Vi rev muren, men vem vann egentligen?

För mig har murens fall en väldigt personlig betydelse. Mina släktingar på mammas sida lever i Estland, och deras dagar under sovjetkommunismens ok var genom händelserna för tjugo år sedan räknade. Det var uppenbart när muren föll att utvecklingen inte längre kunde vändas, att den politiska scenen för alltid skulle förändras.

Nu tjugo år senare är jag inte längre lika euforiskt positiv. Inte så att jag på något sätt skulle vilja göra murens fall ogjord, eller att jag på något sätt vill romantisera det som var — men inte har vi lärt oss mycket…

The Berlin Wall
Berlinmuren

I DDR gick det en STASI-agent på sju medborgare. Det var historiens kanske mest genomkontrollerade samhälle, där minsta felsägning eller obekväm åsikt kunde få väldigt obehagliga konsekvenser. Det var så att säga kontrollsamhället ställt på sin spets. Muren byggdes upp därför att folk flydde ett samhälle där iofs alla var ”trygga”, men där frihet var ett nästan okänt begrepp eller offer för nyspråkliga omskrivningar.

Till namnet var DDR demokratiskt, Tyska Demokratiska Republiken, vilket visar ungefär hur mycket termen är värd utan innehåll. Vi har även idag en tendens att rapa upp ord som demokrati utan att fundera på vad det innebär, och vad som kan hota det som begrepp. För även om vi idag har bytt ut de mänskliga agenterna mot maskiner, så har vi inte lärt oss av historien var gränsen för privatpersoners integritet bör gå om vi vill bevara ett sant demokratiskt system. Vi riskerar även idag att skapa ett politiskt system var släktskap med verklig demokrati bara är nomenklatur, och där vi istället styrs av en nomenklatura.

Så jag minns med en slags andäktighet hur östberlinarna till slut släpptes igenom gränskontrollerna, jag minns de som stod på muren, jag minns hammarslagen och hur de stora betongblocken vältes över ända. Sen ser jag mig omkring och undrar varför, o varför, varför lär vi oss inte något?

Läs mer om några av problemen:

Andalusien

Ted Ekeroth gillar inte Islam, det är rätt övertydligt. Det är han inte skyldig att göra. Men samtidigt kommer han med en massa argument i sin Newsmill-artikel ”Islam är farligt! Var är era motargument?”, som inte bör få stå oemotsagda. Han refererar också till ett eget blogginlägg: ”Myten om islams tolerans och ”guldålder”, där han sågar Andalusien som exempel på muslimsk tolerans.

Jag tänker ta fasta på just Andalusien. Ted visar nämligen prov på den form av utvalda fakta och historielöshet som visar att han studerat Al-Andalus endast för att bekräfta sin egen förförståelse.

Själv kom jag först i kontakt med historien om Al-Andalus i samband med att jag läste om korstågen. Jag har alltid varit intresserad av historia, framför allt efter att jag slapp ur skolans våld och själv började försöka pussla ihop hur saker hängde ihop historiskt. Andalusien var i samband med detta ett enigma. Liksom senare det Ottomanska riket var Andalusien det stora muslimska inslaget i det medeltida Europa, det figurerar i diverse historisk litteratur och skönlitteratur och beskrivs som allt ifrån ett intellektuellt paradis till ett centrum för slavhandel och morisk grymhet.

Svaret är nog att det var både och, och olika mycket av det ena eller det andra under olika perioder.

Upprinnelsen till Andalusien var den muslimska expansionen som började efter Profeten Muhammads död. Rashidun, Umayyad och Abbasid var de tre kalifaten som alla utgick från den arabiska halvön (alla härstammade från Mecca, även om de inte alltid styrde därifrån) från år 632 till 1258.

Kalifatens utbredningar
Kalifatens utbredningar

Under tidigt 700-tal bredde muslimerna ut sig över Spanien som införlivades i Umayyad-kalifatet. Den muslimska närvaron skulle sedan fortsätta i större eller mindre utsträckning fram till slutet av 1400-talet.

Högkultur och tolerans

Al-Andalus var under långa perioder ett av Europas verkliga kulturella centrum. Där fanns bibliotek, där fanns vetenskapsakademier, filosofer och läkare. Där fanns också Europas då mest avancerade jordbruk. Andalusien var också under långa perioder en fristad för såväl judar, som för de kristna inriktningar som i resten av Europa betecknades som kättare.

Ekeroth skriver:

Vad gäller islams syn på icke-muslimer kan man konstatera att ”bokens folk”, dvs kristna och judar, kan bli dhimmis (betyder ”skyddade” eller ”skyldiga”) vilket betyder att de kan leva i den muslimska världen men inte som jämlikar utan som undeställda och kuvade. Ett flertal verser i Koranen stipulerar just att dhimmis ska känna sig kuvade, underlägsna och att det ska vara klart för dem att de inte är likställda med muslimer.

Det Ekeroth då inte förstår är att statusen som dhimmi, inklusive särbeskattning med jizyah, var den kanske mest toleranta behandling man överhuvudtaget kunde hitta någonstans i Europa under den perioden. Dhimmi innebar en form av acceptans, om än inte på lika villkor, så ändå med en garanti bättre än någon annanstans. En dhimmi hade rätt till skydd för sin person, sin egendom och sin religiösa frihet. Motkravet var lojalitet mot imperiet. Dhimmistatusen kan också spåras eller ses som en parallell till hur det bysantinska kristna imperiet behandlade sina judar, det har till och med argumenterats att detta fungerade som något av ett prejudikat och vissa skrivningar överlevde nästan oförändrade.

Ett tydligt tecken på framsyntheten och toleransen var den stora invandringen till Andalusien från övriga Europa. Så mycket som fem procent av innevånarna var judar, och Andalusien var en av de absolut viktigaste stabila judiska enklaverna i Europa under tidig medeltid.

Umayyad behåller kontrollen över den Iberiska halvön

Från niohundratalet ungefär, så bröt sig Andalusien loss från kalifatet. Abbasid hade besegrad Umayyad, men dessa behöll kontrollen över Andalusien. Det ledde först till Emiratet Córdoba och så småningom till ett fristående Kalifatet Córdoba, och räknas av många som Al-Andalus verkliga glansperiod med ett större mått av tolerans och framsynthet.

Samtidigt pågick större och mindre konflikter med de kristna kungadömena i norr från 700-talet och ända fram till slutet av 1400-talet med några uppehåll. Under långa perioder var det en rätt ojämn konflikt, med en högkultur på ena sidan och inbördes oeniga trashanksfurstar av tidigt feodalt medeltidssnitt på den andra. Det förekom även diplomati, så allt var inte ständig kamp, men kristendomen hade svårt att acceptera en muslimsk enklav så att säga innanför tröskeln till den egna ytterdörren. Spanjorerna var heller inte inblandade annat än perifert i korstågen i Palestina, utan ägnade sina korståg till att försöka vräka Andalusierna. Från tusentalet när inbördes stridigheter söndrat det enade kalifatet, så ändrades maktbalansen drastiskt. Taifan hade uppstått, Andalusien hade splittrats upp i mindre furstendömen.

Taifa och Almoravid

Taifa, de separata småstaterna i Kalifatets spår, var inte starka nog var för sig hävda sig mot de kristna kungadömena. Dessa hade nu utkristalliserats till större och starkare stater: NavarraLeónPortugalKastillenAragon och Grevskapet Barcelona. Dessa krävde tribut och eftergifter, och konflikten ställdes mer på sin spets.

I slutet av 1000-talet bjöds den ”moriska” Almoravid-dynastin in för att försvara Taifa mot Alfonso VI, kungen av Kastillen och León. Tyvärr var det lite som att bjuda in räven att vakta hönsen, och Almoravid besegrade inte bara de kristna furstarna, utan la också under sig stora delar av Taifa-staterna. Det förändrade såväl spelfältet som den tidigare toleransen, och läget blev sämre för icke-muslimer. I mångt och mycket berodde det naturligtvis på konflikterna, men även på skillnaden i grad av religiös fundamentalism.

Ändå verkar inte läget blivit riktigt illa förrän på mitten av 1100-talet när Almohad, ytterligare en morisk furstedynasti, började göra sig gällande. Icke-muslimer och till och med muslimer började flytta på sig till mer toleranta muslimska områden eller till förhållandevis toleranta kristna områden, många filosofer och vetenskapsmän flyttade på sig till Toledo som var kristet men långt mer tolerant än de nya fundamentalistiska muslimska furstarna. Slavräder hade alltid förekommit men blev nu allt mer prominenta. Överhuvudtaget hade situationen hårdnat.

Även Almohad tappade så småningom kontrollen efter några rejäla militära bakslag, och sitationen återgick till Taifa-staterna. Dessa kunde inte stå emot de allt mäktigare kristna furstarna, och flera föll till kungarna av Portugal, Kastillien och Aragon. Till slut återtod bara Grenada som betalade tribut till Kastillien för sin existens, och från mitten av tolvhundratalet och framåt. Under ett par hundra år levde Grenada på tribut, och på interna stridigheter mellan de kristna regionerna.

Guldåldern

Guldåldern för Andalusien är ett hett debatterat ämne, vissa anger starten för guldåldern till 700-talet, vissa till 900-talet. Vissa anger slutet för guldåldern vid kalifatets sammanbrott under det tidiga 1000-talet, andra vid Almoravids invasion i slutet av 1000-talet, eller till tiden för Almohads invasion under 1100-talet. Det har också debatterats hur mycket guldålder det egentligen kunde kallas, främst utifrån hur pass tolerant kulturen egentligen var gentemot icke-muslimer.

Grovt kan man skönja en period av relativ tolerans och frihet som startar under 700-talet, blir mer distinkt under 900-talet och med någon slags slut i och med massakern i Grenada 1066, då en muslimsk mobb först mördade den judiska visiren Joseph ibn Naghrela och sedan runt fyratusen andra judar. Därmed mer eller mindre utraderades den judiska populationen i Grenada i ett slag.

Klart är i alla fall att Andalusien var ett av de viktigaste europeiska kulturella och kunskapsmässiga metropolerna under tidig medeltid — kanske den allra viktigaste. Klart är också att det knappast skulle varit möjligt om levnadsförhållandena för icke-muslimer skulle varit outhärdliga.

Efterspelet

Från 1200-talet när större delen av Iberiska halvön var kristet, försämrades de spanska judarnas, sefardims, situation stegvis. 1263 förbjöds judar att yttra sig fritt, vilket fick en intellektuell som Nachmanides att lämna Spanien. 1413 censurerades Talmud. Under hela perioden från 1250-1492 pågick förföljelser, och även tvångskonverteringar, men ändå levde judarna tidvis ganska väl och 1292 uppskattades att 22% av Spaniens intäkter kom från den judiska befolkningen. 1481 introducerades den Spanska Inkvisitionen och slutligen år 1492 kapitulerade Grenada till Ferdinand och Isabella vars giftermål förenat Aragon och Kastillien.

Ett villkor i kapitulationen var att judarnas rätt skulle respekteras. Det nonchalerades totalt och samma år tvingades alla Judar i exil. De som ville stanna, såväl judar som muslimer fick konvertera till katolicism och kallades ”conversos”. Samtidigt fanns det såväl ”marranos”, judiska conversos som i hemlighet behöll sin religion och traditioner, och ”moriscoes” muslimska conversos som gjorde samma sak. Dessa jagades ständigt av inkvisitionen. Jakten på hemliga judar och hemliga muslimer var en av deras huvudsakliga uppgifter. 1547 förkunnades Limpieza, varvid bevis om att man inte hade converso-blod i ådrorna och ett fribrev från inkvisitionen krävdes för alla kyrkliga befattningar.

Efter 1492 flydde många judar till Ottomanska riket, där sefardim togs emot med öppna armar. Den ottomanska sultanen Bayezid lär ha yttrat: ”Man säger till mig att Ferdinand av Spanien är en vis man, men han är en dåre, för han tar sina rikedomar och sänder alltihop till mig!”

Höga hästar

Oavsett vad man anser om Andalusiens behandling av religiösa minoriteter som judar och kristna, så var inte det kristna Spanien en hälsosam plats för judar eller muslimer. Där fanns en av de mest ökända organisationerna i Europeisk historia vars främsta syfte var att göra livet svårt för de som inte omfattade den katolska tron i själ och hjärta. Rättssäkerheten var också oerhört låg, eftersom inkvisitionen livnärde sig på att konfiskera dömda judars, muslimers och kättares egendomar — men alla som brändes på bål hade naturligtvis erkänt, även om vissa var döda redan när de bands vid pålen eftersom bålet var ett krav för konfiskation.

Vill man hitta bevis för att en religion är våldsam och ond, är det inte det minsta svårt. Med mycket få undantag så har alla världsreligionerna vid något tillfälle gjort sig skyldiga till olika former av grymheter. Det är bara att välja och vraka bland exemplen på religiöst vansinne.

Men vad är det egentligen man bevisar?

Kanske det enda man bevisar är att religiös fundamentalism och extremism i alla former är ett stort problem. Jag har svårt att se att man bevisar att just islam är bättre eller värre än något annat. Utan islam skulle en stor del av antikens verk vara hjälplöst förlorade, det var endast deras kunskapstörst som såg till att vi idag har tillgång till många av våra historieskatter.

Religioner och kulturer är uteslutande kombinationer av såväl ljus som mörker. Det gäller oavsett om man pratar om den anglosaxiska kulturen, den nordiska, den ryska, den germanska, den latinska, den grekiska, den turkiska, den palestinska, den egyptiska, den arabiska, den nordafrikanska, den indiska, den kinesiska eller den japanska — eller för den delen vilken annan kultur som helst. Det går alltid att hitta skit, och det går alltid att hitta guldkorn. Att bara välja det ena sättet att beskriva en kultur är olyckligt och obehagligt, och säger mer om berättaren än om kulturen.

Gör din egen topp-10

Niklas Ekdal och Petter Karlsson lista över historiens 100 viktigaste svenskar är nu fullbordad. Listan diskuteras friskt i bloggosfären och på andra håll. Författarna själva oroar sig för att den ojämna könsfördelningen ska störa någon. Jag personligen får känslan av att denna oro kan förklara Astrid Lindgrens höga placering.

###Topp-10

  1. Gustav Vasa, Kung, 1496–1560
  2. Astrid Lindgren, Författare, 1907–2002
  3. Axel Oxenstierna, Rikskansler, 1583–1654
  4. Alfred Nobel, Uppfinnare, 1833–1896
  5. Olof Palme, Politiker, 1927–1986
  6. Marcus Wallenberg, Bankdirektör, 1899–1982
  7. Evert Taube, Visdiktare, 1890–1976
  8. Lars Magnus Eriksson, Entreprenör, 1846–1926
  9. Karl XIV Johan, Kung, 1763–1844
  10. Carl Larsson, Konstnär, 1853–1919

Lilla O kommenterar:

>Ju mer jag såg av listan desto mindre kände jag för att köpa boken. Det är en knepig prioritering av personer och pinsamt få kvinnor. Jag köper in författarnas argument på Newsmill om hur urvalet gått till. Hur bedömer man vem som är inflytelserik? Och för vem? Kvinnor som t.ex Fogelstadgruppens medlemmar har påverkat otroligt många människor, kvinnor då visserligen. Det kanske inte räknas?

###Andra kommentarer från bloggosfären

Ting och tankar undrar vad Oden har på listans trettondeplats att göra. alltså inte Oden guden utan Oden, Hövding (170–240 e kr)

>Om herrarna i fråga behagar skämta så lyfter jag på hatten – hysteriskt kul! Men det verkar tyvärr vara helt seriöst skrivet och framställs som ett ovedersägligt faktum. Jag dunkar huvudet i skrivbordet ett par gånger och inser att kombinerat med Malin Siwes surrealistiskt sjaskiga påhopp på Hanna Löfqvist på Ledarsidan så fortsätter DN att arbeta hårt för att underminera alla argument att riktiga journalister innebär en kvalitetsstämpel. Är det inte läge för de intelligenta utövarna av detta yrke som fortfarande finns kvar på en del positioner på DN att börja planera en utbrytar-tidning? Fortsätter det på den här vägen kommer de tvingas smita in till jobbet källarvägen med huvorna neddragna runt ansiktet och arbeta under synonymer.

Organisk Intellektuell frågar sig hur man mäter betydelse:

>För hur mäter man vikten av någons gärning? Kan man tilldela en kung t.ex. betydelsen av att ha “erövrat” delar av Europa?
>
>I historia talar man ofta om “personer” som “individer” som gör historia, t.ex. att Napoleon erövrade det ena landet efter det andra, Hitler tågade snabbt in i väst, Bush bombade Irak, Pinochet torterade människor och så vidare.
>
>Sanningen är att dessa naturligtvis är ansvariga men sällan delaktiga i det som deras underordnade gör. Det är oftast en mängd olika “okända” människor som egentligen gör verklighet av olika individers ibland perversa drömmar. Det är vanliga människor som ser till att historien ”görs” men individer som tilldelas “äran”.

Peter Swedenmark tycker att författarna till lista sticker ut hakan:

>Att publicera en lista av den här typen är att sticka ut hakan. Var Sven Hedin verkligen mer betydelsefull än Gunnar Sträng? Är det riktigt att placera Jan Guillou före dramatikern Lars Norén? Och hur kan Lill-Babs slå ärkebiskop Nathan Söderblom – hallå, hallå?
>
>Det fascinerande är att det inte finns några rätta svar. Man kan snacka i det oändliga utan att komma fram till en gemensam syn. Det är ungefär som att diskutera vilken världsmästare i tungvikt som var bäst. Louis, Dempsy, Johnson eller Ali? Eller kanske Marciano, han förlorade ju aldrig som proffs. Men å andra sidan vägrade han att möta den fina kubanen Nino Valdes. Ja, så där kan man vägra för och emot. Samme med listan över svenskarna. Och att det snackas är alltid bra för försäljningen. Jag undrar var Olof Palme hamnar på den där listan? Och Thorbjörn Fälldin, Per Albin Hansson och Ingemar Johansson.

Stefan Stenudd har en bra kristallkula. Han tippade på ett tidigt stadium Gustav Vasa som etta och senare Astrid Lindgren som tvåa. Han tycker att listan är en kul grej som kan uppmuntra samtal om historien.

>Kul grej med denna lista, hur som helst. Sådant stimulerar till samtal om historien och vad för roll den spelar för oss nu. Det är angeläget, för vi består i mycket högre grad av vad vi har bakom oss än vi plägar medge.

###Gör din egen lista

Jag håller med Stefan och utmanar nu alla läsare. Om du ogillar DN-journalisternas lista. Om du saknar någon eller tycker könsfördelningen är skev. Gör din egen lista!

Här är min:

  1. Gustav Vasa, Kung, 1496–1560
  2. Birger, Jarl, 1210–1266
  3. Carl von Linné, Botaniker, 1707–1778
  4. Axel Oxenstierna, Rikskansler, 1583–1654
  5. Heliga Birgitta, Teolog, 1303–1373
  6. Alfred Nobel, Uppfinnare, 1833–1896
  7. August Strindberg, Författare, 1849–1912
  8. Olof Palme, Politiker, 1927–1986
  9. Astrid Lindgren, Författare, 1907–2002
  10. Raoul Wallenberg, Diplomat, 1912 –

Hur jag tänkte? Det kanske jag återkommer till i kommentarerna eller i ett nytt inlägg.

###Författarnas kriterier
Om du ska göra en egen lista som är jämförbar med Niklas Ekdals och Petter Karlssons är det bra att veta hur de tänkte:

>Vi har valt en enkel måttstock:
>
>Hur mycket, hur länge och hur många människor har respektive svensk påverkat – främst inhemskt, men också internationellt – med sina tankar, sitt styre, sina verk eller sitt exempel? Och hur mycket betyder respektive person för oss som lever här i dag, 2009?
>
>Rankningen bygger oundvikligen på en moralisk och politisk värdering. Men även misslyckade makthavare har förstås haft stor betydelse för eftervärlden. Till denna kategori hör bland andra kungarna Karl XII och Gustav IV Adolf, som i omgångar spelade bort delar av det svenska riket och därmed, om än oavsiktligt, öppnade för godare tider.