Liten flicka kräver tydligen mycket våld att hantera

Lördagen den 14 maj, strax efter klockan nio på kvällen kliver Johanna Sjödin in på tunnelbanestationen på Fridhemsplan i Stockholm. Hon och några vänner till henne hade tänkt åka och se lite brottning, något hon sett fram emot länge. Drygt sex timmar senare kliver hon ut från polisstationen på Mariatorget, där hon hållits ”LOB:ad” i fyllecell några timmar.

http://johannasjodin.se/2011/05/19/lob-har-blivit-ett-satt-att-straffa-buset/

Hon är inte nykter, men inte heller full, utan glad som folk är mest när de är på väg ut en lördagkväll. Hon gör dock ett misstag och det är att passera spärren utan giltig biljett — att försöka planka. Det är hennes synd och därför kommer hon få tillbringa den roliga brottningskvällen dels iförd handfängsel, dels på en brits i fyllecellen. Sekunder efter att hon passerat spärren flyttas hon nämligen handgripligen ut på gatan av tunnelbanans ordningsvakter, vilket strängt taget är mot deras instruktioner då det finns kontrollanter som sköter sådana saker. Lustigt nog kontrollerar de inte ens om hon har giltig biljett, utan förutsätter att hon plankar. Hade de utfört en kontroll hade de kunnat ta ut en avgift på 1200 kronor, men deras intresse inskränkte sig tydligen till att fysiskt markera att hon inte var önskvärd.

Hon gör faktiskt ett andra misstag också, i att hon feltolkar händelsen och tror att det skall räcka med att lösa biljett så är allt bra. Hon löser därför SMS-biljett, men den hinner hon aldrig visa upp för spärrvakten. På väg mot luckan tar nämligen ordningsvakterna tag i henne igen, drar in henne i vaktrummet på andra sidan spärren, trycker ner henne på golvet och förser henne med handfängsel.

Handcuffs Vector Image

Jag har personligen inte träffat Johanna, men de som gjort det refererar inte till henne som någon rysk brotterska med svällande biceps och aggressivt beteende. Hon försökte påpeka att hon hade giltig biljett, men fick veta att hon satt där hon satt i väntan på polisen för att ”hon inte kunde bete sig”. Med tanke på beteenden jag blivit vittne till på lokaltrafiken i Stockholm, så får man anta att vakterna ansåg att hon tuggade fradga och gjorde utfall mot alla i sin omgivning… Eller så fick de hjärnsläpp och bestämde sig för att en liten flicka som Johanna var ett bättre mål att statuera exempel med än en storväxt skinnskalle eller bandido/hells angelsknutte.

Min egen erfarenhet säger mig att den sortens vakt som bestämmer sig för att ”statuera exempel”, sällan väljer folk som kan försvara sig — och att ju mer försvarslöst offret är, desto drygare ordningsman. Nå exakt hur roade vakterna är av att hon missar sin brottning och allt sådant är saker som jag inte var där och kan uttala mig om. Hennes vänner som försöker få klart för sig vad som händer och få ut henne blir i alla fall hotade med batong, så det var nog lite väl mycket testosteron i tunnelbaneluften den kvällen. Noterbart var att hon bad att få ringa, vilket vakterna vägrade. De vägrade också att kontakta hennes sambo åt henne. Noterbart är också att vakterna vägrar att berätta vad de heter med orden ”annars kommer du skriva om detta…”, vilket någonstans visar att de visste att de var ute och reste och får mig att undra om de visste att hon var en namnkunnig bloggare? Om de visste det, så undrar jag hur korkad man får vara och om #gategate redan fallit ur ordningsmaktens minne?

En längre stund senare kommer i alla fall polisen till platsen och sakerna skulle därmed kunnat få en snabb lösning, eller?

Nä, de väljer att gå på tunnelbanevakternas story och någonstans, utan att någon nämnt den saken med en nysning innan, så handlar det om fylla och att hon inte kan ta hand om sig själv. Hon blir, trots att hon kan föra ett samtal med polisen, ställa frågor och dylikt sonika ivägkörd till polisstationen, där hon utan vare sig urin- eller blodprov blir processad och satt i fyllecell. Där sitter/ligger hon till strax efter klockan tre på natten, då hon blir släppt.

Hon har polisanmält händelsen, fått skadorna hon ådrog sig dokumenterade och allt sådant man kan göra för att få upprättelse.

Hon vidgår att hon försökte planka, vilket fått en del kommentatorer att gå i taket och mer eller mindre säga att hon får skylla sig själv. Men de kommentatorerna kan såvitt mig anbelangar hoppa upp och sätta sig och snurra på mitt utsträckta långfinger, för de verkar helt ha missat proportionalitetsprincipen och det lilla faktum att ingripanden inte får göras för att man känner för det. Tänker man släpa in någon i vaktrummet och sätta handfängsel på personen ifråga, så bör man ha goda skäl. Dessutom bör man kunna legitimera sig och inte dölja sig själv bakom brickans anonymitet. Skall man LOB:a någon, så bör man kunna visa att personen faktiskt är så onykter att det kan antas att personen är oförmögen att ta hand om sig själv. Om dessutom personens vänner står utanför och är oroliga, finns knappast någon anledning att omhänderta personen — då finns det ju någon som ”tar hand” om henne.

Idiotkommentatorerna missar också det lilla faktum att vi som privatpersoner är i ett enormt underläge gentemot ”rättvisan” i sådana här lägen. Eftersom vi står ensamma och utan utomstående vittnen mot flera vakter som kan stödja varandras berättelse, så hör det till undantagen att någon vakt ens får kritik för övervåld eller tveksamma ingripanden.

Slutligen tror många som råkar ut för sånt här att det inte är sant och reagerar därför starkt verbalt, vilket när ingen lyssnar ger upphov till känslor av total maktlöshet. Det betyder att tvärt emot vad som är praxis, där personen i princip aldrig får rätt ens om hon är blåslagen när hon kommer ut, så borde praxis vara att ordningsmakten skall ha ordentligt på fötterna innan de ingriper och att de skall ha stenhårda regler att följa.

Jag betvivlar att Johanna kommer få rätt. Särskilt med tanke på att inte ens filmbevisning i det tidigare #gategate räckte för att få rötäggen fockade.

Ändå gör hon helt rätt som anmäler och jag hoppas verkligen att historien rullas upp och gör någon skillnad.

Pissbrott och pissbevis

Ola Lindholm sitter på pottkanten på grund av ett pissprov han tvingats lämna till polisen. Provet kom tillbaka med positivt resultat för bensoylekgonin, en så kallad metabolit av kokain, det vill säga ett av de ämnen som blir resultatet av att kokain bryts ner av kroppen.

montageI klassisk tabloidanda var Expressen snabb med att publicera namn och bild i en artikel där det framstod som att det redan var klart att Ola är skyldig. Hela anslaget i pressen har sedan dess varit att Ola blånekar trots att han egentligen är överbevisad. Jag funderade på att skriva en rad om det för ett par dagar sedan, men kände att jag först måste samla tankarna.

Nu vill jag sälla mig till Deep Edition och Scaber Nestor, med flera på Olas sida. Som jag ser det hela så är det här helt och hållet ett resultat av att det i Sverige  inte bara är straffbart att inneha narkotika, utan även att bruka det. I praktiken betyder det att man kan tvingas till pissprov när som helst och i vilken situation som helst, utan annan motivation än att polisen ”tycker det ser ut som” att man använt narkotika. Vi fick se vilka absurda konsekvenser den polisiära makten kan få när #gategate var på tapeten. Vi kan i det här fallet också se hur absurt det hela blir när Ola Lindholm först kroppsvisiteras på öppen gata och sedan får lämna pissprov med gylfen neddragen inför förbipasserande människor i en anonym trapp utanför sportarenan. Är det då i praktiken förbjudet att vara muntorr, ha röda ögon, vara nervös eller lite stissig?

Det är oerhört kränkande och jag är förvånad över att så många journalister och debattörer reagerar på skandalen att ett prov visat positivt för en restsubstans snarare än det skandalösa i polisens beteende. Även om man anser att det är fullständigt riktigt att själva bruket av narkotiska preparat skall vara förbjudet, så bör det finnas en viss återhållsamhet. Antingen var Ola Lindholm så uppenbart påverkad att han skulle tagits med till stationen och absolut inte på några villkor tillåtits ta sin bil från platsen, eller så bör polisen hålla sig för goda för att förnedra en person på offentlig plats.

Det polisen gör i det här fallet är att nonchalera Ola Lindholms kroppsliga integritet och då bör man ha på fötterna. Hur skulle rubrikerna sett ut om provet kommit tillbaka negativt och Ola själv påpekat saken för pressen? Istället är det med all högönsklig tydlighet så att någon hos polisen gjort sig en hacka på att sälja skandalen till Expressen. Vi lever i skandallogikens tidevarv, där ingenting är intressantare än om någon kändis gör bort sig — substans eller inte.

  • Finns det situationer och sammanhang som gör att han kan fått i sig det påstådda kokainet utan att själv velat ta det? Självklart finns det det!
  • Finns det en osäkerhetsfaktor i den här typen av drogtester? Självklart finns det det, troligen större än folk i gemen förstår!
  • Görs det misstag? Jupp!

Ponera för ett ögonblick att Ola är precisoskyldig som han själv skriver på en för syftet nystartad blogg?

I så fall kan Sveriges pisslagar ha förstört en oskyldig människas karriär.
I så fall får vi än en gång se hur kraven på bevis och relevans far ut genom fönstret när PR-maskinerna slår till, när till och med SVT – svensk public service – hugger huvudet av en duktig yrkesman hellre än att riskera kritik från en eller annan moralfjant.
Om rätten till slut dömer Ola mot hans nekande, vilket jag tycker skulle vara svagt, så kan det vara det sista vi ser av honom som barnens favorit. För det är precis vad han är — barnens favorit.

Jag må tycka att Ola någon gång uttalat sig väl svepande i frågor han inte riktigt tycks ha satt sig in i, men helt klart är att han är vansinnigt duktig på det han gör. Jag skulle tycka det var tråkigt om han blev ytterligare ett offer på den bristande pressetikens, moralpanikens och den bristande rättssäkerhetens altare.

Uppdatering: Emma gästbloggar hos Anna och sätter fingret rakt på som vanligt.

Uppdatering 2: En länk till en artikel i American Journal of Ophtalmology, som ger ett visst belägg för att Ola talar sanning.

Normalisering

I bloggosfären är det lätt att debattera samhällets obehagliga utveckling bort från frihet och demokrati. Utanför bloggosfären är det nästan omöjligt. Den som ens försöker får snabbt en foliehattsstämpel. Vi bygger vårt förtroende för vårt demokratiska samhällsbygge inte på empiri, som man skulle kunna förvänta sig, utan på inövade floskler.

En känd propagandafigur och demagog, som jag inte har lust att nämna vid namn på grund av de associationer det ger, sa: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Skall man tolka utsagan, så är en rimlig tolkning att se det som att vi tolkar världen utifrån de saker vi håller för sanna. Det finns många lögner genom historien som tagits för självklar sanning, och just nu tycks en av dessa lögner vara den i grunden demokratiska naturen i det västerländska samhället.

Abt. Pfründe & Häscher: Razzia am Bahnhof
Razzia

Vi har naturligtvis strategiskt dåligt minne, och är mer präglade av myten om det svenska folkhemmet och det svenska ”vänliga” samhället. Vi ser fortfarande den folkliga bilden av en Per-Albin som åker spårvagn till regeringskansliet, eller en Olof som är ute och vandrar i Gamla Stan och skakar hand med kreti och pleti. Redan då fanns det mer än en sak att anmärka på i den svenska demokratin. Vi har gjort oss av med en del dumheter, men istället ersatt dem med andra, fler och på många sätt lika allvarliga.

Ett av de fenomen vi ser idag är det Isobel sätter fingret på:

För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper – ett informellt undantagstillstånd.

Man kan kalla det normalisering av ett tillstånd som egentligen borde vara ett undantag, något påkallat av extrema omständigheter. Legitimeringstvång och arbiträra gripanden är metoder som vi förknippar med ett Francos Spanien, Pinochets Chile eller Honeckers Östtyskland. Stater där balansen mellan individens rättigheter och statens tvångsmedel helt stått på näsan. Polisen kollar dina biljetter och papper, polisen har makten över dig och behöver inte förklara eller försvara sitt beteende. De kan uppträda precis hur hånfullt, respektlöst eller spritt språngande galet som helst. De har makten att bedöma om du skall visiteras, frihetsberövas och drogtestas — helt efter eget skön, så du gör bäst i att inte bråka… Louise P beskriver det kusligt träffande:

Förra vintern kryllade det av poliser i söderort, och i synnerhet runt Farsta och Gullmarsplan. Det innebar bland annat att min son attackerades tre gånger på väg hem. Skakad och jävligt rädd helt enkelt av deras hånfulla attityd och att de faktiskt helt utan någon synbar brottsmisstanke kunde rota i hans kläder och köra ner händerna i hans kalsonger, mitt på gatan. Motivet till detta kryllande meddelade länspolisen var att lära känna medborgarna och öppna för dialog. I do not think that worked.

De har denna makt sedan sjutton år tillbaka, och ravekommissionens ankdammsdramatiska insatser på nittiotalet normaliserade denna makt. Beukelmann som styrde och ställd i ravekommissionen, är lustigt nog Kling och Klangs högsta befäl i den senaste polisiära fadäsen#gategate”.

För det är skillnad mellan att vara ”drogliberal” mellan att ställa sig kritisk till sådana som Allan Rubin, Beukelmann eller för den delen Nils Bejerot som i grund och botten är deras ”lärofader”. Hela nolltoleransen i drogrelaterade frågor är en rest av den misslyckade amfetaminförskrivningen på sextiotalet, och de Bejerots inlagor i debatten som under tidigt sjuttiotal började resultera i skärpta lagar. Jag är inte drogliberal i bemärkelsen positiv till droger, jag har sett lite för mycket av hur snett det kan gå. Däremot är jag drogliberal i bemärkelsen att jag anser att det i grund och botten är varje enskild individs ensak vad de behagar göra med sin egen kropp. Vi praktiserar redan sådana principer. Alkohol är lagligt inom vissa gränser, ändå har vi behandlingshem för alkoholister. Vari finns logiken?

Konsekvenserna är desto tydligare. Vår bristande konsekvens och logik har gjort oss rättslösa. Vem orkar stå emot när polisen hotar med omhändertagande och pissprov? Vem vill bli utslängd i tjugo minusgrader efter att ha blivit kränkt och misstrodd?

Så vi bor i en demokrati? Och det är vi helt irrationellt säkra på!

Nå vi har val var fjärde år och EU val däremellan, men hur ser det ut i övrigt?

  • Om vi kommunicerar med varandra, vilka möjligheter har myndigheter att kontrollera vem vi pratar med och vad som sägs?
  • På vilka grunder kan vi gripas, husrannsakas, kartläggas eller avlyssnas?
  • Om vi utsätts för tvångsåtgärd, vilka rättigheter har vi då?
  • Hur ser meddelandeskyddet ut i praktiken?
  • Vilka skyldigheter har våra myndigheter gentemot oss, och vilka skyldigheter har vi gentemot dem?
  • Om vi blir felbehandlade, hur stora möjligheter har vi att få upprättelse?

Tillbaka till Isobel:

Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.

Är det någon som ser ett mönster ännu?