Doodle dag 6: Vilken generation tillhör du?

Idag handlar det om generationsklyftan i det moderna samhället. Generationer har alltid nött mot varandra och den äldre generationen har alltid skakat på huvudet åt den yngre, medan den yngre tycker den äldre inte fattar någonting.

Så långt inget nytt.

Det som är nytt, eller nygammalt är att generationsgränserna inte längre lika självklart har att göra med kronologisk ålder. Farmor Gun till exempel hör till den unga generationen så farmor hon är.

vilken generation tillhör du?

Det som också är ovanligt är att generationsklyftan spänner över ett paradigmskifte, där många av de sanningar vi lärt oss om vårt samhälle är ungefär lika aktuella som dronten. Dead as a dodo, som Lewis Carroll uttryckte saken. De som sitter som beslutsfattare idag befinner sig överlag på fel sida generationsklyftan och fattar därför beslut baserade på gårdagens förutsättningar. Gårdagens frågor är inte ointressanta, men detta ensidiga fokus riskerar att låsa fast oss och få oss att stagnera.

Vi har ett försteg i Sverige idag, eftersom vi på många sätt befinner oss i det nya samhällets framkant. Men sådana fördelar har vi haft tidigare och försuttit, eftersom de som fattat strategiska och praktiska beslut inte förstått vad som krävs och hur man förvaltar sådana saker. Som jag ser det kan vi försätta möjligheten igen, eller våga se framåt istället för bakåt och rida på vågen…

Culture Shock Homo Digitalis

Joakim de Leeuw på SEB förstår sin omvärld bättre än många andra tycks det, han förstår homo digitalis-fenomenet.

När han skulle flytta till Kuala Lumpur läste han ”Culture Shock Malaysia”, och konstaterar — det handlar om kultur:

> I min enfald trodde jag att kultur handlar om att följa regler och beteenden. Den egentliga kulturchocken kom på ett mycket djupare plan. Det handlade om att förstå och acceptera ett fullkomligt omvänt sätt att se på världen.

Och:

> Vi som inte tillhör den digitala generationen står inför en liknande kulturchock på hemmaplan. Allt fler kunder och medarbetare är födda i en digital värld med ett omvänt sätt att se på världen.

Sen kommer ett verkligt forte fortissimo:

> Ett tydligt exempel är de analogas behov av metaforer för att göra den digitala världen gripbar. Dokument förvarar vi i mappar som sorteras i digitala arkivskåp. Om ett dokument behöver förekomma i flera olika sammanhang skapar vi kopior och förvarar dem i olika mappar.
>
> Det finns inga tekniska skäl för att skapa kopior, vi behöver dem för att kunna hitta i vår metaforvärld. Onödigt, tycker de digitala. Digital information finns överallt, alltid. Tagga och sök.
>
> På motsvarande sätt hanterar vi digital kommunikation. Mejl är en brevmetafor för att kommunicera. Onödig, tycker de digitala. Skicka inte, publicera! När det gäller fildelning gör vi misstaget att göra det till en moralfråga. Det är det inte, det är en kulturfråga. Så där kan man hålla på.
>
> Företag som vill fortsätta vara framgångsrika måste anstränga sig till det yttersta för att förstå, acceptera och anpassa sig till den digitala världsuppfattningen. Kunder och medarbetare kräver det. Det handlar inte om teknik, utan om kultur.

Joakim sätter fingret precis på det onda. För det är det här som har varit problemet med hela debatten de senaste åren: att det inte handlar om moral, utan om kultur. Vi kan resonera fram och tillbaka, fram och tillbaka till dess vi alla är gråhåriga. Det har om inte annat demonstrerats i det närmaste övertydligt i maratondiskussionen mellan embryo och mig. Vi kommer nog aldrig att helt förstå varandras utgångspunkt.

Jag borde kanske egentligen tillhöra predigitalis-generationen, men har många gånger konstaterat att den har mindre med ålder att göra än med personlighet och intresse för den digitala världen. Det är inte ett underverk att piratrörelsen håller på att bli mainstream.

Det är en fråga om kultur.

Mot bättre vetande

Bästa rubriken idag är Piratpartistens: ”April, april din dumma sill, jag kan stämma dig på vad jag vill!”, den sammanfattar känslan inför IPRED-vansinnet.

Ett av de mest träffande inläggen är från Anders Mildner » Vi vet ju:

> Det borde vara fullständigt omöjligt för någon att diskutera dessa lagar utan att inse att vi har att göra med en yttrandefrihetsfråga. En integritetsfråga. En demokratifråga.
>
> Nu, så här dagen före Ipred, går det att höra företrädare för olika delar av nöjesindustrin uttala sig positivt och glatt om utvecklingen. Jag måste säga att jag tycker att det är trångsynt.
>
> För visst kan vi diskutera branschfrågor, affärsmodeller och nya initiativ – personligen tycker jag att det är väldigt spännande – men jag kan garantera en sak: det kommer inte att vara särskilt kul att syssla med n-å-g-o-n-t-i-n-g i en värld där yttrandefriheten är nedtryckt till fotknölarna.
>
> Alltså: även om alla de här åtgärderna skulle fungera – vilket de flesta faktiskt är överens om att de inte kommer att göra – så skulle priset som vi får betala som samhälle vara alldeles för högt för att det skulle vara värt det.

Det är klockrent, och det är tungt.

Det är klart att frågorna om FRA, telekomdirektivet, IPRED, ACTA och alla andra kränkande förkortningar och omskrivningar handlar om yttrandefrihet. För yttrandefrihet är inte bara att kunna yttra sig, utan att faktiskt våga yttra sig och lita på att man inte blir brännmärkt, avlyssnad eller kartlagd.

Det är klart att det handlar om integritet, eftersom kartläggning och övervakning innebär att man censurerar sitt beteende. Man handlar med andra ord som en ögontjänare, som man tror man skall.

Det är klart att det innebär att det även är en demokratifråga. Om folk censurerar sitt beteende och funderar på om de vågar yttra sig fritt, då har vi inte längre demokrati. Om det inte kräver skuld att råka ut för sanktioner: om bankkontot kan frysas, datorerna beslagtas och allt innehåll skärskådas utan bättre bevisning än ett abonnemang — då kommer inte ens våra egna datorer att vara vårt självklara revir.

Den personliga datorn är i det moderna samhället MER privat än dagboken. Sina dagliga besvär och sysslor delar folk med sig av på twitter, facebook, bloggar, myspace, linkedin och så vidare. Det som är på den egna datorn är däremot heligt, för där finns det mest privata — det inte ens familjen alltid får tillgång till.

Åren mellan sekelskifte och fram till för kanske tre år sedan har inneburit en frihetsrevolution. Alla kan komma till tals, alla kan på egna meriter försöka få omgivningen att lyssna och nästan ingen information går längre helt att mörka. Det som skett under det senaste året är rena kontrarevolutionen, ett försök att få tillbaka fåren i fållan.

Det tycks som om politiker, företagsledare och en å annan journalist är livrädda för den nya fria människan, den som inte tillåter att förlora tolkningsföreträdet. Vi har skakat om deras tillvaro skrivit om spelreglerna och fått själva grundvalarna att skaka — nu kommer motreaktionen.

Nu handlar det om rädsla, eller avsaknaden av rädsla. Alla fåren tänker inte gå snällt till slaktaren, vissa tar sig ton och visar hornen.

Det är en verklig skitlag, en som slår mot basen för lag, rätt och demokrati utan att ens vara effektiv. Eller som HAX skriver i Expressen:

> Den som är oskyldig har alltså allt att frukta, vid misstag från skivbolagsspionernas sida. Erfarenheten från länder med liknande lagstiftning visar att misstag förekommer.
>
> Min uppfattning är att Ipred är övervåld. Därför tycker jag att det är bra att det finns verktyg för att skydda sin anonymitet på nätet. Många av tjänsterna skyddar också svenska folket mot FRA:s automatiserade massavlyssning. Egentligen borde alla använda sådana här anonymiseringstjänster. Att vilja vara anonym är inget brott. Man kan ha rent mjöl i påsen och ändå tycka att det är obehagligt att företag och myndigheter övervakar och kartlägger vad man har för sig på internet.

Nu måste jag rent praktiskt fundera på hur jag skall kunna öppna upp mitt eget Ipredia utan att det inkräktar på mitt jobb och mitt privatliv. Det skall väl gå på något sätt, för idén är för bra för att rinna ut i sanden.