Skulle jag ha varit i närheten av Stockholm, så skulle jag gått på demonstration idag 15/7 klockan 17.00. Jag, som innan jag blev medlem i Piratpartiet inte varit på demonstration på gott och väl över tjugo år.

Problemet den här gången är det så kallade Stockholmsprogrammet, eller som Oscar Swartz noterar:

Eftersom jag grundade internetoperatören Bahnhof en gång i tiden slås jag av följande mening:
”en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa”
Uppriktigt sagt har jag aldrig tidigare hört glunkas om någonting i den riktningen – och jag har följt de här frågorna länge. Vad menar man med ”kriminella internetleverantörer”? Det finns ju direktiv och lagar som är till för att skydda operatörer från ansvar för vad deras kunder håller på med, just för att vi inte på enkelt vis skall hindra fri kommunikation och yttrandefrihet.

Se också den debatt som var i TV4 med Billström, Ask och Engström. Notera hur knark, trafficking och barnporr som vanligt spelas ut som debattdödare…

Barnpornografi är naturligtvis hemskt, men ett långt mindre problem än Ask med flera vill göra gällande. Några femtonhundra sajter finns helt enkelt inte, det är vad britterna skulle kalla en red herring. Det är dock en väldigt populistisk röd strömming, eftersom det är svårt att ens kritisera det utan att någon dumsnut får för sig att man är apologetiskt inställd till folk som utnyttjar barn sexuellt. Samma sak gäller knarkfrågan, där få debattörer rakt ut skulle våga säga att de skiter i om knark är illegalt eller inte — eller till och med tycker att det i frihetens namn borde vara upp till var och en.

Jag skulle uppskatta om för en gångs skull debatten var renhårig, jag är hjärtligt trött på nyspråk. Det är tydligt att politikerna av idag inte förstår att det finns en gräns för när trygghetsivern blir den värsta terroristen mot det demokratiska samhället, när politikerna måste sluta agera knarklangare för trygghetsnarkomaner. De skulle gott kunna behöva en avgiftningskur själva med för den delen. Expressen skriver i sin ledare:

Men att döma av informationen som hittills har framkommit kommer Stockholmsprogrammet att bli en milstolpe på vägen mot ett mer repressivt Storebrors-EU.
Hoten mot det öppna europeiska samhället i form av terrorism och organiserad brottslighet är reella. Men hur mycket av öppenheten kan man offra i öppenhetens namn?

Och:

Ask säger visserligen att det är viktigt att hitta balansen mellan brottsbekämpning och individens integritet. Men det kan man knappast göra utan att diskutera förslagen. Regeringen och justitieministern måste bemöta kritiken. Motiverar hotbilden verkligen en massivt utökad övervakning? Vilka kontrollmekanismer förhindrar att det gigantiska systemet inte missbrukas?
Ska man införa en paneuropeisk övervakningsregim bör man åtminstone diskutera saken med dem som ska övervakas. Beatrice Ask, tala med oss!

Det som stör mig mest är det gamla vanliga. Eller som HAX uttrycker det:

-Vi vill ha insyn i processen precis som vi har insyn i riksdagen. Om det här hade skötts som i riksdagen hade vi kunnat diskutera allting i lugnare former från början. Men nu har man valt att anamma EU:s hemlighetsmakeri. Då blir det en brottningsmatch om vad som står i programmet och vad som inte står där.

För det står väldigt lite i programmet som är mer än tidstypiskt problematiskt. Det som däremot är mer oroande är den så kallade framtidsgruppens rapport. För det är ur den gottepåsen som lördagsgodiset troligen kommer hämtas.

Men det förstås, redan det som står är i vissa stycken fasaväckande:

På sidan 25 i Stockholmsprogrammet görs tydligt att ett av målen är… “making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech”.

Överhuvudtaget är programmet en del av ett politiskt paradigmskifte som är klart oroande:

Statewatch följer särskilt Stockholmsprogrammet här. De skrev följande när de presenterade en av sina rapporter.

the EU has substituted the concept that data relating to EU citizens should in principle be kept private from state agencies, in favour of the principle that the state should have access to every detail about our private lives. In this scenario, data protection and judicial scrutiny of police surveillance are perceived by the EU as “obstacles” to efficient law enforcement cooperation. The Statewatch report calls for a “meaningful and wide-ranging debate” before it is “too late” for privacy and civil liberties.

Eller så är det inte ett paradigmskifte lika mycket som ett skifte i möjligheter:

Många ställer sig frågan varför övervakningsstaten tycks skena, just nu.

Det enkla svaret är att kontroll och övervakning ligger i politikens natur. Och att det är först nu politikerna och byråkraterna har fått de verktyg de behöver för att i stor skala och till ett lågt pris kunna hålla ett öga på oss medborgare.

Något av det mest insiktfulla jag läst är Anders Mildners artikel i SvD — ”Övervakningshetsen hotar pressfriheten”:

Ur ett globalt perspektiv har inte mycket förändrats. Endast 18 procent av världens invånare lever idag i länder med pressfrihet.

Man kan ju tycka att det i en sådan situation borde falla ett särskilt ansvar på oss som utgör den fria minoriteten.

Problemet är att vi just nu håller på att kasta bort både den frihet som det tagit generationers slit att förverkliga – och vår möjlighet att bli tagna på allvar när vi vill kritisera de regimer som förföljer sina medborgare för deras åsikters skull.

För samtidigt som pressfriheten minskar för varje år runtom i världen, ökar den politiska viljan här hemma att övervaka, censurera och kontrollera vår kommunikation. I dag träffas EU:s justitieministrar för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet.

Med slutklämmen:

Det största hotet mot all makt är fortfarande samma som det alltid har varit: vanliga människor med en möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, fritt sprida information och fritt sluta sig samman i grupperingar efter eget huvud. Med ett tillbakablickande perspektiv borde vi därför inte förvånas över de val dagens makthavare nu gör.

Men det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.

Alla inblandade in Stockholmsprogrammet är inte demokrater. Jag vet att det inte är så nyanserat, men jag kan inte med bästa vilja i världen uttrycka det på något annat sätt. De kan mycket väl vara för ett system där ett framröstat parlament styr den nationella agendan, men det gör dem inte till demokrater. I demokratin, som jag tolkar ordet, ingår begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet. Där ingår rätten till privatliv, där man inte blir kartlagd eller övervakad utan konkret brottsmisstanke. Där ingår rätten till ett rättssäkert hanläggande av sådana brottsmisstankar; rätten att inte bli dömd i sin frånvaro; rätten att försvara sig mot anklagelser; rätten till oskuldspresumtion. Där ingår rätten att inte få alla sina livsval överprövade av samhället. Där ingår rätten att inte bara yttra sig, men att kunna göra det anonymt. Där ingår rätten att fritt kunna ta del av information.

Det är både en och annan så kallad demokrat som inte riktigt tycks ha förstått detta. Alla ser inte var deras egen makt bör ta slut.

Jag rastar nu min påse.

Värnpliktsnytt hotas av nedläggning i och med pliktutredningen läser jag i SvD. Detta rycker tillfälligt upp mig ur semesterletargin. När Värnpliktsnytts chefredaktör Ulrika Häggroth tycks anse att det är Pliktverkets plikt att tillhandahålla unga män och kvinnor under plikttjänstgöring för att bistå henne och hennes redaktion i dess plikttrogna granskning av Försvarsmakten sätter hon kärran framför hästen.

– Det är mycket som hänger i luften nu, men det vore ju mycket glädjande om man satsade på demokratin, säger Ulrika Häggroth, chefredaktör på Värnpliktsnytt, som befarar att Försvarsmakten får sin vilja igenom — att slopa en kritiskt granskande tidning av den egna verksamheten.

Så typiskt den svenska offentligheten. Om inte granskning och kritik av Försvarsmakten kan växa fram utan att den möjliggörs genom subsidier från den granskade makten, så har vi inte en granskning mer än till namnet. Om redaktör Häggroth på allvar tror att det är meningsfullt att bedriva kritiskt granskande journalistik kring den svenska pliktorganisationen så är hon i sin fulla rätt att fortsätta det arbetet.

Antingen i andra kanaler eller genom att göra som en av den svenska journalistikens historiska gestalter — starta ett Värnpliktsnytt 2,3,4 och så vidare.

Men det lär hon inte göra eftersom hon har förväxlat medborgarnas rätt till fri granskning med någon slags skyldighet från statsmaktens sida att granska sig själv. Till vilken nytta en sådan pseudogranskning ska bekostas av oss skattebetalare förstår i vilket fall inte jag.