Länkar är nätets syre

En gång i tiden läste barnet Marcus Fridholm en serie, där en galen seriefigur som fått all makt i sin hand berättade att han skulle ta ut skatt på luft. Vi skulle betala per andetag, gäspning, nysning och så vidare.

Jag minns inte, men det skulle inte förvåna mig om det var Kalle Anka och att han blev stoppad av knattarna… För någon gång ibland hittade man sådana guldkorn.

I samband med rättegången mot The Pirate Bay slogs jag av hur upphovsrättsförespråkarna mer eller mindre ville ta livet av det fria länkandet. Det som är nätets syre. Att länka till något du inte äger själv, eller djuplänka till andras material har varit på tapeten mer än en gång och det finns fortfarande alldeles för många som har alldeles för bråttom in på det spåret.

Content Aggregation infographic
Aggregering är precis det som alla försöker göra för att öka värdet på sina sajter. Google är skickligare än de flesta, eftersom webbens innehåll är deras levebröd... Bild av Chris Heiler

Vill man måla fan på väggen, skulle man kunna spekulera i att detta är en helt medvetet strategi. Att helt enkelt göra sig dummare än vad man är, i förhoppning om att inte någon med makten att stifta lagar genomskådar och synar ens argument.

Tyvärr är jag cynisk nog att tro att det är en fullt framkomlig väg, eftersom min erfarenhet gör att jag undrar om det inte finns något ”högskoleprov” för politiker, där man kan sålla bort de som är förmögna till kritiskt tänkande.

Om det vore så, skulle man gott kunna skriva under på Copyriots tes att det handlar om tre fronter:

  1. Att sänka kraven på vad som utgör verkshöjd, för att därigenom undergräva citaträtten.
  2. Att införa en ”närstående” rättighet, som innebär att själva nyheten som sådan inte bara dess form blir skyddad.
  3. Att vidga definitionen av vad som utgör tillgängliggörande.

Den första punkten inskränker i så fall våra möjligheter att i bild och text ”låna” bitar av det vi länkar till för att tydliggöra det vi skriver om, det vill säga citera källan. Det har gått så långt som till att det finns ett europeiskt domstolsutslag som begränsar citaträtten till tio ord, eller mindre (Infopaq International A/S v Danske Dagblades Forening (Case C-5/08))… I och för sig handlar det då om en firma som gjort till sin modell att aggregera nyheter för att skicka till sina kunder via mail, vilket gör att det inte handlar om normala citat per se. Ändå innebär ett sådant beslut att alla former av fri aggregering ligger risigt till.

Den andra punkten handlar om att hindra ”rewrites”, det vill säga den journalistiska motsvarigheten till ”me too”. Det fenomen där en nyhet sprider sig genom medierna utan att något nytt tillförs, utan bara med olika formuleringar av samma sak. Faran är naturligtvis att om man skyddar substansen i en nyhet från att återges utan licens, så kan man också i förlängningen hindra debatt om nyheten.

Den tredje punkten angriper länkandet och innebär att den du länkar till i princip skulle kunna kräva dig på en licenskostnad för rätten att länka till dem, alternativ förbjuda länkningar. Det är den naturliga konsekvensen av fall som till exempel The Pirate Bay, eller som den man som hamnade i rätten för att ha samlat och publicerat länkar till ”skyddade” sportutsändningar, som inte alls var värst väl skyddade.

Det är ena sidan av saken.

Den andra sidan av saken är det ambivalenta förhållandet nyhetsmedia har till Google och liknande tjänster.

För ett mediahus är det viktigt att bli indexerade. Inte så att alla, eller ens en majoritet av deras besökare kommer genom sökmotorerna, men det är ändå en viktig motor för nya besökare, positionering och genomslag. Avigsidan är att samtidigt som det innebär ett mervärde, så innebär det också att man blir aggregerad av tjänster som Google News. Det är på gott och ont, då det å ena sidan kan innebära att man får besökare man annars inte skulle ha fått, å andra sidan kan man förlora besökare som nöjer sig med att läsa Google News sammanfattning och inte går vidare till källan. Skulle det bara vara frågan om att man inte vill bli länkad/indexerad, skulle det kräva trettio sekunder med en textredigerare för att ändra i robotfilen på en tidnings sajt.

Det är strängt taget inte det minsta konstigt att det finns ett hatkärleksförhållande här, för samtidigt som man vill så högt upp som möjligt i sökmotorerna, så vill man för bövelen inte att läsarna skall läsa färdigt innan de kommer till den egna sajten. Besökare är pengar och man vill ha pengarna själv, inte ge dem till Google…

Så långt inget att förvånas över. Men för att utnyttja min citaträtt, så:

Man måste ju också förstå positioneringseffekten i det här – det är som att tjata om lördagsgodis när man egentligen bara vill ha en kaka – för tänk om allt det här snacket om att upphovsrättsskydda länken leder fram till en förändring av citaträtten och fair use-reglerna, då är det nog mission accomplished. För då betyder det att man kan inleda kommersiella diskussioner kring användande av innehåll. Men å andra sidan – det är ju inte lika kul att ranta om man faktiskt får titta lite i taktikpärmen. Tröttsam jävla diskussion.
(Från Fredrik Strömberg)

Jag tror Fredrik har helt rätt, att det handlar om att begära hela armen, för att kanske få ett lillfinger. Det vill säga det jag började med att säga: Att göra sig dummare än vad man är, i förhoppningen att inte bli synad och samtidigt positionera sig för en ”kompromiss”.

Personligen tycker jag taktiken i så fall kan liknas vid att rikta hagelbössan mot tårna och fingra på avtryckaren utan att vara säker på om den är laddad eller inte. Jag hade i tonåren en bekants bekant med ”vissa” impulskontrollsproblem som gjorde en sådan dumhet, hon har numera en halv fot.

Dels är det farligt för mediehusen eftersom de själva är så beroende av andras material för sin överlevnad. Dels är det farligt för den fria debatten, vilket är en slags förutsättning för det fria medias överlevnad. Dels är det farligt för att det krävs två för att dansa tango.

Google har mig veterligen alltid visat sig villiga att diskutera villkor, men de har å andra sidan musklerna att bränna både ett eller ett par stora mediahus utan att det rör dem själva i ryggen. Vad skulle Bonniers eller Schibstedts göra om Google bestämde sig för att helt utesluta dem inte bara ur Google News, men ur hela sin indexering? Det skulle knappast vara positivt i alla fall…

Finns Piratpartiet?

Ibland undrar man. Här har man gått och blivit pirat trots svåra dubier. Här har man kastat sig in i en tidskrävande virvel av pirataktivism och opinionsbildning. Tanken slår en ibland att det kanske finns bättre saker att göra med sin tid. Inte så att jag hade en plan, men det finns ju en familj att vara med, vänner att umgås med, ett yrke att utvecklas i, ett hus att renovera, en kropp att vårda; kort sagt ett liv att leva.

Det kan ju för en yttre betraktare framstå som en smula galet att då satsa sin själ i ett omöjligt projekt. För allt tyder ju på att Piratpartiet inte finns.

När Facebook får en applikation för riksdagsvalet kan man till en början inte ens rösta på Piratpartiet, vilket får många av oss att rösta blankt i protest. (Nu är den saken fixad men vi kan inte ändra våra röster.)

När Google bygger en specialsida för bevakning av riksdagsvalet är Piratpartiet inte med. När Nikke Lindqvist skriver om denna sida konstaterar han också att intresset för Piratpartiet mätt i googlesökningar också sjunkit drastiskt. Det är fler pirater som tycker att Google borde öppna upp för de mindre partierna, men detta handlar inte bara om oss pirater. Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna blir också styvmoderligt behandlade.

När Sveriges Radio kartlägger åldersfördelningen hos riksdagskandidaterna så är det naturligt att inte våra kandidaters låga medelålder nämns. Vi är ju inget riksdagsparti. Många av i piratpartiet är unga och vi lockar unga väljare och sympatisörer. Nu är inte ungdom allt, som Mary på Minamoderatakarameller säger finns det ett värde i erfarenhet. Kent sammanfattar det hela bra när han konstaterar att alla sorters människor behövs inom politiken. Det får i alla fall mig att tänka: även pirater.

Vi börjar bli vana vid att knappt synas när opinionen mäts av någon av alla dessa institut. Gräver man lite i siffrorna så hittar man oss någonstans: kanske bland övriga partier, eller bland de osäkra eller i mätningarnas inbyggda bortfall. Här kan vi välja att leta efter ljusglimtar som ser ut som bortförklaringar eller att inse att opinionsmätningar är en del av den politiska mediedramaturgin och att vi därför inte finns just nu. Jag tror på det senare, insikten om att inte finnas ger stark motivation att göra något åt saken. Det är nästan 100 dagar till valet och opinionsläget är extremt osäkert och svårmätt med många partier runt 4%-spärren.

Jag håller med Mary. Det finns det som inte går att mäta och vi pirater rör oss för närvarande mest där – i skuggmarkerna, i gråzonerna, i den nya digitala delen av verkligheten. På valdagen får vi se om det gick att mobilisera väljare utanför de stora stråk där opinionsinstituten, de stora tidningarna och riksdagspartierna rör sig.

Det betyder inte att vi inte finns. Vi finns när vi kampanjar på gator och torg. Vi finns när vi sprider våra idéer via nätet. Vi finns när vi i stort och smått arbetar för en vettig informationspolitik.

Den här veckan var det ett år sedan Piratpartiet genom Christian Engström kom in i EU-parlamentet. Ingen som följt Christians arbete kan påstå att Piratpartiet inte finns. Vi har redan satt vår prägel på europeisk politik genom hans arbete i Bryssel. Läs en bra sammanfattning hos HAX. Många pirater har bloggat om Christians första år, men Drottningssylt säger det nog bäst:

Jag tycker inte att min röst är särskilt bortkastad faktiskt. I själva verket är jag ganska nöjd.

Den här veckan var det också ett år sedan den gröna rörelsens stora demonstrationer i Teheran och på andra ställen runt om i Iran. Våra medlemmar har många gånger de senaste åren slutit sig samman med andra för att stödja demokratirörelser runt om i världen. Internet har blivit ett viktigt verktyg för att sprida information från repressiva stater. De repressiva staterna svarar ofta med att försöka begränsa tillgången till nätet. Vi är en del av en större rörelse som försöker försvåra detta bland annat genom teknisk hjälp och politiskt stöd.

Det är inte tidningsartiklar, opinionsinstitut eller ens valresultat som avgör om vi finns. Det är vi själva. Vi finns så länge det finns ett behov att kämpa emot integritetskränkningar, demokratiska underskott och övervakning. Vi finns så länge det finns några människor som sluter upp bakom våra idéer om integritet, kultur och kunskap.

Nedan vårt pressmeddelande om Iran på tre språk:

ENGELSKA

One year ago, during the elections in Iran, the government was shocked by massive demonstrations. People from different political camps were brought together by a shared hope of a more democratic Iran. Internet communication was of great value in organizing the demonstrations.

One year ago, during the elections in Iran, the government was shocked by massive demonstrations. People from different political camps were brought together by a shared hope of a more democratic Iran. Internet communication was of great value in organizing the demonstrations. The regime attacked the Internet in their efforts to squash the movement – blocking certain websites and Internet services. Swedish activists from the Pirate Party and other related groups joined to help people in Iran in their efforts to get around these digital walls. A practical example was that proxy servers were set up. These computers serve as tunnels under the digital wall of Internet filters. The result is access to the entire Internet again. The activist clusters Werebuild.EU and Anonymous were driving forces behind this. As last year the Pirate Party wants to help friends of democracy to communicate without fearing government surveillance, by providing encrypted tunnels for communication. To learn how to, visit our guide for safer communication.

PERSISKA

حزب پیرات؛ دست یاری به دمکراسی در ایران یک سال قبل، در طول انتخابات در ایران، مردم از طیفهای سیاسی مختلف، با امید مشترک به ایرانی دمکراتیک​تر، گردهم آمدند و با تظاهرات گسترده، حکومت ایران را به لرزه درآوردند. در سازماندهی این تظاهرات، ارتباط اینترنتی نقش بسیار مهمی ایفا کرد. رژیم ایران برای درهم کوبیدن جنبش، اینترنت را مورد حمله قرار داد و وبسایتها و سرویسهای اینترنتی مشخصی را بلوکه کرد. فعالان سوئدی از حزب پیرات و دیگر گروههای مربوطه، بهم​پیوستند تا به مردم ایران در تلاش برای دور زدن این دیوارهای دیجیتالی کمک کنند. نمونه عملی، پراکسی​سرورهایی بود که راه اندازی شدند. این سرورها همانند تونلهایی در زیر دیوار دیجیتالی قیلترهای اینترنتی عمل کرده و سرویس​دهی میکنند و نتیجه؛ دسترسی مجدد به تمام سرویسها و سایتهای اینترنتی می باشد. فعالیت گروههای] Werebuild [و] Anonymous [ نیروی محرکه این پراکسی​سرورها بود. همچون سال گذشته؛ حزب پیرات خواهان کمک به دوستداران دمکراسی در ایران، جهت برقراری ارتباط بدون ترس از نظارت و کنترل حکومت، می باشد. برای اطلاعات بیشتر به آدرس مراجعه کنید Learn more

KURDISKA

پیرات پارتی؛ ده​ستی یارمه​تی بۆ دێموکراسی له ئێران یه​ک ساڵ به​ر له ئێستا، له ماوه​ی هه​ڵبژاردنی سه​رۆک کۆماری له ئێران، خه ​ڵک به روانگه​گه​لێکی سیاسی جۆراوجۆرو به هیوایه​کی هاوبه​ش به ئێرانێکی دێموکراتیک​تر، له ده​ور یه​ک کۆبوونه​وه​و به خۆپیشاندانی به​ربڵاو، رژیمی ئێرانیان به له​رزه هێنا. له رێکخستنی ئه​و خۆپیشاندانانه، پێوه​ندیی ئینترنتی رۆڵێکی زۆر گرینگێ گیڕا. هه​ر بۆیه رژیمی ئێران بۆ سه​رکوتی ئه​و بزوتنه​وه، هێرشی کرده سه​ر ئینترنت​و وێب​سایت​و سرویسگه​لێکی تایبه​تیان بلووکه کرد. چالاکانی سویدی له پیرات پارتی​و گرۆپگه​لی پێوه​ندی​داری دیکه، له ده​ور یه​ک کۆبوونه​وه تا به خه​ڵکی ئێران بۆ ده​ربازبوون له​و دیواره دیجیتاڵی​یانه یارمه​تی بده​ن. نموونه​ی کرده​وه​یی، پراکسی​سرورگه​لێک بوون که وه​کوو تۆنڵ له ژێر دیواری دیجیتاڵیی فیلترگه​لی ئینترنتی، کار ده​که​ن که به​رهه​میان؛ ده​ست​پێڕاگه​یشتنی دوباره به هه​موو وێبسایت​و سرویسگه​لی ئینترنته. ئه​م پراکسی​سرورگه​له به​رهه​می چالاکیی گرۆپگه​لی] Werebuild [ وه ] Anonymous [ بووه. وه​کۆ ساڵی رابردوو، پیرات پارتی خوازیاری یارمه​تی به دێموکراسیخوازانی ئێران، بۆ پێک هێنانی پێوه​ندیی دور له مه​ترسیی کونتروڵ​و چاوه​دێریی رژیمی ئێرانه. بۆ زانیاری زیاتر بڕۆن بۆ ئه​م ئه​درسه Learn more

Att leta efter barnporr

Våld, utnyttjande och sexuella övergrepp tillhör de mest upprörande fenomenen man kan tänka sig. Till och med när vi skildrar ett bestialiskt krig eller folkmord med 10000-tals dödsoffer eller mer, så sticker sådana handlingar ut som alldeles särskilt hemska. Som i Rwanda, i Bosnien eller under andra världskriget.

Det har med integritet att göra tror jag. När vi tänker i termer av värre än döden, så beror det på att det finns kränkningar som går så på djupet i oss att vi tror oss hellre vilja dö än behöva uppleva dem. Förmodligen är livsdriften så stark i de flesta av oss att vi i en konkret situation skulle välja livet nästan oavsett vad. Tydligt är dock att det i vår kultur, i våra sinnen och i våra erfarenheter finns kränkningar av vår person som vi ser som värre än döden.

I vår kultur finns det gott om skildringar av personer som väljer döden före något annat värre. Man går i döden för sin övertygelse, sin familj eller sin heder. Sin integritet.

Dessa djupa integritetskränkningar blir naturligtvis ännu allvarligare när de drabbar de oskyddade och i någon mening oskyldiga. Detta är förmodligen en viktig orsak till att sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi näst intill intar en särställning för oss vad gäller otänkbara och tabubelagda beteenden. Och det med rätta.

Det är en av civilisationens grundpelare att skydda och ta vård om det uppväxande släktet. Mänskligheten intar en särställning i djurriket vad gäller behovet att ta hand om, skydda och träna avkomman innan den är flygfärdig – både med avseende på den tid och de resurser vi lägger ner. Vår kultur och våra teknologiska framgångar har dessutom fördjupat och förlängt detta behov av att ta hand om och fostra än mer. Att skydda barnen är på sätt och vis det vi skapat hela vår civilisation för. Stängsel, hus, kök, skolor, hamburgerrestauranger – allt för att vi tänker på barnen.

En debatt som handlar om ifall vi ska skydda våra barn mot övergrepp är alltså meningslös. Det finns ingen som säger att det inte är viktigt, att det inte är prioriterat, att det kan vi strunta i.

När initiativet Smile29 i EU-parlamentet säger:

STOP SEXUAL HARASSMENT
STOP PAEDOPHILIA
STOP CHILD PORNOGRAPHY

så undrar jag vem de går i polemik med. Vem är de som inte vill stoppa sexuella trakasserier, pedofili (om vi menar utövande pedofiler) och barnpornografi. De enda som rimligtvis står i opposition till detta budskap är den lilla, lilla minoritet av mänskligheten som utgör förövarna. Och förmodligen knappt de ens en gång, eftersom många av dem lider av svåra samvetskval över sin läggning.

Frågan handlar alltså endast om vad som är lämpliga strategier för att stoppa sexuellt utnyttjande av barn som till exempel barnpornografi.

När vi funderar över lämpliga strategier för att på samhällsnivån åtgärda någonting är det tre saker som borde stå i fokus:

  1. Hur kostsamma strategierna är (jämfört med alternativa åtgärder).
  2. Hur de påverkar andra viktiga värden som vi vill bevara.
  3. Hur effektiva de är (jämfört med alternativa åtgärder).

Det finns mycket att säga om ECPAT och andra organisationer som arbetar mot barnpornografi – om deras metoder, om deras prioriteringar, om deras förståelse för effekterna av de strategier de föreslår. Men nu tänkte jag koncentrera mig på ett enda förslag: Smile29:s skriftliga förklaring om att utvidga datalagringsdirektivet så myndigheterna ska ha rätt lagra alla de söksträngar vi skriver in i Google och andra sökmotorer. (För enkelhetens skull använder jag Google som exempel i resonemanget nedan.)

För det första ifrågasätter jag de orimliga kostnaderna för denna metod. Jag vet inte vad det skulle kosta att bygga den IT-infrastruktur som skulle behövas för att lagra all denna data i två år som är en tidsrymd jag hört nämnas. Men jag vet att det skulle kosta mycket pengar. Jag erkänner att det med tanke på hur viktig kampen mot barnpornografin är inte är orimligt att lägga en massa pengar, men det förutsätter att vi får ut något vettigt av det.

För det andra ifrågasätter jag rimligheten i de bieffekter ett sådant förfarande skulle ha. Hundratals miljoner europeiska internetanvändare skulle tvingas lämna ifrån sig information om sina innersta tankar, sina privataste behov till myndigheterna. Fundera en stund på vad ni använder Google till och hur privat det är. Googlar ni efter information om egna eller andras sjukdomar? Googlar ni efter sexhjälpmedel eller porr? Googlar ni för att fördjupa er i politiska frågor ni är intresserade av? Vilken bild skulle någon få som följde just Din google-dag söksträng för söksträng?

För det tredje ifrågasätter jag som många före mig effektiviteten i det föreslagna lagrandet av söksträngar. Med Johannes Forsbergs ord på ledarplats i Expressen: ”De som är så dumma att de försöker googla sig fram till sin barnporr finns förmodligen knappt.” Nu vet jag att en bild säger mer än tusen ord. Därför visar jag lite bilder nedan på vad som händer när man googlar efter barnporr. Innan ni tittar på dem vill jag att ni ska minnas att det vi talar om är barnporr. Vi talar inte om nakna avbildningar av barn för andra syften än pornografiska. Bland sökresultaten förekommer förvisso en hel del bilder på nakna barn tecknade eller fotografiska, men de är i regel antingen publicerade som debattinlägg i frågan om barnpornografi eller så har de konstnärliga syften.

Bildsök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)


Bildsök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)


Bildsök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)


Videosök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)


Videosök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)


Videosök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)