig mer eller mindre kända som rena hajar som vittrar bloddoft i grumliga vatten. Det finns naturligtvis de som försöker spela rent, men de har än så länge inte så mycket muskler.

Inte bara skivor

Om det var någon som trodde filmindustrin är ett dugg bättre, så är det dags att slå de blå dunsterna ur ögonen.

Det finns ett begrepp som kallas ”Hollywood Accounting”, som innebär att du kan se dig i månen efter royalties om du är med i en hollywoodfilm. För att ta ett exempel som läckt ut på nätet: Harry Potter and The Order of the Phoenix så har vi en film som spelat in osannolika $938M, varav mer än $600M räknas in i bruttovinsten, men där de medverkande som gått med på att få delar av nettointäkten ännu inte sett ett nickel…

Warner Brothers uträkning för "Order of the Phoenix"

I bilden har jag markerat de mest slående fälten i uträkningen från Warner Brothers. Dels är det en ospecificerad distributionskostnad, dels är det ränta på den egna investeringen.

”Hollywood Accounting” går nämligen ut på att man startar ett bolag för varje film. I sak bolagiserar man en film, men studion är helägare, personalen kommer därifrån, studion är den enda finansiären etcetera. Men genom att göra filmen till ett bolag, så kan man ”låna ut” investeringen till filmen. När det sen är dags att räkna, så tar studion betalt av bolaget för reklammaterial, promotion, ”externa” produktionskostnader, distribution och dessutom ränta på investeringen. Det är bara att ta ”marknadsmässiga” priser för alla tjänsterna så har moderbolaget säkrat sin vinst samtidigt som filmens bolag garanterat går i förlust.

Den stackars skådis som gått med på att som del av sin ersättning få del av nettovinsten blir naturligtvis totalt blåst. Potterfolket är inte de enda, en annan känd förlorare är Darth Vader (David Prowse), som inte fått några royalties för sin medverkan i ”Return of the Jedi”. Det påstås att filmen fortfarande inte gjort någon nettovinst…:

Of course, Return of the Jedi has grossed over $572 million worldwide, which includes an estimated $88 million when the film was re-released in 1997. So how is it possible that the film has yet to make a profit? Prowse really can’t be serious, can he?

I en kommentar till uppgifterna kan man läsa:

Unfortunately, Mr. Prowse relates what is almost universally the case with a net profit clause. Studios almost never pay on this clause, as they claim nearly any and every expense possible to keep the film from showing any actual profit. Very few films have ever shown a net profit on the books.

Man kokar helt enkelt bokföringen så att man aldrig, aldrig någonsin redovisar vinst så länge det överhuvudtaget är fysiskt möjligt att låta bli. Att få del av bruttovinsten är bara några få superstjärnor och demonregissörer/producenter förunnat — och de avstår ofta i gengäld från allt utom minimilön om de tror att filmen kommer slå.

Prowse själv gjorde misstaget att tala med media och att varna andra skådespelare för ordet netto, i gengäld blev han bannlyst från diverse Star Wars-evenemang…

Den här sortens uträkningar tål naturligtvis inte mötet med dagens ljus. Det finns några rättsfall nyligen där uträkningarna helt underkänts, men likväl fortsätter svindeln.

Verklighet och skenhelighet

Vi pirater pratar ofta om en döende affärsmodell. Vi menar att förutsättningarna för de distributionsformer som varit inte längre finns och att framtiden av nödvändighet kommer se annorlunda ut.

Många av oss pratar också om att det inte kan gå fort nog och det missuppfattas ofta som om vi ringaktar de som skapar kultur.

I själva verket ringaktar vi de som kapar kultur och det stör oss oerhört att de så länge fått ha tolkningsföreträde.

Ur vissa synvinklar är de patetiskt inkompetenta, ur andra synvinklar visar det ett fullständigt och totalt förakt för rättssamhället. Allra värst är att de visar ett totalt förakt inte bara för lag och rätt i allmänhet, utan för hela den demokratiska rättsstaten. De betalar multimiljonbelopp för att påverka våra politiker att ge upp våra friheter och vår integritet, de betalar multimiljonbelopp till advokater och privatspanare för att försöka skrämma skiten ur vanliga människor så att vi inte ifrågasätter deras rätt — allt medan de själva pissar på kreatörerna.

Jag längtar efter att media och politiker överlag börjar tänka efter och ifrågasätta, att de börjar titta förutsättningslöst på frågorna och deras lösningar.

Som påpekat i Jerlerups inlägg om Sverigedemokraterna: Politiken behöver mer framtidsdebatt för det är våra idéer om framtiden som bygger nuet!
Det är fullständigt sant när man diskuterar det öppna samhället, det är lika sant när man pratar om kulturen och dess skapare.

Rösta Pirat i valet, så att vi kan börja diskutera kultur på vettiga premisser.

(Kram till emma för inspirationen)

Bruna dvärgar fastnar inte i månen

Jag upphör aldrig att fascineras av katastroffilm. Ännu mindre upphör jag fascineras av hur amerikanska manusförfattare kan slänga ur sig en massa vetenskaplig mumbo-jumbo? Hur befriande skulle det inte vara med en katastroffilm som faktiskt är vetenskapligt trovärdig?

Så jag roade mig med att se första delen av ”Impact” på femman. Storyn är som följer (hittills):

  • Ett meterorregn av en storlek som sker en gång på några tusental år träffar jorden, men bakom det döljer sig något obehagligt.
  • Det obehagliga är en nitton kilometers asteroid som träffar månen i hög fart, slår loss bitar, bildar ett rejält hål och kilar fast sig en bra bit in i vår stackars följeslagare.
  • Smällen är tillräckligt kraftig för att ändra månens bana något och flytta den en aning närmare oss.
  • En massa märkliga händelser inträffar, mest relaterade till elektomagnetism i olika former: kompasser snurrar fel, statiska urladdningar förekommer liksom diverse andra störningar.
  • Man upptäcker bitar av asteroiden som slagits loss vid smällen mot månen och landat på jorden. De är supermassiva och starkt magnetiska. Man konstaterar att det är ett fragment av en ”brun dvärg”, ett fragment av en död stjärna som träffat månen. Fragmentet har en massa dubbelt så stor som jordens trots att den bara var nitton kilometer tvärs över.
  • Månen ändrar omloppsbana och hastighet från en pseudocirkulär till en elliptisk, vilket innebär att denna massiva gravitationsbrunn kommer väldigt nära oss.
  • Människor och prylar svävar omkring och magnetiska stormar slår ut elektronik när månen kommer nära.
  • Nya uträkningar ger vid handen att banan är accelererande och om drygt en månad kommer innebära kollision med jorden.

Låter ju kul, om det ändå var ens en aning mer trovärdigt än Independence Day, The Core, Armageddon, Day After Tomorrow, eller för den delen Star Wars.

moon impact
Sjujävla krater, men ändå inte stor nog

Var skall jag börja?

En brun dvärg är inte en död stjärna, det är ett substellärt objekt. Det betyder ett objekt någonstans runt åttio gånger Jupiters massa och däröver, men fortfarande inte massivt nog (mindre än 0,2 solmassor) för att skapa kontinuerlig fusion. Det är den normala nomenklaturen, även om det funnits en del motsägelser. Det som efterfrågas måtte vara därför nästan vara en svart dvärg, vilket är en mindre dramatisk släkting till neutronstjärnor och svarta hål.

Problemet är att svarta dvärgar än så länge är ett hypotetiskt objekt, inte för att man inte tror att de kan uppstå, utan för att universum som vi känner det är för ungt för att de ska ha hunnit uppstå än…

Återstår vit dvärg eller neutronstjärna som alternativ. Låt oss göra en kalkyl över hur massivt ett objekt på två gånger jordens massa måste vara för att få plats i en nitton kilometers kub (en glob är mycket grovt dryga hälften av volymen av en kub, så jag är snäll):

Volym 19K3 m3 = 6859000000000 m3
ca 7 * 1013 m3

Jordens massa * 2 = 11947200000000000000000000 kg
ca  12*1024 kg

massa i kg/volym i m3 = densitet i kg/m3
ca 1,7 * 1011 kg/m3 eller 170 ton per kubikcentimeter

Någonstans har jag läst, kommer inte ihåg var att en vit dvärg har en densitet som ligger någonstans runt 13-30 ton per kubikcentimeter, så i det här fallet pratar vi om en densitet runtikring en tiopotens mer än en vit eller svart dvärg. Det skall i sin tur jämföras med en neutronstjärna som har en densitet mellan 3,7 och 5,9 * 1017 kg/m3, eller sisådär runtikring ett par miljoner gånger högre, plus eller minus.

Hur som helst blir det lite humoristiskt när de hissar upp en meterorit från den ”bruna dvärgen” på en lastbil, man får hoppas att den klarar en klump som är dryga fem centimeter stor och väger åtminstone 12000 ton…

Gravitation och massa är spännande fenomen. Gravitationsbrunnar som vita dvärgar och neutronstjärnor tillåter densiteter som helt enkelt inte är möjliga utanför gravitationsbrunnen. Skulle ett ”fragment” av en eller annan anledning slås loss från en vit dvärg, är det en intressant fråga om den skulle kunna bibehålla sin oerhörda densitet? Jag är inte riktigt tillräckligt kunnig för att uttala mig om den saken, det kanske någon annan kan göra.

En annan aspekt är att när fragmentet av denna skumma hybrid mellan en vit/svart/brun dvärg träffar månen, så fastnar den! En massa motsvarande två jordar och ett knappnålshuvud träffar månen i fullkomligt svindlande hastighet och fastnar!

Av alla tänkbara scenarion finns inte detta med ens som en fotnot på sista sidan. Det är som att gömma sig bakom en gräddtårta när någon skjuter med höghastighetsgevär. Det som borde hända är att månen får ett stort förbannat hål från ände till ände, att den briserar i miljoner småsmulor varav några träffar oss och gör vår saga all. De tester som gjorts med elektromagnetiska kanoner har fått upp små projektiler i hastigheter på bortåt trettio kilometer i sekunden, vid de hastigheterna kan du skicka en femkrona rakt igenom ett slagskepp och skapa skador som är fullkomligt absurda.

Om vi mot förmodan skulle överleva och alla signifikanta bitar av månen helt mirakulöst lyckas undvika gravitationsbrunnen vi håller oss med, så skulle vi vara utan måne.
Effekterna på tidvatten, klimatsystem och annat kul vågar jag inte ens tänka på.
Effekten på jordens bana, tidvatten etcetera när ett objekt av dubbla vår massa passerar så nära är också ”the stuff of nightmares” — månen väger dryga hundradelen av jorden, och den påverkar oss alldeles tillräckligt.

Ytterligare en aspekt om man nu sväljer att två jordmassor i hög hastighet bromsas och fastnar i en hundradels jordmassa, är hur i helsike man kan låta bli att omedelbart upptäcka att så har skett? Låt oss konstatera att den jämviktspunkt som jorden och månen gemensamt kretsar runt, skulle flyttas rätt drastiskt. Vi skulle rätt snabbt förvandlas till månens måne, förutsatt att en jämvikt överhuvudtaget skulle uppstå. I filmen ritas omloppsbanorna upp som om jorden är fokus och månen kretsar kring oss, trots att vi i sammanhanget plötsligt blivit ”minor partner” i den gemensamma dansen.

Del 2

Jag kommer naturligtvis se del två imorgon, mest för att se om min lilla vadslagning med mig själv slår in.

Låt mig göra en gissning om hur morgondagens avslutning kommer se ut:

Vetenskapsmännen kommer åka med den försenade ESA-uppskjutning som nämns under filmens första minuter, oavsett att de inte är tränade astronauter. De åker till en måne som nu har dubbla jordens massa, och lyckas landa trots att de existerande farkosterna är gjorda för mångravitation. Inte heller kommer man se på deras uppträdande att månen inte längre är en lättviktare — om något skulle de inte förvåna mig om de fortfarande hoppar omkring som på de gamla måninspelningarna.

När de kommit till månen använder de den misslyckade anti-gravitationsmaskinen som också nämnts i förbigående för att få månen att spotta ut sin bruna dvärglast. Den försvinner harmlöst mot andra offer, eller trillar in i solen — fortfarande utan att på något sätt ställa till det för jordens omloppsbana eller något annat liknande elände.

Däremot kommer någon att dö, troligen tysken, eftersom ungarna som just förlorat sin morsa inte kan vara utan sin farsa och jänkarna aldrig skulle få för sig att ta livet av Natasha Henstridge när man nu lyckats få henne att spela snygg vetenskapskvinna.

Slutet gott allting gott, jag kommer försöka att skratta snarare än kräkas åt eländet… Det är roligare.