Jag undrar om jag får berätta att Peter Wolodarski har skrivit en ledare i DN idag under rubriken Parasiternas paradis?

Jag undrar om jag vågar länka till den? Jo det gör jag!

Jag undrar om jag vågar citera den? Men någon liten vink bör jag väl ge er av vad den innehåller. Okej!

Med framväxten av gratistidningar och internet har monopolen lösts upp, vilket tryckt ner såväl priser som volymer. Dagspressens problem handlar alltså inte om sviktande läsarintresse utan om brist på intäkter för att upprätthålla resurskrävande journalistik.
Annonspengarna går i allt större utsträckning till söktjänster som Google och Yahoo, som förvisso är fantastiska men ännu inte gjort sig kända för några journalistiska bragder. I stället har de skapat avancerade system som automatiskt citerar de viktigaste nyheterna från medieföretagens hemsidor (detta kallas på branschspråk för ”aggregering”, se DN Ekonomi 18/4).

Affärsidén är lika lysande som The Pirate Bay – man tjänar pengar på
någon annans arbete utan att det kostar något. Men modellen förutsätter att det finns andra som är villiga att stå för notan.

(Hoppas jag inte blir stämd för mitt aggregerande upphovsinträngande under de senaste månaderna.)

Gammalmedias ekonomiska modell är ikappsprungen av den tekniska utvecklingen. Andra kan ge kunderna bättre och billigare service. För om Wolodarski försöker påstå att DN ägnar sig åt så mycket mer än aggregering av TT-telegram och pressreleaser, spetsade med lite opinionsbildning och underhållning i form av ledare och krönikor, då skrattar jag bara åt honom.

Nu vill den käre Wolodarski göra gemensam sak med de andra dinosaurierna och försöka besegra de nyare effektivare informationsmotorerna md lagen som vapen. Gud hjälpe oss – jag skrattar inte längre!

Jag personligen har mer nytta av en kombination av Google, världens alla bloggare och Twitter än av dig och dina anställda Peter Wolodarski. När jag vill läsa ”riktig journalistik” köper jag inte DN, då köper jag ett kvalitetsmagasin.

Patrik kommenterar också, Cafebabel påminner om existensen av medborgarjournalistik och Kulturbloggen undrar varför mediernas ömsesidiga citaträtt inte ska gälla längre.

När det gäller såväl gamla journalister, som gamla nyhetsförmedlare är det väl som med Orvells grisar – somliga är mer jämlika än andra.

När man läser Jan Guillous bemötande av Anders Mildners debattinlägg i GT så undrar man inte bara om han överhuvudtaget läste Anders inlägg. Man undrar om Guillou nu har slutat tänka och bara skriver med autopiloten. Ipredmotståndare är lika med äcklig pirat och bör bemötas som den bloggmobb de är.

Mildners argumentation är typisk för bloggmobben, och hör hemma där ute. Det förvånar mig att man släpper in sådant i riktiga medier.

Anders försöker sträcka ut en hand:

Jag tror att deras engagemang grundar sig i en ärlig tro att de kan rätta till något som de upplever som fel. Och att de är personer som tycker att man SKA stå upp för sina åsikter, även om de inte är populära. Även om det innebär problem.

Men den handen blir biten av en kolerisk storpotät som tydligen inte kan se respekt ens när den stirrar honom i ögonen.

Stå på dig Anders! Du är värd flera hundra gubbjournalister som numera bara lever på gamla meriter.

Igår deltog jag i en manifestation mot IPRED anordnad av Piratpartiet i Brunnsparken i Göteborg. Jag talade då med bl a XOR och Bitchslap Barbie afk. Det var kul att se att så många sluter upp och att så många är intresserade, även om jag själv av olika skäl som jag någon ska återkomma till inte är Piratpartist utan bara sympatiserar med dem i integritetsfrågorna.

Piratdemo i Brunnsparken

Sedan dess har jag funderat på hur vi får integritetsfrågorna at komma ut ur bloggosfärsgarderoben. Hur förklarar vi att detta är angelägenheter för oss alla, att det inte handlar om gratis är gott och en klick med ungdomar i konstiga kläder.

Den senaste veckan har vi kunnat se flera exempel på detta.
Johan Hakelius attack på Joltcola-pundare som inte vill betala. Mika Sjöman, Piratpartiet, svarar på krönikan bl a med att han är en 28-årig egenföretagare som inte gillar Joltcola. Någonstans har det blivit fel när ett av Sveriges största politiska partier behöver förklara att de inte allihopa dricker en viss sorts läsk, eller hur?

Jinge tror inte på piraterna. Han har också fastnat i tanken om piratrörelsen om en gratis är gott-rörelse.

Och det menar jag är Piratpartiets återvändsgränd. Man måste frigöra sig från det flum som råder bland många medlemmar, och även bland ledande sådana, och fokusera på möjliga mål istället för inbillade mål. Kanske kan man bygga upp en hyfsat stor fanclub genom gratis är gott-resonemanget, men det är ingen farbar väg i längden.

I konflikten mellan piraterna och upphovsrättsorganisationerna så tar politiker och gammelmedia ständigt parti för de senare. Uttalat men också lite mer i det fördolda. Som när det kom statistik om internettrafiken den 1 april. Gammelmedia köpte direkt sina allierade i upphovsrättslobbyns tolkning av trafikdata. Statistik kan bevisa vad som helst, men journalister har till uppgift att vara kritiska inte vidarebefordra propaganda. Nu visar det ju sig att man kanske varit lite förhastade i sina slutsatser eftersom liknande variationer i trafikdata skedde t ex även förra året vid samma tid.

Under tiden fortsätter pirater och piratanhängare att visa att upphovsrättsfrågan handlar om så mycket mer än att gratis är gott.
HAX fortsätter sin oförtrutna kamp mot integritetsinskränkningar. (Och han drar inga förhastade slutsatser av statistiken trots att han bara är bloggare och ingen riktig journalist.)

Via Emma opassande httar jag en fantastisk diskussion mellan upphovsrättsförespråkare och kritiker (med piratpartister på båda sidor) hos Klokbok läs kommentarerna, det är där det blir spännande. Hur ska vi få Johan Hakelius, gammelmedia och gemen man att förstå att det är ett nytt spännande kunskapssamhälle det handlar om och inte några bortskämda bloggande ungdomar som vill att allt ska bli gratis?

Eller ska vi vänta 29 år. Efter så lång tid blir det nämligen uppenbart hur korkade vissa argument är. Vissa ändrar inte uppfattning i första taget nämligen. Christian Engström påminner om kassettdebatten på 80-talet.

Lite kul är det ju också när Scabernestor berättar om världens mest kända och mäktiga pirat. För pirater är vi snart allihopa, utom jag då.

För själv är jag moderat. Jag är integritetsvän och livrädd för det nya kontrollsamhället om mitt eget parti hjälper till att skapa. Jag är vän av upphovsrätt och patenträtt inom rimliga gränser. Jag tror på ”the rule of law” och har svårt för lagbrytare om det inte är fråga om en äkta civil olydnad där man är bered att ta sitt straff. Därför ägnar jag mig inte åt illegal fildelning i väntan på att lagen ska ändras. Samtidigt som jag får svårare att stödja mediaindustrin med mina pengar. Snart kommer jag inte kunna lyssna på musik och se på film alls om det vill sig illa. Fast i klistret mellan viljan att bojkotta en industri som inte levererar och min ovilja att ”stjäla”.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att mitt eget parti, att gammelmedierna och vanligt fok börjar ta vår tids ödesfrågor på allvar innan det är för sent.

När jag läste Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel Gräsrötter effektiv pr i helgen tänkte jag att nu har de haft ont om saker att skriva om i tidningen och i stressen släppt igenom ett stycke dåligt researchad, dåligt skriven journalistik.

Eftersom jag själv inte var så engagerad i bloggbävningen förra året så noterade jag mest andras upprördhet och tänkte att DN backar väl, eller försöker tiga ihjäl det i morrn.

Men jag hade fel. Nu har plötsligt den dåligt tänkta, dåligt kontrollerade storyn upphöjts till ledarplats. DN skriver om konstgjorda gräsrötter som om det vore en nymodighet och inte ett politiskt PR-trick som användes i det gamla Rom.

Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

En av de bärande byggstenarna i DN:s resonemang är att någon betalade för en helsidesannons i DN för att dra folk till en demonstration. Som yrkesverksam marknadsförare med bland annat val av kanal som en av mina uppgifter så funderar jag ofta på den här sortens frågeställningar. En viss tanke ska presenteras för en viss målgrupp och frågan är var man gör det effektivast.

Om någon med 300 000 kronor över skulle fråga mig hur man lämpligast når unga människor som tycker integritet är viktigt och ogillar statlig avlysning så hade jag inte svarat en helsidesannons i DN. Jag tror inte speciellt många reklam-, pr- eller mediebyråer skulle ha svarat det.

Men DN spänner hästen framför vagnen, eftersom de är helt fast i sin egen medielogik så utgår de ifrån att gammelmedia alltid är mer på riktigt än de nya medierna. Det är dags att komma in i matchen. De nya medierna är snart 25 år gamla! Alla de hundratals blogginläggen om FRA som inte kostade en krona och som skedde till följd av gammalt hederligt engagemang är värda enormt mycket mer än en helsida i DN oavsett om den är betald eller om den tillhör det redaktionella innehållet.

Vad DN inte förstår om den nya tidens kommunikation är att nyckelordet är autenticitet. De som tillbringar mycket tid på nätet tvingas bli allt bättre på att avgöra om något eller någon är äkta. Bloggare blir populära och får genomslag för att de är äkta: HAX, Emma Opassande, Blogge Bloggelito, Carl Bildt, Svensson, Mymlan…

Den gamla sortens journalistik blir alltsom oftast insorterad bland det icke autentiska inte för att de har en agenda, det har alla, utan för att de är vana vid att inte behöva skylta med den. Vad är DN:s agenda just nu t ex? Vi är tvungna att gissa.

Och det som inte är äkta tror vi inte på. En annons är aldrig äkta eftersom den är köpt, så den tror vi inte på. Reklamlogiken är därför på väg att dö. Större delen av medie- och reklamvärlden funderar idag över hur man ska förhålla sig till denna nya tid. På DN tycks man sova trygga i förvissningen om att den som verkligen vill ha genomslag i Sverige den köper en helsida i DN. Det blir nästan lite gulligt när DN:s ledarredaktion (som inte tycks ha fattat någonting) oroar sig för oss andra:

De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.

Vi som är verksamma i bloggosfären är väldigt noga med att visa vem avsändaren är. Vi länkar, vi citerar, vi anger källor. Vi vet att det är viktigt att särskilja åsikter från fakta. Vi vet att det är så man skapar trovärdigt och autencitet. Men detta begriper inte DN eftersom de fortfarande tror att det vi håller på med är ”dagböcker på nätet”:

Bloggar, nätbaserade dagböcker, används inte bara i privat syfte. Aktörer i bloggosfären gör ofta gemensam sak och länkar bland annat till varandras sidor. På så sätt kan de snabbt åstadkomma en ”bloggbävning” som fångar mediernas och kanske även politikernas intresse.

Dålig journalistik blir inte bättre av att man upprepar den som Marcus påpekade. Har man inte gjort sin hemläxa blir man idag obönhörligen avslöjad i bloggosfärens läxförhör. DN kan få vara bekymrade över de nya mediernas hot mot demokratin men det vore klokare att bekymra sig för sina egna möjligheter att överleva i en värld som man så uppenbart inte förstår.