HAX, årets politiska bloggare, påminner oss…

Henrik Alexandersson påminner oss om hur fantastiskt man resonerar om demokrati inom EU:

Det kan inte varit tacksamt att vara Margot Wallström i den intervjun, men att hon inte själv tycks inse vilket otroligt demokratiskt underskott hon ger uttryck för är väldigt oroande.

Jag menar, om man nu ändå till varje pris tänker genomföra någonting, så bör man väl inte hyckla om saken? Resonemang som går ut på att leka psykologer åt en hel valmanskår och försöka analysera och tillrättalägga är bara äcklande — de sa nej och det förtjänar att accepteras.

Det allra minsta man kan begära är att analysen går ut på att man först skrotar förslaget, och först efter det försöker få klart för sig var man gick bet. Då kan man börja om på ny kula utifrån dessa förutsättningar och bygga utifrån gräsrotsnivå, förslaget är ändå värdelöst om inte EU:s befolkning ställer sig bakom det — så bygger man inte en stabil union. Var det inte mer demokrati man var ute efter? Eller är det bara retorik?

Ett stort GRATTIS till HAX, det måste kännas gott att få erkännande för ett bra jobb.

Uppdatering: Jag har försökt mig på en översättning till svenska av vad som sägs i inslaget:

GE = Gavin Esler, från BBC Newsnight
MW = Margot Wallström

GE: …och jag får nu sällskap från Bryssel av Margot Wallström, vice president för Europakommissionen. Och din chef, José Manuel Barroso har sagt att fördraget inte är dött, att fördraget fortfarande lever. Kan du förklara för väljarna vad de måste göra för att ta livet av fördraget?

MW: (3 sekunders paus) Jag tror, att om vi är seriösa ifråga om demokrati så tror jag att vi måste förstå varför det irländska folket röstade nej. Det måste vara, så att säga, det första steget, och det är det som irländarna och vi kommer att bidra till fram till att stats- och regeringsledarna möts.

GE: Man kan väl förutsätta att de röstade nej för att de inte gillar fördraget, men din chef säger att…

MW: Det vet du inte!

GE: …fördragsarbetet kommer fortsätta. Jag frågar dig bara: vad behöver de göra om de inte vill ha fördraget?

MW: Jag tror att vi helt enkelt måste få klart för oss, och att det irländska parlamentet kommer göra den analysen och även vi via Eurobarometern kommer att försöka få reda på mer.

GE: …men finns det någonting?

MW: …precis som vi gjorde efter de franska och nederländska omröstningarna också. Och svaren var väldigt olika faktiskt, om du jämför vad väljarna i Frankrike och Nederländerna sa, så det är det…

GE: Nå, de sa nej! …men finns det någonting väljarna kan göra…

MW: …första steget och sen får vi diskutera vad som skall göras.

GE: Men finns det någonting väljarna kan göra för att bli av med det här fördraget? …i en demokrati?

MW: I en demokrati, så lyssnar du på väljarnas oro, och så ser du om det finns något vi kan göra för att möta den oron? Vad, exakt, var det de oroade sig för som fick dem att säga nej?

GE: …men, du förstår…

MW: Och de politiska ledarna har investerat så mycket politiskt kapital, tid och energi för att försöka få på plats ett nytt maskineri, för att få EU att fungera bättre.
Så självklart ger de inte upp så lätt. De kommer försöka hitta…

GE: …precis…

MW: …en väg framåt därför att vi behöver göra EU mer demokratiskt och öppet… och mer effektivt.

GE: …men förstår du inte, det fundamentala problemet är att många väljare över hela Europa ser EU som något odemokratiskt man blivit påtvingad. Och de vänder sig inte mot medlemskap i EU, de vänder sig bara mot hur det sköts och hur saker tvingas på dem. Och när väljarna säger nej, så säger du att ni ändå kommer fortsätta och försöka hitta en väg att få dem att säga ja.

MW: Nej. Vad jag anser vi har gjort är att självklart alla stater själva beslutar hur de vill ratificera ett nytt fördrag. Alla ledare har förstås skrivit under på fördraget och i Irland i enlighet med deras nationella konstitution, så krävdes det en folkomröstning. Och om 18 medlemsstater sagt ja…

GE: Utan att fråga väljarna!

MW: …och en medlemsstat sagt nej, så tror jag att alla medlemmar vill ha något att säga till om i allt det här och att självklart måste du analysera varför det blev ett nej. Finns det något vi kan råda bot på? Finns det något vi kan rätta till? Och den analysen måste komma först.

GE: Men för att komma tillbaka till själva poängen: för att väljarna, de enda väljare som haft något att säga till om när det gäller det här fördraget. De enda, de irländska väljarna. Mycket intelligenta, väldigt pålästa människor. Ett rätt rejält valdeltagande. De sa nej, men trots det fortgår processen. Så därför… Det är absolut det som folk menar med det demokratiska underskottet.

MW: Men låt oss lämna det till ledarna att diskutera vad man skall göra i en sådan här situation. Och kom ihåg, problemen, de har inte försvunnit bara för att irländarna har sagt nej. Problemen inom EU med ett demokratiskt underskott, med ett antal nya utmaningar, med 27 medlemsstater inte 12, och med ett maskineri som skapades för 12 inte 27, problemen har inte försvunnit. Och det är det här man förväntar sig att de politiska ledarna skall tackla. Om vi vill vara effektiva i bekämpningen av klimatkrisen, hanterandet av höga oljepriser, så får vi utrusta den Europeiska Unionen med verktyg för detta. Effektivt och demokratiskt. Och det var utgångspunkten för hela diskussionen och jag tror det är på det vi måste fokusera våra krafter just nu.

GE: OK. Margot Wallström, tack för att du kunde gästa oss från Bryssel.

Lobbykratin och immaterialrätten

Mer och mer framstår vårt moderna västerländska statsskick som lobbykrati snarare än demokrati. Det är ett demokratiskt problem om man som särintresse kan köpa sig makt, eftersom det ställer statens/samhällets neutralitet i förhållande till sina medborgares intressen på huvudet.

Ett bra och välformulerat exempel, angående fildelning och immaterialrätt står HAX för. Jag citerar hans ”särintressen och lagstiftning”:
 
> Jag blir så trött på musik- och nöjesindustrin. Deras affärsmodell har inte hängt med i den tekniska utvecklingen. Det är naturligtvis tufft. Men det är deras problem.
>
> Om de vill skydda sig mot piratkopiering, då är de naturligtvis fria att sätta in olika tekniska kopieringsskydd. Om de tror att det fungerar och är bra för affärerna.
>
> Men de har inte rätt att kräva att lagstiftningen skall anpassas för att rädda deras förlegade affärsmodell. (Med den logiken skulle vi ha både hästdroskor och ångmaskiner än i dag.)
>
> En enskild bransch kan inte, utifrån sitt särintresse, kräva att hela internet skall regleras, kontrolleras och filtreras.
>
> Och politikerna får absolut inte använda lagstiftningen för att springa ärenden åt en viss grupp medborgare. Lagstiftningen är till för att skydda medborgarna och för att vårt samhälle skall fungera. Inte för att utföra tjänster åt vissa enskilda företag eller branscher.

Goda liberaler står ibland upp för immaterialrätten. Att någon skapar något ger naturligtvis personen rätten att bestämma över det som skapats, och sträcker man ut det till information så kan det tyckas att samma regler borde gälla där. Liberalismens syn på äganderätt har trots allt mindre att göra med fysiska ting än med relationen mellan människor. Men resonemanget är inte utan problem.

Grunden för äganderätten, och för alla former av transaktioner är tillgång och efterfrågan. Alla känner till det. Alla förstår dock inte att själva grunden för äganderätten handlar om bristande tillgång. Det blir svårt att hävda äganderätt till en bit vakuum i världsrymden, helt enkelt för att det finns oändligt med vakuum att tillgå. Till och med när det gäller finita tillgångar, så kan det vara svårt att hävda äganderätt om tillgången är så stor att det blir meningslöst.

Musik, film och mjukvaruindustrins förutsättningar är därför att skapa artificiell brist. Endast genom att se till att deras produkter finns i färre exemplar än antalet intressenter kan de sätta de priser de vill ha. Det var lätt när det handlade om fysisk distribution via till exempel Vinyl, VHS, CD eller DVD – däremot desto svårare när det bara handlade om nollor och ettor över optiskt fiber. Ordet exemplarframställning, som är själva grunden för en stor del av branschens affärsidé blir absurt när kostnaden för att skapa en med originalet identisk kopia närmar sig noll.

I det ögonblick ”exemplarframställningen” inte längre innebar en blek kopia, och i det ögonblick det var nästan kostnadsfritt, så blev bolagens affärsmodell utdaterad över en natt. Det som borde gjorts, och det för mer än ett decennium sedan, är att fundera ut nya fungerande affärsmodeller. Att det idag fildelas copyrightad musik, film och mjukvara på det sätt som görs är en direkt konsekvens av att industrin missade tåget.

Istället valdes en väg som i allt väsentligt gick ut på att fortsätta begränsa tillgången för att hålla upp prisbilden. Fast när man inte längre har monopol på distributionen blir det nästan omöjligt. Den logiska följden var att införa kopieringsskydd och DRM, inleda fildelarjakt och att lobba för allt mer drakonisk kontroll av sina egna potentiella kunder. Honnörsfrasen blev något i stil med: ”toe the line and pay up”, vilket inte precis är det mest konstruktiva förhållningssättet för en industri som vill ha ett bra förhållande till sina kunder. Faktum är att man alienerat sina kunder. Kunderna överger antingen de alster man vill sälja eller kopierar utan att betala en krona — de har inte ens mage att ha dåligt samvete, varför skall man ha det när man bedrar bedragaren?

Resultatet är ett oerhört svek mot kreatörerna. Det kan låta absurt, eftersom det ytligt sett kan se ut som om de som fildelar är de som tillfogar kreatörerna skada. Fast om man tänker lite längre inser man att det inte är hela sanningen, snarare är det en konsekvens av industrins felslut.

Hade industrin tänkt om redan för dryga tio år sedan, innan Napster brutit igenom vallen, så hade situationen sett bra mycket annorlunda ut. Hela den attityd som faktiskt existerar och som vill att allt skall vara gratis, hade troligen inte alls fått lika mycket fart. Utvecklingen mot nya affärsmodeller hade påbörjats redan innan industrin var helt urlakad, och många av de skivaffärer, videobutiker och musiktjänster som idag arbetar i uppförsbacke hade fått helt andra – och bättre – förutsättningar. Folk som ändå vill betala för sig, hade inte laddat ner olagligt för att slippa leverantörernas DRM-skadade material som allt som oftast är direkt oanvändbart.

Tyvärr fortsätter man i de invanda hjulspåren, och nu börjar vi se de ultimata konsekvenserna av den motsättningen. För det råder inget tvivel om att upphovsrättsindustrins lobbyister befinner i sig i själva stormens centrum när nu diverse repressiva åtgärder diskuteras på nationell nivå och inom EU. Utan en trasig industris lobbyister skulle idén att stänga av internettillgången för fildelare te sig just så absurd som den faktiskt är. Utan en trasig industris lobbying skulle ACTA-avtalet inte få så mycket draghjälp. Utan en trasig industris lobbyister och advokater skulle ISP:ers skyldighet att bibehålla sina kunders anonymitet inte angripas från alla fronter, teledatalagringen skulle varit svårare att få i sjön etcetera. Bakom en stor del av det moderna samhällets 1984-tendenser, så hittar vi copyrightlobbyisterna som surrande idoga små arbetsbin – de är inte ensamt skyldiga, men de arbetar helt klart inte på rätt sida demokratisk utveckling och stabilitet.

Copyrightarnas lobbykratiska tendenser leder till kontrollsamhället, är det inte dags att våra beslutsfattare slutar kyssa deras fötter och inser att det inte är deras uppgift att skydda en industri i full färd med att begå kollektiv seppuku?

Åkesson: Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker.

Titeln är hämtad från ett typiskt T-shirt-tryck, men jag tycker det gestaltar Ingvar Åkessons känsla för det moderna informationssamhället. Titeln har påkallats av att FRA nu anmält Henrik Alexandersson för yttrandefrihetsbrott

Det visar helt enkelt på hur lite Åkesson et. al. förstår om det moderna informationssamhället, och därmed varför FRA och tillhörande lag befinner sig där de gör.

De har anmält HAX utifrån brott mot 2 kap. 2 § av sekretesslagen.

Man tar sig för pannan.

Han har publicerat en hemligstämplad handling, så långt är allt klart. Men eftersom han inte heter James Bond, så får man anta att handlingen inte var fullt så väl skyddad som man skulle kunna förmoda…

Tvärtom har FRA på sistone läckt som ett såll — inte minst har Ingvar Åkesson själv läckt ut diverse hemliga uppgifter och ”lättat på förlåten”. Skillnaden är väl i så fall att det som Ingvar Åkesson läckt ut är MER känsligt i förhållande till annan nation än listan på de 103 personer som FRA indirekt spanat på i onödan. Fast det förstås, det Ingvar själv läckt ut får FRA att framstå som guds änglar, medan det HAX publicerat får FRA att framstå som klåpare.

Det är inte utan att man kan anta att det har med saken att göra. IB-affären all over again once more…

I övrigt finns egentligen bara en sak att säga om det hela:

class Shotgun extends Handguns
{
var $ammo;
var $rounds;
var $maxrounds;
var $target;
   function Shotgun($cartridge="buckshot", $maxr=8, $targt="dummy") {
      $this->ammo = $cartridge;
      $this->maxrounds = $maxr;
      $this->target = $targt;
      $this->rounds = 0;
      $this->loadgun();
      $this->charge();
      $this->aimgun();
   }
   function loadgun() {
      while(count($rounds) < this->maxrounds) {
         $this->insertround($this->ammo);
         $rounds++
      }
   }
   function charge() {
      $this->move_lever();
      $this->release_safety();
   }
   function aimgun() {
      $this->aim($this->target);
   }
   function firegun() {
      $this->fire();
   }
}

$stupid_akesson_move1 = @new Shotgun("buckshot",1,"leftfoot");
$stupid_akesson_move1->firegun();
$stupid_akesson_move2 = @new Shotgun("buckshot",1,"rightfoot");
$stupid_akesson_move2->firegun();