Om vi vill kunna skratta gott åt dinosaurierna som okritiskt pratar om de sociala medierna som en kloak, så får vi faktiskt försöka att låta bli att klättra ner i kloaken mest hela tiden.

Ett problem med att vara ett parti där sisådär fyra femtedelar av all konversation sker online, är dominoeffekterna varje gång en nödvändig men känslig diskussion uppstår. När man slipper möta den man kritiserar öga mot öga, så försvinner hämningarna. Det är ett känt fenomen. Vi pratar ofta om att man inte skall skriva det man inte kan säga öga mot öga, men lika ofta överskattar vi vad vi skulle kunna säga öga mot öga, eller glömmer helt enkelt våra egna visdomar så fort vi blir sura eller frustrerade.

Vi måste bli bättre på att göra skillnad mellan det som måste sägas och det som ligger närmare något slags skriftligt tourettes syndrom. Det är lätt att avfärda det som skrivs som författat av rena troll, men tyvärr är många som trollar i piratpartiet till vardags smarta, genomtänkta och verbalt talangfulla individer som kan bättre.

På sistone har vi fått se ett konkret prov på hur en enkel och relevant fråga blir totalt infekterad. Det jag pratar om är naturligtvis HAX kandidatur till styrelsen och det eventuella jäv, delikatessjäv och/eller dubbla stolar han sitter på.

Man måste få ifrågasätta

Bland det första som hände var att några försökte sabla ner debatten med rena ”alla tjänar på att debatten lägger sig”-argumenten. Men det är lika falskt inom piratpartiet som när Reinfeldt försökte sig på samma sak som spin på FRA. Om det finns ett ifrågasättande, så måste det upp på bordet. I annat fall kommer det ligga och jäsa i allt partiarbete under överskådlig tid.

Faktum är att vi, om vi skall överleva som parti, måste hitta ett sätt att kunna prata om sånt här utan att det direkt urartar i pajkastning, skandalmaterial och rena katastrofvarningen.

Så därefter kommer motreaktionen på grytlocket och motreaktionen på motreaktionen. Nu ifrågasätts HAX motiv, hans partilojalitet, hans värv, hans person, hans sannfärdighet och pålitlighet. Å andra sidan utmålas kritikerna som sandlådebarn, kufar och bråkstakar som tjafsar för att tjafsa. Då uppstår rena huggsexan, där den ena kommentaren är elakare och mer osaklig än den andra. Vilket naturligtvis får konsekvenser.

Det är klart att frågan är känslig i sig. Egentligen oavsett vad som skulle sagts, skulle HAX antagligen ha upplevt att det var ett ifrågasättande av honom som person. Men när det hela spinner upp på en sådan nivå där det haglar splitterbomber av osaklighet till höger och vänster, så blir frågan omöjlig att diskutera. Studera vissa stjärnor i kommentarsfälten hos HAX och Emma för strålande exempel på hur vi inte skall bete oss om vi vill kunna prata med varandra utan att ställa till en intern kris varje gång det finns något att diskutera.

Så vad gör vi då?

Det första jag skulle vilja be folk om, är att minska mängden laddade värdeord. Ord som bråkstakar, paragrafryttare, sandlåda, lögnare, svikare, korruption etcetera etcetera är oerhört laddade. För den som kanske gjort en blunder, men som inte menat något illa så är det ett slag under bältet. Att man blir trött och uppgiven är inte det minsta konstigt.

Det andra jag skulle vilja be folk om, är att folk slutar försöka lägga en våt filt över all kritik som kommer upp. Det är väsentligt bättre att reda ut vilken del av kritiken som är saklig och relevant, så att man kan avhandla saken och gå vidare.

Kan man ta kritiken på allvar och reda ut den, så behöver inte tonläget bli så vansinnigt högt varje gång det finns något att säga. I fallet HAX, skulle ett ifrågasättande av lämpligheten av att så många i styrelsen står på en och samma lönelista – som dessutom betalas av ytterligare en medlem i partitoppen – vara helt relevant. Det går att uttrycka en sådan kritik utan att mena att HAX personligen skulle fungera dåligt av den anledningen. Att fråga om HAX har sina lojaliteter med oss, med Liberaldemokraterna eller med båda är också relevant för någon som skall sitta i styrelsen. Även det är viktigt för transparensen och för tryggheten att veta var folk står.

Det som sen blir dumt är när det börjar bli en fråga om lögnaktighet, lösryckta fakta och personangrepp. Det inbjuder till den sorts ormgrop av trollande vi redan sett för mycket av.

Visst kan det ibland finnas fog för elakheter, men då får de gärna vara träffande och roliga. Life of Brian anyone?

För några veckor sen skrev HAX om att integritet skulle bli det stora grupparbetet valåret 2010.

Vi medborgare har ett tillfälle att ställa våra politiker till svars och att utkräva ansvar. Det är i de allmänna valen. Om de inte kan ge tillfredsställande svar, om de inte är beredda att ta ansvar för sina beslut, om de inte är beredda att återupprätta integriteten – då skall vi välja andra politiker!

Vi har helt enkelt en uppgift och det är att avkräva de sittande riksdagsledamöterna och de sju riksdagspartierna svar. Vad vilja de med integriteten?

Vi vill ha svar om FRA och IPRED. Vi vill ha svar om teledatalagring. Men framförallt vill vi ha svar om den politiska viljan. Den politiska viljan vad gäller frågor som angår svenska folkets privatliv. Den politiska viljan kring internets frihet. Den politiska viljan i informationspolitiken. Vi får inte låta oss nöja med dimridåer om ett fritt internet.

I det arbetet är Henrik Alexandersson eller HAX en nyckelperson. Trots att han idag sitter i Bryssel som assistent åt Christian Engström så fortsätter han att både dra fram viktig information och med stor tyngd kommentera händelserna här på hemmaplan. Han är en gigant när det kommer till kampen mot övervakningsstaten.

Även själva demokratin kommer i kläm. Om staten håller koll på vad du tycker, vad du säger, vilka du umgås med och på dina kommunikationer – då kommer många röster som annars skulle vara kritiska mot det ena eller andra att istället vara tysta. Det är liksom säkrast så. Detta kommer att strypa den fria debatten, opinionsbildningen, den politiska aktiviteten och viljan att opponera sig. På så sätt berövas demokratin sin själva livsluft.

Sverige fällt i EU-domstolen

Idag fick vi på Livbåten via just Hax veta att EU-domstolen fällt Sverige för att vi inte infört datalagringsdirektivet. Vi hade förbundit oss att införa en lag som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, en lag som skulle tvinga teleoperatörer och ISP:er att lagra alla data från våra telefonsamtal och annan elektronisk kommunikation. EU är nu irriterade för att det inte går snabbt nog att införa den.

Sverige har inte skjutit på att införa den här lagen för att våra politiker inte tror på den. De vill att staten ska veta vem vi talar med, när vi talar med dem och var vi då befinner oss. De förmodligen höga böterna för att trotsa EU och dröja med införandet har regeringen dragit på oss för att frågan är politiskt känslig. De vill helt enkelt inte få en integritetsdebatt på halsen så här nära valet. Piratpartiet kräver idag att regering och opposition berättar vad de vill med denna lagstiftning. De kan inte mörka längre.

Att det handlar om mörkning framstår som självklart när man läser utdrag ur debatten mellan Beatrice Ask och Tomas Bodström från Svensk juriststämma. Anne Ramberg frågar Justitieministern om orsaken till att direktivet inte är genomfört, är rädslan för en integritetsdebatt. Beatrice Ask försäkrar då att Sverige har goda argument för sin senfärdighet. Hon säger att det inte är en ko på isen. Idag har vi fått någon slags facit, för det tyckte uppenbarligen inte EU-domstolen. Frågan är alltså om ens svansen är på land.

Bodström är inte sen att säga emot Ask, men gör det inte för att han vill ha upp frågan på bordet. Även han vill helst mörka hela frågan. Tyvärr, får man säga, så finns inget eller litet hopp om att ett regeringsskifte skulle förbättra situationen. Visst har alliansen varit usla på att ta tillvara det som borde vara deras kärnvärden, men de avlöste en regering som gav upphov till begreppet bodströmsamhället. Rent krasst var det Bodström som var drivande i frågan i EU, det går till och med med fog att säga att han är en av arkitekterna bakom hela direktivet.

Det saknas alternativ

De som har satt sitt hopp till samarbetspartierna i den rödgröna röran, som enligt programförklaringar och stämmobeslut framstår som betydligt mer intresserade och engagerade i den personliga integriteten, har idag fått en påminnelse. Sverige behöver ett parti som prioriterar de här frågorna. För stämmobeslut och principer är inte vatten värda när det kommer till att ena ett regeringsalternativ. Vi såg det i FRA-debatten när det gällde främst Centern och idag har vi fått besked runt teledatalagring när det gäller Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Tji fick vi helt enkelt, de tycks vara fullt beredda på att rösta igenom teledatalagringen. Det betyder att vi kommer att vara det enda riksdagspartiet som är beredda att vägra lagstifta enligt EU:s direktiv, när vi kommit in i riksdagen den 19 september.

Just datalagringsdirektivet kommer när det omsätts till svensk lag var en av de farligaste som instiftas, därför att det innefattar såna enorma mängder data, och därför att det ger sådana enorma möjligheter till övervakning, syftesglidning och allmänt missbruk. Att ge staten tillgång till alla trafikdata att användas till gud vet vad är en öppen dörr in i storebrorssamhället.

Var och en för sig ser de lagar som kantat resan genom det senaste decenniet kanske inte så farliga ut för gemene man. Det är bara att det inte går att titta på dem var och en för sig. De är allihop en del av ett stort helt och odelbart, som påpekades i ett tidigare inlägg igår. Det är när man ser alla lagarna och regleringarna tillsammans som det blir riktigt otäckt. Det blir allt tydligare att vi befinner oss på ett sluttande plan, där varje åtgärd ses för sig själv som lösning på ett verkligt eller imaginärt problem.

Politiker, tjänstemän och utredare blir kära i sina egna lösningar, ser bara just det problem de försöker lösa. Ingen, vi säger ingen, gör ett allvarligt försök att se hela bilden och ta konsekvenserna av det de ser. De få tillfällen det ens kommenterats, så bagatelliseras det, som om det inte alls vore så farligt egentligen. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, sägs det. Vill man inte lyfta blicken för att se vart man är på väg, så skall man inte bli förvånad när man når resans slut.

Det stora grupparbetet

Det är dags att ta ett blad från Hax bok. Kloka män ska man lyda och Hax är en klok man. När han talar om det stora grupparbetet för integriteten valåret 2010 har han rätt. Vi är ensamma i den här kampen vi pirater, men det betyder inte att vi inte kan vinna den. Vi måste bara alla hjälpas åt. Vi ska inte låta någon glömma vad det är för politik de sju riksdagspartierna står för. Vi ska inte låta dem slippa frågor från oss, från media och från allmänheten om de lagar de infört och tänker införa på övervakningsområdet.

Vi har dock ett problem att lösa. Det finns ingen arena för att ifrågasätta helheten och ställa riksdagspolitikerna mot väggen. Varje gång vi får plats i debatten handlar det om en enskild fråga: det är FRA, eller IPRED, eller datalagring, eller någon annan övervaknings- och/eller integritetsfråga. Att då tala om helhetsperspektivet är inte alltid välkommet. Som när Oscar Swartz försökte på internetdagarna 2009 i en ordväxling med Beatrice Ask. När han ville bredda frågan fick han bara tillrättavisningar till svar. Det han frågade om hade tydligen inte med ämnet för dagen att göra.

Vi måste hitta ett sätt att tala om det samhälle vi är på väg mot. Att tala om ett samhälle med en övervakad och kuvad befolkning, som inte bara blivit berövad fildelning, nakenbilder och privatliv, utan en befolkning som förlorat känslan av att vara herrar över sitt eget liv.

Kan du inte angripa någon i sak, så angrip deras person, deras historia. Det är inte så noga om du berättar hela historien, tvärtom är det oftast mer effektfullt att berätta valda delar. Att det gör att du indirekt ljuger genom att förtiga är inte så noga, det är endast i en rättssal sådana saker räknas lika med en direkt lögn.

Den som senast fått känna på den smällkaramellen är Henrik Alexandersson, allas våran HAX, tokliberal och stridbar bloggare och bryssellobbyist.

Vi pratar om en människa som kan konsten att skaka om makthavare. En person som inte räds att publicera protokoll som visar hur myndigheter missköter sig, även om det innebär en risk för åtal. En skribent som gräver djupare än de allra flesta journalister riktigt vågar, och som inte räds att öppet ta ställning.

HAX har ett brokigt förflutet, liksom många verkligt intressanta människor har. En av de saker han gjort i sitt liv är att filma pornografi för Carl Serung, något han inte gillade eftersom farbror Serung inte spelade rent mot tjejerna. Eller för att vara mer brutal så tankade han dem med alkohol och förnedrade dem.

På 90-talet började jag som reporter på en herrtidning. Eftersom jag kan hantera så väl professionell foto- som videoutrustning övertalade man mig att vara med vid företagets filminspelningar. Jag har inget emot porr. Däremot är jag stenhårt emot när någon tvingar eller lurar någon annan att göra saker som den personen inte vill. Jag insåg snabbt att det som skedde minst föll under rubriken ”lurar”. Så jag exponerade verksamheten genom att träda fram som ”kameramannen Per” – med utsmugglade bildbevis – i TV4, Aftonbladet och Expressen. Vilket bidrog till att sätta stopp för verksamheten. Enligt Expressen levde jag efter detta under hot, även om det aldrig kom till skarpt läge.

Som Mary säger:

Förvisso ingår det i det politiska spelet att försöka ta udden av den andre, men man ska aldrig underskatta sin publik. När Expressen börjar skriva om bloggaren HAX och hans inblandning i porrbranschen som någon slags förklening av hans lämplighet har det gått för långt. Hade han hållit på idag skulle jag iofs personligen spöa upp honom. Men nu är det här en gammal dumhet och man ska inte behandla människor som om de inte lär sig av sina misstag. Det är ett misstag. För faktum är att HAX avslöjade porrkungen så att han åkte dit. Det var en bra grej.

Expressens artiklar, framförallt artikel två, är hårt vinklade för att visa hur ”omöjlig” HAX borde vara som hjälpreda till Christian Engström i Bryssel. Mona Sahlin och Lars Ohly får uttala sig och den första känner vämjelse och den andra tycker det är pinsamt, men det är inte utan att man undrar hur frågorna till dem ställts? Kan det vara så här:

–Är det OK att Piratpartiet anställer en av Serungs tidigare medarbetare som assistent i Bryssel?

För det var väl knappast så här?:

–Piratpartiet tänker anställa den man som smugglade ut band till pressen och gjorde Carl Serung omöjlig i Sverige, tycker ni att det är OK?

Käre Karl-Johan Karlsson, de flesta människor har en historia, behandla den varsamt. En dag är det kanske din egen som ifrågasätts, och då vill du nog att folk hanterar den schysst.

Sen kan man verkligen fråga sig vad Expressen har för rätt att komma med moralism?

Ett bra tecken på att man är ute på djupt vatten är om politikerbloggen gör ett ”avslöjande”. Jag har en gång för alla bestämt mig för att inte länka dit, men för de som ändå vill läsa så har ni url:en till inlägget med den tendentiösa titeln ”HAX försökte förekomma Expressens porravslöjande” som text här: http://www.politikerbloggen.se/2009/07/01/22062/

Ge er nu Expressen, här är ni helt åt helvete fel ute.

Henrik Alexandersson påminner oss om hur fantastiskt man resonerar om demokrati inom EU:

Det kan inte varit tacksamt att vara Margot Wallström i den intervjun, men att hon inte själv tycks inse vilket otroligt demokratiskt underskott hon ger uttryck för är väldigt oroande.

Jag menar, om man nu ändå till varje pris tänker genomföra någonting, så bör man väl inte hyckla om saken? Resonemang som går ut på att leka psykologer åt en hel valmanskår och försöka analysera och tillrättalägga är bara äcklande — de sa nej och det förtjänar att accepteras.

Det allra minsta man kan begära är att analysen går ut på att man först skrotar förslaget, och först efter det försöker få klart för sig var man gick bet. Då kan man börja om på ny kula utifrån dessa förutsättningar och bygga utifrån gräsrotsnivå, förslaget är ändå värdelöst om inte EU:s befolkning ställer sig bakom det — så bygger man inte en stabil union. Var det inte mer demokrati man var ute efter? Eller är det bara retorik?

Ett stort GRATTIS till HAX, det måste kännas gott att få erkännande för ett bra jobb.

Uppdatering: Jag har försökt mig på en översättning till svenska av vad som sägs i inslaget:

GE = Gavin Esler, från BBC Newsnight
MW = Margot Wallström

GE: …och jag får nu sällskap från Bryssel av Margot Wallström, vice president för Europakommissionen. Och din chef, José Manuel Barroso har sagt att fördraget inte är dött, att fördraget fortfarande lever. Kan du förklara för väljarna vad de måste göra för att ta livet av fördraget?

MW: (3 sekunders paus) Jag tror, att om vi är seriösa ifråga om demokrati så tror jag att vi måste förstå varför det irländska folket röstade nej. Det måste vara, så att säga, det första steget, och det är det som irländarna och vi kommer att bidra till fram till att stats- och regeringsledarna möts.

GE: Man kan väl förutsätta att de röstade nej för att de inte gillar fördraget, men din chef säger att…

MW: Det vet du inte!

GE: …fördragsarbetet kommer fortsätta. Jag frågar dig bara: vad behöver de göra om de inte vill ha fördraget?

MW: Jag tror att vi helt enkelt måste få klart för oss, och att det irländska parlamentet kommer göra den analysen och även vi via Eurobarometern kommer att försöka få reda på mer.

GE: …men finns det någonting?

MW: …precis som vi gjorde efter de franska och nederländska omröstningarna också. Och svaren var väldigt olika faktiskt, om du jämför vad väljarna i Frankrike och Nederländerna sa, så det är det…

GE: Nå, de sa nej! …men finns det någonting väljarna kan göra…

MW: …första steget och sen får vi diskutera vad som skall göras.

GE: Men finns det någonting väljarna kan göra för att bli av med det här fördraget? …i en demokrati?

MW: I en demokrati, så lyssnar du på väljarnas oro, och så ser du om det finns något vi kan göra för att möta den oron? Vad, exakt, var det de oroade sig för som fick dem att säga nej?

GE: …men, du förstår…

MW: Och de politiska ledarna har investerat så mycket politiskt kapital, tid och energi för att försöka få på plats ett nytt maskineri, för att få EU att fungera bättre.
Så självklart ger de inte upp så lätt. De kommer försöka hitta…

GE: …precis…

MW: …en väg framåt därför att vi behöver göra EU mer demokratiskt och öppet… och mer effektivt.

GE: …men förstår du inte, det fundamentala problemet är att många väljare över hela Europa ser EU som något odemokratiskt man blivit påtvingad. Och de vänder sig inte mot medlemskap i EU, de vänder sig bara mot hur det sköts och hur saker tvingas på dem. Och när väljarna säger nej, så säger du att ni ändå kommer fortsätta och försöka hitta en väg att få dem att säga ja.

MW: Nej. Vad jag anser vi har gjort är att självklart alla stater själva beslutar hur de vill ratificera ett nytt fördrag. Alla ledare har förstås skrivit under på fördraget och i Irland i enlighet med deras nationella konstitution, så krävdes det en folkomröstning. Och om 18 medlemsstater sagt ja…

GE: Utan att fråga väljarna!

MW: …och en medlemsstat sagt nej, så tror jag att alla medlemmar vill ha något att säga till om i allt det här och att självklart måste du analysera varför det blev ett nej. Finns det något vi kan råda bot på? Finns det något vi kan rätta till? Och den analysen måste komma först.

GE: Men för att komma tillbaka till själva poängen: för att väljarna, de enda väljare som haft något att säga till om när det gäller det här fördraget. De enda, de irländska väljarna. Mycket intelligenta, väldigt pålästa människor. Ett rätt rejält valdeltagande. De sa nej, men trots det fortgår processen. Så därför… Det är absolut det som folk menar med det demokratiska underskottet.

MW: Men låt oss lämna det till ledarna att diskutera vad man skall göra i en sådan här situation. Och kom ihåg, problemen, de har inte försvunnit bara för att irländarna har sagt nej. Problemen inom EU med ett demokratiskt underskott, med ett antal nya utmaningar, med 27 medlemsstater inte 12, och med ett maskineri som skapades för 12 inte 27, problemen har inte försvunnit. Och det är det här man förväntar sig att de politiska ledarna skall tackla. Om vi vill vara effektiva i bekämpningen av klimatkrisen, hanterandet av höga oljepriser, så får vi utrusta den Europeiska Unionen med verktyg för detta. Effektivt och demokratiskt. Och det var utgångspunkten för hela diskussionen och jag tror det är på det vi måste fokusera våra krafter just nu.

GE: OK. Margot Wallström, tack för att du kunde gästa oss från Bryssel.

Mer och mer framstår vårt moderna västerländska statsskick som lobbykrati snarare än demokrati. Det är ett demokratiskt problem om man som särintresse kan köpa sig makt, eftersom det ställer statens/samhällets neutralitet i förhållande till sina medborgares intressen på huvudet.

Ett bra och välformulerat exempel, angående fildelning och immaterialrätt står HAX för. Jag citerar hans ”särintressen och lagstiftning”:
 

Jag blir så trött på musik- och nöjesindustrin. Deras affärsmodell har inte hängt med i den tekniska utvecklingen. Det är naturligtvis tufft. Men det är deras problem.

Om de vill skydda sig mot piratkopiering, då är de naturligtvis fria att sätta in olika tekniska kopieringsskydd. Om de tror att det fungerar och är bra för affärerna.

Men de har inte rätt att kräva att lagstiftningen skall anpassas för att rädda deras förlegade affärsmodell. (Med den logiken skulle vi ha både hästdroskor och ångmaskiner än i dag.)

En enskild bransch kan inte, utifrån sitt särintresse, kräva att hela internet skall regleras, kontrolleras och filtreras.

Och politikerna får absolut inte använda lagstiftningen för att springa ärenden åt en viss grupp medborgare. Lagstiftningen är till för att skydda medborgarna och för att vårt samhälle skall fungera. Inte för att utföra tjänster åt vissa enskilda företag eller branscher.

Goda liberaler står ibland upp för immaterialrätten. Att någon skapar något ger naturligtvis personen rätten att bestämma över det som skapats, och sträcker man ut det till information så kan det tyckas att samma regler borde gälla där. Liberalismens syn på äganderätt har trots allt mindre att göra med fysiska ting än med relationen mellan människor. Men resonemanget är inte utan problem.

Grunden för äganderätten, och för alla former av transaktioner är tillgång och efterfrågan. Alla känner till det. Alla förstår dock inte att själva grunden för äganderätten handlar om bristande tillgång. Det blir svårt att hävda äganderätt till en bit vakuum i världsrymden, helt enkelt för att det finns oändligt med vakuum att tillgå. Till och med när det gäller finita tillgångar, så kan det vara svårt att hävda äganderätt om tillgången är så stor att det blir meningslöst.

Musik, film och mjukvaruindustrins förutsättningar är därför att skapa artificiell brist. Endast genom att se till att deras produkter finns i färre exemplar än antalet intressenter kan de sätta de priser de vill ha. Det var lätt när det handlade om fysisk distribution via till exempel Vinyl, VHS, CD eller DVD – däremot desto svårare när det bara handlade om nollor och ettor över optiskt fiber. Ordet exemplarframställning, som är själva grunden för en stor del av branschens affärsidé blir absurt när kostnaden för att skapa en med originalet identisk kopia närmar sig noll.

I det ögonblick ”exemplarframställningen” inte längre innebar en blek kopia, och i det ögonblick det var nästan kostnadsfritt, så blev bolagens affärsmodell utdaterad över en natt. Det som borde gjorts, och det för mer än ett decennium sedan, är att fundera ut nya fungerande affärsmodeller. Att det idag fildelas copyrightad musik, film och mjukvara på det sätt som görs är en direkt konsekvens av att industrin missade tåget.

Istället valdes en väg som i allt väsentligt gick ut på att fortsätta begränsa tillgången för att hålla upp prisbilden. Fast när man inte längre har monopol på distributionen blir det nästan omöjligt. Den logiska följden var att införa kopieringsskydd och DRM, inleda fildelarjakt och att lobba för allt mer drakonisk kontroll av sina egna potentiella kunder. Honnörsfrasen blev något i stil med: ”toe the line and pay up”, vilket inte precis är det mest konstruktiva förhållningssättet för en industri som vill ha ett bra förhållande till sina kunder. Faktum är att man alienerat sina kunder. Kunderna överger antingen de alster man vill sälja eller kopierar utan att betala en krona — de har inte ens mage att ha dåligt samvete, varför skall man ha det när man bedrar bedragaren?

Resultatet är ett oerhört svek mot kreatörerna. Det kan låta absurt, eftersom det ytligt sett kan se ut som om de som fildelar är de som tillfogar kreatörerna skada. Fast om man tänker lite längre inser man att det inte är hela sanningen, snarare är det en konsekvens av industrins felslut.

Hade industrin tänkt om redan för dryga tio år sedan, innan Napster brutit igenom vallen, så hade situationen sett bra mycket annorlunda ut. Hela den attityd som faktiskt existerar och som vill att allt skall vara gratis, hade troligen inte alls fått lika mycket fart. Utvecklingen mot nya affärsmodeller hade påbörjats redan innan industrin var helt urlakad, och många av de skivaffärer, videobutiker och musiktjänster som idag arbetar i uppförsbacke hade fått helt andra – och bättre – förutsättningar. Folk som ändå vill betala för sig, hade inte laddat ner olagligt för att slippa leverantörernas DRM-skadade material som allt som oftast är direkt oanvändbart.

Tyvärr fortsätter man i de invanda hjulspåren, och nu börjar vi se de ultimata konsekvenserna av den motsättningen. För det råder inget tvivel om att upphovsrättsindustrins lobbyister befinner i sig i själva stormens centrum när nu diverse repressiva åtgärder diskuteras på nationell nivå och inom EU. Utan en trasig industris lobbyister skulle idén att stänga av internettillgången för fildelare te sig just så absurd som den faktiskt är. Utan en trasig industris lobbying skulle ACTA-avtalet inte få så mycket draghjälp. Utan en trasig industris lobbyister och advokater skulle ISP:ers skyldighet att bibehålla sina kunders anonymitet inte angripas från alla fronter, teledatalagringen skulle varit svårare att få i sjön etcetera. Bakom en stor del av det moderna samhällets 1984-tendenser, så hittar vi copyrightlobbyisterna som surrande idoga små arbetsbin – de är inte ensamt skyldiga, men de arbetar helt klart inte på rätt sida demokratisk utveckling och stabilitet.

Copyrightarnas lobbykratiska tendenser leder till kontrollsamhället, är det inte dags att våra beslutsfattare slutar kyssa deras fötter och inser att det inte är deras uppgift att skydda en industri i full färd med att begå kollektiv seppuku?

Titeln är hämtad från ett typiskt T-shirt-tryck, men jag tycker det gestaltar Ingvar Åkessons känsla för det moderna informationssamhället. Titeln har påkallats av att FRA nu anmält Henrik Alexandersson för yttrandefrihetsbrott…

Det visar helt enkelt på hur lite Åkesson et. al. förstår om det moderna informationssamhället, och därmed varför FRA och tillhörande lag befinner sig där de gör.

De har anmält HAX utifrån brott mot 2 kap. 2 § av sekretesslagen.

Man tar sig för pannan.

Han har publicerat en hemligstämplad handling, så långt är allt klart. Men eftersom han inte heter James Bond, så får man anta att handlingen inte var fullt så väl skyddad som man skulle kunna förmoda…

Tvärtom har FRA på sistone läckt som ett såll — inte minst har Ingvar Åkesson själv läckt ut diverse hemliga uppgifter och ”lättat på förlåten”. Skillnaden är väl i så fall att det som Ingvar Åkesson läckt ut är MER känsligt i förhållande till annan nation än listan på de 103 personer som FRA indirekt spanat på i onödan. Fast det förstås, det Ingvar själv läckt ut får FRA att framstå som guds änglar, medan det HAX publicerat får FRA att framstå som klåpare.

Det är inte utan att man kan anta att det har med saken att göra. IB-affären all over again once more…

I övrigt finns egentligen bara en sak att säga om det hela:

class Shotgun extends Handguns
{
var $ammo;
var $rounds;
var $maxrounds;
var $target;
   function Shotgun($cartridge="buckshot", $maxr=8, $targt="dummy") {
      $this->ammo = $cartridge;
      $this->maxrounds = $maxr;
      $this->target = $targt;
      $this->rounds = 0;
      $this->loadgun();
      $this->charge();
      $this->aimgun();
   }
   function loadgun() {
      while(count($rounds) < this->maxrounds) {
         $this->insertround($this->ammo);
         $rounds++
      }
   }
   function charge() {
      $this->move_lever();
      $this->release_safety();
   }
   function aimgun() {
      $this->aim($this->target);
   }
   function firegun() {
      $this->fire();
   }
}

$stupid_akesson_move1 = @new Shotgun("buckshot",1,"leftfoot");
$stupid_akesson_move1->firegun();
$stupid_akesson_move2 = @new Shotgun("buckshot",1,"rightfoot");
$stupid_akesson_move2->firegun();