I det här landet har det alltid funnits en puritansk ådra, helt på tvärs med den internationella myten om vårt lössläppta sexliv. Den var hotad under sjuttiotalet, men har sedan dess återkommit med allt större styrka.

Caroline Engvall har ett kall, hon vill berätta om och hjälpa unga som skadar sig själva med sex. Det är en berättelse som inte är osann, men inte heller den enda eller hela sanningen. I andra änden av historien finns det parafilier som spinner på dominanslekar av olika slag: frihetsberövande, våld och olika former av förnedring med mera. Utan att själv vara lagd åt BDSM, så kan jag utan vidare förstå lockelsen i det förbjudna — det tabubelagda, det gränslösa, att gå utanför de sociala normerna, det accepterade. Trots det finns det faktiskt gränser: samhället kan inte acceptera livshotande skador eller bestående men.

Prylen med parafilier som BDSM, är att den verkliga skillnaden mellan övergrepp och sexuell kittling ligger i något helt annat än folk i allmänhet tänker sig. Det som skulle vara brottsligt slutar vara det i och med frivillighet från den som domineras. Den frivilligheten innebär i praktiken att den som domineras är den faktiska dominanta parten i samspelet. Den som domineras bestämmer själv vem som skall få dominera och i vilken utsträckning, i annat fall förvandlas det tänkta samspelet till ett straffbart övergrepp.

Den logiska fnurran är svår att ta in för de som bara ser konsekvenserna: märken efter rep, röda märken efter slag, blåmärken etcetera. Ofta kombineras okunskapen med avsky som bottnar i att man tolkar det utifrån de gängse sociala normerna, eller för den delen lagarna som täcker övergrepp av olika slag. I BDSM-förhållandet är frihetsberövandet inte ett övergrepp i laglig mening, inte heller våldet, förnedringen eller den synbara utsattheten. Den som i realiteten är svag är den som synbarligen dominerar relationen, men som i alla lägen är medveten om att minsta övertramp mot överenskommelsen kan sluta i rättssalen.

Att dominanslekarna tolkas utifrån självdestruktivitet är kanske inte så förvånande. Men man skulle kunna önska att det inte gled över i ett raljerande som inte kan tolkas som något annat än moralistisk puritansk överlägsenhet. Det finns ett förakt i att psykologisera folks sexuella preferenser, att mer eller mindre sjukförklara, ifrågasätta och söka orsaker, att skapa ett offer och förövare-tema som riskerar att sätta en hel grupps sexuella behov på undantag.

I realiteten finns en icke försumbar grupp människor som går loss på dominans, eller på att bli dominerade. Att inte respektera dessa är inte värst mycket bättre än att inte respektera andra mer socialt lättsmälta sexuella läggningar.

I det här fallet är det för lätt att måla upp förövare och offer, eftersom mannen var 32 och kvinnan 16, det vill säga ett barn i den moderna moralimens ögon. Han är med andra ord en manipulativ och emotionellt störd snuskgubbe, psykopat och förövare och hon är en stackars liten skadad flicka som inte förstod bättre. Till och med det faktum att de upprättade en överenskommelse, ett kontrakt, går då att misstänkliggöra.

Men någonstans står vi inför ett vägskäl. Vi kan nu välja att gå vägen mot en viktoriansk moral, där sex är något som hör äktenskapet till — eller åtminstone skall vara vaniljsex mellan djupt förälskade människor i lagom ålder och med lagom åldersskillnad. Eller så kan vi inse att alla inte blir yra av samma skumpa: vissa föredrar vaniljen, andra vill ha något kryddigare. Vissa söker partners i en annan åldersgrupp, vissa vill ha jämnåriga, vissa börjar tidigt, andra väntar länge och så vidare.

Vi är själva fria att göra våra egna val, men då måste vi också tillåta att andra får göra sina och stå för dem även efter att det börjar svida i skinnet. Det naturliga om den sextonåriga flickan i efterhand kommit underfund med att hennes beteende var självdestruktivt snarare än lustfyllt, är att backa upp henne. Det betyder inte att man skuldbelägger den tillfällige partner som hade all anledning att tro att hennes preferenser stämde överens med hans egna. Det betyder istället att man hjälper henne bearbeta det som hänt och sina egna mindre vettiga flyktvägar in i självdestruktiviteten.

Det skulle vara konstruktivt snarare än moralistiskt, men så nyanserade är det alldeles för få som tycks vara. Det skulle visa respekt inför henne som agent i sitt eget liv, även när hon gör inte alltför smarta val. Samtidigt skulle det egna ansvaret inte innebära att hon måste stå utan stöd.

Men oavsett allt annat behöver vi väl inte blanda våra empatiska kall med moralism, det blir så kletigt.

En liten egenhet med kinesisk rättskipning, förutom att chansen att överleva delar av den är begränsad, är att räkningen för kulan som sätts i din nacke skickas till dina efterlevande.

Vi behöver verkligen inte ta ett enda steg in på den vägen. Vi behöver verkligen inte kapitulera inför en sådan föraktfull syn på våra egna medborgare. Vill samhället utreda eller straffa, så är det samhällets sak att stå för fiolerna.

Det finns faktiskt något oerhört osmakligt i att du skall betala för de tvångsåtgärder du utsätts för. Dels principiellt när du skall bekosta bevisningen mot dig själv. Dels praktiskt när till exempel det DNA-test som Mikael Viborg utsattes för skulle kunna dimpa ner som en otrevlig ”present” i brevlådan.

För att visa orimligheten i hela resonemanget kan man dra det till sin spets: Varför inte i samma anda låta alla som inte direkt erkänner brott betala varenda krona deras nekande medför i merkostnad?

När du då sitter där oskyldig i förhör, skall du då vara tvungen att kalkylera i om det är mer fördelaktigt att erkänna ett brott du inte begått och slippa merkostnaderna, eller framhärda och riskera astronomiska skulder? Redan i dag får du faktiskt betala kostnaderna för försvarare och prover om du blir dömd. Det man skulle kunnat önska var en justering åt andra hållet, så att pengar inte blir en fråga överhuvudtaget i förmågan eller viljan att försvara sig. Redan som det är är systemet lite solkigt.

hade inte heller så roligt...

Den senaste tiden tycks justitieministern faktiskt på allvar försöka slå rekord i dumhetens konst. Rätten till domstolsprövning ifrågasätts och i nästa moment rätten till överprövning. Tilltalades eller vittnens närvaro anses inte längre nödvändig i domstol. Föräldrars och barns rätt sätts på undantag i provtagning och nu skall provkostnader betalas av den som accepterar straffföreläggande.

Det är inte utan att min första reaktion är att undra om justitieministern är helt klar i knoppen? Hur som helst tycks svensk justitiepolitik vara på dekis i en sörja av mental lättja, rörighet och förhastade förslag. Det är justitieministerns förbannade uppgift att vara den sura kärringen som säger ”NEJ!” när förslag inte ligger i linje med de centrala rättsliga idealen. Reptilhjärnan och populismen checkas in i receptionen.

Jag skulle vilja se lite mer mental skärpa och lite mer urskiljbara principer från någon som sagt ja till att ikläda sig ansvaret att garantera vårt rättssamhälle.

2006 trodde jag på allvar att ingenting kunde vara värre än  Thomas Bodström, men nu är jag inte längre säker på vad som är värst — en omgång till med mannen som gav upphov till ett begrepp, eller en omgång till med färgglada kuvert, tittförbud, kissprov och allmän nedmontering av rättsprocessen?

Hur kan någon överhuvudtaget fundera över att rösta på ett alternativ som innebar att någon av dessa får kontrollen över justitiedepartementet? Rösta för helsike in Piratpartiet i riksdagen innan idioterna monterar ner våra rättigheter fullständigt! Annars kanske nästa räkning dimper ner i din egen brevlåda.

Länkar är nätets hårdvaluta. I princip varenda sökmotor viktar sidor med många inlänkar högt, sidor med inlänkar från andra sidor som viktas högt viktas ännu högre. Länkar är själva grunden bakom idén med hypertext, utan länkarna skulle nätet inte existera.

Canal+ håller tydligen inte med, eftersom de anmält en länk till en streamad hockeymatch. Det kommer bli åtal i Hudiksvalls tingsrätt:

En 31-årig man står åtalad för brott mot upphovsrätten efter att ha länkat till strömmade hockeymatcher. Det upptäcktes i efterhand av Canal+ som äger sändningsrättigheten till matcherna. Mannen har erkänt att han lagt ut länken, men anser inte att han är skyldig till något lagbrott, skriver Söderhamns-Kuriren.

Åklagaren Henrik Rasmusson, specialist på immaterialrätt, är av en annan åsikt.

–Det finns en gammal teori om att länkning är fri, det stämmer inte längre. Det finns ingen sådan generell regel, säger Henrik Rasmusson.

Länkar jag till en mediaström, så är det för att jag tycker den är värdefull och för att mediaströmmen finns tillgänglig att länka till. Vill ägaren av mediaströmmen inte att den skall länkas, så finns det metoder för att undvika detta. Detta har inte gjorts i det här fallet:

Videoströmmen var alltså oskyddad och nåbar via en webbadress som kunde plockas fram med enkla medel.

–Så vitt jag vet var det inget dataintrång. Jag vet inte om det är han som har tagit fram länken eller någon annan, men det är han som har lagt ut den på sin hemsida.

Daniel Westman är doktorand vid Institutet för Rättsinformatik och expert på upphovsrättsfrågor. Han håller inte med åklagaren.

–Det är en omdiskuterad fråga, jag anser inte att man kan se en länk i sig som ett tillgängliggörande av ett verk, säger Daniel Westman.

Att länka till något är inte att publicera något. Det faller på sin egen orimlighet. Skulle jag själv som exempel länka till en rasistisk essä, skulle det vara som negativt exempel på ett resonemang jag sedan skulle göra mitt bästa att såga utmed fotknölarna. En sådan länk fungerar då som referens, som jag kan (eller kan låta bli) att ta med. Att säga att jag återpublicerat innehållet på den sida jag länkar till är så fullständigt löjeväckande att det borde falla på sin egen absurditet.

Att länka är att peka ut något man tycker är läsvärt, sevärt, eller åtminstone något som man vill referera till även om det är en negativ referens. Det är med rätta det är en av de viktigaste parametrarna för vilka sajter som hamnar högt i sökmotorerna, vilket i sin tur gör det möjligt att bli läst — eller i förlängningen slå mynt av sin verksamhet.

Det är många prov på dåligt omdöme i den här historien, och den möjligen i framtiden åtalade länkaren är inte den som visat prov på sådant.

För det första är det dåligt omdöme av Canal+ att inte skydda strömmar som de inte vill ha länkade.
För det andra är det oerhört dåligt omdöme av dem att anmäla en länk som brott mot upphovsrättslagen.
Och slutligen är det i det närmaste absurt dåligt omdöme av en åklagare att ens försöka ta upp målet.

Kampen mellan gammalt och nytt håller på att ställas på sin spets. När nätet var förhållandevis ungt, så kom och föll BBS-målet — och det föreföll självklart att en länk i sig inte kan vara olaglig. Länkarna är fortfarande inte ett spår mer olagliga nu än på nittiotalet. Precis den anledning som gjorde att många av oss fann hela Pirate Bay åtalet så otroligt löjeväckande.

Nu när det nya börjar göra sig verkligt gällande, så tycks det som om man vill backa och omvärdera. Det som förut upplevdes som harmlöst har nu blivit ett hot. Panikartat försöker man vränga lagen att passa syftet, trots att man då angriper hönan som kommer lägga framtidens gyllene ägg; trots att man då angriper ett av de starkaste framväxande verktygen för en vitaliserad demokrati; trots att nätet numera är en självklar del av vår vardag.

Problemet är att tåget redan har gått, det nya har växt ur barnkläderna och vägrar låta sig definieras av det som varit. De som vill vara med på tåget får rätta sig efter den nya dynamiken, snarare än att försöka bestämma hur den skall se ut. Alternativet är repression, och att använda metoder liknande de som nu förekommer i Iran, Kina och tyvärr i ökande grad i vissa traditionellt demokratiska länder.

Det kan bara leda till ett misslyckande, antingen för demokratin eller för de som försöker slå in på den vägen.

Sugbloggen går från klarhet till klarhet. Uppföljning på inlägget om hur lätt/svårt det är att stänga av någon från internets följ nu upp av en kostnadsberäkning.

Vi kan säga att gungorna förlorar det karusellerna inte har tjänat, eller nåt… Vem betalar egentligen?

Sugbloggens inlägg ”avstängd från internet=fängelse” bara måste läsas. Jag kände hur tårarna började rinna när hela kroppen skalv av skratt:

-Jag är alltså avstängd från Internet i ett år? Har jag förstått rätt?
-Korrekt!
-Jag får inte surfa?
-Korrekt!
-Inte kolla mina mail?
-Korrekt!
-Inte facebooka?
-Korrekt!
-Inte twittra?
-Korrekt!
-Inte närma mig Internet i någon form?
-Korrekt!
-Inte betala mina räkningar…
-Öh…vad har det med Internet att göra.
-Jo serru herr domare. Jag har internetbank och min lön sätts in på det kontot och för att betala mina räkningar måste jag logga in på banken, men som jag förstår det kan jag inte göra detta under ett år och är alltså befriad från att betala mina räkningar. Är det korrekt?
-Vänta nu lite. Du kan väl betala dina räkningar. Det är väl bara att gå till en bankomat…
-Herr domare är väl medveten om att bankomatsystemet är kopplat till Internet, ifos via vpn men i alla fall, och eftersom jag inte får använda mig av Internet så bryter jag mot domen om jag går fram till en bankomat. Dessutom borde ni väl ta mina kreditkort i beslag så att jag inte har access till elektronisk hantering via Internet till mina pengar.
-Eh…
-Ett alternativ dock är att jag ber min arbetsgivare ge mig min lön rakt i handen…
-Ja det verkar vara en bra lösning.
-Emellertid tror jag att min arbetsgivare inte vill ge mig lön längre eftersom jag arbetar med IT och data och det får jag ju inte enligt domen befatta mig med.
-Vi snackar med din chef. Du ska få andra arbetsuppgifter.
-På ett IT-företag?

Sarkozy och en hel drös dummerjönsar bland politikerkåren i Frankrike och övriga Europa verkar helt ha missat de senaste tio årens utveckling…

Avstängning från internet…EPIC FAIL!

Är en blogg ett jobb? Ur a-kassans synvinkel tycks det bedömas så (DN):

Jenz Kellberg bloggar om sin vardag som arbetslös för tidningen Smålandsposten. Han får ingen ersättning och har inget kontrakt med tidningen. Problemen med a-kassan började när Jenz Kjellberg själv kontaktade sitt avdelningskontor för att ta reda på vilka regler som gäller när man bloggar som arbetslös. Beskedet var enkelt – sluta blogga eller dra av skrivtiden från dagpenningen.

-Det kändes fel, det handlar om en hobby som jag ägnar mig åt på fritiden, säger han.

Inger Johansson är handläggare på IF Metalls a-kassa i Växjö.

-Vi gör bedömningen att det handlar om ett uppdragstagande och man behöver inte få någon lön för att a-kassan skall minskas, sade hon till SMP förra veckan.

Vad är det som egentligen gör att det bedöms som ett uppdrag? Att bloggandet sker genom Smålandsposten? Skulle det bedömas annorlunda om bloggen låg på blogger eller wordpress? Eller är det hela ett uttryck för ett problem som är bra mycket vidare, och som jag minns att jag själv diskuterade med ett antal arbetslösa på det sorgliga nittiotalet?

Det problem jag pratade om är att man som arbetslös aldrig är ledig. Min ingång i samtalet den gången var att försöka få dessa arbetslösa (som jag handledde) att schemalägga sitt arbetssökande. Det rådet gavs inte av någon fyrkantigt byråkratisk anledning, utan av en allmänmänsklig. Schemalägger man, så har man en slutpunkt. Har man en slutpunkt så har man också ledig tid. Ett av de arbetssökandes största problem var kombinationen av sysslolöshet och stress — de gick omkring och var konstant stressade.

Men tillbaka till bloggandet. A-kassans resonemang är rena idiotin, och det finns goda skäl att ifrågasätta det hela. Tillåt mig att betvivla att de skulle kräva avdrag i dagersättningen för att att man engagerar sig fackligt. Det skall de inte heller, lika lite som de skall ge sig på andra aspekter av folks förmåga att sysselsätta sig när de är arbetslösa. Framför allt skall de inte ens tassa i utkanterna av folks rätt att uttrycka sig, tycka och dela med sig. Annars blir a-kassan en fara för demokratin och de demokratiska rättigheterna.

Det enda som motiverar sänkt a-kassa är om man sysselsätter sig på ett sätt som hindrar arbete eller arbetssökande. Aktivitet i sig är positivt, och gör en bra mycket mer anställningsbar än någon som lägger sig på sofflocket. Engagemang skall därför premieras, inte bestraffas.

Visst är det förjävligt att av nästan 85000 sökande fick bara 8-9000 lägenhet förra året? Det innebär att dryga 70000 människor fortfarande är bostadslösa. Kanske de bor i andra hand, kanske de betalar ockerhyror, kanske de bor inneboende hos kompisar eller till och med hos mamma eller pappa. Kanske får de tillfälligt boende av socialen, eller får sova på en parkbänk. En sak är i alla fall säker, inte en enda av dessa 70000 kommer att få lägenhet därför att hyresgästföreningen skriker ”bygg”, som om de vore Harry Potter och viftade med trollspöet.

Vem protesterar man mot?

För vem är det de protesterar mot?

Anser de att små privata intressenter skall riskera hela sitt kapital för ett utbyte som närmar sig noll?
Eller är det de stora privata bostadsbolagen som skall riskera sin bärkraft?
Eller är det som vanligt den blödande allmännyttan som skall tvingas att bygga även om de förlorar på kuppen?

Det man tjänar pengar på idag är att bygga borätter. Där kan man räkna hem kostnaderna relativt snabbt. Det man tjänar mindre, men acceptabelt med pengar på är betonggetton i den absoluta periferin där markpriserna är låga och bruksvärdesreglerna inte biter en i arslet. Det man däremot inte tjänar pengar på är att bygga storstilat, fräckt och storskaligt där folk VILL bo, eftersom hyresregleringarna gör att man aldrig kan vara säker på att räkna hem en sådan risktagning inom överskådlig framtid.

Med andra ord krävs i hyresregleringarnas land politiska beslut för att det skall byggas där folk VILL bo. Det krävs att allmännyttan får sina huvuden satta i skruvstäd för att tvingas bygga när de egentligen helst vill slippa.
Det är precis det som hyresgästföreningen EGENTLIGEN kräver: att politikerna skall tvinga allmännyttan att bygga mer — oavsett om det bär sig eller inte.

Eller för att ta det till sin spets. Hyresgästföreningen vill att nya bostäder betalas via skattsedeln, eftersom det är precis vad som i slutänden kommer att hända. Skall 70000 saknade bostäder byggas bort pratar vi skattesubventionering i storleksordningen några hundra miljoner till en miljard. Allt för att försvara en modell med reglerad hyresmarknad som i praktiken kan skyllas för en mycket stor del av de 70000 saknade bostäderna.

Hela resonemanget luktar som förra veckans räkskal…

Ibland undrar jag över hur människor tänker?

Liza Marklund har en polare som heter Johan och har ett band som ligger på topplistan. Tyvärr har de inte gjort speciellt mycket stålar på sin framgång.

Liza Marklund: Träng inte ut våra musiker – Liza Marklund – Expressen.se:

För att hitta nya marknader och verkligen få ut sin musik så sålde de in skivan exklusivt – till Coop, ungefär som Eagles gjorde i USA när de sålde in sin platta till Walmart.

Och det här funkade som sagt – tidningarna skrev, tv erbjöd livespelningar och plattan hamnade på topplistan.

Topplistan, säger jag, då måste ni ju sälja massvis med skivor

-Den veckan vi låg på 13 plats sålde vi sammanlagt 379 exemplar, säger han.

Jo, han upprepar antalet. 379 exemplar.

Mer behövs alltså inte för att få en försäljningssuccé i skivbranschen i Sverige, år 2009.

Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik – men inte den som betalade.

Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000

-Jag är inte emot tekniken att ladda ner, men det här håller inte, säger Johan. Vi kommer naturligtvis inte att bli rika på det här, men det vore kul att få betalt. Än så länge ligger vi seriöst back med det här projektet.

Nu skall vi se…:

• Hur faen kan man få för sig att skriva någon form av exklusivt avtal med en enda butikskedja år 2009?
• Hur kan man ha åttiotusen lyssnare som är tillräckligt intresserade för att aktivt skaffa sig musiken, och trots det inte tjäna pengar?
• Hur kan man tro att det är den fysiska plastbiten som skall säkra baconet?

Är det inte lite märkligt det hela, vi tycks prata om ett gäng musiker som inte riktigt fattat vad som hänt de senaste tio åren.

Till exempel har de missat exemplarframställningens död som födkrok. De har åttiotusen lyssnare, men får inte en spänn — och så kommer det fortsätta vara så länge de förlitar sig på samma affärsmodell som Elvis Presley gjorde på femtiotalet.

Hur kan man vara så kapitalt tappad bakom en affärsmässig vagn, att man inte utnyttjar det faktum att folk är intresserade av musiken till att få betalt? De kan sälja signerade plastbitar, häften med texter och bandbilder, inbjuda till donationer, se till att skivan kommer med i streamingtjänster, föra ett samtal med sina lyssnare och göra lyssnarna till fans genom att finnas där för dem. Blir de fans, så kommer de på konserterna, köper det signerade materialet och så vidare.

Det går med andra ord utmärkt att försörja sig, förutsatt att man är villig att ta reda på hur.

Istället vill man ha IPRED, ett avskaffande av förmedlarneutraliteten och gärna censurfilter liknande kinas för att försöka mota tillbaka kycklingen in i ägget.

Är det verkligen något att stå efter?

Vilket skall bli vårat Himmelska Fridens Torg? Kanske Medborgarplatsen? Eller varför inte Kungsträdgården?

Uppdatering: Ulf Hedlund har kollat av på vilka grundvalar Johan i artikeln ropar efter kinesisk censur. Läs det, det är hejdlöst roligt, eller sorgligt…

Dagens absurditet: i Svea rike är det förbjudet för vissa att göra rätt för sig.

Smålandsposten Åklagaren kräver böter för arbete.

–Takvam har fullgjort alla sina åligganden som arbetsgivare och betalat skatt, konstaterar försvarsadvokat Anita Wikefeldt som anser att de båda åtalade skall frias.

Harald Takvam säger att hela ärendet känns konstigt och att det är märkligt att anklagas för brott efter att ha ordnat arbete åt en flykting.

Kristdemokraterna har engagerat sig hårt i fallet och Bengt Germundsson, Markaryds kommunalråd, fanns på plats under rättegången.

Åklagare Marcus Sjöstrand bygger åtalet på att Reza Rezai hade ett tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd under perioden mars 2006 till mars 2007. Genom att därefter fortsätta arbeta anses flyktingen och arbetsgivaren ha brutit mot lagen.

Marcus Sjöstrand inledde slutpläderingen med att konstatera att det naturligtvis är bra att arbetsgivare anställer flyktingar som därmed integreras i samhället.

–Men det är också viktigt att alla följer de spelregler som finns och det krävs arbetstillstånd för att få arbeta i Sverige.

Det är så man skäms. Vad har vårat samhälle kommit till, när goda intentioner och försök att göra rätt gör att människor hamnar i domstol.

Varför beslutar inte åklagaren om åtalsunderlåtelse?

Via HAX.

Idag har vi fått oss mycket snömos till livs. Hela dagen har företrädare för målsägarna fått säga sitt i spectrials rättssal. Det har naturligtvis handlat om hur ont det gjort att tvingas umgås med pirate bay och hur mycket pengar man förlorat.

Skall man tro dessa vittnen, så har The Pirate Bay mer eller mindre på egen hand halverat deras försäljning. Lustigt nog är det samma företag som på sina egna hemsidor påpekar hur bra allting går.

Det är inte utan att jag undrar om sanningen anpassas efter situation, om de tror att båda sanningarna kan umgås — eller om de helt enkelt inte vet vad de pratar om.

En annan aspekt på situationen är att det genom hela dagen har pratats mer om vad som hänt efter sommaren 2006. Det gick så långt att det mot slutet uppstod en ren munhuggning om hur EU och regeringen egentligen ser på ”carrier-neutrality”, vilket avspeglas i e-handelslagen. Låt mig bara konstatera att målet handlar om vad som hänt fram till sommaren 2006. Det är vad grabbarna står åtalade för, och vad som hänt efter är inte intressant för åtalet.

Naturligtvis handlar det om den civilrättsliga sidan, men det stänker tyvärr. Dels stänker det på själva åtalet, där saker som inte har med åtalet att göra blandas in. Dels stänker det också på målsägarna, eftersom de alltmer framstår som yra höns som inte vet vad de pratar om.

Låt oss också konstatera att 2006 fanns inte FRA, inte heller datalagringsdirektivet, inte heller IPRED eller ACTA. Det fanns en Bodström som glad i hågen la om rodret mot det samhälle vi håller på att fullfölja nu, men det mesta var ännu inte genomfört. 2006 var det enda av de allsköns dumheter som är på gång nu ifråga om fildelning att nedladdning blev olaglig. Den kom till 2005 och innan dess var det ”bara” uppladdning som var olagligt. Lagstiftarna tycks fortfarande tro att det är någon skillnad, men så såg det i alla fall ut då.

Det är utifrån den omvärld som TPB verkade i då som målet borde bedömas.