Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

Fel svar kostar 150 miljoner?

För någon vecka sedan påstod Beatrice Ask att det skulle kosta oss 100 miljoner i böter att inte införa datalagringsdirektivet. I radion idag var den siffran uppe i 150 miljoner… Det börjar nästan lukta tysk 20-talsinflation om det hela.

Vad Askan däremot inte sa i programmet är att införandet av samma direktiv uppskattas kosta 700 miljoner eller mer. En böter på 150 miljoner är med andra ord en rabatt på dryga halvmiljarden under det närmaste året — rena vinsten således. Dessutom är det inte alls säkert, eller ens troligt, att EU sätter en så hög böter.

Men för att vara ännu elakare mot Beatrice ordbajserier, så har eventuella böter inte alls med beslutet på Onsdag att göra. Det är nämligen så att det redan gått ett år sedan vi fälldes förra gången, vilket innebär att vi kan bli stämda igen oavsett om vi beslutar att införa datalagringsdirektivet på Onsdag. Då blir priset både de 700 mille det kostar att införa och de 150 mille Bea påstår att vi får betala i böter…

Naturligtvis handlar det inte om något annat än blå dunster och rökmoln, för 150 miljoner är inte ett skäl att stressa på och fatta ett hastigt politiskt beslut som har så långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Bestämmer vi oss för att vi inte tänker införa datalagringsdirektivet, så har vi faktiskt råd att betala böterna, de är en piss i den berömda oceanen i jämförelse med en hel räcka andra kostnader vi betalar utan att blinka. Men frihet är kanske det enda som inte får kosta något, eller?

Faktum kvarstår. Vi skall inte fatta ett hastigt beslut i en fråga som skapat sådan debatt och där det framförts så mycken kritik, både här hemma och internationellt. EU kommer med en utvärdering, vilken lär svida rätt elakt.

Har vi väntat så här länge har vi faktiskt råd att vänta lite till. Annars blir vi som tokfan som lamt ser på hur boskapen rymmer och sedan springer för livet för att stänga spiltan när skadan redan är skedd.

Gör något konstruktivt istället och ifrågasätt datalagringsdirektivet på EU-nivå. Det är inte nödvändigt, utan en del av ett samhällsbygge som går stick i stäv med de demokratiska idealen om frihet och integritet.

Och alla ni riksdagsmän och kvinnor. Tryck för helvete på knappen för att bordlägga frågan på Onsdag!

Anonymitet på nätet är absolut nödvändigt

Per Strömbäck och Anna Troberg har haft en debattstrid på Brännpunkt. Per förklarade piratrörelsen som död, Anna påpekade att hans roll som antipiratlobbyist knappast ökar trovärdigheten och Per svarar surt att Annas svar visar på vår ideologiska kollaps:

Den ideologiska öknen är uppenbar hos Troberg: den enda lösningen på integritetsfrågan är osynlighet, rättssäkerhet är övervakning, det är samhället som är hotet mot den enskildes trygghet och så vidare. Piraternas dogmatism blev deras fall, de har helt enkelt inte klarat av att anpassa sina idéer till utvecklingen utan fastnat i en romantisk dröm om internet som det en gång var när de som ”förstår” fick ha det för sig själva. Men Anna Troberg, internet tillhör alla nu och då duger det inte att teknikerna bestämmer, demokrati måste råda precis som i resten av samhället.

Att kalla äpplen för äpplen är dock knappast ett personangrepp. Pers resonemang om trygghet och rättssäkerhet är antingen oerhört naivt, eller så är det hans roll som lobbyist som gör att hans reflexer träffar fel. Han blandar och ger och spinner på en nutida västerländsk liknöjdhet inför frihet och demokrati som kan schakra bort dem utan att vi ens upptäcker det förrän efteråt.

Den enda säkra lösningen på integritetsfrågan är faktiskt osynlighet. Slutar vi kunna vara anonyma när vi vill vara det, så kommer förr eller senare någon att trampa in på vår integritet — det är faktiskt lika säkert som amen i kyrkan. Övervakning är inte rättssäkerhet, övervakning är övervakning. Samhället kan faktiskt vara ett hot mot den enskildes trygghet — men än mer är det så att samhället mer än något annat fenomen genom historien varit ett hot mot den enskildes frihet. Frihet och trygghet är inte synonymer och man kan vara hur trygg som helst utan att vara fri.

Inte heller lever vi i en romantisk dröm om att nätet skall tillhöra de som ”förstår”, tvärtom är det än mer viktigt idag när så gott som alla i samhället är beroende av nätet att nätet inte blir ett hot mot individens integritet.

Vår enda garanti för att inte bli överkörda av välmenande eller mindre välmenande samhällsfunktionärer och särintressen är faktiskt anonymiteten. Den är absolut nödvändig.

Tvivlar man räcker det att se till Twitters, anonymiseringsnätverkens och de anonyma etherpadklonernas roll när Irans oppositionella behövde en möjlighet att kommunicera. Det är rätt uppenbart att myndigheterna i Iran var oerhört störda på att det fanns en kommunikationskanal på nätet de inte kunde kontrollera. De försökte på alla möjliga sätt komma åt den möjligheten och den anonymiteten, men lyckades inte. I den gräsrotskampen fanns piratrörelsen: i våra vardagsrum stod servrar för anonymiserande nätverk, hos oss fanns kommunikationsinstrument där identiteter inte gick att kontrollera. Tro inte att vårt krav på anonymitet är ogenomtänkt, vi har konkret sett hur viktigt det är.

Det är också uppenbart i det enkla faktum att de som filtrerar och censurerar nätet hårdast är de samhällen vi räknar som ofria. Det är tragiskt att se att de samhällen som vi hittills räknat som fria står på kö för att följa efter.

Jag antar att Pers angreppsvinkel mot oss ”pirater” är lite självförvållat från vår sida, för vi har haft en oerhörd fixering vid just internet, när det egentligen är mer allmänna principer vi försvarar.

Det Per propagerar för är nämligen motsvarigheten till ett samhälle där vi alla alltid måste bära med oss våra identitetshandlingar, så att dessa kan kontrolleras när som helst. Vi skall vara transparenta, vår identitet synlig för myndigheterna, så att _om_ vi gör några dumheter så skall man kunna slå oss i huvudet med dem. Det kanske skapar ”trygghet™”, men frihet skapar det inte.