Den här posten är lite som att tänka högt, det är ännu rätt oformulerat och jag kan råka hamna i galen tunna. Det får ni stå ut med, för ibland behöver saker sägas innan de är färdigformulerade.

Det handlar om positiva och negativa budskap. Det handlar om visioner och konkret politik. Det handlar om att Piratpartiet trots försök till motsatsen fortfarande är lite ”nä nu jävlar” i hela sin retorik och politiska budskap.

Vi samlas kring ilska över demokrati som håller på att utarmas; ilska över en dalande rättssäkerhet; ilska över moralister som vill lägga sig i våra liv; ilska över korporativism; ilska över korruption. Precis som socialdemokraterna förlorar på att deras retorik genom större delen av valrörelsen och tidigare under mandatperioden handlat om kritik mot alliansregeringen, snarare än om den egna ideologin och de egna visionerna, så förlorar vi på att vårt främsta budskap är ilska.

Vi kan naturligtvis inte bortse från den ilskan, för det handlar om så många för ett fritt och öppet samhälle centrala värden. Vi är awesome inte bara i vad vi gör med små medel, utan i att vi orkar vara vakthundar.

Vi måste dock dra i vår retorik och det rätt ordentligt. Vi måste i mycket högre grad komma med positiva och visionära budskap. Vi måste formulera vår egen sammanhängande ideologi som målar ut det samhälle vi vill ha.

Integritet – Kultur – Kunskap är en bra treenighet, det är inte tu tal om det. Det vi måste göra är att flytta in budskapet i folks vardagsliv och visa hur det höjer deras livskvalitet direkt och indirekt. Vi måste verka hela tiden.

När jag läser 2022.nu, slås jag av hur otroligt rätt Jimmy träffade med idén. Vi behöver visa vad vi vill, vart vi är på väg och hur det är relevant i vår samtid. Det brinner i knutarna att sätta upp en tankesmedja, för den slags visioner som 2022 står för är vägen framåt, men det behövs mer, det behövs hela tiden, det behövs en större spännvid både i det som är nära och troligt och det som är längre bort och rena spekulationer.

Vi behöver fyra år på oss att bygga våra visioner till något nytt, som inte får halva partiet att känna sig svikna, men som samtidigt innebär att vi kan presentera en konkret och verklighetsanknuten positiv politik inför nästa val.

Är ni med mig?

The night is young, why are we so hung up
in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

And at the door she can’t say more
than just another day
and without a sound
I turn around
and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)

I två inlägg har jag nu gjort reklam för Baen Free Library. Skälet att jag pluggar så skamlöst för dem, utan att vare sig vara författare eller på något annat sätt anställd av dem, är att de är människor som tänker och inte föraktar sin samtid.

Det som följer är en en fritt översatt text av Eric Flint, författare till bland annat 1632, en fantastisk romanserie som numera är en community effort.

Utdrag från Baen Free Librarys välkomstsida:

Introducing the Baen Free Library

Varför gör vi det här? Nå, av två orsaker.

Den första är något du skulle kunna kalla en principfråga. Alltihop startade som en biprodukt till ett gräl jag hamnade i online. Ett gräl med flera personer, varav några var professionella SF-författare, över piratkopierande av upphovsrättsskyddade verk på nätet och vad man kunde göra åt det.

En tankeskola, som tycktes på frammarsch, var att man skulle hantera problemet med handbojor och knogjärn. Sanktioner! Regler! Nya regler! Hårdare regler! Inga bromsar i kampanjen mot piratkopieringen! Ingen pardon! Bygg fler fängelser! Hårdare straff!
Alles in ordnung!

Jag, eh, misstyckte. Rätt aggressivt och stridslystet, faktiskt. Och jag kan vara en rätt aggressiv och stridslysten individ. Min egen åsikt, kort summerad, är som följer:

1. Piratkopiering på nätet — medan det definitivt är olagligt och omoraliskt — är, sett ur en praktisk synvinkel, inte mycket mer än ett irritationsmoment. Vi pratar ungar som stjäl ett tuggummi, inte barbarkustens pirater.

2. De förluster en författare lider från piratkopiering, kompenseras med stor sannolikhet av den ökade publicitet som, i praktiken, alla former av fria kopior på böcker skapar. Oavsett några moraliska skillnader, vilka förstås existerar, så är de praktiska effekterna från piratkopiering inte annorlunda än några andra existerande metoder genom vilka läsare kan få tag på böcker gratis eller billigare: bibliotek, lån mellan vänner, antikvarier, promo-exemplar och så vidare.

3. Varje kur, som bygger på en allt hårdare reglering av marknaden — speciellt de extrema former som vissa förespråkar — är långt värre än sjukdomen de skall kurera. Sett som utbrett fenomen, snarare än irritationsmoment, så kommer piratkopiering in i bilden när artificiella restriktioner i marknaden hissar upp priserna till en nivå över vad folk tycker är rimligt. Strategin som bygger på ”reglering-sanktioner-mera reglering”, är ett bottenlöst hål som kontinuerligt återskapar (i större skala) det problem det är tänkt att lösa. Och den kommersiella effekten blir ofta förvärrad av den mer generella skadan på personlig och social frihet.

Under loppet av debatten, så nämnde jag detta till min förläggare Jim Baen. Han mer eller mindre fnös virtuellt, och uttryckte att om någon av hans författare — varför inte du själv Eric? — var villiga att lägga ut en bok fritt online, så skulle publiciteten utan vidare kompensera för all annan skada det kunde göra ekonomiskt för författaren.

I samma ögonblick som han kom med sin synpunkt, så förstod jag att han hade rätt. Trots allt, så hade Dave Webers bok ”On Basilisk Station” funnits gratis online i flera månader redan. Och, vet du vad? — den hade över tid blivit Baens mest efterfrågade efterbeställningsobjekt i vanligt pappersformat!

Så jag anmälde en första roman, ”Mother of Demons”, som gratisbok för att bevisa konceptet. Nästa dag gick boken upp online, erbjuden gratis till offentligheten.

Som jag trodde, inom ett dygn, så kom åtminstone ett halvdussin meddelanden (några i publika forum, andra via mail) från folk över hela världen, som sa att de hört om episoden och kollat boken och nu antingen tänkte köpa den, eller redan gjort det. I ett eller annat fall, så var det av ”solidaritetsskäl”, men i de flesta fall så var det för att de gillade boken och ville ha en tryckt kopia. De oroade sig inte över den lilla kostnaden det innebar — inte efter att ha börjat läsa online, en nyhet de uppskattade. (Mother of Demons kostar $5.99 i pocketformat, finns i de flesta bokhandlar. Ja det var reklam…)

Sen, efter att ha tänkt igenom hela saken lite mer, så insåg jag att genom att lägga ut ”Mother of Demons”, så gjorde jag inte mer än en vänlig gest. Gester är utmärkta, men policys är till och med bättre.

Så, dagen efter, så diskuterade jag saken med Jim igen, och det visade sig att han kände likadant. Så jag föreslog att vi skulle förvandla ”Mother of Demons” segertåg till ett kontinuerligt projekt. David Drake kom med i diskussionen direkt, och vi tre utvecklade och modifierade idén här och där. Sen hörde Dave Weber om det hela, och Dave Freer, och… voila.

The Baen Free Library föddes.

Medan pratet om det omoraliska i att piratkopiera kanske är lite präktigt i mina öron, så andas hela artikeln förnuft och principer i ett välmående förhållande till varandra.

Eric, och hans författarkollegor på Baen tror tillräckligt på sig själva för att våga erbjuda tjänsten gratis. Eric och hans kollegor fattar att det ger dem otrolig good-will och massor med reklam. De fattar också att regler-sanktioner-mer regler-mer sanktioner är en återvändsgränd.

Tänk om vi fick se lite mer av sådan självsäkerhet, visioner och framtidstro även här.

En dag vaknar jag upp och sätter på dagens första kanna kaffe. Medan vattenkokaren står och puttrar häller jag det beckmörka pulvret i min presso, häller på det bubblande vattnet och känner hur dofterna sprider sig i hela köket.

Där farsan en gång tog morgontidningen till bordet, så är min tidning digital på OLED flexible paper närmare bestämt. Stationen står i vardagsrummet, men vem behöver burken när man har skärmen?

Ubuntu 24.2 tickar som en klocka. Det fanns ju en tid när hårdvaru och mjukvarutillverkare inte stödde Linux och BSD, men efter att Microsoft gjort bort sig för tredje gången och till och med Jobs släppt OSX fritt, så var det inte längre en möjlighet. Jobs behövde inte längre systemet för att Apple skulle frodas, deras designers var så mycket mer i tiden än alla andra att de klarade sig utmärkt ändå.

MS dumpade faktiskt hela OS-marknaden i sin affärsmodell, släppte koden så att alla kunde ge stöd åt gamla MS-program om de ville och satsade på webbtjänster och *nix kompatibla office-standalones. Från dominant till underdog, så fick de faktiskt en fräschör som de saknat i ett par decennier, kämpande mot Google som knaprat i sig nästan alla andra så var de tvungna att göra saker bättre.

Jag kollar rubrikerna, dubbelkollar med bloggtjänsterna om något spännande har hänt och passar på att kika på om det kommit några nya filmer.

Medan jag bläddrar igenom de senaste filmerna på Filmatica, de som tog över efter det att SF satt sin sista potatis, så dimper det ner ett par tre låtar via RSS till min musikspelare. Både fräck pop och skön jazz till morgonkaffet. Jag klickar OK, väl medveten om att åtta av de tio kronorna syndikeringstjänsten begär går till artisten. Det är väl inte mycket per låt jag tuggar i mig, men med fyra miljoner hushåll som vill spisa musik till morgonkaffet, så blir det väl en del i slutänden… Den ena låten var väl inte så jävla fräck, men det spelar ingen roll — you win some, you lose some.

Till slut hittar jag en thriller som verkar precis lagom suggestiv för att kittla nerverna på kvällskvisten. Jag markerar den för överföring till mediacentret, och passar på att cleara omsättningen på mitt kultkonto — de kallas ju tydligen så numera, kulturkontona, de virtuella plånböckerna för mikrobetalningar.

Hmmm, har jag bränt åttahundra på tre veckor? Får tydligen prata lite med slynglarna om att dra ner på non-stop-tittandet på playboy, eller vad nu tonåringar tycker farsans pengar skall användas till? Får fråga hur många låtar de dragit hem på sistone egentligen? Nog för att varje film bara kostar en tjuga att ta hem, varje låt några kronor, men det plockar på med två tonårsungar och två film- och musiksugna, bokslukande föräldrar… Nog för att det går att hämta prylarna gratis, det är ju mest syndikeringstjänsterna som kostar, men då får ju inte kreatörerna betalt. De skitsummorna får vi leva med helt enkelt, alla skall ju äta, även författare, musiker och skådisar.

Jag växlar över till sextiotummaren, för att få lite mer yta att jobba på. Det är ju både ett par webbprojekt som måste slutföras och en stor foto- och videosession som skall redigeras. Det blir lite pluttigt att pyssla med på tidningspapper. Webbprogramvaran är naturligtvis Open Source, det är det enda raka om man vill ha kvalitet idag. Vi diskuterar en stund via SkypeVX hur vi skall göra med återförandet av kod till projektet. En del pluggar har ju skapats och de måste rensas på kundspecifik kod och generaliseras för att kunna konsumeras av Webbprogramvarans andra användare. Kunden är naturligtvis införstådd, det finns inga utvecklare idag som går med på att lura communityn på fungerande kod — det blir alltid en kompromiss där man inte lämnar ifrån sig affärsidén men delar med sig av koden, efter lansering naturligtvis.

Jag surfar över till Adobe, som fick välja mellan konken eller byte av affärsmodell 2014, loggar in på Photoshop Creative Collaboration Centre, och kollar av att alla projekt ligger färdiga för leverans och att alla subversions är korrekt avslutade. Det är bra att städa innan man drar igång något stort nytt projekt.

Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.

Filmbolagen insåg nästan samma sak, och bara en aning senare. När folk ledsnade på att glo på reklam på TV, så gick de över till att hämta film — med sådan omsättning behöver man knappt ta betalt. Den enda upphovsrätten som är intressant då är att ingen annan försöker sälja ens produkt utan att betala för sig. Hur någon nu skulle kunna göra det, när det går att hämta gratis och det enda legitima skälet att få betalt är att man skapat filmen — eller företräder den som gjort det.

Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.

Faktum är att kultur-, mjukvaru- och informationstjänster blev så viktiga för ekonomin, att de närmast på egen hand vände vad som såg ut att bli en av de längsta och jobbigaste lågkonjunkturerna. När förändringståget väl fick fart, så kom en boom-period som skapade en positivism nästan i klass med 1950-talets motsvarigheter.

Politikerna tog som vanligt längst tid på sig att fatta. Deras öron riktades mot anti-piratlobbyisternas munnar så länge, att de nästan missade tåget när hela diskussionen blev irrelevant. De predikade att det var fel att stjäla fortfarande när lobbyisternas ”skyddslingar” gjorde revolt mot sina lobbyister och advokater och steg som fågel fenix ur askan av sin egen död. Plötsligt belystes situationen som av en blixtfackla och det som avtecknades mot ljuset var organisationer som överlevt sig själva.

Dessutom, till råga på allt, så är den kommersiella piratindustrin död. De överlevde inte utvecklingen, de sista gick så långt att de försökte bomba The Pirate Bay. Det lyckades inget vidare, eftersom staten bjudit in TPB att ställa sina servrar i en av de få kvarvarande skyddområdena, så de kommersiella piraterna gick rakt in i ett gäng professionella soldater — vilket var mindre hälsosamt

Uppdatering: Även XOR fabulerar om framtiden, utifrån ett mer tekniskt perspektiv — men vissa saker är slående i sin likhet… XORs inlägg är i sin tur en reaktion på OpenForce inlägg, som utmanar efter att ha läst att Helena Mishel skulle på seminarium om hur IT ser ut om tio år…..

Uppdatering 2: Hade funderingar på att skriva en dystopi som kontrast, men West hann före. Läs och rys.