Varmt i byxan

Netflix och HBO värmer just brallorna med hjälp av blåsan, ni vet enligt den gamla klyschan om vad som är varmt och skönt först och mindre mysigt efter en stund.

HBO läckte först en skvätt tillsammans med Fox och Warner Brothers genom att köpa exklusiva rättigheter till deras filmer. Det värmde gott att stå där med kiss i byxorna samtidigt som Netflix stod bredvid och frös.

Netflix ville naturligtvis inte vara sämre, men kunde först inte klämma fram mer än en liten skvätt när de såg till att i alla fall få visa serier från Warner. Men sen lyckades de komma över potträningen och lät det forsa ordentligt tillsammans med Disney när de köpte exklusiva rättigheter till Disneys filmer, inklusive nya Pixar-produktioner. De stod nu där med byxorna rykande i kylan och log i mjugg åt HBO som precis började känna kylan krypa på.

HBO tog nu i så att det nästan svartnade för ögonen och pinkade till slut tillsammans med Universal ur sig en ordentlig fors som rann varmt utmed insidan av låren, kylan var ett minne blott.

HBO och Netflix står nu där och tänker att det nog finns lite kvar i blåsan om de klämmer ordentligt, för ingen av dem har ju lyckats köpa upp SONYs filmer än. Det börjar bli lite småkyligt och de står båda och klämmer så de blir smått blåaktiga i ansiktet. Sony korsar benen och väntar på vem som ska bli först att göra dem sällskap när de pissar ner sig de också.

Någon av dem, eller kanske båda två kommer nog få ur sig en skvätt till, men sen börjar det bli lika tomt i blåsorna som det är blött i byxorna. Kylan finns kvar runt dem och snart nog slutar det ryka av värme. Då står de där med den våta kylan, med klådan och med tårna kippande i de våta skorna. De har pissat bort möjligheterna att hålla värmen någon längre stund och riskerar att mer eller mindre frysa till isstoder.

Ingen av dem fattar tydligen att de i sin tävlan pissat bort sina möjligheter, det enda som återstår är att med blåa läppar hjälpas åt att torka kläderna så fort som möjligt. Det kommer fortfarande lukta rätt surt, men då kanske de i alla fall inte fryser till is.

Eller för att lämna de blöta liknelserna och gå på den snuskiga verkligheten. HBO och Netflix tävlar om att köpa upp exklusiva rättigheter från filmbolagen, så att de blir ensamma om deras filmer. Resultatet blir att ingen av dem kan visa alla filmer användarna vill se, vilket sänker värdet på båda tjänsterna. Filmbolagen tjänar en rejäl hacka till en början, men om tjänsterna dör är det verkligen makalöst korkat.

Men upphovsrättslogiken i kombination med kortsiktig marknadslogik felar aldrig. För vem säger nej till tvåhundra miljoner dollar per år nu, istället för kanske hundra, för att de där hundra kanske kan återkomma varje år i ett decennium istället för bara ett par år? Ett slag vunnet samtidigt som man förlorar kriget.

Jag undrar verkligen hur studiorna tänker? För det borde vara uppenbart för varje tänkande människa att den uppstyckningen av marknaden med rättigheternas pizzaskärare, är ett tvärsäkert sätt att se till att piratkopieringen av filmer överlever många år till.

Så in i helvete spåndumt.

Att få något tillbaka trasigt

Någonstans läste jag att den ultimata grymheten inte är att bli berövad på något man älskar, utan att först förlora det och sedan få tillbaka det trasigt.

Jag kommer faktiskt inte på rak arm ihåg var jag såg det, men det gjorde intryck på mig. Jag har för mig att det handlade om ett barn som blivit bortrövat och sedan kom tillrätta långt efter det att alla gett upp. När barnet kom tillbaka till sina föräldrar så var de skrämmande främlingar för barnet, vilket efter åratal av längtan och sorg var den ultimata grymheten.

För mig har det sedan jag läste det varit en slags visdomsord, en påminnelse om att händelser inte går att ta om eller backa.
Det räcker inte alltid med ursäkter, pudlar eller försök att ställa till rätta, ofta måste man faktiskt göra rätt redan från början.

Jag har hittills låtit bli att skriva något om Saltkråkan AB, helt enkelt för att andra skrivit det som behöver sägas. Det är helt uppenbart för den som har mer än två hjärnceller att slå ihop, att Saltkråkans ”höga principer” om Astrids vilja och arv bara gäller så länge det inte finns pengar att tjäna. Det är med andra ord skenhelighet på hög nivå. Det finns inte en chans att någon skall tro på deras floskler så länge bolaget gör feta pengar på merchandise av diverse slag, utan i själva verket handlar det som vanligt om att behålla kontrollen över varumärket Astrid Lindgren och hennes figurer.

Man kan spekulera hur man vill om vad damen själv skulle sagt, det tycker jag inte ens är intressant för själva spörsmålet. Det som är intressant är den fullständiga lomhördheten för den mänskliga längtan och saknad som det handlade om. Något som dessutom rimmar oerhört illa med den mänsklighet som man hittar i många av Astrid Lindgrens verk.

Mycket riktigt kom den väntade pudeln så småningom, när Saltkråkan AB till slut insåg vilket getingbo de stuckit fingrarna i. Sent skall syndaren vakna heter det och i fallet Saltkråkan AB vaknade man lagom till dess att det inte längre spelade någon roll för de efterlevande till den döda pojke som älskade Pippi och herr Nilsson.

Tåget har redan kommit och gått kära Saltkräken AB, annonsen har redan tryckts och ni har genom era handlingar visat precis var ni står i förhållande till frågor om mänsklighet och varumärken. Om ni verkligen vill göra en pudel som betyder något, så föreslår jag att ni själva sätter in en annons (med de efterlevandes tillstånd naturligtvis), där ni har med herr Nilsson och beklagar att han inte gjorde entré förrän nu. Be barnet om ursäkt och be föräldrarna och de andra efterlevande om ursäkt på ett sätt som visar att det inte bara är ord.

Men det är väl knappast troligt med tanke på att ett barn som ville ha Pippi på sin födelsedagstårta fick nej…

Malin Billing på Saltkråkan AB förklarade tidigare i Aftonbladet att Pippibilder festmuggar och tallrikar är okej, eftersom det handlar om kalas. Hon hänvisar till Astrid Lindgrens önskemål som var att bilderna ska användas i Pippi-sammanhang. Och kalas ser Malin Billing som ett Pippi-sammanhang eftersom ”det finns i Pippi-böckerna”.

Tårtan är ju till ett barnkalas?

– Jaa, det är möjligt, men det är inte tillåtet. Så är det bara, säger Nils Nyman.

Ursäkta om jag inte håller andan i väntan på ett uppriktigt bevis för att ni inte resonerar med plånboken kära Saltkräken AB…

Alltså jag skiter i hyreshärvor, men…

Seriöst. Det finns bara två saker med Juholts hyreshärva som verkligen sticker i ögonen på mig.

Det ena är att hans eget parti (liksom de andra sju riksdagspartierna) inte precis sprungit man ur huse för att göra något åt absurda hyresbidragsregler. Om kreti och pleti skall förväntas ha järnkoll på alla regler, så bör ansvariga politiker ha det. Vi medborgare kan inte skylla på att vi inte visste, så det bör inte heller funka som ursäkt för en partiledare.

Det andra är att han gjort allt han förmår för att dra upp stöveln ur lerpölen han trampat ner i. Som ordspråket går, så låter det värre när man drar upp stöveln än när man trampar i klaveret. Med andra ord är misstanken om att han far med osanning värre än att han klantade sig i första rummet. För att inte tala om eventuella offerlamm, konspirationsteorier och annat larv. Har man gjort fel, så är det bara att säga att det var korkat, att det inte var uppsåtligen, men att man naturligtvis tänker ta ansvar för det — upp till och inkluderande att avgå om situationen så kräver.

Men nog om den förbannade hyran, som i sak är en piss i oceanen till och med jämfört med riksdagens löpande interna kostnader. Visst det är allvarligt, men det är småpotatis i jämförelse med något annat som seglat upp på horisonten.

Study #4

Värre är nämligen misstanken att Juholt ställt sig bakom Reepalus förslag om halvkvädesmedborgarskap. Som idé är det som att säga att nytt medborgarskap i Sverige skall kunna jämföras med när en artonåring tar körkort och kan bli av med det för minsta förseelse de första åren. Det är inte så att jag inte förstår resonemanget om den tänkta problematiken med att folk håller sig i skinnet till att de fått medborgarskap. Jag har svårt att tänka mig att det är ett stort och utbrett problem som verkligen kräver någon slags abrovinker för att komma till rätta med — men OK, jag förstår hur man fått idén.

Vad jag däremot inte förstår är hur man på fullaste allvar kan tycka att det är en bra lösning på ett sådant eventuellt problem att villkora medborgarskapet? A- och B-medborgare liksom, är det verkligen så jävla lyckat? För mig låter det mer som ett förslag med avsändare valfritt parti av det mer främlingsskräckslagna slaget. Det låter i alla fall inte som den socialdemokrati jag har respekt för, även om jag inte själv är eller har varit sosse någonsin.

Om Juholt verkligen stod bakom förslaget och sedan lämnade Morgan Johansson att bära hundhuvudet efter den skarpa kritiken, då har han faktiskt inte på partiledarpositionen för socialdemokraterna att göra. Det är med nöd och näppe ovanför manet ifråga om ryggradslöshet, men strax under snigel.

Jag säger om, eftersom det inte är klarlagt bortom allt tvivel.

Det lämnar hur som helst en fadd smak i munnen, vilket är mindre lyckat eftersom den nuvarande regeringen verkligen behöver en stark och fungerande opposition.