Det behövs mer än frihetlig debatt Annie Johansson

Jag vet inte om det är ett utslag av bristande förståelse, politik, erfarenhet eller dumhet. Oavsett vilket, så tycks det som om insikten om skillnaden mellan politiskt babbel och verklig sakpolitik saknas hos många riksdagsmän och kvinnor inom centerpartiet. Men det behövs mer än frihetlig debatt, det behövs handling, konkret handling.

Annie Johansson visar i alla fall brist på den sortens insikt i sin post ”Den frihetliga debatten behövs”:

Frågor om FRA och Ipred väckte den frihetliga debatten igen – och det är väldigt bra. Integritetsfrågan var en ickefråga 2006 när jag blev talesperson för frågan. Inte en jäkel förutom en del liberala ledarsidor tyckte det var en viktig fråga. FRA och Ipred vevade igång en nyttig, och väldigt viktig, diskussion om just den personliga integriteten.

Den frihetliga diskussionen är klassisk borgerlig, klassisk liberal. Men då måste man också i realpolitiken leva upp till dessa värden. Av den anledningen skrev vi ett frihetligt manifest. Av den anledningen var dagens DN-debatt så intressant där man skriver just att integritetsfrågan fått ett uppsving de senaste åren.

Vem tar bollen för det breda frihetliga paraplyet med fritt näringsliv, med självbestämmande, med valfrihet, med integritet och yttrandefrihet? Mitt självklara svar: Centerpartiet.

Jag ser absolut inte det svaret som självklart. Klart är att det fanns ambitioner att vara den frihetliga rösten i alliansen inför valet 2006, men inte har centern betett sig bättre än sina allianskamrater när det sedan kom till skarpt läge. Även inom centerpartiets riksdagsgrupp svek man gräsrötterna, viftade med partipiskan och pressade alla in i den breda fållan.

Det är svårt att efter en sådan fadäs komma och låtsas som om ingenting har hänt. Allra minst kräver det självkritik och konkreta motåtgärder om man vill behålla ens ett uns av trovärdighet.

Mycket riktigt fick Annie snabbt mothugg från partimedlemmar närmare gräsrötterna. Den ena var en Mikael som tyvärr inte gav mer än sitt namn, och den andra Markus ”Lake” Berglund, som verkligen tillhör de som inte köper de korkade kompromisserna.

Först ut Mikael tillsammans med Annies svar:

Om vi står på samma sida i värderingsdebatten, borde vi då inte också stå på samma sida i sakdebatten?

Annie Johansson Says:
September 30th, 2009 at 4:16 pm

Jag är faktiskt fast övertygad om att man kan bedriva signalspaning i tråd med ett mycket, mycket strikt regelverk. Med ändamål som är preciserade i lag, med ett fåtal uppdragsgivare, med tillstånd givna av domstol, i “trafikstråk” givna av domstolsbeslut och med en effektiv och oberoende kontrollfunktion.

Men jag inser att vi inte är ense i denna fråga.

Innan ”kompromissen” skulle du aldrig köpt dina egna argument Annie, så hur kommer det sig att du nu är så övertygad om det som du tidigare var så övertygad om att det inte stämde?

Sen är det Markus tur:

Markus ”LAKE” Berglund Says:
September 30th, 2009 at 4:30 pm

Du skriver att “FRA och Ipred vevade igång en nyttig, och väldigt viktig, diskussion om just den personliga integriteten.”

Precis, det dumma är bara att Centerpartiet, genom sitt agerande och sina handlingar, hamnat på FEL sida i den debatten. Och i de fall vi hamnat på rätt sida, så är det bara med fagra ord.

Jag håller med Mikael om att vi bör sluta de Centerpartistiska leden och kämpa tillsammans, men hur gör vi det när de riksdagsledamöterna och partieldningen säger en sak och gör en annan? Hur ska vi gräsrötter kunna ger er det understöd ni behöver i debatten, om ni inte visar MED HANDLING vad ni står för?

Hjälp oss på traven Annie, snälla.

Det är det här som Annie och Fredrick inte tycks förstå: konkret politik smäller högre än vackra ord. Centern har i praktisk handling visat vilken sida de står på — i det läget spelar det mindre roll vad man säger sig vilja.

Men den som tar dagens kaka för smartaste kommentar är Mikael som sågar Annies resonemang konkret:

Mikael Says:
September 30th, 2009 at 4:37 pm

Kanske… om man utgår ifrån att det bara finns gudabenådade tjänstemän med ett oerhört stark integritets fokus inblandade i processen, om alla delar av processe är transparanta nog för att minsta interna övertramp genast skulle komma ut till media och allmänhet och att ingen framtida granskningsnämnd, regering eller myndighetsdirektör frestas att ta det hela ett steg längre eller tumma på reglerna.

Är du bredd att sätta din egen integritet och ditt historiska eftermäle på pant för detta, det låter lite våghalsigt tror jag, i de flestas öron?

Vi massavlyssningskritiker får ofta höra att vi utgår ifrån att världen är mindre farlig och fredligare än vad den i själva verket är, kanske är det så. Men jag skulle vilja vända på det hela och fråga dig, bevisar inte historien att både legala och illegala strukturer för medborgarrätssliga övertramp systematiskt har använts i tvivelaktiga syften, att du som liberal har en så övertro på den goda staten verkar lite paradoxalt, tycker du inte?

Huvudet på spiken.

För att begreppet ”integritetsskyddande åtgärder” skall vara något annat än en osedvanligt illaluktande ordfis, så krävs det rena helgon i maskineriet. Det skulle kräva orädda, stridbara och integritetsfokuserade tjänstemän med otadlig egen integritet, alla besjälade av att vara folkets försvarare mot alla former av övergrepp. Pratar man däremot om helt vanliga mänskliga tjänstemän, som allt som oftast präglas av den miljö och de uppgifter de utför, som alltför lätt påverkas av vackra ord och som ofta handlar i god tro, då är alla skydd rena hånet mot de som skall skyddas.

Jag säger fortfarande att de inte förstod vad de gjorde, att de inte förstår att de sålt ut sin integritet och framtida trovärdighet för kaffepengar. Att Annie resonerar som hon gör visar att poletten fortfarande inte trillat ner.

Fool me once…

En av de bästa visdomsord den anglosaxiska världen kommit fram med är frasen: Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me! Det är inte utan att den frasen dyker upp i huvudet när jag läser utspelet från diverse halvprominenta centerpartister på Newsmill.

Det duger helt enkelt inte att prata om frihet när man samtidigt inte är beredd att omsätta ”visdomarna” i praktisk politik:

Frihetlig politik går inte att fånga som ett samlat politiskt program, bestående av krav i en mängd sakfrågor; det är ett förhållningssätt till samhällets utveckling som kan samla frihetligt sinnade människor över ett brett politiskt fält.

Så sant de skriver, centerpartisterna, och så falskt det klingar när det första namnet på listan är Federley — och när den enda andra riksdagsledamoten på listan är Annie Johansson.

frihetsmanifest-federleyJag tror inte Fredrick och Annie riktigt förstår vad de gjorde när de vek ner sig i FRA-beslutet. De förstår fortfarande inte vilken avgrundsilska deras svek väckte.

De förstår inte att det enda de skulle kunna göra för att inte för alltid vara brännmärkta som femtekolonnare, är att på egen hand driva frågan att riva upp FRA-lagen — och lyckas! För med mindre än detta kommer de antagligen inte att bli förlåtna…någonsin!

Frihet är inte en popularitetstävling, det är den enskilt viktigaste frågan näst överlevnad — kanske till och med viktigare i vissa fall.

Upp som en sol…

Inför valet 2006 hade centerpartister som till exempel Fredrick och Annie lyckats profilera sig som försvarare av friheten. De framstod som riksdagens kanske tydligaste och mest kompromisslösa liberaler. Det lockade många rotlösa liberaler att rösta på centern, bland annat jag själv. Jag kunde ibland tycka att framför allt Fredrick var lite väl sensationsbenägen, fast å andra sidan är det bättre att orsaka lite röra än att inte uträtta något alls.

När det begav sig var det tröstande och uppmuntrande att Fredrick och Annie så tydligt tog ställning mot FRA-lagen. De hotade fälla hela förslaget, och behövde egentligen bara få med sig ett par till för att göra FRA-lagens saga all. De var vårt hopp tillsammans med Camilla LindbergBirgitta Ohlsson och Karl Sigfrid. Alla dessa fick utstå mobbning, hot om marginalisering, utskällningar, försök till tvångsutkvittningar och diverse andra direkt odemokratiska metoder som i sig borde få alla frihetliga alliansanhängare att ställa sig skeptiska till hela konstruktionen.

Ur ett rent mänskligt perspektiv är det inte alls konstigt att flera av dem inte orkade stå emot. Trycket de befann sig under var fullständigt övermäktigt och av de fem var det bara Camilla Lindberg som stod pall. Så varför kan så många av oss inte förlåta Fredrick och Annie?

Den klafsande stöveln

Alla som trampat ner en stövel djupt i gyttja, vet att det sugande sörplande ljudet när man försöker dra upp den är bra mycket ljudligare än när man trampade ner. Samma sak är det med dålig spinkontroll, där misstaget ofta är mer acceptabelt än alla dumma ursäkter och påståenden som skall skyla över dumheterna.

För Karl Sigfrid och Birgitta Ohlsson vek sig iofs även de, och det är väl inte precis deras favoritämne att prata om. Men de har i alla fall inte försökt utropa sig till segrare. Att sen folkpartikvinnorna som gjorde ytterligare ett starkt försök, senare lyckades göra pannkaka av alltihop är en annan sak.

Det som Fredrick och Annie gjorde var att låta sig bli blåsta genom en ”kompromiss”, som i själva verket var som smink på en gris. De gavs en ”hedersam flyktväg” ut ur allt det obekväma, och de flydde hals över huvud genom den givna nödutgången. Det i sig kommer för alltid att prägla bilden av vilka de är, och hur mycket de är att lita på när det blåser kallt.

Men värre är alltså att de försökt påskina att det på något mystiskt sätt skulle vara deras förtjänst att FRA-lagen ”inte blev så dålig som den kunnat vara”. Den spinkontrollen faller på några enkla konstateranden:

  • Lagen är inte mer än marginellt bättre i version 2.0 än den var i version 1.0
  • Lagen trädde i kraft i version 1.0, och version 2.0 har alltmer blivit ett utspätt spel för gallerierna.
  • Obekvämt eller inte, så står det inte någonstans i en riksdagsmans arbetsbeskrivning att man ska skita i sin övertygelse för att det drar kallt.
  • Vill man framstå som en frihetens försvarare, så bör man inte bli den främste försvararen för den lag man nyss vela fälla. De två rollerna går inte att kombinera. Det finns ett öknamn för de som sviker på det sättet: Quisling.

Gör man fel, och alla fattar att man gjort fel, så skall man inte försöka förneka att man gjort fel.

Att återvinna det förlorade förtroendet

Så vill centerpartisterna vinna tillbaka mig, och sådana som mig, så krävs mer än ett ”frihetligt manifest”. Det krävs konkret handling; det krävs att man erkänner sina misstag; det kräver konsekvens och det kräver att man faktiskt står för det man säger även när den egna karriären ligger i potten.

Många andra känner sig positiva gentemot initiativet, men det är väl så att de av oss som reagerade starkast hittade andra vägar att uttrycka våra åsikter…

Behövs en regeringsombildning?

Fredrick Federley (om ni minns honom, det har ju varit tyst ett tag) skriver idag att: Det behövs en regeringsombildning.

Han menar att detta är enda sättet att stärka de små partierna i opinionen och underförstått rädda kvar dem i riksdagen. Moderaterna ska dela med sig av sina ministerposter till de andra tre partierna för att ge dem mer plats på scenen inför valet 2010. Valtaktiskt låter det kanske som en rimlig idé. Alliansen kan ju få svåt att samla en majoritet om ett eller flera av de fyra partierna trillar ur riksdagen. Partitaktiskt för Centern är det förstås en utmärkt idé att få lite mer att säga till om – två ministrar till som Federley föreslår.

Men vänta lite. Ska de partier som folk tycker sämst om få mer makt. Är inte det lite bakvänt i en demokrati. Jag vet att opinionsmätningar inte….

Hit kom jag i mitt inlägg innan jag bestämde mig för att dubbelkolla något och då upptäckte att Fredrick Federley bara trollar lite. Säga vad man vill om honom och hans roll i hela FRA-debaclet, men om någon svensk politiker i en handvändning skulle kunna visa betydelsen av sociala medier så var det väl han.

Cudos Fredrick!

Gammalmedia hänger på:
UNT, SvD, DN

Bloggare kommenterar:Signerat Kjellberg
Fredrik Axelsson