Bjälken i ögat

Jag noterade att Pär Ström kastat in handduken. Jag noterade också reaktionerna på det. Jag får säga att jag blir lite brydd…

Pär är knappast den första som försvinner och lär inte heller vara den sista. Att skriva om brännande ämnen gör att man ibland får fullkomligt sjuka reaktioner. Ju mer ens åsikter sticker ut från den accepterade huvudfåran i debatten, desto hårdare är reaktionerna. Det har drabbat såväl feminister som ”antifeminister”, likväl som många andra som vågat sticka ut.

Själv är jag inte ”jämställdist”, som Pär, eller antifeminist. Inte heller är jag feminist om man i det begreppet lägger in ett allmänt förakt för män, men däremot är jag helt klart för jämställdhet.

På ett högst personligt plan och utan att ha jagat källor för att bevisa min tes, så tror jag att en stor del av skillnaden mellan könen är en social och kulturell konstruktion, där de få verkliga skillnader som existerar: generell muskelstyrka och roll i fortplantningen, extrapolerats till att gälla allt från hur vi skall bete oss, vad vi tycker om, våra drömmar, vårt självförtroende och allt annat som inte alls borde påverkas av vad vi har mellan benen.

Totalt sett innebär mina egna åsikter i frågan och en allmän allergi mot diskussioner där folk tar till fula påhopp som det naturligaste i världen, att jag inte följt Pärs blogg i någon större utsträckning. Jag har gjort några nerslag här och där, när jag varit nyfiken eller haft anledning, men inte mycket mer.

Jag har också fått en blandad bild av Pär själv, där jag inte riktigt kunnat göra klart för mig hur hans agenda ser ut. Detta för att jag upplevt det som en oklar mix av det sympatiska behovet av att ifrågasätta spelreglerna för diskussionen, med drag av konservatism som jag själv inte sympatiserar med och en oförmåga att stävja ytterligheter hos kommentatorer.

Trots detta och trots att jag till kanske fyra femtedelar känt mig tveksam inför slutledningarna, så har jag ansett att hans existens som bloggare och debattör är viktig för diskussionens vitalitet. Att bara ha ryggdunkare som alla tycker samma sak leder ingenstans. Det är först i konflikten, som vi kan hitta vägar framåt som blir hållbara utan att därför bli mästrande eller till och med förtryckande… Det gäller nästan alla diskussioner, inte bara den om feminism/jämställdism/jämställdhet.

Intolerans

Alla tycker tydligen inte att det är bra med två sidor i diskussionen. Det har inte alls förvånat mig, för så är det alltid i kontroversiella frågor. Det som däremot förvånat mig är att så många av de som gjort sitt bästa för att slå ner Pär Ströms inlägg i debatten och för den delen hela hans existens som debattör, borde veta bättre.

Många av dem är människor som åtminstone på pappret säger sig stå för yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en levande debatt. Det är journalister, författare, debattörer på en nivå som vet att sådana metoder faktiskt är fel. Att Pärs egna kommentatorer ibland betett sig som idioter, eller att dessa journalister, författare och debattörer själva fått stå ut med mycket skit i olika sammanhang är en undanflykt för det egna beteendet som är på verklig sandlådenivå. Det är som att höra sina egna barn ursäkta sig med att: ”Han började faktiskt!!!”

Sure, det är kul, så länge man kan glömma att det är en privatperson som häcklas.

Med en svag smak av galla i munnen men samtidigt en fascination liknande den man kan ha när man ser en bilolycka har jag tittat på kommentarer, flashbacktrådar och nu senast en absurd facebookgrupp. Facebookgruppen är absurd eftersom den så länge använde en karikatyr av en privatperson utan politiskt uppdrag som illustration för sitt ”värv”, samtidigt som den tillskrev honom unkna åsikter i frågor från högt till lågt. Satir i all ära, men bra satir är sådan som slår uppåt. Slår satir neråt så är det inte längre satir, utan vanlig ren och skär mobbning.

Missförstå mig rätt för jag anser inte att man måste klappa Pär Ström medhårs. Tvärtom finns det plats för kritik, i vissa fall svidande kritik. Det jag efterlyser är att man talar i sak och ställer motfrågor, istället för att försöka förlöjliga honom eller tillskriva honom åsikter han inte gett uttryck för. Han är inte ett parti som man kan driva gäck med som fenomen, han är en enskild debattör/författare och det han drivit är inte ett hatbudskap – alldeles oavsett vad man anser om resonemangen.

Jag förstår att det är lätt att raljera, ironisera över eller bara skoja med saker man tycker bara är fööööör korkade. Det är faktiskt helt OK till en viss punkt beroende på kontext. Det är när det blir ett lämmeltåg av det hela som det är dags att dra öronen åt sig. Precis som när en grupp möts fysiskt öga mot öga, så är gränsen mellan skämt/satir/ironi och mobbning hårfin.

I sådana sammanhang tycker jag ofta att man nästan fysisk kan känna när något slutar vara det ena och övergår i det andra. Det uppstår en otäck atmosfär där de inblandade inte längre har någon generositet kvar och drivs på av varandra. Online händer samma sak, men det är lätt att inte se helheten när man bara måste få vara lite fyndig och elak själv också. Snabba puckar som på Twitter underhåller ett sådant beteende, eftersom elakheter och fyndigheter anses roliga och premieras.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådana misstag, vilket jag skäms över. Jag har också själv raljerat mot person mer än en gång. Hittills tror jag mig ha lyckats känna av när det går överstyr och börja backa ner, men det här är inte fråga om att försöka beskriva mig själv som något slags oskuldsfullt vitt lamm. Det är svårt att aldrig göra sådana misstag om man är med och för en debatt. Konsten är att se det och försöka göra något åt saken istället för att bli fången i sin egen ilska.

Jag avslutar med att länka till den SVT-debatt, där det diskuterades om twittereliten stryper debatten.

Innan ni ”lyfter på hatten” för att en debattröst tystnar, fundera på vad en sådan sak verkligen betyder…

Hata hatet inte hatarna

För en gång skull tänkte jag skriva om moral.

En klassisk moralfilosofisk fråga är: Får man sälja sig själv som slav? För liberaler är den dessutom en viktig del av de ideologiska rötterna. John Stuart Mill hävdade i Om friheten att gränsen för en människas frihet och autonomi gick vid att fatta beslut som inskränkte denna autonomi. Alltså kunde det inte vara tillåtet att sälja sig själv som slav.

För en liberal är denna gräns viktig. När jag gör hur man garanterar så mycket av individens frihet som möjligt, till den centrala frågeställningen i min samhällsanalys, så blir frågan om var gränsen för denna bör gå mycket betydelsefull. Enligt John Stuart Mill var alltså individens bevarade autonomi en avgörande gräns.

Senare liberala tänkare har hittat andra gränser och när liberalismen delas upp i olika grenar så har det ofta avgörande betydelse var man sätter denna gräns. Frihet under ansvar är parollen, med den underliggande frågan: vilket ansvar?

Jag läser Isobels text och verkstad ikväll om hatets strid mot lulz och kan inte se det som annat än moralisk fråga.

Med vilken moralisk rätt angriper hatiska anonyma skribenter en ung, begåvad och vältalig nätpersonlighet? För att det går? För att hon är kvinna* och de en impotent rest av det patriarkala förtryckararvet? För att vi med de berömda ord som brukar tillskrivas Voltaire: är beredda att dö för deras frihet att uttrycka sina åsikter? Är vi det? Är vi verkligen det?

John Stuart Mill skrev i Om friheten även om yttrandefrihet. Han argumenterade så här (källa Wikipedia):

>För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

>För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning… [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

>För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsikten inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på…

>För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten.

Som ni ser är yttrandefrihet i John Stuart Mills mening något vi måste garantera även felaktiga, dåraktiga eller småaktiga uttalanden eftersom dessa uttalande hjälper till att stärka de sanna och goda som sägs och tänks. Om han levat idag hade han kanske försvarat hattrollen och mobbarna som ett nödvändigt ont, otrevliga men nödvändiga parasiter på det fria ordet som vi likt tarmbakterier inte kan leva utan. Vad vet jag.

Men jag är inte bara liberal. Jag är humanist också. En viktig del av att försöka förstå samhället och att försöka hitta lösningar på samhälleliga problem är att fundera över hur man ska värdera oförenliga storheter. Jag tänker på det när jag läser vad Emma skriver om näthat och mobbing idag eller vad Rasmus skrev om trolltyg häromdagen. Jag tänker på det när jag ser näthatkarusellen dra igång runt Marcus Birro eller Sanna Lundell, när jag tänker tillbaka på den hatiska stämningen mellan upphovskramare och pirater i våras. Jag tänker på det när jag läser ett till av Marys kloka och varma inlägg om mobbing och reser tillbaka i tiden till den rädda tolvåring jag en gång har varit.

För vad vi har här är två oförenliga storheter. Värdet av att bevara yttrandefriheten krockar med värdet i att skydda folk från hot och trakasserier. Jag talar nu inte om den rättsliga sidan av problematiken. Vår lagstiftning är redan ganska tydlig med att det finns en gräns bortom vilken yttrandefriheten upphör när det handlar om hot och trakasserier. Men det vi ser är inte ett juridiskt problem. Det är moraliskt och praktiskt.

Det handlar nämligen inte om lagar och regler. Vi kan inte ha en annan uppsättning regler för nätet än de vi har för det övriga samhällslivet. Nätet är idag en integrerad del av samhällslivet. Det är ingen principiell skillnad mellan en utsaga på nätet, i tryck eller verbalt. Ett hot är ett hot, mobbing är mobbing. Därför är alla idéer om någon slags specialregler för nätkommunikation återvändsgränder enligt min mening.

Moral och praktik säger jag, men vad kan vi göra och hur? Christopher Kullenberg nystar i den tråden:

>Hur man ska hantera detta problem är en frustrerande fråga. Dels jag har själv aldrig mött det på ett personligt plan eftersom ingen sorgetrollar denna blogg. Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter.

Här finns på något sätt det praktiska dilemmat. Vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi börjar filtrera för att bli av med hatet. Anonymitetsförbud, moderering, registreringsfunktioner är alla tre metoder som hämmar det fria samtal och utbyte som är nätets kännetecken. Är inte kärleken och de sociala sammanhangen vi kan bli del av på nätet större och viktigare än hatet? Hatet är ju trots allt i minoritet. Det är hatet som är undantaget låt oss inte glömma det. Hatet kanske dessutom till och med behövs för att vi ska känna igen kärleken för att tala med Mill igen.

Och häri ligger det moraliska i hela den här frågan. Det finns ingen enkel praktisk lösning. Det enda som finns är civilkurage och moraliskt stöd. Ungefär som vid mobbing på skolgården eller arbetsplatsen är det som hjälper inte regler eller ingrepp utifrån utan att de goda krafterna mobiliserar mot de onda. Vi kan inte sälja oss själva som slavar. Vi kan inte ge upp vårt fria ord, hur viktigt vi än tycker det är att bekämpa hatarna.

Moraliskt stöd och civilkurage alltså. Det är det vi har. Vi måste berätta för Isobel (och Birro, Lundell m fl) att vi älskar dem eller att de betyder mycket för oss. Vi måste föregå med gott exempel; artiga, omtänksamma och med respekt i våra egna göranden och låtanden. Vi måste lyssna och tänka innan vi talar, läsa och tänka innan vi skriver, så undviker vi att själva i affekt bli en del av hatet. Vi måste ta ansvar för varandra, framförallt de som står oss nära. När du ser någon eller några av dina meningsfränder gå för långt så är det du, ja just du, som ska säga ifrån.

När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!


*Jag tar upp denna tråd här för att jag kan inte låta bli att påpeka för dem som till äventyrs inte tror på förtryckande könsstrukturer den skillnad som finn mellan hur drabbade kvinnliga och manliga skribenter är av hattroll.