För någon vecka sedan påstod Beatrice Ask att det skulle kosta oss 100 miljoner i böter att inte införa datalagringsdirektivet. I radion idag var den siffran uppe i 150 miljoner… Det börjar nästan lukta tysk 20-talsinflation om det hela.

Vad Askan däremot inte sa i programmet är att införandet av samma direktiv uppskattas kosta 700 miljoner eller mer. En böter på 150 miljoner är med andra ord en rabatt på dryga halvmiljarden under det närmaste året — rena vinsten således. Dessutom är det inte alls säkert, eller ens troligt, att EU sätter en så hög böter.

Men för att vara ännu elakare mot Beatrice ordbajserier, så har eventuella böter inte alls med beslutet på Onsdag att göra. Det är nämligen så att det redan gått ett år sedan vi fälldes förra gången, vilket innebär att vi kan bli stämda igen oavsett om vi beslutar att införa datalagringsdirektivet på Onsdag. Då blir priset både de 700 mille det kostar att införa och de 150 mille Bea påstår att vi får betala i böter…

Naturligtvis handlar det inte om något annat än blå dunster och rökmoln, för 150 miljoner är inte ett skäl att stressa på och fatta ett hastigt politiskt beslut som har så långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Bestämmer vi oss för att vi inte tänker införa datalagringsdirektivet, så har vi faktiskt råd att betala böterna, de är en piss i den berömda oceanen i jämförelse med en hel räcka andra kostnader vi betalar utan att blinka. Men frihet är kanske det enda som inte får kosta något, eller?

Faktum kvarstår. Vi skall inte fatta ett hastigt beslut i en fråga som skapat sådan debatt och där det framförts så mycken kritik, både här hemma och internationellt. EU kommer med en utvärdering, vilken lär svida rätt elakt.

Har vi väntat så här länge har vi faktiskt råd att vänta lite till. Annars blir vi som tokfan som lamt ser på hur boskapen rymmer och sedan springer för livet för att stänga spiltan när skadan redan är skedd.

Gör något konstruktivt istället och ifrågasätt datalagringsdirektivet på EU-nivå. Det är inte nödvändigt, utan en del av ett samhällsbygge som går stick i stäv med de demokratiska idealen om frihet och integritet.

Och alla ni riksdagsmän och kvinnor. Tryck för helvete på knappen för att bordlägga frågan på Onsdag!

Per Strömbäck och Anna Troberg har haft en debattstrid på Brännpunkt. Per förklarade piratrörelsen som död, Anna påpekade att hans roll som antipiratlobbyist knappast ökar trovärdigheten och Per svarar surt att Annas svar visar på vår ideologiska kollaps:

Den ideologiska öknen är uppenbar hos Troberg: den enda lösningen på integritetsfrågan är osynlighet, rättssäkerhet är övervakning, det är samhället som är hotet mot den enskildes trygghet och så vidare. Piraternas dogmatism blev deras fall, de har helt enkelt inte klarat av att anpassa sina idéer till utvecklingen utan fastnat i en romantisk dröm om internet som det en gång var när de som ”förstår” fick ha det för sig själva. Men Anna Troberg, internet tillhör alla nu och då duger det inte att teknikerna bestämmer, demokrati måste råda precis som i resten av samhället.

Att kalla äpplen för äpplen är dock knappast ett personangrepp. Pers resonemang om trygghet och rättssäkerhet är antingen oerhört naivt, eller så är det hans roll som lobbyist som gör att hans reflexer träffar fel. Han blandar och ger och spinner på en nutida västerländsk liknöjdhet inför frihet och demokrati som kan schakra bort dem utan att vi ens upptäcker det förrän efteråt.

Den enda säkra lösningen på integritetsfrågan är faktiskt osynlighet. Slutar vi kunna vara anonyma när vi vill vara det, så kommer förr eller senare någon att trampa in på vår integritet — det är faktiskt lika säkert som amen i kyrkan. Övervakning är inte rättssäkerhet, övervakning är övervakning. Samhället kan faktiskt vara ett hot mot den enskildes trygghet — men än mer är det så att samhället mer än något annat fenomen genom historien varit ett hot mot den enskildes frihet. Frihet och trygghet är inte synonymer och man kan vara hur trygg som helst utan att vara fri.

Inte heller lever vi i en romantisk dröm om att nätet skall tillhöra de som ”förstår”, tvärtom är det än mer viktigt idag när så gott som alla i samhället är beroende av nätet att nätet inte blir ett hot mot individens integritet.

Vår enda garanti för att inte bli överkörda av välmenande eller mindre välmenande samhällsfunktionärer och särintressen är faktiskt anonymiteten. Den är absolut nödvändig.

Tvivlar man räcker det att se till Twitters, anonymiseringsnätverkens och de anonyma etherpadklonernas roll när Irans oppositionella behövde en möjlighet att kommunicera. Det är rätt uppenbart att myndigheterna i Iran var oerhört störda på att det fanns en kommunikationskanal på nätet de inte kunde kontrollera. De försökte på alla möjliga sätt komma åt den möjligheten och den anonymiteten, men lyckades inte. I den gräsrotskampen fanns piratrörelsen: i våra vardagsrum stod servrar för anonymiserande nätverk, hos oss fanns kommunikationsinstrument där identiteter inte gick att kontrollera. Tro inte att vårt krav på anonymitet är ogenomtänkt, vi har konkret sett hur viktigt det är.

Det är också uppenbart i det enkla faktum att de som filtrerar och censurerar nätet hårdast är de samhällen vi räknar som ofria. Det är tragiskt att se att de samhällen som vi hittills räknat som fria står på kö för att följa efter.

Jag antar att Pers angreppsvinkel mot oss ”pirater” är lite självförvållat från vår sida, för vi har haft en oerhörd fixering vid just internet, när det egentligen är mer allmänna principer vi försvarar.

Det Per propagerar för är nämligen motsvarigheten till ett samhälle där vi alla alltid måste bära med oss våra identitetshandlingar, så att dessa kan kontrolleras när som helst. Vi skall vara transparenta, vår identitet synlig för myndigheterna, så att om vi gör några dumheter så skall man kunna slå oss i huvudet med dem. Det kanske skapar ”trygghet™”, men frihet skapar det inte.

Margareta Cederfelt har säkert haft roligare dagar än när hon fick en kommentar på sin blogg som gav en aning ”lustiga” associationer… När olycksfallet i tankearbetet fick ljuset på sig, var hon väldigt snabb med att ta bort hela posten, men naturligtvis inte snabbare än googles cache-maskin, ni vet den där som alla som stoppar foten i munnen tycks glömma existerar

Kommentaren i bilden är: ”Jag håller med 100%!! Arbete ger frihet! http://tinyurl.com/m57oat”.
Korturlen leder till googles bildsök, på ett snart sjuttio år gammalt tema. Så kan det gå när man inte riktigt låter huvudet hinna med när man skriver.

Stackars Margareta har inte haft det så lätt den senaste mandatperioden. Hon har haft jobbiga journalister som bråkat med henne, blivit ombedd att komma med raka svar på oroliga medborgares frågor, hon har helt lyckats missuppfatta vem som styr innehållet på WikiPedia.

För att vara tydlig så tror jag inte på något sätt att Margareta har en agenda som ens ligger i närheten av vad det framstår som i den kommentaren till hennes faux pas. Att säga att egen inkomst och eget deltagande på arbetsmarknaden gör det lättare att integreras och skapa sig en plats i den svenska tillvaron är näst intill en truism. Att vara inne är lättare än att stå utanför och den som är inne har lättare för att komma längre in.

Samtidigt ser jag en humor i klantigheten. För trots att jag själv har en fot i en borgerlig samhällsanalys, så irriteras jag av nyanslösheten och den nästan forcerade entusiasmen över arbetet, arbetet, arbetet, som om det var svaret på allt. Frihet för mig är inte arbetet som sådant, utan den situation av självförsörjande, oberoende och självstyre arbetet kan bidra till. Jag är själv rätt ofri just nu, trots att jag jobbar, för att ekonomin inte funkar och jag därför är beroende av andra för att få mitt liv att fungera.

Frihet är inte arbete, frihet är att ha förutsättningar att kunna styra över sitt eget liv, att inte ha någon som hänger en över axeln, att kunna lita på samhällets spelregler. Är det frihet moderaterna vill ha, så har de en bit kvar att fundera på hur man uppnår det målet.

Där har vi pirater många mils försprång på Margareta Cederfelt och hennes partikamrater.

Ibland kommer folk med förslag som är så hårresande att man undrar om de menar allvar. Sen inser man att de visst menar allvar och att i deras lilla begränsade värld är deras förslag inte bara logiskt utan även behjärtansvärt och moraliskt.

En sådan förslagsställare är Måns Cederberg, jurist på länsstyrelsen i Södermanland, Nyköping. I Aftonbladet kommer han med den ”briljanta” idén att man borde kunna stoppa våldtäkterna genom att införa ett DNA-register över alla män i Sverige. Tanken är att överfallsvåldtäkter med okända gärningsmän skulle kunna klaras upp med hjälp av DNA-bevisning.

Vi har alldeles nyligen sett prov på liknande parallella resonemang från andra lagens väktare — polisen, när det ”roade” sig med att filma alla män som steg av en finlandsfärja. En kvinna hade anmält att hon våldtagits av flera män och detta var polisens svar på hur man skulle se till att gärningsmännen inte kom undan. Från Expressen:

Du tror inte att det kan upplevas som identitetskränkande?
– Har man rent mjöl i påsen är det kanske helt okej att bli avbildad om det leder till att man griper grova brottslingar, säger Erika Boman.
Vid klockan 14.00 på söndagen hade man inte gripit något misstänkt gärningsman.

Både Måns Cederberg och Norrmalmspolisen gör samma totala tankevurpa. I fallet med finlandsfärjan, så skall alltså 796 oskyldiga män ställa upp på att bli filmade för att 4 män gjort sig skyldig till brott. Enligt Aftonbladet var det så hett i gången att en kille svimmade i polisens famn, men ingen tilläts att lämna lokalen innan alla var filmade.

Som Hanna skriver:

Kameror i allas hem skulle förmodligen också minska våld i hemmet. Utegångsförbud för män efter 22 skulle sannolikt minska överfallsvåldtäkterna drastiskt och om vi inför omvänd bevisbörda i alla sexualbrott så kan vi få fällande dom i säkert 99% av alla åtal!

Frågan är vem som vill leva i ett sådant land.

Vi sätter gränser för hur inkräktande på den personliga integriteten vi anser att brottsförebyggande och brottsbeivrande arbete får vara. Den som är oskyldig skall inte utan goda skäl utsättas för integritetskränkande behandling. Goda skäl kan vara skälig misstanke vilket inte innebär att man tar en grupp människor där en halv procent kan antas vara skyldiga och utsätter dem allihop kollektivt för den formen av misstänkliggörande. Var går gränsen för vilka sorts kollektiv man kan separera ut? Är det bara män? Är det mörkhyade män? Är det mörkhyade män med arabisk/semitisk etnicitet? När inser man att man är ute och cyklar?

Lika lite sätter man upp stora databaser över oskyldiga människor för att kunna sätta dit några tiotal utav en population på flera miljoner.

Inte heller skapar man stora system som är föremål för ändamålsglidning utan att ha väldigt torrt på fötterna ifråga om hur sådan skall hindras. När det gäller DNA-register finns det anledning att kräva frivillighet som en generell förutsättning, det finns så många sätt – flera av dem inte ens i sinnevärlden ännu – på vilket sådana register kan komma att missbrukas.

Det är ett stort problem för Sverige som demokrati och som en nation av fria medborgare att så många resonerar på det här sättet. Det är inte bara enstaka jurister på någon länsstyrelse, eller något polisbefäl här eller där — alltför många tycks helt omedvetna om vilka grundläggande spelregler som är nödvändiga för att vi som folk skall kunna fortsätta kalla oss fria.

Det finns alltid goda och behjärtansvärda skäl att ”bara göra ett begränsat undantag” i spelreglerna. Vi har redan alltför många sådana undantag, och var och en av dem är som en tegelsten som slitits ur de bärande väggar som bär upp vår frihet och vår demokrati. Men precis som i barnspelet Micado/Råttfällan, så kan man inte plocka bitar i evighet innan saker och ting börjar kollapsa.

Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?

Pirat är en oerhört träffande beteckning på en rörelse av kopimister, frihetsivrare, revolutionärer, foliehattar, brännvinsadvokater och livsstilsliberaler. Frågan är nog snarare om vi är sjörövare eller har kaparbrev…

Få saker har varit föremål för så mycket romantisering och så många obehagliga associationer som just pirater. Sådana som till exempel Erol Flynn gjorde pirater till tema för barndomens hjältedrömmar, ungefär som Robin Hoods rövare för Karl-Bertil Jonsson. Storögt har vi läst om Sir Francis Drakes eskapader, ryst över Barbarossa eller Long John Silvers råhet och fascinerats av Röde piraten och kapten Haddocks anfaders strapatser i Tintin.

På andra sidan finns bilden av berberpiraterna som härjade Europas kuster, Indiska Oceanens sjörövare vars grymhet var omtalad, somaliska pirater i modern tid och de ständiga skurkarna i piratfilmerna som kontrasterar mot hjältens mer frihetliga och nobla ådra.

Under alltihop missar vi att det egentligen inte fanns något romantiskt i piratismen, inte heller var det så enkelt som att det bara handlade om råhet, girighet och ren ondska.

Sjörövare och kapare

Så länge det funnits sjöfart, så har det funnits pirater — precis som att det funnits stråtrövare så länge det funnits vägar. Piraterna var ibland kapare med en furstes lejdbrev. Irreguljära trupper som fyllde hålen i flottans styrkor. De var oförutsägbara, småskaliga och svåra att komma åt. De verkade utanför organisationen, men med organisationens goda minne.

Titt som tätt förvandlades de skepp som gått till sjöss som kapare till rena sjörövare. Ibland handlade det helt enkelt om att man var less på en kapten som behandlade en som om man vore tvångsvärvad, eller less på att så stor del av vinsten gick till landkrabbor som själva inte tog några fysiska risker.

Kapare hade överlag en traditionell befälsgång. Mer intressant är de rena sjörövarnas organisation, som var ett av de tidiga moderna exemplen på demokrati och maktdelning. Där fanns oftast en komplex överenskommelse med rättigheter, skyldigheter och andelar som alla kunde ta del av och godkänna. Alla var delaktiga i beslut och alla hade rätten att ifrågasätta, som i ett kooperativ.

Kvartersmästaren styrde båtens vardag och var på många plan överställd kaptenen, medan kaptenen hade absolut makt i strid. Kaptenen var i sin tur på många sätt underställd besättningen och kunde ersättas när besättningen inte längre ansåg att han skötte sin uppgift.

På oerhört många sätt var organisationen och dess villkor en reaktion på den situation man befann sig i och delade erfarenheter.

Samhällets utstötta

Den erfarenhet de flesta pirater delade var att vara oönskade av det samhälle de växt upp i. Inte sällan kom de från flottan och hade tvingats/tvångsvärvats till sjöss; ofta hade de som en sista utväg deserterat eller gjort myteri och levde överlag under hotet från fruktansvärda straff av en kaliber och typ som idag skulle anses som rent barbari.

Försökte man desertera eller göra myteri var ett typiskt straff att piskas flottan runt, det vill säga att fraktas från fartyg till fartyg för att få några tiotal piskrapp på varje ställe. Det var inte ofta man överlevde behandlingen, men de olyckliga som överlevde kunde se fram mot att sluta sina dagar hängda och inneslutna i en stålbur. Där fick man hänga tills korparna frilagt skelettet — pour encourager les autrés.

Piraterna skapade i sin tur ett samhälle utanför samhället. Ibland rent bokstavligt med hela öar under sin kontroll. Samhällen med egen industri som sjösatte små fartyg idealiska för att snabbt ta sig ikapp handelsfartyg. Där fanns hälare som genom komplexa manövrer sålde godset vidare till samma länder som de rövats från. De hade egna lagar, ordningsmakt och traditioner.

Att de långt ifrån alltid längtade tillbaka är kanske inte så konstigt. Vi pratar om ett europeiskt sexton- och sjuttonhundratal där respekten för den lilla människan i princip var obefintlig. Den som inte var rik, adlig eller officerare kunde utan vidare tvångsvärvas, fängslas eller dödas utan att någon på allvar ifrågasatte handlingen så länge den utfördes av den som hade makt.

För att det inte skall låta som det var fråga om oskyldiga rebeller, så måste man minnas att de faktiskt under vapenhot kapade andras fartyg och last. Inte heller kaparna med sina lejdbrev var mycket bättre. Ibland övergick hotet dessutom i handfast våld, eller så lämnades offren att försmäkta i ett flytande vrak. Ryktet om grymhet var ibland överdrivet, men det var inga dunungar bakom de laddade kanonerna. Det var inte heller alltid några oskyldiga dunungar man kapade, för i skeppen man uppbringade transporterades inte sällan frukten av plantagernas slavarbete, guld och silver från det erövrade Sydamerika och liknande. Det som var lagligt var inte alltid mer smakfullt än det som var kriminellt.

Vi är kapare och pirater

Parallellerna mellan pirater och de som verkar utanför de traditionella ramarna, eller som gör uppror och kastar det gamla överbord är slående. Piratismen är i mångt och mycket en reaktion på ett samhälle där de styrande tappat respekten för sina medborgare, och rörelsens storlek beror i mångt och mycket beror på att de traditionella partierna helt förlorat fotfästet i centrala demokratiska frågor:

FRA, IPRED, ACTA, stockholmsprogrammet, internetfiltrering, TPB-rättegången, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen, tittförbud, rättegång mot seriekännare, razzior mot hackerspace, vansinniga beslag av utrustning, rättsprovokationer, missbruk av rättssystemet, vänskapskorruption, förslag om rättegångslösa domar, gredelina kuvert och så vidare har övertygat många om att det är dags att lyfta den knutna näven ur fickan och säga ”NOG NU!”

Vi är helt enkelt trötta på att bli piskade flottan runt, tvångsvärvade för agendor och beslut som inte ligger i vårat intresse, nedvärderade och marginaliserade. Vi tillhör inte den moderna adeln, så våra liv och vår frihet tycks inte vara värd så mycket.

Vi blev inte alla sjörövare, för i den moderna piratrörelsen finns motsvarigheten till kaparna — pirater av alla partifärger. Det är människor vars grundläggande lojalitet fortfarande finns på annat håll, men som anser att piratrörelsen är nödvändig för att moderpartiet inte förstår frågorna. Vissa av dem finns inne i partiet, andra utanför. Liksom dåtidens kapare kommer många av dessa troligen gå iland när kriget är över.

I den moderna piratrörelsen finns också rena sjörövare, som inte alls längtar tillbaka till en situation där den rörelsen inte är nödvändig. Istället hoppas de på något som kan ta oss vidare förbi den traditionella politiken. Här finns ett frö till något helt nytt, vilket är oerhört intressant. Vad som kommer ur det är ännu alldeles för tidigt att säga, det beror på vilka som engagerar sig och vad de vill.

Många av oss står med fötterna i två läger. Vi kan ha en underliggande ideologi som vi fortfarande bekänner oss till, men samtidigt vara nyfikna på vad som kommer komma ur denna nya piratrörelse när den i framtiden hinner formulera något mer än en reaktiv agenda.

Den enda parallell som ens känns rättvis är parallellen med miljörörelsen på åttiotalet. De är en av få politiska rörelser som lyckades samla divergerande röster från vänster till höger innan piraterna äntrade skutan. Miljöpartiet är nu tyvärr etablerade i mitten inom ett av de politiska blocken, vilket innebär att en röst på dem innebär en röst på ett av de block som visat sig oförmögen att hantera piratrörelsens kärnfrågor.

Piratismen i dess politiska form har ett passande namn, fast utan våldsinslagen. Vi är en reaktion på övergrepp, vi är en reaktion på att våra rättigheter inte respekteras. Vi behövs politiskt oavsett vad som kan bli rörelsens fortsättning, men liksom sjöröveriet historisk gav upphov till en egen politisk sfär kan reaktionen övergå till något mer, något nytt och kanske något bättre.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

HAX sammanfattar varför det inte finns något annat alternativ för oss som tror på demokrati, rättsäkerhet och individens frihet mot staten, än att rösta pirat i höst. Avslutningen är så bra att jag stjäl den rakt av:

Hur ser ett samhälle ut med en omfattande övervakning, urholkad rättssäkerhet, underminerade medborgerliga fri- och rättigheter och tydliga inslag av korporativism? Hur är det att leva i det?

Ett sådant samhälle blir, alla eventuella goda föresatser till trots, så småningom ett förtryckarsamhälle där medborgarna är rädda för staten. Kanske eller kanske inte kommer det sedan till en kritisk punkt, där människor gör uppror. Och om så sker – då kan det bli väldigt stökigt.

Det är därför vi måste säga stopp – och börja vända skutan – nu.

Vi måste göra det innan det är för sent.

Innan vi måste börja se oss oroligt om över axeln.

Innan självcensuren och tystnaden breder ut sig.

Innan någon makthavare – av maktskäl, okunskap, rädsla, dumhet, inkompetens, vidskeplighet, dogmatism, opportunism, missriktad välvilja eller något annat skäl – gör något riktigt, riktigt korkat.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

Det måste ske medan vi fortfarande kan göra det under ordnade, demokratiskt godtagbara och fredliga former. Det vill säga nu.

Dagar som denna kommer jag att tänka på en ibland förvirrad libertarian och författare. En person som ofta var årtionden före sin tid, men ibland kunde anklagas för väldigt svepande gester:

Political tags – such as royalist, communist, democrat, populist, fascist, liberal, conservative, and so forth – are never basic criteria. The human race divides politically into those who want people to be controlled and those who have no such desire.

Farbrorn bakom visdomsorden är Robert A Heinlein. Det vill säga mannen som bekämpade rasismen redan i slutet av fyrtiotalet, som propagerade den sexuella frigörelsen redan i slutet av femtiotalet och som genom hela sitt liv trodde på individens kapacitet och förmåga till ansvar.

Prata om kontrast mot konservativa träbockar.

Lika som bär

Kent Persson utmanar till bloggdebatt igen, och den här veckan är ämnet frihet. Det är ett ämne så brett att det är svårt att göra det rättvisa, och samtidigt så intressant att man inte kan låta bli att skriva om det. Speciellt viktigt blir ämnet ett valår som detta, då friheten som fråga har en tendens att glömmas bort.

Frihet från

Den kanske mest klassiska definitionen av frihet kallas det negativa frihetsbegreppet. I form av så kallad naturrätt förknippas det med giganter som John Locke, Thomas Hobbes och till och med Aristoteles. Det handlar om frihet från olika former av tvångsmedel. Det innebär inte nödvändigtvis hot mot liv och lem, utan kan även var saker som frihetsberövande, konfiskation av egendom eller intrång i den personliga integriteten. Gemensamt för alla tvångsmedel är att de begår våld på individen på ett eller annat sätt.

Kärnan för de negativa rättigheterna är att alla i grunden har beslutsrätten över sina liv: åsikter, livsval, livsstil, egendomar, kommunikation. Gränsen för friheten går endast vid att en persons göranden och låtanden inte får inkräkta på andra människors motsvarande frihet. Jag är till exempel fri att följa vilken religion jag vill, men inte att försöka tvinga dig att följa samma som mig. Jag är fri att tycka att tycka alla med grön slips är idioter, men jag är inte fri att ta en sax och klippa av folks gröna slipsar. Det handlar om principen att leva och låta leva, om tolerans och respekt.

Frihet till

På andra sidan skranket i de frihetliga definitionerna finns de positiva rättigheterna. De förknippas med filosofer som till exempel Friedrich Hegel och Karl Marx. Positiva rättigheter är till exempel rätten att vandra fritt i skog och mark, att få gå i skolan, att ha någonstans att bo eller i extremare fall att inte svälta. Kärnan i de positiva rättigheterna är en tanke om att personlig misär i praktiken är en slags tvångsmedel. Eller så kan man säga att man utan möjlighet att fylla basbehoven, inte har möjlighet att välja fritt.

I och med detta, menar de som propagerar för de positiva rättigheterna, så kan man inte prata om frihet om inte alla har möjlighet att i praktiken utnyttja sina friheter. Alltså räcker det inte, enligt denna syn, med att vi avstår från att lägga oss i folks göranden och låtanden. Istället måste vi aktivt se till att alla kan fylla sina basbehov, så att alla har möjlighet att vara fria. Vill man, så kan man associera med Maslows behovstrappa, som i och för sig har fått mycket kritik, men som trots det är en inflytelserik modell i försöken att förklara motivation:

Maslows behovstrappa

Pengar är alltings mått?

Det ligger i de negativa rättigheternas natur att man inte ser med blida ögon på en förväxt och klåfingrig offentlig makt och byråkrati. Man poängterar det egna ansvaret, vilket utan moderation naturligtvis kan leda till att den som är oförmögen att ta ett sådant ansvar går under i misär.

De positiva rättigheterna kräver å andra sidan en stark stat. Samhällets ansvar för medborgarnas behov innebär en större samhällelig inblandning i medborgarnas liv. Följden av detta riskerar bli ett minskat personligt ansvarstagande som kan försätta människor i omfattande beroendeställningar. Det är också så att den stora staten gör sig beroende av tvångsmedel för att upprätthålla sitt inflytande över medborgarnas liv. Gränsen mellan att ha förutsättningar att utnyttja sin frihet och att det inte längre finns någon frihet att utnyttja suddas ut.

Friheten riskerar att reduceras till ekonomi, frågan om frihet reduceras till frågor om kronor och ören. Det är inte konstigt att det blir så, men det innebär inte att det är rätt. Friheten har naturligtvis ekonomiska aspekter, och ekonomi kan påverka frihet, men frihet handlar inte bara om pengar.

Om friheten

Grunden för frihet är rätten att själv bestämma, och förutsättningarna att kunna göra det. En allomfattande stat med långa fingrar in i våra liv innebär mindre frihet, men ekonomin är inte den viktigaste aspekten här, utan den viktigaste aspekten är snarare de långa fingrarna.

Det går naturligtvis inte att bortse från pengar. Det går att konstatera att om du lever i total ekonomisk misär har du liten handlingsfrihet, men om du inte får styra din ekonomiska tillvaro mer än marginellt så är även då din frihet urholkad.

Pengar blandas även in i sådana fenomen som att den skatt vi betalar inte ens anses vara våra pengar innan de är betalda. Underlåter staten att kräva in pengarna, ser många det som att staten blivit bestulen. Det är en farlig hållning som luckrar upp insikten om att den som spenderar verkar i förtroende från den som betalar och att den gemensamma skattekassan är summan av alla medborgares enskilda bidrag.

Viktigare än pengarna är dock följderna. När insikten om att man verkar i förtroende blir alltmer uppluckrad och det offentliga blir en entitet närmast separerad från medborgarna — då kan det offentliga få för sig att de besitter större visdom om hur medborgarna bör leva än medborgarna själva. Felet med dagens etablerade politik är att den gång på gång reducerar frihetsfrågan till vem som håller i plånboken, vad plånboken innehåller och vad du kan köpa för pengarna. Det är en syn på friheten som kanske passade under arton- och tidigt nittonhundratal, men det går verkligen att fråga sig om den synen fortfarande är rimlig?

Frihet är trots allt inte i grund och botten hur många varianter på flingor man har att välja på i affären, det blir en nonsenshistoria, en bagatell. Friheten ligger i att själv kunna skapa sina egna åsikter, uttrycka dem, propagera för dem och försöka övertyga andra, utan att befinna sig i beroendeställning mot de man propagerar mot. Friheten ligger i att själv kunna fatta sina egna val och leva med dessa. Frihet är att kunna fatta dåliga val, utan att samhället gett sina myndigheter mandatet att agera moralövervakare – oavsett om det handlar om att vika ut sig på bild, knulla mot betalning, supa hela natten, slagga bland kanylerna i en knarkarkvart eller spendera hela lönen på poker.

Att vara friheten vuxen

Vi skyddar våra barn mot konsekvenserna av deras dumheter, men någon gång slutar vi vara barn och då kanske vi skall sluta behandlas som barn. När den offentliga makten ser oss som barn, så kan den ta sig rätten att övervaka oss, moralisera över våra val, nonchalera våra åsikter och glömma att dess representanter sitter där de sitter i kraft av det förtroende vi gett dem och inget annat.

I det sammanhanget är RUT, ROT, eller RÅTT-avdrag en fullkomligt ointressant fråga. Det enda intressanta i frågan är hur vi än en gång ser våra pengar som statens, och moraliserar över effekterna av att staten inte konfiskerar lika mycket. Inte heller partiledares väskor eller valsamarbetens namn/varumärke borde egentligen tillhöra de viktiga dagsaktuella frågorna. Långt mer intressant är den makt staten ger sig själva. Vi ser politiker som vill drogtesta barn utan föräldrarnas vetskap eller förbjuda hemskolning. Sätter du dig emot avliberaliseringen blir du misstänkliggjord och överkörd, utsatt för kreativt nyspråk och om inte annat nonchalerad.

Visst blir vi allt rikare, men frihet går inte att köpa för pengar. Ekonomiska framsteg i all ära, men ur en frihetlig synvinkel känns det som vi fortfarande bär medeltidens arv alltför nära våra bröst, i folksjälen lever fortfarande skampålen, spöstraffet och brännmärkningarna kvar.

Vi har så till den milda grad köpt idén om de positiva rättigheterna, att vi glömmer bort den frihet och den rätt dessa skulle ge folk kraft och möjlighet att utnyttja. Rätten att vara en vuxen medborgare med de friheter och det ansvar detta innebär hotas. Emancipation måste till slut strykas ur Svenska Akademiens Ordlista.

I denna sköna nya värld råder statens rättigheter och friheter,  personlig frihet och medborgerliga rättigheterna ses i detta samhälle mest som obekväma hinder i arbetet.

Någonstans under mitt surfande inatt stötte jag på en länk till ett tal av Gösta Bohman som fick mig att tänka att det är bra synd att vi inte har honom kvar i Sveriges riksdag, men kanske tur för honom att han slapp se vad hans arvtagare ägnade sig åt under FRA-striden. Läs och begrunda

Gösta Bohman i Riksdagen den 4 juni 1976:

Samhällsutvecklingen – som vi ser den under de närmaste årtiondena – kan även under normala förhållanden komma att innebära nya hot mot de enskilda medborgarnas frihet. De koncentrationstendenser som gjort sig gällande på många samhällsområden kan få frihetsbegränsande konsekvenser. Den centrala statsmaktens växande styrka, de allt större svårigheterna att överblicka och övervaka den växande offentliga förvaltningsapparaten kan få samma konsekvenser. I olika hänseenden kan åtgärder, genomförda och sanktionerade av en riksdagsmajoritet, komma att gripa allt längre in i de enskilda medborgarnas liv.
Datorutvecklingen ger enorma möjligheter för ett genomkontrollerat och genomreglerat samhälle.

Att den enskildes frihet skulle över en natt genom regeringsdekret eller riksdagsbeslut avskaffas, drömmer ingen om. Men i själva utvecklingen är risker inbyggda för den enskildes friheter. Dessa friheter skulle successivt kunna naggas i kanten genom en samhällsutveckling som steg för steg, dag för dag ger överheten och övermakten ökande befogenheter på de enskilda medborgarnas bekostnad.

Ja, vad säger man?

För mig har murens fall en väldigt personlig betydelse. Mina släktingar på mammas sida lever i Estland, och deras dagar under sovjetkommunismens ok var genom händelserna för tjugo år sedan räknade. Det var uppenbart när muren föll att utvecklingen inte längre kunde vändas, att den politiska scenen för alltid skulle förändras.

Nu tjugo år senare är jag inte längre lika euforiskt positiv. Inte så att jag på något sätt skulle vilja göra murens fall ogjord, eller att jag på något sätt vill romantisera det som var — men inte har vi lärt oss mycket…

Berlinmuren

I DDR gick det en STASI-agent på sju medborgare. Det var historiens kanske mest genomkontrollerade samhälle, där minsta felsägning eller obekväm åsikt kunde få väldigt obehagliga konsekvenser. Det var så att säga kontrollsamhället ställt på sin spets. Muren byggdes upp därför att folk flydde ett samhälle där iofs alla var ”trygga”, men där frihet var ett nästan okänt begrepp eller offer för nyspråkliga omskrivningar.

Till namnet var DDR demokratiskt, Tyska Demokratiska Republiken, vilket visar ungefär hur mycket termen är värd utan innehåll. Vi har även idag en tendens att rapa upp ord som demokrati utan att fundera på vad det innebär, och vad som kan hota det som begrepp. För även om vi idag har bytt ut de mänskliga agenterna mot maskiner, så har vi inte lärt oss av historien var gränsen för privatpersoners integritet bör gå om vi vill bevara ett sant demokratiskt system. Vi riskerar även idag att skapa ett politiskt system var släktskap med verklig demokrati bara är nomenklatur, och där vi istället styrs av en nomenklatura.

Så jag minns med en slags andäktighet hur östberlinarna till slut släpptes igenom gränskontrollerna, jag minns de som stod på muren, jag minns hammarslagen och hur de stora betongblocken vältes över ända. Sen ser jag mig omkring och undrar varför, o varför, varför lär vi oss inte något?

Läs mer om några av problemen:

• PiratJanne om den goda staten
• ACTA och subsidiaritetsprincipen
• HAX om intressanta tolkningar av överenskommelser
• FRA ställer staten och folket mot varandra
• Regeringsoduglighet
• Tingrättsdumheter, viten och censur
• Stockholmsprogrammet och övervakning
• Linje 2 i demokratifrågan