Det är svårt äcklande att se såväl rena galningar och annars balanserade politiker, journalister och andra offentliga personer tugga fradga över WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala sig om dödsstraff till den som läckt dokument till organisationen, eller terroriststämpling av Assange och WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala önskan att någon skall dras inför rätta och först därefter börja leta efter lagrum som kan användas, bändas, anpassas för att lyckas med detta.

Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet.

Dessa furstars möjligheter att använda maktmedel är fullkomligt absurda, de kan skära av dina ekonomiska ådror, trycka på så att dina leverantörer säger upp sina avtal med dig, tysta de som försöker prata om dig, skicka en likvidationspatrull eller använda rättsvårdande myndigheter som sina torpeder.

WikiLeaks har länge varit en nagel i ögat på makthavare vars verksamhet inte riktigt tålt dagens ljus. Ju mer odemokratisk, desto mer orolig har makthavaren behövt vara för att bli synad i sömmarna. Detta är traditionellt journalismens roll, men journalister och nyhetsorganisationer har inte riktigt hängt med i svängarna när samhället förändrats, när kommunikationen blivit omedelbar och global tillsammans med samhället i stort, dess företag, organisationer och sammanhang. Nyhetsförmedlingarna kämpar för sin existens i ett informationssamhälle där deras traditionella ensamrätt på nyheter utmanas av globala nätverk och privatpersoner. De har inte hunnit med att anpassa sig och sin affärsmodell och är i många fall fattigare än någonsin.
Fattiga nyhetsredaktioner söker säljande nyheter och undviker nyheter som är farliga och riskerar att kosta på. Nyhetsförmedlingen trivialiseras och de verkliga nyheterna reduceras till telegramformat medan kraften ägnas åt bröd och skådespel. Grävande journalistik blir alltmer ovanlig och då den ändå kommer i dagen blir den istället sensationslysten och spekulativ.

I det läget finns inte längre någon som på allvar lägger ner sig för att utföra det nödvändiga arbetet. Ett nödvändigt arbete för att demokrati skall bli något annat än en bekväm etikett att sätta på de samhällen som inte öppet bekänner sig till autokratiska system av olika slag. Ingen granskar lobbyisterna, ingen granskar de korporativistiska tendenserna, ingen granskar den officiella historieskrivningen. Attacker mot politiker och andra makthavare inskränker sig då till att gräva i deras skatteredovisning, hemhjälp, TV-licenser, fylledille och andra rent personliga skandaler — snarare än att granska beslutsprocesser och dolda maktspel, skillnaden mellan faktisk verklighet och propaganda, annan lögn och förbannad dikt.

När nyheter måste vara ”sexiga” för att bryta igenom, så är det en förbannad tur att någon vågar ställa sig på barrikaden och vägra spela med i spelet. Någon som vägrar lägga saker tillrätta, utan istället litar till att de som mottar informationen själva är kapabla att bedöma vad den innebär, dess trovärdighet och dess relevans. Det är ibland riskabelt och sällan bekvämt och det finns säkert relevant kritik att komma med. I nuläget har det rört om i getingboet ordentligt, som Emma på Opassande skriver:

Det jag ser är ett masstryck från marknaden, finansvärlden, journalistkåren och folkvalda representanter. Hur bekämpar man det? Måste vi verkligen gå hela vägen av förtryck och misär innan vi landar på fötterna igen?

Idag räcker det med att väcka maktens misshag för att bli kallad terrorist. Det var nog inte det folk, i trygghetens namn, gick med på att fila ner sina rättigheter för. Idag är mitt mjöl smutsigt för att jag värnar om demokrati och yttrandefrihet.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så här fort. Jag hade hellre fortsatt ropa “kejsaren har inga kläder” istället för att sitta här och fundera över om jag ska lägga ner att opinionsbilda.

Några journalister har mycket riktigt tagit fasta på dessa problem och skrivit ”balanserade” och kritiska nyhetsartiklar om just de som offentliggör denna hemliga information. Deras resonemang tar fasta på hur farlig informationen är och hur oansvarigt det är att bara släppa den utan att den först granskats och lagts tillrätta.

Det finns dock tillfällen där ”balanserade” resonemang inte är balanserade alls, utan bara en täckmantel för att inte behöva eller vilja stå upp för det som är rätt. Det finns tillfällen där man helt enkelt måste ta ställning för det som är rätt för att ha med någon form av bibehållen anständighet räkna sig som en demokratisk och frihetssträvande människa.

Yttrandefriheten är tillsammans med åsikts- och informationsfriheten den absoluta grunden för ett demokratiskt samhälle.
Information är grunden för att vi skall kunna bygga in någon form av verklighetsförankring i våra åsikter och våra yttranden.
Meddelarskyddet är absolut nödvändigt för att vi skall kunna få information och därmed kunna utnyttja vår yttrandefrihet fullt ut.

Det är ganska uppenbart att vi utan WikiLeaks fortfarande skulle vara lurade på flera punkter, offer för en officiell historieskrivning som helt enkelt inte är sann. De fyller ett behov, att påstå något annat är att göra sig blind för de mörka sidorna av samhällets moderna utveckling. Det kusliga är väl snarast att det finns så många skelett i de västerländska demokratiernas garderober?

Om WikiLeaks granskar innehållet och städar informationen innan de pytsar ut den, eller inte är faktiskt sekundärt jämfört med att vi får informationen i första rummet. Vi ser inte precis något överflöd på den punkten utanför WikiLeaks ansträngningar.

Julian Assange och hans eventuella sexuella överträdelser, paranoia eller kultstatus har tillåtits lägga sig som ett villospår i frågan om WikiLeaks och deras avslöjanden. Ibland undrar man om vi verkligen är så oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Om det verkligen är så enkelt att förleda oss som att visa oss lite snyggt fyrverkeri att fästa våra ögon på? Det är rätt uppenbart att den personliga frågan om Assange inte kommer få någon lösning eller ens vara värd att spekulera i innan vi sett anklagelserna och bevisen, vi kan kritisera processen men inte mycket annat. Framför allt får vi inte låta den frågan stå i vägen för den större frågan om kampen om demokratin. Lika olyckligt är det att frågan om WikiLeaks och det öppna Internet bakats ihop, på sätt och vis blir det analogt med en situation där brottsoffer skuldbeläggs för brottet.

Journalister och demokratikämpar världen över borde verkligen ha anständigheten att vara tacksamma för att WikiLeaks tar stöten av att offentliggöra material som de sedan utan att själva hamna i klistret kan referera till och analysera. Det är den gudagåva journalisterna behöver för att återfå sin relevans, förutsatt att de vågar och inte gått bort sig i att anklaga ministrar för obevisade brott som redan är avskrivna, skriva om senaste idolskandalen eller vilka nya samlagsställningar vi skall prova till jullovet…

Det känns fattigt att det är så lätt att kritisera WikiLeaks, utan att komma med ett alternativ, när behovet är så tydligt. Som tur är lever Streisandeffekten i högönsklig välmåga, så chansen att tysta WikiLeaks helt och hållet är minimal.

Världens makthavare tycks ha tittat på de kinesiska korporativistiska tendenserna. Men istället för att ta lärdom av hur illa det kan bli när man inte slår vakt om demokrati och frihet, så tycks de styrande i förment demokratiska länder ha blivit bländade av fördelarna med ett sådant system. Vi påverkar inte längre de forna socialistregimerna och de andra autokratiska regimerna till att bli mer demokratiska, utan stöper istället om oss i deras form.

Skall jag någon gång om tjugo-trettio år viskande behöva berätta sagan för mina barn-barn om det demokratiska samhälle vi en gång levde i? Jag ser mig omkring och är tyvärr inte alls lika säker på den saken som jag en gång var.

När justitieministern glömmer bort grundläggande rättsliga principer, så skulle man spontant skulle vilja fråga henne om hon är full. När reaktionen hos aftonbladets läsare är att drygt 44 procent tycker att hon har rätt när hon tycker vi skall brännmärka folk för misstanke om hor, då börjar vänner av frihet packa sina väskor.

Vi har nu än en gång sett prov på att man kan hävda vad stolligheter som helst och försöka undvika en ideologisk eller värdebaserad debatt. Den här gången handlar det dels om drogtest/kissprov eller kroppsbesiktning av barn utan föräldrars vetskap och dels i samma anda om tant gredelins grälla kuvert. En annan gång handlar det om tittförbud och nakenbilder, om motstånd mot sprututbytesprogram, eller om att svensk lag skall övertrumfa utländsk när svenskar är utomlands.

Det är ett sätt att populistiskt luta sig mot en slags ”moral majority”-ståndpunkt, utan att behöva ta hänsyn till obekväma frågor om rättssäkerhet, demokratiska rättigheter eller humanism. Det är för övrigt samma inställning till verkligheten som låter främlingsfientliga partier kalla sig själva politiskt inkorrekta, samtidigt som de underförstått menar att de minsann företräder folkviljan.

Men vi kan inte ha en lagstiftande makt som skapar lagar och regler utan förankring i de grundläggande rättsliga demokratiska principerna. Det är inte lagstiftarnas uppgift att gräva fram hötjugan och sälla sig till lynchmobben, och de som propagerar för en sådan ordning har nog inte tänkt tanken till punkt.

En av de viktigaste grunderna för det demokratiska samhället är individens skydd mot arbiträra tvångsmedel. I detta ingår oskuldspresumtion och förutsägbarhet, personlig integritet och tydlig uppdelning mellan undersökande och dömande makt. Den rättsliga processen är känslig som det är, och det finns många exempel på människor som känt sig rättslösa, men där man ändå kan se en motivation till hur de behandlats, även om den svenska bevisprövningen då och då tycks väl flaxig. Det måste finnas en tydligt utstakad väg för hur processen från brottsmisstanke till dom går till, vilka medel som är tillåtna, vilka rättigheter individen har, hur bedömningar går till och i slutänden hur den som utsatts felaktigt kompenseras för sitt lidande.

De flesta sexualbrott är svåra att bevisa, och därför också svåra att motbevisa. Det är med andra ord ett svårt paket att hantera när det gredelina kuvertet dimper ner i postboxen. Grannarna ser när brevbäraren kommer, en brevbärare som kanske till och med blir så äcklad att han eller hon spottar på kuvertet. Sambon/frugan/flickvännen får ”svart på vitt” att karln inte bara bedrar henne, utan är ett verkligt ärkesvin som knappast ens skulle dra sig för tidelag.

Allt detta utan att något bevisats eller någon dom fallit. Jag och Göran konstaterade häromdagen att det mer eller mindre skulle vara en barnlek att få en förundersökning för sexualbrott att startas mot valfri person. När brevet kommer är personen i praktiken dömd i omvärldens ögon. Det spelar egentligen ingen roll om han sedan får en friande dom, för stigmat kommer kleta sig fast som gammalt bubbelgum i hår.

Misstanke om drogpåverkan är å andra sidan mer eller mindre per definition subjektiv. Just för att det är en så subjektiv misstanke så inbjuder den till ”tolkningar” och missbruk. Det finns alldeles för många exempel på hur den typen av arbiträra tvångsmedel missbrukats, eller brukats på ett sätt som lämnat den enskilde rättslös, förnedrad och till och med i en farlig situation. Vi fick nyligen se ett strålande exempel på farorna med möjligheten att tvångstesta någon för drogpåverkan, och det är knappast en isolerad företeelse det är frågan om.

Det är tillräckligt illa, för att inte säga förjävligt att vuxna människor skall kunna utsättas för detta, att det nu skulle utökas till att gälla barn är en rättslig mardröm. Det skulle i så fall kunna ske utan att vare sig sociala myndigheter eller föräldrar tillfrågats eller ens underrättats.

Men båda dessa fullkomligt galna förslag är ändå bara exempel på ett mer grundläggande problem: en total avsaknad av förståelse för eller respekt för demokratiska och rättsliga principer kombinerat med en bristande förståelse för eller intresse för ideologi. Det skulle till och med vara fel att kalla tendenserna konservativa, i alla fall klassiskt konservativa, för även där finns en grundläggande förståelse för hur viktiga samhällets spelregler är om inte samhället skall förvandlas till något orättfärdigt och repressivt.

Samhällets spelregler är ibland i vägen för att beslutsfattare skall kunna göra precis som de vill. Det är meningen att det skall vara på det sättet, det är inte ett fel utan en uppsåtligt skapad begränsning. Det är därför vi har ett lagråd som skall kontrollera att lagar inte bryter mot svensk rättstradition eller mot grundlagen, det är därför andra fria samhällen har konstitutionella domstolar.

Att lagstifta är en balansgång där önskemål och begränsningar måste vägas mot varandra, och där den egna ideologin och grundläggande moraliska, rättsliga och demokratiska principer skall samverka. Det är därför det är en katastrof med en justitieminister som inte tycks förstå ens de absolut minimala juridiska och demokratiska grunderna. Precis de grunder som gör att det demokratiska rättssamhället kan fortsätta vara just demokratiskt och ett rättssamhälle.

Det är en stor tragedi att det inte i dagens riksdag finns ett enda parti som kompromisslöst står för dessa grundläggande principer, även när de kommer i konflikt med de egna hjärtefrågorna och de egna populistiska utspelen. Bodström är en vandrande mardröm ur integritetssynpunkt, men Beatrice Ask och Johan Pehrson har just visat att de tänker ta strid med Bodström om vem som är farligast för Sverige.

Vårt samhälle strävar mot medeltiden, var kliver man av?

En grundregel för ett bra samhälle och styrelseskick är att staten jobbar för folket. Alla tendenser att bryta mot den regeln bör bemötas med en rejäl dos skepsis. Tyvärr är det inte alls ovanligt, och vi har haft lagar och system genom hela den moderna svenska historien som fullkomligt gått på tvärs mot den principen.

Men ändå, frågan är om vi någonsin har lyckats med bravaden att skapa ett system som så ställer saken på sin spets som FRAs kabelspaning?

Anders Mildner sätter fingret på problemet:

Det stora hotet är ju att vi nu bara om några veckor kommer att införa en lag som får direkta konsekvenser för människors kommunikation – och att staten och medborgarna därmed sätts i en motsatsposition till varandra.

Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för hela samhället och det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.

I och med att kablarna kopplas in, så kommer vi ha storebror stående bakom axeln oavsett vad vi gör. Han kanske inte tittar hela tiden, han kanske inte är det minsta intresserad av vad vi egentligen skriver, tittar på eller gör — men han står där, får ett allmänt begrepp om vad vi pysslar med, och kan titta om han vill. Han lovar i och för sig att inte komma ihåg vad han ser, men det är ett så tomt löfte att det ekar om det.

Klart det kommer att påverka oss.

Kommer jag våga tipsa en tidning om oegentligheter, eller skicka papper till wikileaks? Kommer jag våga skicka känslig data via nätet? Även om jag använder bästa möjliga kryptering, så kommer fortfarande det faktum att jag kommunicerat och med vem att registreras.

All makt utgår från folket, har det hetat och det är en bra princip. Vi väljer våra ställföreträdare, eftersom det är en fungerande kompromiss mellan direktdemokrati i all sin otymplighet och maximal effektivitet med sin inneboende risk för totalitarism. Den representativa demokratin är fortfarande folkstyre, där förtroende ger beslutsfäighet. Valet att ge förtroende måste existera utan hållhakar för att systemet skall fungera, och övervakning av folks kommunikation och sociogram ger just de potentiella hållhakar som kan få systemet att brista. Den tyska demokratiska republiken blev inte demokratisk bara för att det var en del av namnet, för att de höll val, eller för att de påstod det. I och med att de hade bättre koll på sin befolkning är befolkningen hade koll på sina ledare, så blev namnet ett hån mot de egna medborgarna.

Att FRA kopplar in sina kablar innebär naturligtvis inte automatiskt att vi befinner oss i DDR. Det innebär dock att infrastrukturen för ett svenskt DDR byggts upp, och att staten har den potentiella förmågan att avlyssna all vår digitala kommunikation — oavsett om det är epost, chat, twitter, surfande, kortbetalningar eller något annat som sker med ettor och nollor i våra kablar.

Politikerna har gett legitimitet till , och normaliserat ett system med potential långt överstigande alla tidigare övervakningssystem. Det är som att skaffa kärnvapen för att trygga den nationella säkerheten: man kanske uppnår sitt mål, men riskerna och kostnaderna är fruktansvärda. Trots det är den kanske otäckaste aspekten att våra makthavare nu inte längre är på samma sida som oss. För även om vi i alla partikulära frågor kan ha olika åsikter, så har vi tidigare kunnat säga att de i alla fall arbetar för vår räkning. Men kan vi verkligen fortfarande säga det?

Det här inlägget kommer inte att handla om piratkopiering. Istället kommer det handla om min syn på Piratpartiet och dess roll i EU-politiken.

Jag tog ställning för Piratpartiet förra hösten. Innan dess hade jag varit tveksam till enfrågeinställningen; för att ”Pirat” i piratpartiet tycktes mig som ett sätt att säga att allt viktigt var den illegala fildelningen; för att ekonomisk politik och individualism hänger ihop och en del andra detaljer. Kanske är jag lite för gammal, men jag upplevde också att piratrörelsen hade lite väl stor del gaphalsar som tog varje tillfälle i akt att vråla okvädningsord mot alla som inte höll med.

Alla mina invändningar är fortfarande sanna i någon mån, men de är sekundära. Det primära är istället de frågor, den sammanhållna synen i flera frågor, som faktiskt är Piratpartiets kännetecken.

Integritet

Under det senaste decenniet har privatpersoners integritet devalverats rejält såväl i Sverige som i Europa och internationellt.

Det handlar dels om väldigt stora felslut, som datalagringsdirektiv, FRA och IPRED. Det handlar också om de små stegens tyranni, många små beslut som tillsammans utgör en trend. Det hela förvärras av att den moderna tekniken inte bara är en revolution för de demokratiska möjligheterna utan en minst lika stor revolution för möjligheterna att kartlägga individer.

De debattörer, politiker och andra maktpersonligheter som tycks beredda att rucka på integritetsprinciper inom sitt eget valda favoritområde är legio. Det pratas om balans mellan samhällsintresset och individens integritet, men på något sätt så tycks det förstnämnda alltid vara viktigare än det sistnämnda.

Det är allt ifrån att sätta upp övervakningskameror som motiveras med det ena eller andra goda syftet, att avlyssna telefonsamtal för att komma åt ”organiserad brottslighet”, att bugga miljöer av samma skäl, att utöka användningsområdet för DNA-register menade för forskningssyfte för att fånga brottslingar.

Diskuterar man varje sak isolerat och utan integritetskompassen som starkaste element, kan de se någorlunda rimliga ut. Vem vill inte komma åt brottslighet, öka säkerheten, komma åt skadegörelse, mobbning eller annat otyg? Backar man däremot ett par steg, ser man en större och rätt otäck bild av ett samhälle på stadig marsch mot total kontroll av alla alltid. Tar man sen med saker som FRA och datalagring som i princip gör det möjligt att totalt kartlägga alla och bygga avancerade sociogram, skita i brevhemligheter och annat sådant ovidkommande för ”samhällets intresse” — så blir det hela riktigt otäckt.

Piratpartiet förstår integritet, det är vår kanske mest centrala hjärtefråga.

Mere conduit

Bredbandsleverantörerna, liksom elbolagen och tidigare telefonbolagen är bara tjänsteleverantörer. För att förstå varför detta är så viktigt kan man räkna upp vad det innebär att de INTE är och INTE skall göra:

De skall inte vara nätpoliser, och skall inte kontrollera sina användares trafik. De enda undantagen är om det finns klara tekniska skäl, till exempel hot mot nätverkets funktion, eller om det finns ett domstolsbeslut. De skall inte heller utmäta straff, som till exempel avstängning från abonnemang annat än om det beror på obetalda räkningar för överenskommen tjänst.

De skall inte filtrera trafik baserat på slutpunkt eller protokoll. Det är helt enkelt inte tjänsteleverantörens sak att lägga sig i vad deras kunder vill göra med sin köpta bandbredd. De kan vara behjälpliga i polisiära brottsutredningar där det finns domstolsbeslut på att uppgifter får lämnas ut, men de skall själva inte ägna sig åt kontrollverksamhet.

Det innebär att alla idéer om lösningar på upphovsrättsproblemet som kräver att leverantörerna skall lägga sig i sina kunders göranden och låtanden är fel utifrån ”mere conduit”-principen.

Piratpartiet förstår hur viktig ”mere conduit”-principen är för internets utveckling och dess demokratiska kraft.

Vi är nätmedborgare, inte konsumenter

Sammanhängande med ”mere conduit” är principen om nätneutralitet. Nätneutralitet är ett begrepp som få ens reflekterar eftersom vi hittills tagit det för självklart. De svenska leverantörerna har helt enkelt inte försökt sig på att frångå principen, och visar inget större intresse för den saken vilket är gott och väl. De är dock inte ensamma och saker kan förändras väldigt fort. För att förstå hur centralt nätneutralitet är, så kan vi studera motsatsen:

Vi skapar en tänkt leverantör: Comlia2Bolaget, som säljer bland annat bredbandstjänster. De har även mobil och fast telefoni och kabelTV, med tillhörande mediatjänster. Deras mediatjänster är mail, sociala verktyg, film och musik i mobilen, musik till datorn och filmhyra via kabelTV-boxen och/eller bredbandet.

Till sin fasa upptäcker de att folk föredrar att använda Spotify för att få sin musik, och misstänker att samma sak kommer gälla mobilmusik så fort Spotify makar sig över till den plattformen. För Nokia-mobiler finns för övrigt redan Nokia-music, och fler liknande tjänster är på väg. Det finns Skype för både datorer och mobiler, som innebär att folk till och med ringer utan att de får betalt. De upptäcker också att det finns andra filmtjänster som konkurrerar med deras filmhyra över kabelTV/bredband.

I det nätneutrala samhället får de svälja förtreten över konkurrensen och försöka göra sina tjänster mer attraktiva än alternativen.
I det icke nätneutrala samhället kan de implementera filter i sina tjänster som gör att de inte går att använda hur man vill.

Så C2B (Comlia2Bolaget) bestämmer sig för att ”differentiera” sitt erbjudande. De skapar ett antal ”grundabbonemang” som på pappret ser billiga och bra ut.

I det finstilta visar de sig inte fungera med Spotify, Skype, MSN, GMail, Facebook, Twitter, MySpace och iTunes. Dessa tjänster ersätts med bolagets egna klart sämre alternativ: C2Music, C2Calls, C2Messenger, C2Mail, C2multichat, C2Spaces och C2Media. Vill du ha tillgång till något annat får du betala mer.

Det reducerar nätets innevånare till kunder i sina egna subsystem, en situation liknande den som existerade innan www blev ett faktum. Kravet på nätneutralitet är det som hindrar tillbakagången till åttio- och det tidiga nittiotalets tidiga system. Själva internets värde som demokratiinstrument, ekonomisk motor och dess kraft som kunskapsförmedlare skulle vara i fara. Det är att likna vid att sätta upp grindar och stängsel som separerar människor från varandra, det hindrar det öppna samtalet och hindrar folk från att komma till tals.

Piratpartiet förstår vikten av nätneutralitet, det är hela internets hjärta.

Informationsfrihet

I nätets barndom var en av de saker som drev utvecklingen dess betydelse för den vetenskapliga världen. Innan nätet kom till var det enda sättet att flytta data mellan varandra eller mötas fysisk transport eller möjligen telefonsamtal. Den ständiga kommunikationen gav en tidigare inte skådad utväxling för kunskapsgenererandet. Information flöt alltmer fritt från labb till labb, från universitet till universitet, från forskare till forskare.

Redan när nätet började nå ut till de stora massorna kunde man ana vilken otrolig effekt det skulle få. Den enda som bromsade var uppkopplingshastigheter och kritisk massa. Det sista i praktiken att det måste finnas tillräckligt många användare för att bollen skall komma i rullning.

Det tog inte lång tid för nätet att uppnå den kritiska massan, nätet var så attraktivt och det var nytt och spännande. Ganska snart började också möjligheterna komma att vara uppkopplad snabbare utan att det gick på telefonräkningen och från millennieskiftet ungefär har det tagit skruv rejält.

När Isobel Hadley Kamptz uttrycker sin kärlek till nätet och frågar sig var de egna synapserna tar slut och nätet tar vid, så visar hon på vilken oerhörd effekt informationsutbytet och informationsfriheten haft. Det är inte längre en domän för tekniknördar utan en plats där miljontals människor samlas dagligen.

Upphovsrätten

Det är egentligen i detta sammanhang man måste förstå inställningen till upphovsrätten. Värdet av informationsdelning går ner drastiskt för varje staket som sätts upp, det säger närmast sig självt.

Då uppstår frågan varför staketen finns där, med vilken rätt de sätts upp?

Frågan uppstår också vilka metoder som är rimliga för att försvara upphovsrätten?

Det finns stora problem med IPRED, ACTA och andra hjälpsystem som datalagringsdirektiv och liknande. Det pågår jakt på småfågel med luftvärnskanon. Det är också mycket hysch hysch, som närmast verkar vara menat att vilseleda eller sätta politisk spin på frågorna.

Piratpartiet förstår att informationsfrihet är så värdefullt att det inte kan få ta en baksätesposition. Upphovsrätten måste reformeras, eftersom den är skapad för en annan tidsålder med en annan dynamik. Upphovsrätten har dessutom kommit långt ifrån sitt upphov.

Rättssäkerhet

Det framstår som ganska orimligt till exempel att använda ett rättsligt verktyg som en civilrättslig process för att sätta ditt fildelare. Orimligheten ligger i att verktygets grundidé är att fungera som skiljedomstol mellan någorlunda likvärdiga parter. Det är arenan där man till exempel tolkar ett avtal mellan affärspartners, fastställer en skyldighet som det råder oenighet om, eller beslutar om tillgång till tvångsmedel för fullgörande av skyldigheter som inte respekterats.

Det civilrättsliga målet får slagsida så fort den ena parten är legalt och ekonomiskt starkare. Slagsidan består i att det inte är samma sorts beviskrav som i ett brottsmål, vilket många tror. Istället är det en tolkningsfråga, vilket är väsentligt svårare att gardera sig mot.

I realiteten är hela det civilrättsliga verktyget syftat att sluta i förlikning. Det är inte egentligen meningen att man skall döma helt åt ena eller andra hållet annat än i extremfall.

En annan orimlighet är att de som värnar upphovsrätten, på grund av lag och tradition ses som neutrala. De som däremot ifrågasätter upphovsrätten får se sig utdefinierade trots att det är en giltig utgångspunkt för politisk påverkan och debatt.

Det innebär att det inte reflekteras över jäv, inte ens när det är ganska tydligt olämpligt. Skulle man vända på jävet så att en domare eller nämndeman tydligt var del av de som ifrågasätter, skulle det däremot troligen leda till tunga utredningar och sanktioner.

Det pågår en hel del underligheter i samband med upphovsrätten. Det är borde väl till exempel vara normalt att vänta på att en dom får laga kraft innan man börjar skicka ärenden till kronofogden, eller tar domen till intäkt för att hota andra aktörer.

Piratpartiet värnar rättssäkerheten, utan kompromisser.

Det demokratiska underskottet

Ett väldigt tydligt problem, som inte är nytt men som ställts på sin spets de senaste åren, är det demokratiska underskottet.

Vi är egentligen vana vid att det finns där. Vår parlamentariska demokrati tycks överlag vara konstituerad enligt principen att politiker skall kunna undvika personligt ansvar och vara anonyma. Det handlar om allt ifrån hur många riksdagsledamöter vi har, till hur partilojaliteten fungerar såväl som hur idén om personval först motarbetades och sedan aldrig riktigt fått slå igenom.

Det har inte blivit bättre av att vi gjort oss till en del av en överstatlig sammansättning som EU, som i sin grund har problemet att inte konstruerats uttryckligen som ett demokratiskt verktyg.

Även EU-parlamentet är på många sätt för stort, och saknar dessutom den makt som borde tillkomma dem som det enda system som representerar folket genom allmänna val på EU-nivå. Man försöker täcka över bristerna genom att klubba igenom en ”EU-konstitution” för att ”råda bot” på dem, ett förslag som snarare än att förbättra läget stadfäster det. I sitt agerande visar man också upphöjt förakt för medlemsstaternas medborgare, som hittills röstat ner förslaget VARJE gång de fått chansen att säga sitt.

I vårat gamla kära Svedala klubbar man IPRED mot en massiv folklig majoritet, likaså tidigare FRA — räkna kallt med att man inte heller kommer lyssna på folket när datalagringsdirektivet eller ACTA så småningom skall läggas på bordet. Det är ett elitistiskt tänkande när politiker använder det statsmannamässiga ”man måste även kunna fatta obekväma beslut” för att slippa lyssna på sina väljare.

Piratpartiet förstår demokrati, vi praktiserar såväl intern frihet till initiativ och direktdemokrati. Vi vill inte ut ur EU när vi nu är med, men vi anser att vi kan kräva att EU är demokratiskt.

Vilka är egentligen de viktigaste frågorna idag?

Piratpartiet har anklagats om och om igen för att vara ett enfrågeparti. Underförstått är fildelningsfrågan den enda intressanta i vår världsbild. Detta kladdas fast på oss som ett gammalt plåster som börjar lukta illa.

Sanningen är att det är individens rättigheter, individens integritet, proportionalitet, rättssäkerhet, demokrati och det nya samhällets möjligheter och värde som är våra huvudfrågor. Vår hållning i fildelningsfrågan är snarare en följd av den grundinställningen än motsatsen.

Vad är några ören mindre i skatt värt om du inte har din frihet?

Hitta en enda fråga som du utan att skämmas kan säga är viktigare idag. Jag tror inte du kan det även om du försöker. Det är trots allt grundvalarna för vår frihet och vår demokrati vi talar om.

Läs även

Sakine undrar om vi lider av krigspsykos.

Isobel svarar att hon verkligen skulle vara glad om hon överdrev.

Emma kommenterar om att inte bli trodd.

Uppdatering: Glömde ju den kanske viktigaste länken, den till Klara om hur man vänder argumentationen.

Uppdatering2: Jag la till en länk till Rick Falkvinge om nätneutralitet på förekommen anledning.