Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Beatrice Ask och det öppna samhället

Vi brukar skälla på Beatrice Ask i den här bloggen titt som tätt. Men nu tänkte jag ge henne lite beröm.

I mitt Facebookflöde under förra helgen såg jag gång på gång följande citat:

Jag hör Beatrice Ask på Godmorgon Sverige förklara att det som behövs nu är en diskussion om mer övervakning på nätet och hårdare straff. Och plötsligt förstår jag att det måste varit Ask som Reinfeldt menade när han varnade för att extremister kan utnyttja situationen. — Jenny Lindahl Persson

Jag spred det inte vidare själv, eftersom jag tyckte det lät lite väl otroligt till och med för vår justitieminister. Jag ville kolla källan först och se om jag höll med om Jenny Lindahl Perssons beskrivning. Nu har jag tittat  igenom Gomorron Sveriges intervju med Beatrice Ask den 24 juni och kan inte med bästa vilja i världen höra henne uttrycka något sådant. Lite tråkigt för Beatrice Ask att en stor mängd människor har skickat vidare ett missvisande refererat av hennes intervju, men det är väl sånt som händer.

För säkerhets skull tittar jag också på intervjun med justitieministern i TV4s nyhetsmorgon. Det kan ju ha skett en sammanblandning av tevekanalerna, tänker jag. Det visar sig vara värt besväret, för i TV4 säger Beatrice Ask en hel del både tänkvärt och hoppingivande:

”Det handlar ju om att slå vakt om demokratin och att uppmuntra öppenheten den öppna diskussionen och debatten …”

Hon ansluter som ni ser till Jens Stoltenberg och andras tanke att svaret på terror i första hand måste vara mer öppenhet, mer demokrati och mer humanitet. Beatrice Ask stannar länge vid temat att det är mer samtal som behövs i en sådan här stund:

”Vi behöver prata med varandra. Vi behöver söka svaren tillsammans. (…) Det är ju viktigt därför att i ett stängdare samhälle där finns ju ingen möjlighet att hitta den här typen av individer heller. Så öppenheten och rättssäkerhet och balans när gäller hur man skyddar integritet är otroligt viktigt för att faktiskt nå fram.”

Men när samtalet kommer in på det politiska samtalet mellan ungdomar och mer specifikt om vikten av att släppa in det politiska samtalet i skolorna inser man att justitieministern kanske är efter sin tid:

”Var ska ungdomarna annars få svaret. På nätet är dom ensamma. Där utnyttjas dom också av extrema krafter.”

Samtal och öppenhet är viktigt och bra, men inte på nätet alltså. På nätet finns i Beatrice Asks föreställningsvärld ensamhet och risker. Jag önskar att det fanns tid i justitieministerns pressade schema för att delta i samtalet på nätet, för att upptäcka att nätet innehåller både de goda och onda sidorna hos människor, att nätet är en spegel av människan och det samhälle vi lever i.

Nätet är på gott och ont ännu öppnare och mer demokratiskt än alternativa arenor för samtal. På nätet kan man inte stänga ute vissa åsiktsriktningar eller grupper på det sätt som till exempel görs när det ska diskuteras politik på landets skolor. På nätet under anonymitet vågar människor som är rädda för repressalier tala om och hämta information kring ämnen som är känsliga. Ungdomar talar om sex, sexuella minoriteter hittar likasinnade och människor som fastnat i extremism kan hitta en väg tillbaka.

Visst finns avarter som osunda miljöer, hatiskt språkbruk och extremism. Konstigt vore det väl annars. Men det är något vi har ett gemensamt ansvar för. Vi kan kämpa emot – inte genom förbud, utan dels genom att föregå med gott exempel och dels genom att låta bli att ge bränsle åt hatarna.

Ett fritt och öppet nät

Mycket av det ovan sagda gäller naturligtvis bara på ett fritt och öppet internet. Om internet blir föremål för övervakning och filtrering, så förlorar det mycket av sitt värde. Om vi inte kan vara säkra på att vi får vara anonyma, om vi inte är säkra på att det vi säger inte blir uppsnappat av andra än de vi tänkt oss, så blir vi försiktigare.

Jag vet människor som tidigare ägnade sin fritid åt att söka efter och anmäla webbplatser med barnpornografi. Det fortsätter man knappast med när det har blivit olagligt att titta på barnpornografi och man vet att trafiken är övervakad. I länder där datalagringsdirektivet är infört och myndigheterna kan få tillgång till alla elektronisk trafik har människor slutat ha kontakt med t ex terapeuter på elektronisk väg. I länder med omfattande övervakning och filtrering av internet som Kina eller Iran, begränsas oppositionellas möjligheter att samla sig och bilda opinion. Exemplen är många.

Bara den senaste veckan har jag sett två nyheter som visar hur de senaste årens utbyggnad av övervakningssamhället gått snett:

  • Förändringarna i barnpornografilagstiftningen som nu har drygt ett år på nacken har inte lett till ett enda åtal. Polisen själva säger att de inte lägger några resurser på att leta efter personer som endast tittar efter barnporr. Vi har alltså en lag som gör det svårare att se gränsen mellan lagligt och olagligt, en lag som gör att alla bilder på människor under 18-år som kan ge upphov till sexuella associationer kan vara olagliga. Men polisen säger att de inte har resurser att tillämpa lagen och sakkunniga på justitiedepartementet säger att det inte handlar om ­huruvida polisen kan beivra brottet.
  • Regeringen har beslutat att polisen ska få se bilder från kamerorna som registrerar bilister i Stockholm för trängselskattens räkning med anledning av en polisutredning om ett rån. Bilderna kommer från kameror som, när de sattes upp runt om i Stockholm, inte skulle användas till något annat syfte än indrivning av trängselskatt. På transportstyrelsens hemsida står det: ”De sekretessbelagda uppgifterna lämnas bara ut till fordonsägaren och kan, efter en särskild begäran, skickas per post till fordonsägarens folkbokföringsadress.”

Det går att ge mycket fler exempel både på lagar och övervakningssystem som antingen inte fyller sitt syfte eller ger upphov till ändamålsglidning. Detta var bara den senaste veckan.

Vi vet fortfarande inte vad FRA-lagen lett till i det här avseendet. Hur används den? Finns den översyn som utlovats? Ger FRA andra (t ex polisen) tillgång till spaningsinformation? Frågorna är många. Vi är några som väntar på svar. Under tiden har Ung Pirats driftige ordförande Gustav Nipe tagit saken i egna händer.

Jag hoppas att vi snart har en justitieminister som förstår att internet är en del av det öppna samhälle och det fria samtal som är vårt bästa försvar mot extremism. Och som inser att den nivå av övervakning och filtrering som skulle behövas för att vara ett riktigt skydd mot världens ondska skulle innebära att man kastat ut barnet med badvattnet.

Markus Uvell, VD på Timbro, sammanfattade det bra i en artikel på Newsmill häromdagen.

Massakern betyder vidare INTE att vi behöver överge våra principer om frihet på Internet och respekt för personlig integritet. Det är förstås lätt att säga att personer med åsikter som Utöya-mördarens borde övervakas bättre, att deras möjligheter att kommunicera med andra olämpliga personer borde begränsas etc.
Men sanningen är att fruktansvärda saker kommer att fortsätta inträffa då och då, så länge vi inte lever i ett totalitärt system där alla övervakas in i minsta detalj. Vi kan och måste minska risken att det händer. Men tanken att ökad kontroll av medborgarna helt kan skydda oss från ideologiskt eller religiöst motiverade vansinnesdåd är orealistisk och skulle dessutom innebära att vi i praktiken förverkligar det antidemokratiska samhälle våldsmännen strävar efter.

Det är glädjande att en så framträdande borgerlig opinionsbildare på ett så tydligt sätt försvarar friheten på Internet och respekt för personlig integritet.