Vad är viktigare än hur

Sedan jag skrev om Carin Jämtins debattartikel har debatten fortsatt, främst inom socialdemokratin. Erik Laakso skrev ett ”socialliberalt” inlägg med tankar och argument som påminde mycket om mina. Robert Noord och fem andra socialdemokrater skrev en debattartikel i DN under rubriken ”Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna”. Tydligen finns det gott om ledande socialdemokrater som inte stämmer in i Jämtins syn på vinstdrivande företags roll i välfärden, vilket innebär att jag var onödigt skarp och generaliserande i mitt förra inlägg.

En debattartikel i SvD skriven i samverkan mellan socialdemokraternas Lars Stjernkvist, moderaternas Johnny Magnusson och nationalekonomen Ingvar Nilsson pekar ut en ny riktning för diskussionen om offentlig finansierad välfärd i privat eller annan regi.

Det vore glädjande om den interna socialdemokratiska debatten om formerna för produktion av vård, skola och omsorg kunde avslutas åt endera hållet. Just nu tycks det finnas starkt stöd både för privata alternativ och för den gamla tanken om att offentligt finansierad välfärd bör produceras i offentlig regi. Enn Kokks reaktion är ett exempel på traditionalisternas syn på socialdemokratisk förnyelse.

>Den socialdemokratiska partikongressen i höst har möjligheten att åtminstone ta ett första steg mot att återskapa en skola, som syftar till att öka jämlikheten i samhället.
>
>Just strävan att öka jämlikheten i samhället är det som mest av allt särskiljer socialdemokratin från andra politiska idériktningar, även socialliberalismen.
>
>Det tycks de socialliberaler som av någon anledning har valt att verka inom socialdemokratin inte begripa.
>
>För den politiska valfrihetens skull vore det inte så dumt om socialliberalismen, en på många sätt sympatisk men ändå otillräcklig idériktning, åter fick ett eget parti att frodas i.

Enn Kokk är knappast ensam om sina åsikter.

Varför vill jag då se en avslutning av socialdemokratins interna diskussion? Jag skulle önska att vi kunde lägga hela diskussionen om formerna för välfärden åt sidan. Antingen genom att förnyarna (om man kan kalla dem så) vinner socialdemokraternas inre strid, eller genom att traditionalisterna gör det och svenska folket (förhoppningsvis) visar i val att de inte är intresserade av att få de gamla offentliga monopolen tillbaka.

I mitt jobb talar vi ofta om vadet och huret. När man ska starta ett projekt måste man ta ställning till vad man vill uppnå och hur man vill uppnå det. Många har en tendens att hoppa direkt till frågan om hur innan man är helt klar över frågan om vad. Det fungerar dåligt. När man inte är riktigt klar över vad man vill uppnå, vad man vill göra, vad man vill åstadkomma så blir kvaliteten på beslut om hur man ska gå tillväga ganska låg. Ofta sitter man sedan fast i dessa hur-beslut, trots att man när målet med eller innehållet i projektet klarnar kanske hade velat göra på ett annat sätt. Det kan handla om en redan bokad lokal, ett val av kommunikationskanal eller fastslagna arbetsformer.

Enligt min mening har svensk välfärdsdiskussion fastnat i samma dilemma. Vi är fast i en strid om hur välfärden ska produceras innan vi gjort klart för oss vad det egentligen är som ska produceras. Det vore mycket bättre om vi kunde få till en bra debatt om välfärdens mål, om de krav vi som medborgare ska kunna ställa på den och om det innehåll den ska ha istället.

Perpektivet att det vore bra med en debatt om välfärdens innehåll har väckts av andra som t ex Kent Persson som skriver om sjukvården. Det berörs också av Peter ErlandssonAndersson i hans kommentar till debattartikeln av Robert Noord et al. I artikeln som jag länkade till i början berör författarna också detta perspektiv:

>I dag när Skolverket prövar tillstånd för friskolor läggs störst vikt vid bolagets ekonomiska och administrativa delar. Det vill säga att frågan om det finns betalda skatteskulder är viktigare än vilken kvalitet den blivande friskolan kommer att få.
>
>Vi vill tydliggöra kvalitetskraven i samband med att frågan om en friskolas rätt till bidrag behandlas. Kvalitetskraven kan handla om skolans möjligheter att anställa behöriga lärare, garantera den pedagogiska insikten samt att skolan har möjlighet att följa kunskapsmålen.

Eftersom jag själv som pedagog och fd utbildare, som förälder och som fd fritidspolitiker med skolfrågor på agendan är extra intresserad av just skolfrågor så är det just denna fråga som griper tag i mig.

Problemen i den svenska skolan handlar inte om vem som äger eller driver skolorna. Den handlar om en otillräcklig politisk styrning och kontroll. Bra skolverksamhet bedrivs av duktiga pedagoger med ett tydligt uppdrag. En duktig lärare på en skola med en bra värdegrund och tydlig ledning från rektor. Ett duktigt kollegium på en skola som drivs av en huvudman med tydliga visioner för sina skolor. Duktiga tjänstemän och lärare i en kommun där pålästa och starka politiker styr skolan. Ni förstår vad jag är ute efter.

En bra svensk skola växer ur övertänkta mål, tydligt ledarskap och bra uppföljningsarbete. Det handlar dels om kravställandet. Oavsett huvudman för skolan måste vi hitta arbetssätt som gör att vi genom översyn och styrning kan se till att skolan följer läroplanen och lever upp till kvalitetsmålen. Det handlar också om den pedagogiska kunskapen. Att det vet vi om barn och ungdomar och deras lärande idag tillåts få genomslag i hur vi bedriver skolverksamhet. Det finns ett starkt lekmannainflytande över skolan genom skolpolitiker och föräldrar som har starka åsikter om hur skolverksamhet borde bedrivas ibland utan att ha stöd i vare sig beprövad erfarenhet eller pedagogisk vetenskap.

Jag tror att det är bra om skolan är starkt målstyrd med stor frihet för utförarna (kommuner och friskoleföretag, men också enskilda skolor) att utforma verksamheten. Jag tror på en låt tusen blommor blomma attityd. Jag tror att engagerade och duktiga lärare och rektorer kan göra stordåd med de resurser som finns om de får ett stort ansvar för verksamhetens utformning och utveckling.

Men, för att vi ska våga släppa dem fria måste vi få tjänstemän och politiker som är duktiga kravställare och bra på kvalitetsuppföljning. Regelverk och styrdokument för skolan måste ge dem möjlighet att sätta stopp när verksamheter utformas på ett sätt som går ut över kvaliteten på undervisningen eller över eleverna. Detta gäller för såväl friskolor som för kommunala skolor. Ett extremt exempel på vad som händer om kravställandet inte fungerar är utvecklingen på Hammarkullsskolan i Göteborg. Det duger inte att det är först efter en tingsrättsdom för våldtäkt som det synliggörs att skolan har ett mönster av sexuella trakasserier. Någonstans på vägen har uppföljning och kravställande gått snett. Nu är vi i en situation då man bara kan hålla med GP:s ledarskribent: stäng skolan!

Det är alltså inte så enkelt som att man kan släppa formerna fria och låta väljarna välja. Det kan bli ett dyrt experiment när vi talar om barn och ungdomars framtid. Hur många av elever och föräldrar till dessa visste något om sextrakasserier när de valde Hammarkullsskola t.ex.

Hur sådana styrdokument och regelverk skulle kunna utformas och se ut är en av de saker som en skolpolitisk diskussion borde handla om. Men det får anstå till ett annat blogginlägg, om ingen annan vill ta upp pennan…

Tack Jämtin för att du synliggör skiljelinjen

DN-debatt idag visar Carin Jämtin att det fortfarande går en rågång i svensk politik mellan de som förstår företagande och de som fortfarande tror på socialism.

Under de senaste årens navigerande mot mitten har det ibland känts som att riksdagspartierna upprättat ett socialliberalt konsensus där de kunnat sköta rikets ärenden utan alltför mycket inblandning från valmanskåren. Om det funnits en klyfta har det varit den mellan makthavarna och en alltmer desillusionerad befolkning. Det framväxande övervakningssamhället har kunnat stå som symbol för detta.

Men det finns fortfarande ideologiska grundade frågor att ta ställning till i valet mellan riksdagspartierna. Vilken sorts samhälle vi vill leva i är fortfarande en levande fråga när vi funderar över vem som ska få vår röst, eller vårt stöd. (Jag nu valt att ge min röst och min stöd till Piratpartiet, delvis som en följd av att den del av den politiska debatten som inte gällt övervakningssamhället och integritetsfrågorna blivit allt mindre viktig för mig i konsensussträvandenas och mittennavigerandets tidevarv.)

Jag är nu fortfarande liberal. Vid sidan av mitt engagemang i Piratpartiet så hyser jag en mängd uppfattningar om vilken sorts samhälle jag vill leva i och hur jag tror våra gemensamma resurser bäst förvaltas.

Carin Jämtin skriver apropå 84 miljoner i vinstutdelning till aktieägare i en tredjedel av landets friskoleföretag år 2007:

>Skattepengar måste alltid användas till det som de är avsedda för, det vill säga välfärd. Detta ser jag som en av politikens viktigaste uppgifter: att förvalta våra gemensamma resurser till allas bästa.
>
>Dit hör inte vinstutdelning till riskkapitalister och företagsägare. Vinster som kan göras ska i stället användas till att finansiera höjd kvalitet, såsom bättre mat för äldre eller utökad stödundervisning i skolan, eller på annat sätt komma skattebetalarna till godo.
>
>De pengar vi betalar i skatt måste användas på absolut effektivaste sätt. Den skatt som inte bidrar till mer av rättvisa, jämlikhet och välfärd är inte värd att ta ut. Den skatt som vi gemensamt tar in ska bidra till att öka allas vår frihet.
>
>Inte heller får en enda krona av våra gemensamma skattepengar användas felaktigt. Gustav Möller, den gamle socialdemokratiske socialministern, sa en gång att varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga.

Carin Jämtin föreslår en vinstbegränsning inom den privat drivna välfärden.

Reaktionerna på detta låter inte vänta på sig. Många socialdemokrater är nöjda, några kritiska och andra skulle vilja att Carin Jämtin gick ännu längre.

Från borgerligt håll så finns det de som förnöjt gnuggar händerna över att socialdemokraterna med detta skulle ge upp kampen om medelklassväljarna i Stockholm. Men det finns också de som på olika sätt kraftfullt avvisar hela Jämtins resonemang. Bloggen Bent funderar på om socialdemokraterna gett upp att göra de fattiga rikare och därför väljer att göra de rika fattigare. Anna König Jerlmyr pekar på att motsatsförhållandet mellan kvalitet och vinst som Jämtin målar upp är en chimär. Magdalena Andersson konstaterar att det bara var en tidsfråga innan det blev tydligt att socialdemokrater fortfarande är socialister.

Jacob Heidbrink gör ett förtjänstfullt försök att förstå vad Jämtin egentligen menar.

Min uppfattning är väl kanske ingen överraskning. Det är politikernas viktigaste uppgift precis som Jämtin skriver att skapa eller köpa bästa möjliga välfärd för varje skattekrona. Om vi får mer skola för pengarna genom att köpa denna skola av en privat aktör så är det därmed politikernas skyldighet att köpa av denne aktör. Får vi mer skola för pengarna genom att kommunen själv bedriver verksamheten så är detta deras uppgift. Vad ett företag gör med de skattemedel som kommunen använt till att köpa en tjänst av företaget ska politikerna ge blanka fan i så länge de fått det de betalat för. Kan företagaren generera en vinst och bli rik på kuppen är det en bra sak och inte en dålig.

Alla andra resonemang är småaktiga, avundsjuka Jantelagsreflexer.

Om Carin Jämtin på ett intellektuellt hederligt sätt hade fört upp diskussionen huruvida de vinster som genereras i den tredjedel av friskoleföretagen som haft möjlighet att dela ut vinst hade uppkommit genom att man gett avkall på kvalitet eller underlåtit att uppfylla sina förpliktelser mot den köpande kommunen så hade jag kunnat ta henne på allvar. Nu visar hon bara att hon har en populistisk socialist reflexer och oförståelse för vad företagande är.

###Lite skolekonomi
År 2007 fanns det ca 1000 friskolor (med totalt ca 150 000 elever). Drygt 600 av dessa var aktiebolag (statistiken hämtad från Skolverket). Ägarna till dessa (de som gick med tillräcklig vinst) fick en utdelning på 84 miljoner kronor under högkonjuktur. Det är möjligt att det är en hög siffra, eller en låg. Det beror på hur mycket pengar de har investerat i skolorna och hur många år dessförinnan de väntat på utdelning medan verksamheterna byggts upp. Innan vi tillsammans med Carin Jämtin gör oss till moraliska domare är det kanske på sin plats med litet kunskap om de ekonomiska villkoren runt vinsterna.

Om vi tar ett av de större svenska friskoleföretagen Kunskapsskolan som exempel så hade deras 30 skolor med totalt 10 000 elever en årsomsättning om ca 570 miljoner kronor och en vinst på knappt 20 miljoner kronor 2007 (källa: Emfas). Det är ingen märkvärdigt hög marginal. Hur mycket kapital ägarna skjutit till och behöver få avkastning på framgår inte i de öppna källor jag har tittat på.

Kunskapsskolans huvudägare och grundare Peje Emilsson gör i alla fall någonting rätt enligt någon då han i år har fått Veckans Affärers pris Årets sociala kapitalist. Själv beskriver han sin verksamhet så här.

###It’s the economy stupid!

Friskolornas ca 150 000 elever ger ett genomsnittligt bidrag om ca 100 000 kronor/läsår i skolpeng vilket innebär att sektorn omsätter ca 15 000 000 000 kronor. 84 miljoner kronor är bara en halv procent av de skattemedel som vi tillsammans sätter in i friskolorna.

Tack Carin Jämtin för att du påminner oss om att socialdemokraters ideologiska skygglappar gör att de inte kan räkna. Tack för att du påminner oss om att de anser att alla pengar är deras — egentligen. Tack för att du påminner oss om att vinst är fult och att en verksamhet som gör vinst ska straffas i ert Sverige.

EDIT: Han må vara socialdemokrat och därmed bevisa att jag har fel ovan, men Erik Laaksos inlägg i ämnet är så bra att ni genast ska gå dit och läsa!