Klättra upp ur kloaken tack!

Om vi vill kunna skratta gott åt dinosaurierna som okritiskt pratar om de sociala medierna som en kloak, så får vi faktiskt försöka att låta bli att klättra ner i kloaken mest hela tiden.

Ett problem med att vara ett parti där sisådär fyra femtedelar av all konversation sker online, är dominoeffekterna varje gång en nödvändig men känslig diskussion uppstår. När man slipper möta den man kritiserar öga mot öga, så försvinner hämningarna. Det är ett känt fenomen. Vi pratar ofta om att man inte skall skriva det man inte kan säga öga mot öga, men lika ofta överskattar vi vad vi skulle kunna säga öga mot öga, eller glömmer helt enkelt våra egna visdomar så fort vi blir sura eller frustrerade.

Vi måste bli bättre på att göra skillnad mellan det som måste sägas och det som ligger närmare något slags skriftligt tourettes syndrom. Det är lätt att avfärda det som skrivs som författat av rena troll, men tyvärr är många som trollar i piratpartiet till vardags smarta, genomtänkta och verbalt talangfulla individer som kan bättre.

På sistone har vi fått se ett konkret prov på hur en enkel och relevant fråga blir totalt infekterad. Det jag pratar om är naturligtvis HAX kandidatur till styrelsen och det eventuella jäv, delikatessjäv och/eller dubbla stolar han sitter på.

Man måste få ifrågasätta

Bland det första som hände var att några försökte sabla ner debatten med rena ”alla tjänar på att debatten lägger sig”-argumenten. Men det är lika falskt inom piratpartiet som när Reinfeldt försökte sig på samma sak som spin på FRA. Om det finns ett ifrågasättande, så måste det upp på bordet. I annat fall kommer det ligga och jäsa i allt partiarbete under överskådlig tid.

Faktum är att vi, om vi skall överleva som parti, måste hitta ett sätt att kunna prata om sånt här utan att det direkt urartar i pajkastning, skandalmaterial och rena katastrofvarningen.

09-September_qwest_pie_throwing_0111

Så därefter kommer motreaktionen på grytlocket och motreaktionen på motreaktionen. Nu ifrågasätts HAX motiv, hans partilojalitet, hans värv, hans person, hans sannfärdighet och pålitlighet. Å andra sidan utmålas kritikerna som sandlådebarn, kufar och bråkstakar som tjafsar för att tjafsa. Då uppstår rena huggsexan, där den ena kommentaren är elakare och mer osaklig än den andra. Vilket naturligtvis får konsekvenser.

Det är klart att frågan är känslig i sig. Egentligen oavsett vad som skulle sagts, skulle HAX antagligen ha upplevt att det var ett ifrågasättande av honom som person. Men när det hela spinner upp på en sådan nivå där det haglar splitterbomber av osaklighet till höger och vänster, så blir frågan omöjlig att diskutera. Studera vissa stjärnor i kommentarsfälten hos HAX och Emma för strålande exempelhur vi inte skall bete oss om vi vill kunna prata med varandra utan att ställa till en intern kris varje gång det finns något att diskutera.

Så vad gör vi då?

Det första jag skulle vilja be folk om, är att minska mängden laddade värdeord. Ord som bråkstakar, paragrafryttare, sandlåda, lögnare, svikare, korruption etcetera etcetera är oerhört laddade. För den som kanske gjort en blunder, men som inte menat något illa så är det ett slag under bältet. Att man blir trött och uppgiven är inte det minsta konstigt.

Det andra jag skulle vilja be folk om, är att folk slutar försöka lägga en våt filt över all kritik som kommer upp. Det är väsentligt bättre att reda ut vilken del av kritiken som är saklig och relevant, så att man kan avhandla saken och gå vidare.

Kan man ta kritiken på allvar och reda ut den, så behöver inte tonläget bli så vansinnigt högt varje gång det finns något att säga. I fallet HAX, skulle ett ifrågasättande av lämpligheten av att så många i styrelsen står på en och samma lönelista – som dessutom betalas av ytterligare en medlem i partitoppen – vara helt relevant. Det går att uttrycka en sådan kritik utan att mena att HAX personligen skulle fungera dåligt av den anledningen. Att fråga om HAX har sina lojaliteter med oss, med Liberaldemokraterna eller med båda är också relevant för någon som skall sitta i styrelsen. Även det är viktigt för transparensen och för tryggheten att veta var folk står.

Det som sen blir dumt är när det börjar bli en fråga om lögnaktighet, lösryckta fakta och personangrepp. Det inbjuder till den sorts ormgrop av trollande vi redan sett för mycket av.

Visst kan det ibland finnas fog för elakheter, men då får de gärna vara träffande och roliga. Life of Brian anyone?

Integritet – det stora grupparbetet valåret 2010

För några veckor sen skrev HAX om att integritet skulle bli det stora grupparbetet valåret 2010.

Vi medborgare har ett tillfälle att ställa våra politiker till svars och att utkräva ansvar. Det är i de allmänna valen. Om de inte kan ge tillfredsställande svar, om de inte är beredda att ta ansvar för sina beslut, om de inte är beredda att återupprätta integriteten – då skall vi välja andra politiker!

Vi har helt enkelt en uppgift och det är att avkräva de sittande riksdagsledamöterna och de sju riksdagspartierna svar. Vad vilja de med integriteten?

Vi vill ha svar om FRA och IPRED. Vi vill ha svar om teledatalagring. Men framförallt vill vi ha svar om den politiska viljan. Den politiska viljan vad gäller frågor som angår svenska folkets privatliv. Den politiska viljan kring internets frihet. Den politiska viljan i informationspolitiken. Vi får inte låta oss nöja med dimridåer om ett fritt internet.

I det arbetet är Henrik Alexandersson eller HAX en nyckelperson. Trots att han idag sitter i Bryssel som assistent åt Christian Engström så fortsätter han att både dra fram viktig information och med stor tyngd kommentera händelserna här på hemmaplan. Han är en gigant när det kommer till kampen mot övervakningsstaten.

Även själva demokratin kommer i kläm. Om staten håller koll på vad du tycker, vad du säger, vilka du umgås med och på dina kommunikationer – då kommer många röster som annars skulle vara kritiska mot det ena eller andra att istället vara tysta. Det är liksom säkrast så. Detta kommer att strypa den fria debatten, opinionsbildningen, den politiska aktiviteten och viljan att opponera sig. På så sätt berövas demokratin sin själva livsluft.

Sverige fällt i EU-domstolen

Idag fick vi på Livbåten via just Hax veta att EU-domstolen fällt Sverige för att vi inte infört datalagringsdirektivet. Vi hade förbundit oss att införa en lag som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, en lag som skulle tvinga teleoperatörer och ISP:er att lagra alla data från våra telefonsamtal och annan elektronisk kommunikation. EU är nu irriterade för att det inte går snabbt nog att införa den.

Sverige har inte skjutit på att införa den här lagen för att våra politiker inte tror på den. De vill att staten ska veta vem vi talar med, när vi talar med dem och var vi då befinner oss. De förmodligen höga böterna för att trotsa EU och dröja med införandet har regeringen dragit på oss för att frågan är politiskt känslig. De vill helt enkelt inte få en integritetsdebatt på halsen så här nära valet. Piratpartiet kräver idag att regering och opposition berättar vad de vill med denna lagstiftning. De kan inte mörka längre.

Att det handlar om mörkning framstår som självklart när man läser utdrag ur debatten mellan Beatrice Ask och Tomas Bodström från Svensk juriststämma. Anne Ramberg frågar Justitieministern om orsaken till att direktivet inte är genomfört, är rädslan för en integritetsdebatt. Beatrice Ask försäkrar då att Sverige har goda argument för sin senfärdighet. Hon säger att det inte är en ko på isen. Idag har vi fått någon slags facit, för det tyckte uppenbarligen inte EU-domstolen. Frågan är alltså om ens svansen är på land.

Bodström är inte sen att säga emot Ask, men gör det inte för att han vill ha upp frågan på bordet. Även han vill helst mörka hela frågan. Tyvärr, får man säga, så finns inget eller litet hopp om att ett regeringsskifte skulle förbättra situationen. Visst har alliansen varit usla på att ta tillvara det som borde vara deras kärnvärden, men de avlöste en regering som gav upphov till begreppet bodströmsamhället. Rent krasst var det Bodström som var drivande i frågan i EU, det går till och med med fog att säga att han är en av arkitekterna bakom hela direktivet.

Det saknas alternativ

De som har satt sitt hopp till samarbetspartierna i den rödgröna röran, som enligt programförklaringar och stämmobeslut framstår som betydligt mer intresserade och engagerade i den personliga integriteten, har idag fått en påminnelse. Sverige behöver ett parti som prioriterar de här frågorna. För stämmobeslut och principer är inte vatten värda när det kommer till att ena ett regeringsalternativ. Vi såg det i FRA-debatten när det gällde främst Centern och idag har vi fått besked runt teledatalagring när det gäller Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Tji fick vi helt enkelt, de tycks vara fullt beredda på att rösta igenom teledatalagringen. Det betyder att vi kommer att vara det enda riksdagspartiet som är beredda att vägra lagstifta enligt EU:s direktiv, när vi kommit in i riksdagen den 19 september.

Just datalagringsdirektivet kommer när det omsätts till svensk lag var en av de farligaste som instiftas, därför att det innefattar såna enorma mängder data, och därför att det ger sådana enorma möjligheter till övervakning, syftesglidning och allmänt missbruk. Att ge staten tillgång till alla trafikdata att användas till gud vet vad är en öppen dörr in i storebrorssamhället.

Var och en för sig ser de lagar som kantat resan genom det senaste decenniet kanske inte så farliga ut för gemene man. Det är bara att det inte går att titta på dem var och en för sig. De är allihop en del av ett stort helt och odelbart, som påpekades i ett tidigare inlägg igår. Det är när man ser alla lagarna och regleringarna tillsammans som det blir riktigt otäckt. Det blir allt tydligare att vi befinner oss på ett sluttande plan, där varje åtgärd ses för sig själv som lösning på ett verkligt eller imaginärt problem.

Politiker, tjänstemän och utredare blir kära i sina egna lösningar, ser bara just det problem de försöker lösa. Ingen, vi säger ingen, gör ett allvarligt försök att se hela bilden och ta konsekvenserna av det de ser. De få tillfällen det ens kommenterats, så bagatelliseras det, som om det inte alls vore så farligt egentligen. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, sägs det. Vill man inte lyfta blicken för att se vart man är på väg, så skall man inte bli förvånad när man når resans slut.

Det stora grupparbetet

Det är dags att ta ett blad från Hax bok. Kloka män ska man lyda och Hax är en klok man. När han talar om det stora grupparbetet för integriteten valåret 2010 har han rätt. Vi är ensamma i den här kampen vi pirater, men det betyder inte att vi inte kan vinna den. Vi måste bara alla hjälpas åt. Vi ska inte låta någon glömma vad det är för politik de sju riksdagspartierna står för. Vi ska inte låta dem slippa frågor från oss, från media och från allmänheten om de lagar de infört och tänker införa på övervakningsområdet.

Vi har dock ett problem att lösa. Det finns ingen arena för att ifrågasätta helheten och ställa riksdagspolitikerna mot väggen. Varje gång vi får plats i debatten handlar det om en enskild fråga: det är FRA, eller IPRED, eller datalagring, eller någon annan övervaknings- och/eller integritetsfråga. Att då tala om helhetsperspektivet är inte alltid välkommet. Som när Oscar Swartz försökte på internetdagarna 2009 i en ordväxling med Beatrice Ask. När han ville bredda frågan fick han bara tillrättavisningar till svar. Det han frågade om hade tydligen inte med ämnet för dagen att göra.

Vi måste hitta ett sätt att tala om det samhälle vi är på väg mot. Att tala om ett samhälle med en övervakad och kuvad befolkning, som inte bara blivit berövad fildelning, nakenbilder och privatliv, utan en befolkning som förlorat känslan av att vara herrar över sitt eget liv.

Detta är sprängstoff och det vet våra motståndare. Det är därför vi bjuds in till debattbordet med armbågen.

Låtsasfrågor

Kan du inte angripa någon i sak, så angrip deras person, deras historia. Det är inte så noga om du berättar hela historien, tvärtom är det oftast mer effektfullt att berätta valda delar. Att det gör att du indirekt ljuger genom att förtiga är inte så noga, det är endast i en rättssal sådana saker räknas lika med en direkt lögn.

Den som senast fått känna på den smällkaramellen är Henrik Alexandersson, allas våran HAX, tokliberal och stridbar bloggare och bryssellobbyist.

Vi pratar om en människa som kan konsten att skaka om makthavare. En person som inte räds att publicera protokoll som visar hur myndigheter missköter sig, även om det innebär en risk för åtal. En skribent som gräver djupare än de allra flesta journalister riktigt vågar, och som inte räds att öppet ta ställning.

HAX har ett brokigt förflutet, liksom många verkligt intressanta människor har. En av de saker han gjort i sitt liv är att filma pornografi för Carl Serung, något han inte gillade eftersom farbror Serung inte spelade rent mot tjejerna. Eller för att vara mer brutal så tankade han dem med alkohol och förnedrade dem.

> På 90-talet började jag som reporter på en herrtidning. Eftersom jag kan hantera så väl professionell foto- som videoutrustning övertalade man mig att vara med vid företagets filminspelningar. Jag har inget emot porr. Däremot är jag stenhårt emot när någon tvingar eller lurar någon annan att göra saker som den personen inte vill. Jag insåg snabbt att det som skedde minst föll under rubriken ”lurar”. Så jag exponerade verksamheten genom att träda fram som ”kameramannen Per” – med utsmugglade bildbevis – i TV4, Aftonbladet och Expressen. Vilket bidrog till att sätta stopp för verksamheten. Enligt Expressen levde jag efter detta under hot, även om det aldrig kom till skarpt läge.

Som Mary säger:

> Förvisso ingår det i det politiska spelet att försöka ta udden av den andre, men man ska aldrig underskatta sin publik. När Expressen börjar skriva om bloggaren HAX och hans inblandning i porrbranschen som någon slags förklening av hans lämplighet har det gått för långt. Hade han hållit på idag skulle jag iofs personligen spöa upp honom. Men nu är det här en gammal dumhet och man ska inte behandla människor som om de inte lär sig av sina misstag. Det är ett misstag. För faktum är att HAX avslöjade porrkungen så att han åkte dit. Det var en bra grej.

Expressens artiklar, framförallt artikel två, är hårt vinklade för att visa hur ”omöjlig” HAX borde vara som hjälpreda till Christian Engström i Bryssel. Mona Sahlin och Lars Ohly får uttala sig och den första känner vämjelse och den andra tycker det är pinsamt, men det är inte utan att man undrar hur frågorna till dem ställts? Kan det vara så här:

–Är det OK att Piratpartiet anställer en av Serungs tidigare medarbetare som assistent i Bryssel?

För det var väl knappast så här?:

–Piratpartiet tänker anställa den man som smugglade ut band till pressen och gjorde Carl Serung omöjlig i Sverige, tycker ni att det är OK?

Käre Karl-Johan Karlsson, de flesta människor har en historia, behandla den varsamt. En dag är det kanske din egen som ifrågasätts, och då vill du nog att folk hanterar den schysst.

Sen kan man verkligen fråga sig vad Expressen har för rätt att komma med moralism?

Ett bra tecken på att man är ute på djupt vatten är om politikerbloggen gör ett ”avslöjande”. Jag har en gång för alla bestämt mig för att inte länka dit, men för de som ändå vill läsa så har ni url:en till inlägget med den tendentiösa titeln ”HAX försökte förekomma Expressens porravslöjande” som text här: http://www.politikerbloggen.se/2009/07/01/22062/

Ge er nu Expressen, här är ni helt åt helvete fel ute.