Varmt i byxan

Netflix och HBO värmer just brallorna med hjälp av blåsan, ni vet enligt den gamla klyschan om vad som är varmt och skönt först och mindre mysigt efter en stund.

HBO läckte först en skvätt tillsammans med Fox och Warner Brothers genom att köpa exklusiva rättigheter till deras filmer. Det värmde gott att stå där med kiss i byxorna samtidigt som Netflix stod bredvid och frös.

Netflix ville naturligtvis inte vara sämre, men kunde först inte klämma fram mer än en liten skvätt när de såg till att i alla fall få visa serier från Warner. Men sen lyckades de komma över potträningen och lät det forsa ordentligt tillsammans med Disney när de köpte exklusiva rättigheter till Disneys filmer, inklusive nya Pixar-produktioner. De stod nu där med byxorna rykande i kylan och log i mjugg åt HBO som precis började känna kylan krypa på.

HBO tog nu i så att det nästan svartnade för ögonen och pinkade till slut tillsammans med Universal ur sig en ordentlig fors som rann varmt utmed insidan av låren, kylan var ett minne blott.

HBO och Netflix står nu där och tänker att det nog finns lite kvar i blåsan om de klämmer ordentligt, för ingen av dem har ju lyckats köpa upp SONYs filmer än. Det börjar bli lite småkyligt och de står båda och klämmer så de blir smått blåaktiga i ansiktet. Sony korsar benen och väntar på vem som ska bli först att göra dem sällskap när de pissar ner sig de också.

Någon av dem, eller kanske båda två kommer nog få ur sig en skvätt till, men sen börjar det bli lika tomt i blåsorna som det är blött i byxorna. Kylan finns kvar runt dem och snart nog slutar det ryka av värme. Då står de där med den våta kylan, med klådan och med tårna kippande i de våta skorna. De har pissat bort möjligheterna att hålla värmen någon längre stund och riskerar att mer eller mindre frysa till isstoder.

Ingen av dem fattar tydligen att de i sin tävlan pissat bort sina möjligheter, det enda som återstår är att med blåa läppar hjälpas åt att torka kläderna så fort som möjligt. Det kommer fortfarande lukta rätt surt, men då kanske de i alla fall inte fryser till is.

Eller för att lämna de blöta liknelserna och gå på den snuskiga verkligheten. HBO och Netflix tävlar om att köpa upp exklusiva rättigheter från filmbolagen, så att de blir ensamma om deras filmer. Resultatet blir att ingen av dem kan visa alla filmer användarna vill se, vilket sänker värdet på båda tjänsterna. Filmbolagen tjänar en rejäl hacka till en början, men om tjänsterna dör är det verkligen makalöst korkat.

Men upphovsrättslogiken i kombination med kortsiktig marknadslogik felar aldrig. För vem säger nej till tvåhundra miljoner dollar per år nu, istället för kanske hundra, för att de där hundra kanske kan återkomma varje år i ett decennium istället för bara ett par år? Ett slag vunnet samtidigt som man förlorar kriget.

Jag undrar verkligen hur studiorna tänker? För det borde vara uppenbart för varje tänkande människa att den uppstyckningen av marknaden med rättigheternas pizzaskärare, är ett tvärsäkert sätt att se till att piratkopieringen av filmer överlever många år till.

Så in i helvete spåndumt.

Att få något tillbaka trasigt

Någonstans läste jag att den ultimata grymheten inte är att bli berövad på något man älskar, utan att först förlora det och sedan få tillbaka det trasigt.

Jag kommer faktiskt inte på rak arm ihåg var jag såg det, men det gjorde intryck på mig. Jag har för mig att det handlade om ett barn som blivit bortrövat och sedan kom tillrätta långt efter det att alla gett upp. När barnet kom tillbaka till sina föräldrar så var de skrämmande främlingar för barnet, vilket efter åratal av längtan och sorg var den ultimata grymheten.

För mig har det sedan jag läste det varit en slags visdomsord, en påminnelse om att händelser inte går att ta om eller backa.
Det räcker inte alltid med ursäkter, pudlar eller försök att ställa till rätta, ofta måste man faktiskt göra rätt redan från början.

Jag har hittills låtit bli att skriva något om Saltkråkan AB, helt enkelt för att andra skrivit det som behöver sägas. Det är helt uppenbart för den som har mer än två hjärnceller att slå ihop, att Saltkråkans ”höga principer” om Astrids vilja och arv bara gäller så länge det inte finns pengar att tjäna. Det är med andra ord skenhelighet på hög nivå. Det finns inte en chans att någon skall tro på deras floskler så länge bolaget gör feta pengar på merchandise av diverse slag, utan i själva verket handlar det som vanligt om att behålla kontrollen över varumärket Astrid Lindgren och hennes figurer.

Man kan spekulera hur man vill om vad damen själv skulle sagt, det tycker jag inte ens är intressant för själva spörsmålet. Det som är intressant är den fullständiga lomhördheten för den mänskliga längtan och saknad som det handlade om. Något som dessutom rimmar oerhört illa med den mänsklighet som man hittar i många av Astrid Lindgrens verk.

Mycket riktigt kom den väntade pudeln så småningom, när Saltkråkan AB till slut insåg vilket getingbo de stuckit fingrarna i. Sent skall syndaren vakna heter det och i fallet Saltkråkan AB vaknade man lagom till dess att det inte längre spelade någon roll för de efterlevande till den döda pojke som älskade Pippi och herr Nilsson.

Tåget har redan kommit och gått kära Saltkräken AB, annonsen har redan tryckts och ni har genom era handlingar visat precis var ni står i förhållande till frågor om mänsklighet och varumärken. Om ni verkligen vill göra en pudel som betyder något, så föreslår jag att ni själva sätter in en annons (med de efterlevandes tillstånd naturligtvis), där ni har med herr Nilsson och beklagar att han inte gjorde entré förrän nu. Be barnet om ursäkt och be föräldrarna och de andra efterlevande om ursäkt på ett sätt som visar att det inte bara är ord.

Men det är väl knappast troligt med tanke på att ett barn som ville ha Pippi på sin födelsedagstårta fick nej…

Malin Billing på Saltkråkan AB förklarade tidigare i Aftonbladet att Pippibilder festmuggar och tallrikar är okej, eftersom det handlar om kalas. Hon hänvisar till Astrid Lindgrens önskemål som var att bilderna ska användas i Pippi-sammanhang. Och kalas ser Malin Billing som ett Pippi-sammanhang eftersom ”det finns i Pippi-böckerna”.

Tårtan är ju till ett barnkalas?

– Jaa, det är möjligt, men det är inte tillåtet. Så är det bara, säger Nils Nyman.

Ursäkta om jag inte håller andan i väntan på ett uppriktigt bevis för att ni inte resonerar med plånboken kära Saltkräken AB…

Alltså jag skiter i hyreshärvor, men…

Seriöst. Det finns bara två saker med Juholts hyreshärva som verkligen sticker i ögonen på mig.

Det ena är att hans eget parti (liksom de andra sju riksdagspartierna) inte precis sprungit man ur huse för att göra något åt absurda hyresbidragsregler. Om kreti och pleti skall förväntas ha järnkoll på alla regler, så bör ansvariga politiker ha det. Vi medborgare kan inte skylla på att vi inte visste, så det bör inte heller funka som ursäkt för en partiledare.

Det andra är att han gjort allt han förmår för att dra upp stöveln ur lerpölen han trampat ner i. Som ordspråket går, så låter det värre när man drar upp stöveln än när man trampar i klaveret. Med andra ord är misstanken om att han far med osanning värre än att han klantade sig i första rummet. För att inte tala om eventuella offerlamm, konspirationsteorier och annat larv. Har man gjort fel, så är det bara att säga att det var korkat, att det inte var uppsåtligen, men att man naturligtvis tänker ta ansvar för det — upp till och inkluderande att avgå om situationen så kräver.

Men nog om den förbannade hyran, som i sak är en piss i oceanen till och med jämfört med riksdagens löpande interna kostnader. Visst det är allvarligt, men det är småpotatis i jämförelse med något annat som seglat upp på horisonten.

Study #4

Värre är nämligen misstanken att Juholt ställt sig bakom Reepalus förslag om halvkvädesmedborgarskap. Som idé är det som att säga att nytt medborgarskap i Sverige skall kunna jämföras med när en artonåring tar körkort och kan bli av med det för minsta förseelse de första åren. Det är inte så att jag inte förstår resonemanget om den tänkta problematiken med att folk håller sig i skinnet till att de fått medborgarskap. Jag har svårt att tänka mig att det är ett stort och utbrett problem som verkligen kräver någon slags abrovinker för att komma till rätta med — men OK, jag förstår hur man fått idén.

Vad jag däremot inte förstår är hur man på fullaste allvar kan tycka att det är en bra lösning på ett sådant eventuellt problem att villkora medborgarskapet? A- och B-medborgare liksom, är det verkligen så jävla lyckat? För mig låter det mer som ett förslag med avsändare valfritt parti av det mer främlingsskräckslagna slaget. Det låter i alla fall inte som den socialdemokrati jag har respekt för, även om jag inte själv är eller har varit sosse någonsin.

Om Juholt verkligen stod bakom förslaget och sedan lämnade Morgan Johansson att bära hundhuvudet efter den skarpa kritiken, då har han faktiskt inte på partiledarpositionen för socialdemokraterna att göra. Det är med nöd och näppe ovanför manet ifråga om ryggradslöshet, men strax under snigel.

Jag säger om, eftersom det inte är klarlagt bortom allt tvivel.

Det lämnar hur som helst en fadd smak i munnen, vilket är mindre lyckat eftersom den nuvarande regeringen verkligen behöver en stark och fungerande opposition.

Avdelningen ofrivillig humor

Margareta Cederfelt har säkert haft roligare dagar än när hon fick en kommentar på sin blogg som gav en aning ”lustiga” associationer… När olycksfallet i tankearbetet fick ljuset på sig, var hon väldigt snabb med att ta bort hela posten, men naturligtvis inte snabbare än googles cache-maskin, ni vet den där som alla som stoppar foten i munnen tycks glömma existerar 😀

Kommentaren i bilden är: ”Jag håller med 100%!! Arbete ger frihet! http://tinyurl.com/m57oat”.
Korturlen leder till googles bildsök, på ett snart sjuttio år gammalt tema. Så kan det gå när man inte riktigt låter huvudet hinna med när man skriver.

Stackars Margareta har inte haft det så lätt den senaste mandatperioden. Hon har haft jobbiga journalister som bråkat med henne, blivit ombedd att komma med raka svar på oroliga medborgares frågor, hon har helt lyckats missuppfatta vem som styr innehållet på WikiPedia.

För att vara tydlig så tror jag inte på något sätt att Margareta har en agenda som ens ligger i närheten av vad det framstår som i den kommentaren till hennes faux pas. Att säga att egen inkomst och eget deltagande på arbetsmarknaden gör det lättare att integreras och skapa sig en plats i den svenska tillvaron är näst intill en truism. Att vara inne är lättare än att stå utanför och den som är inne har lättare för att komma längre in.

Samtidigt ser jag en humor i klantigheten. För trots att jag själv har en fot i en borgerlig samhällsanalys, så irriteras jag av nyanslösheten och den nästan forcerade entusiasmen över arbetet, arbetet, arbetet, som om det var svaret på allt. Frihet för mig är inte arbetet som sådant, utan den situation av självförsörjande, oberoende och självstyre arbetet kan bidra till. Jag är själv rätt ofri just nu, trots att jag jobbar, för att ekonomin inte funkar och jag därför är beroende av andra för att få mitt liv att fungera.

Frihet är inte arbete, frihet är att ha förutsättningar att kunna styra över sitt eget liv, att inte ha någon som hänger en över axeln, att kunna lita på samhällets spelregler. Är det frihet moderaterna vill ha, så har de en bit kvar att fundera på hur man uppnår det målet.

Där har vi pirater många mils försprång på Margareta Cederfelt och hennes partikamrater.

Den våta filtens politik

När vi bygger murar och täpper till hål inser vi inte alltid att vi till slut är vår egen olyckas smed.

Inspirationen till bilden kommer från en gammal 70/80-talssatir där en serie diskuterade hur man ropade på allt hårdare lagar och mer makt till polisen. I sista rutan hade man slutat vara rädd för brottslingarna och börjat bli rädd för polisen istället.

Stämpla in på jobbet och häng in empatin i garderoben

Anna Troberg är upprörd och då blir hon extra vass att läsa. Hon är förbannad på migrationsdomstolen och det med all rätt. Det hon reagerar på är ett resonemang om en lesbisk kenyansk kvinna, som ”får skylla sig själv” eftersom hon inte dolt sin läggning i hemlandet…

Ursprunget till hennes ilska finns att läsa om i Kvällspostens fyndigt namngivna artikel ”Kung över en gödselstack” av Johan Folin:

I en rapport om HBT-flyktingar presenterar Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL ett par fall där migrationsverket eller migrationsdomstolen har fattat hårresande beslut.

Bland annat fick en lesbisk flykting från Kenya avslag på sin asylansökan eftersom hon inte dolt sin sexuella läggning från allmänheten. Hon hade skrivit dikter om lesbisk kärlek och har därför sig själv att skylla för att hon har fått problem i hemlandet, enligt migrationsdomstolen.

Resonemanget är på samma nivå som när ett våldtäktsoffer får bära skammen för våldtäkten eftersom hon/han klätt sig eller betett sig utmanande. Vi har alla hört resonemangen om korta kjolar, flirtighet och tidigare sexuell historia — det blir inte bättre hundrade gången man hör det. Det är ett resonemang helt ovärdigt en rättsinstans av något slag i ett demokratiskt och sekulärt land.

that's love

Folin har två exempel till på myndigheternas människofientlighet, det första gäller ojämn poängfördelning över läsåret på vissa program och CSNs resonemang kring det hela:

Att antalet poäng och studieveckor på läsårsbasis stämmer bryr inte Centrala studiestödsnämnden, CSN, om. Hundratals teknologer på bland annat Lunds tekniska högskola, KTH i Stockholm och Linköpings universitet har fått återbetalningskrav från CSN på mellan 2000 och 42 000 kronor, för att de har tagit poängen på ”fel” sida av nyår.
CSN:s generaldirektör Kerstin Borg Wallin sa till Dagens Nyheter att ”reglerna är väldigt klara och det är ingen tveksamhet om vad som gäller”. Det verkar som att CSN:s kunder inte riktigt håller med. Det är bra att CSN försöker kontrollera att pengar inte betalas ut felaktigt, men det är ju inte det som är problemet i det här fallet. Problemet är att CSN inte accepterar att planeringen av heltidsstudier kan vara upplagd på något annat sätt än det vanligaste.

Det andra gäller våra skadade afghanistansoldater:

Peter Kero och David Ström, som skadades när de tjänstgjorde i Afghanistan, får ingen ersättning från försäkringskassan eftersom de inte anmälde sig till arbetsförmedlingen direkt när de kom hem från sin tjänstgöring. Till saken hör att de fortfarande sitter i rullstol på grund av skadorna efter bomben som exploderade under terrängbilen de färdades i.

Problemet är att det naturligtvis som alltid annars saknas fungerande instrument för att se till att fel person på fel plats flyttas för att inte göra mer skada. Sitter du på en maktposition utan att vara folkvald, så skall det själva faen till för att någon skall kunna flytta på dig. I så fall är chansen större om du blir påkommen med något som inte alls relaterar till din arbetsuppgift, som att ha besökt prostituerade eller strippklubbar, gått på fetish-fester, låtit bli att betala din TV-avgift eller anlitat en barnflicka utan att betala tillräckligt i skatt (och helst lite till). Att du missköter – eller är olämplig för – ditt jobb betyder inget alls.

Sen undrar jag om det är jag som drömmer, eller har myndigheternas paragrafrytteri ökat de senaste åren? Det är nästan så att man tror att det sitter folk på myndigheterna och tänker: ”Jasså, ni vill att vi skall strama upp? Nu skall ni minsann få se på uppstramning!”

Rick Falkvinge talade om vänskapskorruption och det är ungefär där man landar. Så länge ingen myndighetsperson behöver känna sig det minsta orolig oavsett hur absurda resonemang de för sig med, så kommer våra myndigheter att bli alltmer avhumaniserade.

Anna uttrycker det kärnfullt:

Jag vet inte riktigt när det hände, men det tycks ha smugit sig in ett allmänt förakt mot den enskilda människan i statsapparaten. Människor ska likriktas, de får inte sticka ut. De ska avlyssnas, kontrolleras och övervakas. Det är verkligen inte ett sådant förhållande jag vill ha med staten. Jag tycker att det är djupt dysfunktionellt. Och jag kan inte låta bli att undra varför folk inte blir mer upprörda och sätter stopp när makten gör lite som den vill med oss alla.

Jag vill ha ett land där politiker, myndigheter och rättsväsende respekterar grundläggande mänskliga rättigheter på alla nivåer. Och om de inte gör det, så ska det få konsekvenser. Det ska inte vara som nu när man uppenbarligen kommer undan ostraffad trots diverse olika kontinuerliga övertramp för att man anses lida av galopperande inkompetens.

Ett stort problem i sammanhanget är att det liknar kinesisk vattentortyr — ni vet den där varianten med vatten som droppar mot pannan. Den första droppen märks knappt, men när den tiotusende droppen träffar är det som att få en glödande spik i huvudet. Så det blir alltmer smärtsamt, men eftersom det fortfarande är vattendroppar så når ingen enskild vattendroppe upp till en tillräckligt stor skandal för att hota de idiotiska maktmänniskorna.

Det enda som kan rädda situationen är att tillräckligt många av oss säger: NOG NU!

Wagenius Lag

Hos den alltid lika briljante Josh hittar jag den nymyntade termen ”Wagenius lag”. Josh har liksom jag sneat till rejält på den korkade kampanjen från ”Stoppa Langningen” och frågar sig om det verkligen var deras mening att försöka få honom att börja langa i ren protest?

Josh efterlyser en ”lag” mot argumentation som innehåller ”din dotter”, på samma sätt som ”Godwins lag” diskvalificerar den som tar upp nazismen i någon form av debatt som rent faktiskt inte handlar om just nazismen.

Men det är inte ”din dotter” som ”Wagenius lag” i Josh tappning, handlar om. Utan den handlar om att du i varje fråga där du upptäcker att du håller med KD bör fundera ett varv till innan du skriver. Personligen tycker jag vi kan sammanföra de två sakerna i en mer generell variant.

Wagenius lag
: En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…

Det skulle nog vara bra för debatten om en sådan lag i någon tappning blev lika generell som Goodwins lag:

  • Det skulle göra TV-inslag med korkade politiker mer intressanta, när journalisten plötsligt frågar om det inte är ett brott mot ”Wagenius lag” 😀
  • Det skulle tvinga vissa mer drastiska feminister att fundera på hur det kan komma sig att deras syn rimmar väl med de kristkonservativas.
  • Det skulle tvinga reklambyråer att åtminstone fundera på om det är en bra idé att kläcka ur sig dumheter om döttrars hjälplöshet.

Potentialen är helt enkelt enorm.

För vi har ju ingen hedersmoral här ju !!!

Vi lever ju i världens mest progressiva, sekulariserade, framsynta och frigjorda samhälle (jorå, serru!), så här kan man ju inte hitta någon unken hedersmoral. Hur skulle landet som blev stämplat som den sexuella frigörelsens paradis efter ”nyfiken gul” kunna vara unket sexualmoralistiskt/sexistiskt?

Jo säkert skall du se. Men vad skall man tro när man ser sånt här?

hedersmoral i svensk tappning
Grattis, då har vi konstaterat att tjejer är offer och killar är busar...

Vilken jävla stjärna – ursäkta franskan – fick idén till den här förbannade skylten?
Ge tanten/gubben en medalj, för det var det mest unkna jag sett på år och dar.

Det är tydligen skillnad på tjejers och killars oskuld, för var kan man läsa motsvarande om ”din son”? Varför, varför, varför är tjejer alltid offer? Varför skall tjejer nödvändigtvis till varje pris hålla på sig? Det är bara vår medeltida syn på sexualitet som gör att det överhuvudtaget skulle kunna tänkas vara ett problem.

Vi har så mycket moralism vi skyfflade in i garderoben i slutet av sextiotalet och sjuttiotalet att det växt till en egen livsform som morrar och krafsar på dörren. Öppnar du för att kolla vad det är, så kommer du innan du vet ordet av att börja hötta med pekfingret och prata om hur saker och ting borde vara. Sen kommer harangerna om hur folk egentligen borde bete sig och att de minsann borde lära sig veta hut.

Om du inte genast ringer anticimex för att ta död på eländet, så kommer du snart att börja tycka det är helt rätt att flickor skall hålla på sig till dess de blir myndiga (innan dess är de ju barn), att man inte skall fotografera varandra nakna, att ungdomar minsann inte skall smaka en droppe sprit innan de fyllt tjugo, att alla som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att frukta från polisen och rättsväsendet, att straffen för alla brott borde dubblas och att staten minsann skall ta hand om oss och berätta vad som är rätt och fel — eftersom vi inte är förmögna att fatta det själva.

För så är det med könsrollerna vettu!

vad är det värsta som kan hända så länge frivillighet råder? En kille/tjej blir av med oskulden — big deal.

I någon slags romantisk novelliknande föreställningsvärld skall det helst ske när man är sisådär sjutton, arton, nitton år och i det närmaste funderar på att förlova sig med tjejen/killen man varit tillsammans med ett halvår eller mer.

Man planerar fnittrande att ”nu skall det ske” och travar iväg och köper kondomer medan man rodnar hela vägen upp till hårfästet. Sen fumlar man omkring i sängen, hellre än bra, och det gör lite ont — men vad är väl en bal på slottet, det kan ju vara tråkigt och alldeles alldeles underbaaart! Det är faen i mig rena staffan hildebrandsexet som är idealet för hur man skall göra första gången — ni vet ”G som i Gemenskap”: nakenbad mitt i natten, motorcykel, några procent hit eller dit-snack och sen armhävningsknull. Efteråt sitter man i sängen och sjunger sånger tillsammans medan solen går upp.

För så ser ju verkligheten ut för de allra flesta, skall du se…

Dykaren med blyskorna som hänger vid relingen

Om jag var en dykare av den gamla skolan – ni vet den sorten som ser ut som en astronaut, har slangar till en luftpump på båten och blyskor – skulle jag vara ganska noga med i vilken ordning jag gör saker. När jag hänger med armarna över relingen efter mitt dyk, kanske jag känner mig svettig och kvav, kanske vill jag ta en liten simtur? Inte släpper jag då relingen för att få armarna fria så att jag kan ta av mig dräkten? Tvärtom måste jag först upp, innan jag igen kan ta mig ner.

Någonstans illustrerar det här alliansens problem när de skall försöka lagstifta bort ett samhällssystem och ersätta det med ett annat — och förhoppningsvis bättre. Men man kan inte släppa relingen för att ta av sig blyskorna, för då sjunker man.

Buster Keaton
Har du inte glömt något?

Det senaste påfundet är att lagfästa det som redan blivit praxis: att medborgarna själva är ansvariga för att teckna försäkringar när de reser. Om de är klantiga nog att låta bli, så får de stå ut med att betala notan.

Gott, så. Sånär som på ett par små detaljer…

Innan man stiftar en sådan lag, bör man nog kolla om det faktiskt går att teckna en försäkring som innefattar allt det man nu lagstiftar om. Det är inte bara sjukdom, skada och stöld, utan även terrordåd och naturkatastrofer man vill ha med i bagaget. Jag kan inte på rak arm ens komma på vilket försäkringsbolag jag skulle ringa om en sådan sak! Och jag tror nog de flesta försäkringsbolag skulle bli något förvånade om jag frågade om deras försäkring täcker flygplanskapning, bombdåd, tsunamis eller jordbävningar. Har ingen hört talas om force majeure?

<facepalm>

Jag kan ha fel, men som vanligt får jag känslan av att man inte tänkt färdigt.

Nå det är väl i så fall inte unikt för alliansen, men det är knappast ett gott betyg för dem heller.

Tack STIM!

Ibland går jag på som en ångvält och försöker prata omkull folk istället för att resonera. Jag stör mig på mig själv när jag till exempel skall försöka exemplifiera varför nuvarande system för upphovsrätt inte fungerar.

Men just nu kan jag känna underbart skadeglad, eftersom STIM ställer sig på barrikaderna bredvid mig och genom exempel visar några av de sjukaste aspekterna av det nuvarande systemet. Ni vet systemet där vi: betalar STIM för musiken, betalar kassettavgift för lagringsmedia, betalar för hårdvaran vi spelar upp musiken på — för att inte tala om att vi gör bäst i att inte lyssna medan vi jobbar om inte arbetsgivaren skall bli tvungen att betala för privilegiet att hålla oss med ljudkort i datorn…

Vem behöver argumentera, när dumskallarna gör argument överflödiga? Artister har ju också rätt att leva på sitt mitt arbete