Varför ordet feminist?

En av kommentarerna under mitt senaste inlägg fick mig att känna att jag vill förklara varför ordet feminism är så viktigt. Därför kommer här ett uppföljningsinlägg.

Ord är viktiga. I synnerhet är de viktiga när det pågår en politisk kamp runt attityder, eftersom ord och vår förståelse av ord speglar attityder. Kampen för ett jämställdare samhälle är inte längre i huvudsak en kamp om lagar och regler. Den första och andra vågens feminister kanske inte nådde fram till ett jämställt samhälle, men deras kamp nådde fram till ett samhälle där lagar och regler (huvudsakligen) ger kvinnor samma rättigheter som män.

Kvinnor i dataspel

Vad som återstår är en patriarkal struktur som byggs på attityder. Det är vår syn på könen, den syn på vårt eget och det andra könet som alla barn fostras in i, som är det kvarstående problemet. Jag har länge ansett att det problemet kommer att lösa sig själv med tiden. Varje generation kommer att innehålla något färre misogynister och något fler verkligt jämställda män och kvinnor.

Jag har på senare tid insett att det är en för passiv inställning. Den attitydförändring som krävs för att kvinnor ska vara verkligt jämställda behöver slå igenom snarast eftersom de patriarkala strukturerna förtrycker människor. Det kommer inte heller ske av sig själv. Det behövs folk som puttar på. Den insikten fick mig för några år sen att bli feminist.

Inom miljörörelsen har man pratat om förändring av attityder och beskrivet det som en normalkurva där ändpunkterna är miljöaktivister och skeptiker. I mitten finns de som har ett svagare engagemang i frågan – ljumma miljövänner och tveksamma. Attitydförändring uppnås inte genom att aktivisterna argumenterar med skeptikerna. Precis som i modeller med early adopters, early och late majority och laggards uppnås förändringen genom att flytta mittpunkten (normalen) på kurvan. Vad som behövs är alltså att några av de ljumt skeptiska förvandlas till ljumt positiva.

Samma sak gäller menar jag för feminism. Vi behöver inte mer radikala feminister som diskuterar med antifeminister. Vi behöver att fler kommer ut som moderata feminister och att de övertygar några skeptiker. Då flyttas normalen på kurvan. När ordet feminism inte längre är hotfullt, när det är normalt att kalla sig feminist, då har vi börjat komma någonstans med attitydförändringen.

Men detta handlar inte bara om ord. Det handlar också om substansen bakom orden. För att få en bred uppslutning runt ett ord och en attityd är det viktigt att den inte fylls med för radikalt innehåll. Mer radikala feminister har en viktig roll i att peka på problem och utgöra en högljud påminnelse om att vi har mycket kvar innan vi kan kalla oss jämställda. Men ska feminismen få en bred uppslutning behöver begreppets innehåll i högre grad definieras av människor med en mindre radikal agenda i sakfrågorna.

Det är ett annat skäl att vi behöver fler moderata feminister.

Jag välkomnar Gudrun Schyman tillbaka till rikspolitiken för att hon har varit en viktig röst för att förändring krävs och det hoppas jag hon kan fortsätta vara. Det betyder inte at jag delar hennes uppfattning i vad som behöver göras.

Politik är att samtala, viljan kommer sen

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X JensenMinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

>Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Dagens nyheter – diversehandel i mer eller mindre sanna stories

Den 5 mars är det tydligen Stora Bokbytardagen. Kanon med bokbyte tycker jag och har hoppat på alla möjliga sådana initiativ, kedjebrev, att lägga böcker på offentlig plats i förhoppningen att de ska bli upphittade. Men nu har jag heölt enkelt bestämt mig för att hoppa av jippon. Alla dagar är en potentiell bokbytardag för mig. Mitt bibliotek är nämligen fullt. En annan sida och GP förklarar vad det handlar om. Det finns en grupp på Facebook också.

I nyhetsfloden läser jag också något jag alltid misstänkt. Ju mer porrintresserad desto mer kristen.
Mormonerna i Utah toppar porrsurfarligan i USA skriver DN, men de flesta kommentatorer verkar utgå ifrån att kasualiteten går från att man är kristen alltså läser man porr. Det är ju inte logiskt. De syndiga porrkonsumenterna blir ju natuligtvis religiösa i pur skräck för konsekvenserna av sina synder! Mymlan kommenterar, Dagens webbredaktör analyserar porrvanor.

Idag slog också Second Opinion upp portarna på allvar, fast av någon anledning står det fortfarande Beta på sidan. Kul initiativ i alla fall. Och rättelse av psykiatrikern Mikael Landén var intresseant för mig som både har diagnosen ifråga och har varit patient till just honom.

En annan nyhet som många kommenterat är Linda Skugges skilsmässa. Jag tycker ju att vi kan lämna den till Linda och Johan och deras barn. Men jag kan inte låta bli att kommentera Schymans försök att göra politik av den.

>Nu är jag inte intresserad av Skugges privatliv men som den symbol hon är finns det en intressant utveckling. Kanske har hon tänkt om? Kommer hon i så fall att sätta nya trender? Kommer hon att, precis som jag och F!, offentligt ge uttryck för att det visst kan vara ett framsteg med en separation och att det vore bra om vi inte kvävde varandra (och kärleken) till döds i kärnfamiljsmyten?.

Jomen, vi ska inte intressera oss för Lindas privatliv, men vi kan gärna använda detta enskilda exempel för att dra slutsatser om hela samhällsklimat, ungefär så här:

>Tänk om det är så att Skugges skilsmässa är ett tecken på att kärnfamiljtrenden håller på att förlora greppet, också inom kulturen? I så fall är det ett gott tecken. Något att glädjas över så här före 8 mars.

Bravo Schyman, tjejer ska ju helst bråka med varandra för mansaken skull.