Så lätt skrotar man en nästan 240-årig demokratisk princip

Om det har undgått någon att det antagits en ny lag som sätter offentlighetsprincipen på undantag, så är det dags att vakna till och känna kaffelukten nu.

Man skulle ju kunna föreställa sig att debattens vågor gick höga och att frågan stöttes och blöttes i media.

Jomeneserru.

Debatten var snarare som en fis på ett torg i en snöstorm.

För att citera Jacob Heidbrink på Facebook som konstaterar hur fort det gick att få användning för idiotin:

Så snabbt och enkelt gick det för regeringen att använda den nya utrikessekretessen för att förhindra insyn. Efter snart 250 år har den svenska politiken äntligen funnit en väg att skapa små sophögar där medborgaren inte har insyn.

Fullkomligt hårresande.

Den nya lagen tillåter hemligstämpling av offentlig handling som kan ”störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”. Om någon bad mig skriva en gummibandsparagraf som kan användas lite som man vill, skulle den antagligen låta likadant. Något som kan användas för att hemligstämpla allt som känns lite obekvämt.

Med risk för att ge någon idiot till politiker dumma idéer, så kan jag föreslå en utvidgning som kan smygas fram när vi börjar glömma det här beslutet. Använd gärna fallet med barnen i Arboga, där bilder från undersökningsmaterialet hamnade på nätet eftersom man varit så förbaskat klantig att man tog med dem i offentlig handling. Med lite brösttoner så är det straffspark i tomt mål, så kan ni döda offentlighetsprincipen en gång för alla.

Vem skulle inte vilja kunna hemligstämpla handlingar ”som kan verka menligt på privatlivets helgd, störa den svenska politiska processen, eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”?

Ni kan skicka betalningen till mitt bankkonto. Jag kan behöva pengarna när jag börjar leta efter något lämpligt fritt land att flytta mig och min familj till.

Kränkt, kränktare, kränktast

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

 

Får man plåta någon som är pissefull?
Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?