Blir e-cigaretterna revolutionen som kom av sig?

Denna artikel är del 1 av 5 i artikelserien E-cigaretter

När verkligheten gör sig påmind med positiva nyheter, så är det inte alltid så lätt att förstå vad det är man ser. Men vad vinner vi på att skåda given häst i mun?

2003 uppfanns e-cigaretten i sin nuvarande form i Kina. Idag tolv år senare, så är antalet e-cigganvändare bara i Storbritannien runt dryga miljonen, kanske en och en halv och i USA runt 4-5 miljoner. Totalt är e-cigarettmarknaden redan nu värd ett par miljarder dollar och den beräknas öka med flera hundra procent per år framöver. Utvecklingen är med andra ord rent explosiv, för att inte säga revolutionerande. Fenomenet har fått sina egna termer: att vejpa, en vejpare, vejping.

Om man tittar på Storbritannien, så upptäcker man att tobak minskar mer än någonsin medan e-cigg ökar. I ett sådant läge skulle det vara lätt att föreställa sig att organisationer för lunghälsa, och lobbygrupper mot rökning jublar. Det är inte riktigt så enkelt. Snarare försöker de, om några, dämpa entusiasmen. I Storbritannien har e-cigaretterna stöd från många beslutsfattare och myndigheter. Inte för att de skulle vara riskfria, utan för att tobaken är så mycket farligare.

Tittar man på Sverige, så lobbar diverse läkare från Läkare mot tobak hårt mot e-cigg. Samma sak med systerorganisationer. Politiker går på Läkemedelsverkets linje och Läkemedelsverket gör sitt bästa för att tvinga fram läkemedelsklassning på e-vätska med nikotin. Om de skulle lyckas, så kommer det med all sannolikhet innebära att de enda rökvätskor som finns att tillgå är från de stora läkemedelsbolagen och tobaksindustrin. De så kallade ”Big Pharma” och ”Big Tobacco”. De är de enda som har de ekonomiska muskler som krävs för att klara en sådan klassning.

Det är inte utan att jag frågar mig varför inte alla dessa myndigheter och organisationer omfamnar utvecklingen? Borde inte en utveckling bort från tobaksrökning mot ett långt mindre farligt substitut vara som en våt dröm?

När jag gräver lite mer så hittar jag i stort sett fyra kategorier av invändningar och aber:

  • Estetiska,
  • Vetenskapliga,
  • Ideologiska,
  • Egna investeringar.

Jag hade tänkt mig att ta detta bit för bit, så jag fortsätter frågeställningen i nästa del av serien…

Bild från vaping360 på flickr

Relativ fattigdom ger sämre hälsa

Sociala och ekonomiska klyftor skapar stress, som i sin tur orsakar en betydande del av ohälsan i utvecklade samhällen.

I en välskriven artikel på denna blogg menar min vän Marcus att dynamiken i samhället kräver ett visst mått av ekonomiska skillnader, och att det väsentliga inte är hur stora klyftorna i samhället är, utan att den konkreta levnadsstandarden ska vara tillräckligt hög för dem som har det sämst. Det ligger naturligtvis en del i detta resonemang. Men det finns ett problem.

USA har betydligt högre levnadsstandard än Kuba, och finge jag välja råder inget tvivel om vilket av dessa länder jag skulle bosätta mig i. Men trots att levnadsstandarden är mycket högre i USA är medellivslängden i de två länderna (enligt WHO) i stort sett densamma. (78 år.)

Det är de fattiga som drar ner medellivslängden i USA. Deras förväntade medellivslängd är mer än tio år kortare än genomsnittet i både USA och Kuba. Ändå lever de fattiga i USA materiellt mycket bättre än den genomsnittlige kubanen.  Hur förklarar man då att de dör så mycket tidigare? Varför har de relativt fattiga i USA så mycket kortare liv än sina absolut sett fattigare medmänniskor på Kuba?

Det beror naturligtvis inte på sådant som sämre hygien eller näringsbrist. Forskning har vidare visat att skillnaderna i hälsa inom de rika länderna bara till begränsad del kan förklaras av skillnader i  sjukvård och livsstil (motion, kost, tobak, droger). En betydande del av skillnaderna beror istället på den stress som kommer av sociala och ekonomiska klyftor i sig själva.

Whitehall-undersökningen

Det som öppnade många forskares ögon för detta var studier som under flera årtionden gjordes på anställda i den brittiska statsförvaltningen. (The Whitehall study.)

Syftet var att finna miljöfaktorer som påverkade risken för en rad sjukdomar, däribland hjärtinfarkt. Till undersökarnas stora förvåning visade det sig att alla välkända riskfaktorer (rökning, alkoholkonsumtion, lite motion, höga blodfetter, dåliga matvanor) spelade en tämligen liten roll för risken för olika sjukdomar när man jämförde med effekten av den position man hade i statsförvaltningens hierarki. Ju högre position man hade, desto lägre blev risken för de flesta sjukdomar man studerade.  Receptionister och vaktmästare hade exempelvis tre gånger högre risk för hjärtinfarkt än högre tjänstemän.

Till en början trodde många forskare att detta berodde på att folk på lägre positioner hade ohälsosammare livsföring. Så man började korrigera siffrorna för alla kända riskfaktorer. Men detta förändrade inte bilden nämnvärt:  Idrottande nyktra ickerökande vaktmästare visade sig ha högre risk för hjärtinfarkt än orörliga höga tjänstemän som rökte och drack mycket sprit.

Ingen med fast anställning i den brittiska statsförvaltningen lider av vare sig absolut fattigdom eller rädsla för arbetslöshet. Vad detta visar är därför att just den relativa sociala positionen spelar en stor roll för individens hälsa.

Stresshormoner

Hur kan detta komma sig? Alla pojkar som befunnit sig i ett omklädningsrum efter en gymnastiklektion vet hur vi ständigt konstruerar hackordningar. Hur antimaterialistisk jag än vill vara vet jag hur det svider till i magen av avund när arbetskamrater köper stora villor eller bostadsrätter i centrum medan man själv sitter i en trång lägenhet i en miljonprogramsförort.  Vi ser omkring oss hur viktigt många anser det vara att hamna på rätt sida av rätt korridor när det råder ”hela havet stormar” på arbetsplatsen. På ”Knuff” kan vi se hur vi själva ligger till i bloggosfärens egen skönhetstävling där det gäller att få många länkar från rätt bloggar.

Vi vet från djurförsök att positionen i gruppens hackordning avgör hur mycket stresshormon man producerar. I Whitehallundersökningen testades därför halterna av stresshormonet kortisol hos tjänstemännen: Man hittade inga skillnader mellan högre och lägre tjänstemän direkt när de vaknat på morgonen. Men de behövde bara ha varit vakna en halvtimme för att nivåerna skulle vara mycket högre hos dem med låg position än hos dem med hög. Och de förhöjda värdena höll sedan i sig resten av dagen.

Dessa stresshormoner har till uppgift att förbereda oss för strid och flykt: Högre blodtryck. Mer näring och syre till muskler, mindre till hjärnan, inget till immunförsvaret. Alltså en helt ändamålsenlig reaktion om man står mitt emot ett rovdjur. Eller en alfahane, som vill spöa upp en. Men att hela tiden ha höga halter av dessa hormoner är på sikt mycket skadligt för hälsan.

Bland annat eftersom hormonerna trycker ner kroppens försvar mot bakterier, virus, tumörceller och annat elände. Och för att de på olika sätt ökar risken för skador på blodådrornas väggar, som kan utvecklas till förträngningar. Och säkerligen på många andra olika sätt; en undersökning nyligen visade att kortisol påverkar användningen av inte mindre än 230 olika gener i kroppen.

En medeltida riddare som satt i ett kallt slott utan bil och mobiltelefon hade säkert måttliga halter av dessa stresshormoner när han genom den dragiga fönsteröppningen såg på bönder som trälade och slet på hans mark, medan han kunde luta sig tillbaka mot en mjuk kudde och sträcka sig efter några torkade frukter.

Den arbetslösa som idag lutar sig tillbaka i en mjuk soffa i en varm lägenhet med fjärrkontrollen till TVn i handen och en skål med färska bananer och apelsiner invid sig jämför sig dock inte med riddaren som levde sjuhundra år tidigare eller med ett svältande barn på Afrikas Horn. Hon jämför sig med grannen som inte förlorat jobbet, med svägerskan som just blivit avdelningschef och med den gamla klasskamrat som på andra sidan TV-rutan just börjat intervjua hennes favoritartist.

Status och ekonomi

Jag kan beklaga att vi fungerar på detta sätt. Jag försöker själv hålla emot de krafter inom mig, som driver mig att jämföra mig med dem som här och nu har det bättre än jag. Men det är så vi är funtade! Och blundar vi för detta faktum, bara för att vi önskar att det vore annorlunda, riskerar hela analysen att hamna fel.

Vår hälsa påverkas av vår status, vår position i olika hackordningar. På många arenor mätes eller översätts denna status till materiella faktorer: Lönekuvertets tjocklek blir ett mått på arbetsgivarens uppskattning, bostadens läge och mängden utlandsresor antas spegla hur väl man lyckats i livet.

I städer med boendesegregation kan man se hur hälsan skiljer dramatiskt mellan olika bostadsområden. I USA stiger den förväntade medellivslängden ungefär ett år var tredje kilometer när man åker från sydöstra Washington DC mot den rika förorten Montgomery i Maryland. Där ett nyfött barn i snitt kan förväntas leva tjugo år längre än ett barn som fötts där resan startade. (Exemplet är hämtat ur boken Statussyndromet, av sir Michael Marmot.)

Dessa skillnader är betydligt måttligare i Sverige. Enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet, ”Hälsa på spåret” , skiljer ungefär tre och ett halvt år i förväntad livslängd mellan den röda tunnelbanelinjens stationer i Skärholmen respektive Mörby (i Danderyd). En skillnad mellan Sverige och USA som leder fram till den nyligen omdebatterade frågan om social och ekonomisk utjämning leder till förbättrad folkhälsa.

Är jämlika samhällen friskare?

Den del av frågan som inte beror på ideologiskt färgad oförmåga att förstå vad motståndaren säger kan formuleras ungefär så här: Uppkommer stressen och ohälsan av själva det faktum att vi skapar hierarkier och pyramider, oavsett hur hoptryckta eller spetsiga de är? I så fall är den stresskapade ohälsan ofrånkomlig, en produkt av den mänskliga naturen snarare än av våra samhällssystem. Eller blir stressen värre och ohälsan större ifall de synliga skillnaderna är stora, pyramiderna spetsiga, klyftorna vida? Så att man skulle kunna motverka ohälsa genom att minska klyftorna i samhället.

Sir Michael Marmot, som spelat en framträdande roll i Whitehallstudierna är övertygad om det senare, och argumenterar i boken Statussyndromet för minskade klyftor som ett sätt att förbättra folkhälsan.

Professorerna Richard Wilkinson och Kate Pickett väckte nyligen debatt när de presenterade samma tanke i boken ”Jämlikhetsanden”. Där visar de med omfattande men i en del fall något skakiga statistiska analyser att folkhälsan blir bättre ju mindre de sociala och ekonomiska klyftorna är. Både när de jämför olika länder med varandra, och när de jämför olika delstater i USA.

Bokens engelska utgåva mottogs positivt på SvDs kultursida i somras.

När boken för någon månad sedan gavs ut på svenska blev det dock ett ordentligt rabalder:  Skattebetalarnas förening lät två ekonomer och en teknolog (alltså ingen socialmedicinare eller epidemiolog) skriva en rapport som påstod sig visa på metodbrister i en del av undersökningen, som sades skjuta bokens huvudtes i sank.  Denna kritik plockades upp av SvDs ledarsida, vilket ledde till att författarna skrev ett bemötande, som såvitt jag kan bedöma smulade sönder det mesta av kritiken i Skattebetalarnas förenings rapport. Rapportförfattarna var föga förvånande av motsatt åsikt, och citerar Angus Deaton (en aktad ekonom i Princeton) som  i en artikel i Journal of Economic Litterature i mars 2003 (innan de omdiskuterade analyserna publicerats) gått genom litteraturen i området och skrivit (i rapportförfattarnas översättning):

Även om många frågor kvarstår, drar jag slutsatsen att det inte finns någon direkt koppling mellan inkomstojämlikhet och dålig hälsa; individer löper inte större risk att dö om de lever på mer ojämlika platser. De råa samband som ibland återfinns är sannolikt resultatet av andra faktorer än inkomstojämlikheten, varav vilka en del är intimt kopplade till bredare begrepp om ojämlikhet och orättvisa.

Att inkomstojämlikhet i sig självt inte är en hälsorisk förnekar inte betydelsen av andra ojämlikheter eller av den sociala miljön, för hälsan. Huruvida inkomstfördelning kan förbättra befolkningens hälsa beror inte på en direkt effekt av inkomstojämlikhet och är även fortsatt en öppen fråga.

Läser man inte bara i denna sammanfattning utan också de resonemang som leder fram till slutsatserna ser man att Deaton då han diskuterar Whitehall-undersökningen och liknande studier lägger stor vikt vid att det visat sig vara skillnader i status och inte inkomst som orsakat skillnaderna i hälsa. Varför han kan dra slutsatsen att det inte DIREKT behöver vara just INKOMST-skillnader som orsakat hälsoskillnader. Däremot ger både Deatons sammanfattning och de studier som refereras i analysen tydligt stöd för tanken att stora sociala skillnader i samhällen ger sämre folkhälsa än små.

Ernst Wigfors har under åren ofta blivit hånad för att ha sagt att fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla. Ur medicinsk synpunkt ligger det trots allt något i påståendet. Men jag är övertygad om att ifall vi vill och anstränger oss, så går det att kombinera rättvisa och jämlikhet med fortsatt utveckling och tillväxt. Så att vi får en växande rikedom och hälsa, som kan delas av alla.

PS

För undvikande av alla missförstånd vill jag poängtera att den diskussion jag för gäller de relativt utvecklade samhällen som redan löst problemen med smittsamma sjukdomar. Det råder inget tvivel om att de senaste årtiondenas  ekonomiska utveckling i Kina och andra östasiatiska länder trots att den varit ackompanjerad av kraftigt ökade ekonomiska klyftor lett till en dramatisk förbättring av folkhälsan i dessa länder: Ökat välstånd även längst ner i pyramiderna har där gett bättre hygien, bättre vaccineringar och bättre tillgång till grundläggande sjukvård och läkemedel, och därigenom har dessa samhällen besegrat de smittsamma infektionssjukdomar, som fortfarande berövar majoriteten av människorna livet i de allra fattigaste länderna.

Rättelse: Rätt länk till Skattebetalarnas rapport

Länken till skattebetalarnas förenings rapport blev fel i den först publicerade texten. Rätt länk är nu insatt, och finns dessutom här. (9 april 11.20)


Henrik Brändén gästbloggar på Livbåten. Han är en gammal vän till Livbåtsfolket. Hans bakgrund som forskare i molekylärbiologi, vetenskapsinformatör och läromedelsförfattare ger den här bloggen nya infallsvinklar och perspektiv. De åsikter han ger uttryck för är hans egna. För läsaren kan det vara bra att veta att Henrik inte delar de två blogginnehavarnas partitillhörighet.

Angus Deaton

Depp á la Dominika 2

Igår skrev jag om Dominika Peczynskis debattartikel i Aftonbladet.

Idag läser jag hos Kia Mundebo att Dominika reagerat på sin blogg över reaktionerna på hennes debattartikel.

Jag är så missförstådd! skriver hon där.

>Min insikt är att allt som kan missförstås kommer att missförstås.

>1. Jag har inte på något ställe i artikeln skrivit att arbetet är det enda sättet att snabbare tillfriskna från en depression. Jag skrev klart och tydligt att jag även går i terapi och äter antidepressiva mediciner. Självklart hade jag inte orkat jobba om jag inte samtidigt fick medicin och terapi.

>2. Många verkar anse att jag aldrig haft en ”riktig” depression, något som de, enligt dem själva då har haft. Det tycker jag nog är att sätta sig på höga hästar …

Jag hoppas verkligen jag inte tillhör de missförstående. Jag har den största respekt för det faktum att vi alla är olika och att det inte är någon som helst mening att försöka jämföra subjektiva upplevelser av lidande.

Anledningen till att jag ville komma med invändningar eller i varje fall moderera Dominikas uppfattning en smula var att en av drivkrafterna bakom många depressioner är överambition (eller duktig flicka-syndromet). Jag ville helt enkelt konstatera att man om deprimerad har rätt att inte klara av att arbeta. Alla deprimerade har inte den sortens arbete, arbetskamrater, personlighet eller vad det nu är – som krävs för att klara av det Dominika klarar av.

Det är viktigt att minnas!

Sen vill jag eftersom jag inte kan kommentera på Dominikas blogg utan att registrera mig på Hanky säga till Dominika att jag beundrar dig för mycket, bl a för att du vågar berätta om din situation i Aftonbladet. De som vågar behövs!

Depp á la Dominika

Dominika Peczynski skriver klokt, ärligt och utlämnande om depression på Aftonbladet debatt. Hon har under vintern tagit sig igenom en svår depression bland annat genom att arbeta sig ur den.

>Själv jobbade jag på som vanligt trots att min depression den här gången var ganska djup. I början av behandlingen som jag påbörjade för tio veckor sedan jobbade jag på autopilot. Jag skrev att-göra-listor och bockade av det som behövde uträttas. Efter några veckor började glädjen komma tillbaka. Med hjälp av antidepressiv medicin, samtalsterapi och arbetets helande kraft kan jag nu med handen på hjärtat säga att min depression är över. Hade jag gått hemma och skrotat vet man aldrig hur lång tid det tagit, eller om jag till och med gjort något så dumt så att jag inte kunnat sitta här och skriva den här artikeln i dag.

###Bipolaritet

Jag både känner igen mig och inte känner igen mig. Utan avsikt att stigmatisera så vågar jag mig på gissningen att Dominika som jag är en bipolär person. Att hennes återkommande depressioner är skov i denna bipolaritet och att det däremellan förekommer maniska eller åtminstone hypomana skov.

Jag har återkommande depressioner. Olika djupa. I princip tar jag hand om dessa genom att tillämpa en serie strategier som jag lärde mig under min terapi när jag gick igenom en djupare och längre depression för några år sen.

Jag åtnjuter fördelen att ha ett fritt yrke. Det innebär att jag i de fall då min depression blir helt handlingsförlamande, kan låta bli att jobba några dagar och ägna mig åt att samla mig. Eftersom mitt jobb är ganska socialt och ett av mina problem är att jag får social fobi när jag är i en depp, så är det tur att jag inte är tvungen att gå till jobbet varje dag.

###Djupare depression

Jag gick för några år sen igenom en utdragen sjukskrivning. Jag försökte börja arbeta igen vid flera tillfällen, men kraschade på nytt. Allt som allt var jag borta från reguljärt arbete i drygt fyra
år. Jag var inte sjukskriven under hela denna period. Jag försökte arbeta. Jag tog ut föräldraldighet. Jag var deltidsjukskriven. Och till slut blev jag ”sjukpensionär” – eller som det heter så fick jag tidsbegränsad sjukersättning.

Under denna tid behandlades jag för min depression/utbrändhet med antidepressiv medicin och terapi (en blandning av insiktsterapi och KBT). Psykiatrin konstaterade att jag var bipolär och att min depression därför måste hanteras med stor försiktighet så att den inte slog över i ett destruktivt maniskt skov.

Under denna tid var det i långa perioder omöjligt för mig att gå utanför dörren. Jag var livrädd för att möta människor. Jag okade knappt ta på mig kläder. Folk sa med jämna mellanrum åt mig att rycka upp mig, men jag förstod inte vad det skulle vara för mening med detta. Intellektuellt insåg jag att jag hade ett ansvar för mina barn, min fru, mitt arbete och det samhälle jag lever i, känslomässigt kände jag djup skam och ångest över att jag var en så värdelös människa. Men inget av detta var drivkraft nog att bryta igenom hopplösheten och rädslan.

Till slut fick jag i alla fall det hela under kontroll. Jag arbetade mig fram till strategier och förhållningssätt som hjälpte mig ut genom dörren och till slut ut i arbete igen. Idag är jag en starkare och bättre människa som en följd av denna djupa kris.

###Vi är alla olika

Det är modigt och bra av Dominika att öppet berätta om sin situation. Men det finns en risk att övertolka henne. Vi kan inte bedöma alla deprimerade människor efter hennes situation. Inte efter min heller. Inte nog med att vi alla är olika. Vi är dessutom i olika livssituationer med olika möjligheter. Idag kan jag hantera mina depressiva skov inom ramen för mitt arbete utan sjukskrivning. När jag var ägare och chef för ett företag med tio anställda så rasade hela verksamheten utan mig. Sjukskrivningen blev en förutsättning för att kunna lämna över ansvaret till någon annan.

Jag tror som Dominika att i de fall där det är möjligt så är verksamhet den bästa medicin. Helst nyttig verksamhet. Om det inte går att hitta lämpliga sysslor i arbetet, så har jag goda erfarenheter av att engagera sig ideellt. Jag vet inte om det fortfarande är så, men då motarbetades detta ganska ordentligt av försäkringskassan som såg mina ideella ansträngningar att bygga upp självförtroende och mod så att jag skulle våga arbeta igen som bevis för att jag var arbetsför och inte borde uppbära sjukpenning.

###Individualisera, sluta med detaljföreskrifter

Vi behöver förändra vårt förhållningssätt till sjukdom och ledighet i detta land. Mindre kontroll och mer ansvar tror jag på. Naturligtvis går det inte an att folk går sjukskrivna år efter år på diffusa diagnoser. Men att detaljreglera hur och varför läkare ska kunna sjukskriva, att avkräva dem detaljerade beskivningar av hur arbetsförmågan är inskränkt, att till slut en försäkringsläkare som aldrig sett patienten kan ogiltigförklara vårdgivarens rekommendation… vansinnigheter.

Om sunt förnuft fick råda skulle det finnas mellanting mellan arbete och fullständig sysslolöshet som inte gjorde att man förlorade sin sjukpenning. Försäkringskassan skull inse att inte alla arbeten kan inordnas i deras 9-5-värld och sluta tvinga folk att uppge hur mycket de jobbar på måndagar, tisdagar, onsdagar… etc en normal vecka och ur detta påverkas av en deltidsjukskrivning. En blankett där det också konstatera att de helst ser att man sprider ut arbetet jämnt under veckan. Så en 50% sjukskrivning kan alltså inte behövas för att få andrum 2 av veckans dagar?

Det är inte bara de deprimerade och utbrända som är sjuka i detta land – hela sjukförsäkringssystemet har drabbats av autistisk personlighetstörning.

###Andra skriver
Kia Mundebo, med stresshantering som specialitet skriver:

>Men sjukskrivning är inte enbart av ondo. För vissa är det nödvändigt att bli sjukskrivna så att de kan vila och komma bort från arbetsplatsen. För andra är bästa medicinen att fortsätta gå till arbetet.

Den hälsosamme ekonomisten skriver:

>Men långa och passiva sjukskrivningar är ingen lösning, eftersom passivitet riskerar att förvärra tillståndet ytterligare. Det finns forskning som pekar på att depression bör behandlas med antingen läkemedel eller KBT eller både och. Inte bara för att häva akuta sjukdomstillstånd, utan också för att undvika framtida men.

Hos Trollhare påminns vi om att det som fattas är tillräckliga resurser för att ge rätt vård:

>Det är skillnad på depression och depression, och det är långt ifrån självklart att man får den hjälp man behöver. Har man inte möjlighet att betala själv är det väldigt svårt att få terapi, och en del jobb är svårare än andra att sköta med psykiska problem. Och är man riktigt dålig så är det rentav omöjligt att jobba minsta lilla innan man blivit bättre.

Resursbloggen påpekar att det inte alltid går att arbeta:

>När kraven blir övermäktiga, tidboken bångnar och tårarna rinner. Då måste jag bort; ta promenader i skogen, gå och simma, måla, sova och skriva dagbok. Ta hand om mig själv helt enkelt. Den dagen hjärnan fungerar igen, och det går att fatta beslut igen kommer längtan till jobbet tillbaka. Tre gånger har jag varit sjukskriven; tre gånger har jag kommit tillbaka. Lite starkare och mycket klokare varje gång.

Hos PEACE, LOVE AND CAPITALISM tas Dominikas berättelse till intäkt för att arbetet borde uppvärderas i Sverige:

>Svenskarna är medicinskt sett världens friskaste folk. Samtidigt är vi (eller åtminstone var vi fram tills nyligen) världens mest sjukskrivna folk.

>Det har enligt min mening sitt ursprung i ett grundläggande kulturellt problem i vårt avlånga land – synen på arbete som någonting negativt.

Catta påpekar något viktigt:

>Det är orimligt att tro att man ska orka ta hand om andra människor när man inte ens orkar ta hand om sig själv, det kan dessutom finnas en risk i det eftersom depressioner ofta innebär koncentrationssvårigheter, glömska, trötthet och annat som gör att man inte är på alerten som man bör vara när man tar hand om andra människor som är sjuka, eller tex barn.