Pirat är en träffande beteckning

Pirat är en oerhört träffande beteckning på en rörelse av kopimister, frihetsivrare, revolutionärer, foliehattar, brännvinsadvokater och livsstilsliberaler. Frågan är nog snarare om vi är sjörövare eller har kaparbrev…

Få saker har varit föremål för så mycket romantisering och så många obehagliga associationer som just pirater. Sådana som till exempel Erol Flynn gjorde pirater till tema för barndomens hjältedrömmar, ungefär som Robin Hoods rövare för Karl-Bertil Jonsson. Storögt har vi läst om Sir Francis Drakes eskapader, ryst över Barbarossa eller Long John Silvers råhet och fascinerats av Röde piraten och kapten Haddocks anfaders strapatser i Tintin.

by Mmm_mandy

På andra sidan finns bilden av berberpiraterna som härjade Europas kuster, Indiska Oceanens sjörövare vars grymhet var omtalad, somaliska pirater i modern tid och de ständiga skurkarna i piratfilmerna som kontrasterar mot hjältens mer frihetliga och nobla ådra.

Under alltihop missar vi att det egentligen inte fanns något romantiskt i piratismen, inte heller var det så enkelt som att det bara handlade om råhet, girighet och ren ondska.

Sjörövare och kapare

Så länge det funnits sjöfart, så har det funnits pirater — precis som att det funnits stråtrövare så länge det funnits vägar. Piraterna var ibland kapare med en furstes lejdbrev. Irreguljära trupper som fyllde hålen i flottans styrkor. De var oförutsägbara, småskaliga och svåra att komma åt. De verkade utanför organisationen, men med organisationens goda minne.

Titt som tätt förvandlades de skepp som gått till sjöss som kapare till rena sjörövare. Ibland handlade det helt enkelt om att man var less på en kapten som behandlade en som om man vore tvångsvärvad, eller less på att så stor del av vinsten gick till landkrabbor som själva inte tog några fysiska risker.

Kapare hade överlag en traditionell befälsgång. Mer intressant är de rena sjörövarnas organisation, som var ett av de tidiga moderna exemplen på demokrati och maktdelning. Där fanns oftast en komplex överenskommelse med rättigheter, skyldigheter och andelar som alla kunde ta del av och godkänna. Alla var delaktiga i beslut och alla hade rätten att ifrågasätta, som i ett kooperativ.

Kvartersmästaren styrde båtens vardag och var på många plan överställd kaptenen, medan kaptenen hade absolut makt i strid. Kaptenen var i sin tur på många sätt underställd besättningen och kunde ersättas när besättningen inte längre ansåg att han skötte sin uppgift.

På oerhört många sätt var organisationen och dess villkor en reaktion på den situation man befann sig i och delade erfarenheter.

Samhällets utstötta

Den erfarenhet de flesta pirater delade var att vara oönskade av det samhälle de växt upp i. Inte sällan kom de från flottan och hade tvingats/tvångsvärvats till sjöss; ofta hade de som en sista utväg deserterat eller gjort myteri och levde överlag under hotet från fruktansvärda straff av en kaliber och typ som idag skulle anses som rent barbari.

Försökte man desertera eller göra myteri var ett typiskt straff att piskas flottan runt, det vill säga att fraktas från fartyg till fartyg för att få några tiotal piskrapp på varje ställe. Det var inte ofta man överlevde behandlingen, men de olyckliga som överlevde kunde se fram mot att sluta sina dagar hängda och inneslutna i en stålbur. Där fick man hänga tills korparna frilagt skelettet — pour encourager les autrés.

Piraterna skapade i sin tur ett samhälle utanför samhället. Ibland rent bokstavligt med hela öar under sin kontroll. Samhällen med egen industri som sjösatte små fartyg idealiska för att snabbt ta sig ikapp handelsfartyg. Där fanns hälare som genom komplexa manövrer sålde godset vidare till samma länder som de rövats från. De hade egna lagar, ordningsmakt och traditioner.

Att de långt ifrån alltid längtade tillbaka är kanske inte så konstigt. Vi pratar om ett europeiskt sexton- och sjuttonhundratal där respekten för den lilla människan i princip var obefintlig. Den som inte var rik, adlig eller officerare kunde utan vidare tvångsvärvas, fängslas eller dödas utan att någon på allvar ifrågasatte handlingen så länge den utfördes av den som hade makt.

För att det inte skall låta som det var fråga om oskyldiga rebeller, så måste man minnas att de faktiskt under vapenhot kapade andras fartyg och last. Inte heller kaparna med sina lejdbrev var mycket bättre. Ibland övergick hotet dessutom i handfast våld, eller så lämnades offren att försmäkta i ett flytande vrak. Ryktet om grymhet var ibland överdrivet, men det var inga dunungar bakom de laddade kanonerna. Det var inte heller alltid några oskyldiga dunungar man kapade, för i skeppen man uppbringade transporterades inte sällan frukten av plantagernas slavarbete, guld och silver från det erövrade Sydamerika och liknande. Det som var lagligt var inte alltid mer smakfullt än det som var kriminellt.

Vi är kapare och pirater

Parallellerna mellan pirater och de som verkar utanför de traditionella ramarna, eller som gör uppror och kastar det gamla överbord är slående. Piratismen är i mångt och mycket en reaktion på ett samhälle där de styrande tappat respekten för sina medborgare, och rörelsens storlek beror i mångt och mycket beror på att de traditionella partierna helt förlorat fotfästet i centrala demokratiska frågor:

FRA, IPRED, ACTA, stockholmsprogrammet, internetfiltrering, TPB-rättegången, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen, tittförbud, rättegång mot seriekännare, razzior mot hackerspace, vansinniga beslag av utrustning, rättsprovokationer, missbruk av rättssystemet, vänskapskorruption, förslag om rättegångslösa domar, gredelina kuvert och så vidare har övertygat många om att det är dags att lyfta den knutna näven ur fickan och säga ”NOG NU!”

ARRR!!!

Vi är helt enkelt trötta på att bli piskade flottan runt, tvångsvärvade för agendor och beslut som inte ligger i vårat intresse, nedvärderade och marginaliserade. Vi tillhör inte den moderna adeln, så våra liv och vår frihet tycks inte vara värd så mycket.

Vi blev inte alla sjörövare, för i den moderna piratrörelsen finns motsvarigheten till kaparna — pirater av alla partifärger. Det är människor vars grundläggande lojalitet fortfarande finns på annat håll, men som anser att piratrörelsen är nödvändig för att moderpartiet inte förstår frågorna. Vissa av dem finns inne i partiet, andra utanför. Liksom dåtidens kapare kommer många av dessa troligen gå iland när kriget är över.

I den moderna piratrörelsen finns också rena sjörövare, som inte alls längtar tillbaka till en situation där den rörelsen inte är nödvändig. Istället hoppas de på något som kan ta oss vidare förbi den traditionella politiken. Här finns ett frö till något helt nytt, vilket är oerhört intressant. Vad som kommer ur det är ännu alldeles för tidigt att säga, det beror på vilka som engagerar sig och vad de vill.

Många av oss står med fötterna i två läger. Vi kan ha en underliggande ideologi som vi fortfarande bekänner oss till, men samtidigt vara nyfikna på vad som kommer komma ur denna nya piratrörelse när den i framtiden hinner formulera något mer än en reaktiv agenda.

Den enda parallell som ens känns rättvis är parallellen med miljörörelsen på åttiotalet. De är en av få politiska rörelser som lyckades samla divergerande röster från vänster till höger innan piraterna äntrade skutan. Miljöpartiet är nu tyvärr etablerade i mitten inom ett av de politiska blocken, vilket innebär att en röst på dem innebär en röst på ett av de block som visat sig oförmögen att hantera piratrörelsens kärnfrågor.

Piratismen i dess politiska form har ett passande namn, fast utan våldsinslagen. Vi är en reaktion på övergrepp, vi är en reaktion på att våra rättigheter inte respekteras. Vi behövs politiskt oavsett vad som kan bli rörelsens fortsättning, men liksom sjöröveriet historisk gav upphov till en egen politisk sfär kan reaktionen övergå till något mer, något nytt och kanske något bättre.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Kriget om internet

I DN finns en väldigt bra och insiktsfull artikel ”En krigsförklaring mot internet” om vad som händer med informationssamhället. Ett konstaterande att försöket att reglera och avgränsa har pågått ända sedan de löst sammanknutna nätverken blev ett enda under första halvan av nittiotalet:

> Enligt Christopher Kullenberg är det tre aktörer framför andra som försöker ta kontrollen över internet: EU, säkerhets- och underrättelsetjänster samt enskilda upphovsrättsinnehavare.
>
> – EU är en stark aktör som ligger bland annat bakom Ipred- och datalagringsdirektivet. Bakom dem står en rad starka aktörer från medieindustrin.
>
> – Vad gäller säkerhetstjänsterna kan vi se en förändring av hur de arbetar efter Kalla kriget. Med internet uppkommer nya hotbilder vilket gjort att metoder för insamling på nätet blivit den nya trenden.
>
> – Slutligen ser vi hur enskilda upphovsrättsinnehavare, exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou, tar upp kampen mot fildelare. Det sker på ett mikroplan i enskilda domstolar.

Det är den naturligaste sak i världen att man försöker reglera nätet. Där utbyts information i mängder, information som i den fysiska världen är värd pengar.

De klyftigaste inser att de vinner på karusellerna det de förlorar i inträde. De som inte riktigt hänger med, försöker kleta på den fysiska världens begränsningar på fotonerna och elektronerna som rusar fram och tillbaka i ledningarna.

Sen var det det där med kontrollen… Som en gång konstaterades av STASI, så kan man inte vara säker på att veta något om man inte vet allt. I kunskapssamhället är den information man faktiskt vill åt som ett enda genomskinligt kvalster sittande på den berömda nålen i en enorm höstack. Det blir mycket överskottinformation.

Echelon, FRA, datalagringsdirektivet och liknande existerar närmast som ett direkt resultat av den nya världen. Massiva system som är menade att lyssna på allt och försöka filtrera ut och lagra det som har värde. De går alla ut på att försöka omfatta den absurda mängd information som rasslar runt i våra fiberoptiska kablar varje sekund på dygnet 365 dagar om året.

För att inte tala juridik. Jurisdiktion på nätet är rena mardrömmen.

Vi antar att Matt har en server med sexuellt laddade bilder av tonåringar i gränslandet mellan barn och vuxna. I många länder är materialet direkt olagligt, i många andra länder är det fullt lagligt. När det görs en whois på domänen dyker Matt upp som kontakt, men nu blir det knivigt.

Vems lag gäller?

Är det lagen i landet där Matt bor? Är det lagen i landet där servern står? Är det lagen i landet där myndigheterna upptäcker bilderna och börjar luska?

Det är fullkomligt glasklart för de som styr att sådan legal ambiguitet inte kan accepteras.

Så på ena sidan står starka krafter som upplever att de förlorat kontrollen. De gör allt för att återfå den, nästan till vilket pris som helst.

På andra sidan står alla de som nu lever en stor del av sina liv på internet. Det är där man söker information, det är där man skickar brev, det är där man kollar tider och bokar biljetter, det är där man läser sina nyheter, fördriver tiden med videosnuttar, pratar strunt med kända och okända, uttrycker sina politiska åsikter, söker jobb, hittar sitt livs kärlek, pratar om sina problem, köper prylar, förbrukninsgsartiklar och till och med hus och bilar. Dessutom har nätet delvis övertagit facklan från telefonen, pappersbrevet, brädspelet och till och med fikarummet.

Nätet är ett forskarnätverk, ett studierum, ett stadsbibliotek, en bokhandel, ett videohak, en musikaffär, en marknadsplats, ett torg, gruppterapi, läkemedels och sjukrådgivning, ett seriemagasin, en veckotidning och en hel massa annat.

För de som hittat vägen in, vi ”internets”: vi som knappt längre kan hålla ordning på var våra egna synapser slutar och internet tar vid — för oss är nätet en självklar del av den egna identiteten och nästan den egna personen. Jag kan klara mig utan internet på semestern en dag eller två, men förra sommaren ingick två laptops och mobilt bredband i packningen på solsemestern.

Nätet är en utopi och en dystopi på samma gång, precis som kunskaps och informationssamhället kan sägas vara båda samtidigt. Det finns svåra frågor att lösa. Det handlar inte ens om ifall man har svaret, utan om ifall man ställer rätt frågor.

En sak är i alla fall klar så långt jag kan se. Man kan göra allt enligt normer och regler, och ändå hamna helt åt helsike. Det illustreras om inte annat av såväl diskussionerna”departementet”, som av att domen mot Pirate Bay kanske inte är fullt så slarvig och oinformerad som man kan tro (stoppar där, till dess jag läst igenom resten) samtidigt som det faktiska slutresultatet är ett hån mot rim och reson och ett slag i ansiktet på alla de som redan lever framtiden.

Är det ingen av de som nu sitter och slåss om ratten som undrar vart vi är på väg?

Sverige FRA-land

Idag skall jag prata lite konsekvenser, och lämna det mesta av det principiella därhän.

Det kan vara intressant att försöka se vilka konsekvenser FRA-lagen får för Sverige som nation.

###Positiva konsekvenser

Jag skall börja med de positiva konsekvenserna, för i ärlighetens namn så finns det sådana. De kanske inte är så övertygande, men den här gången vill jag reda ut en del av dem — om inte annat så för mitt eget höga nöjes skull.

1) Koll på ryssen

Jo det är intressant att hålla koll på ryssen. Kanske inte på kort sikt, men med dagens svajiga utveckling kan det snart bli. Vi har världens näst starkaste stat nästgårds, och det är dessutom en stat som inte har någon långvarig demokratisk tradition, eller ens ett otvetydigt demokratiskt styre.

För att vara sanningsenlig, så är också Ryssland ett land med en lång tradition av mycket kompetens säkerhets- och underrättelsetjänst. Det är väl mycket tveksamt om kabelspaning kommer ge speciellt mycket kvalificerad information, däremot kan det naturligtvis ge en del ”läck” som kan användas för att skapa sig en bild.

2) Organiserad brottslighet

Även om man knappast kan förvänta sig att den organiserade brottsligheten är så korkad att de missar det faktum att e-kommunikation nu är genomskinlig, så kanske man kan ha lite tur och få sig lite läck till livs. Dessutom kan man utifrån kända aktörer kartlägga kommunikation även när man inte kan knäcka den, och därigenom få koll på andra aktörer.

Däremot kan man knappast räkna med speciellt hög träffsäkerhet. Även brottslingar kommunicerar med sådana som inte är det.

3) Terrorism och vapensmuggling

Exakt samma argument som gäller organiserad brottslighet gäller även terrorister och vapensmugglare. Överlag är de så pass förslagna att värdet av den information man får är litet, om man ens lyckas upptäcka den.

Men å andra sidan är varje uns av information värt mycket, så av samma skäl som man accepterar att filtrera bort 200 spam för att få 10 viktiga mail, så kanske man kan acceptera att få mycket ointressant information för ett och annat guldkorn.

4) Utrikespolitiskt pondus

Calle Bildt påstod att han skulle känna sig närmast naken om han inte hade tillgång till bra underrättelser, och att det var ett skäl så gott som något för FRA:

> Jag vet väl hur vi i känsliga situationer kan vara beroende av informationer som delges oss från andra länder – och jag skulle känna mig naken och utsatt i mitt nationella ansvarstagande om jag inte också hade tillgång till nationella sätt att inhämta viktig information.

Man kan väl tycka vad man vill om den saken, men det är i alla fall ett argument.

Att ha den utrikespolitiska pondusen innebär också att man har information att byta med, så att Sverige kan byta intressant information mot annan intressant information — så att vi får en bättre bild.

###Negativa konsekvenser

1) Att se sig över axeln

Det är inte en bra ide att skapa system som får medborgarna att se sig över axeln till och med när de inte begår något brott. Maria Abrahamsson uttrycker det bra i ett gästspel i AB:

> Den annars så intressanta frågan om ytterligare skattesänkningar ter sig futtig när också din och min privata korrespondens, bankaffärer och telefonprat kommer att kunna granskas av staten.
>
> Den efterlängtade reformeringen av skatterabatten för hushållstjänster från och med den 1 januari känns plötsligt ointressant när man vet att man från samma tidpunkt kan få sin telefon- och mejltrafik avlyssnad av FRA.
>
> Till och med justitieministerns löfte om 20 000 poliser blir lättviktigt när FRA inom kort får möjlighet att övervaka hela befolkningen, utan brottsmisstanke och utan domstolskontroll.

Vi vrider på rättsprinciperna så att det, oavsett vad som verkligen sker, ändå sker en förskjutning — skyldig istället för oskyldig till motsatsen bevisats. Det riskerar att få svåra effekter på hur vi uttrycker oss, vilken kommunikation vi vågar oss på och i slutänden hur öppen och tillåtande vårt samhälle är.

2) Vår position som IT-land är hotad

Det är inte ett skämt att företag tvekar att investera i Sverige på grund av FRA-lagen. Det gäller alla företag som primärt handlar med kommunikation och information. Några av dem protesterar redan högljutt, och andra har redan deklarerat att det kommer påverka deras affärer med oss:

> + Ett exempel på detta är att TeliaSonera på finska kunders begäran flyttat webb- och e-postserverar från svensk mark.
>
> + Ett annat exempel är Tre som för att säkerställa sina danska kunders integritet tvingas överväga lösningar som exkluderar Sverige.
>
> + Ett tredje är den framgångsrika svenska e-postleverantören Momail som allvarligt överväger att flytta verksamheten från Sverige på grund av den nya lagen. Detta innebär förlorade arbetstillfällen och investeringar i Sverige.

Till dessa kan läggas Google, som deklarerat att de inte placerar nya servrar i Sverige, och som funderar på om de skall avveckla redan existerande.

Det kan tyckas att vi borde kunna rida ut stormen, men företag som investerar här drar till sig andra företag, medan företag som flyr får andra på flykt. IT är ett av Sveriges framtidsbranscher, men nu har någon slängt in en riktigt stor träsko i vävstolarna.

3) Vår demokrati urholkas

Tydligen så är det nu normalt att riksdagen inte har någon makt, utan all makt finns i regeringen. Åtminstone är det svårt att tolka partipiskorna på annat sätt.

Tydligen är grundlagen, liksom EUs grundlagar och internationella konventioner mindre viktiga än svensk underrättelsetjänst och alliansens ”regeringsfäighet”.

Grundläggande demokratiska principer som brevhemlighet, meddelarfrihet, källskydd etcetera sätts på undantag. Alla dessa principer är skydd mot att staten ostraffat kan göra som de vill — för så länge folk kan kommunicera fritt och privat och så länge folk vågar tipsa media om oegentligheter utan att bli övervakade, så länge är också landets regering tvungna att tänka sig för.

Det finns naturligtvis fler exempel på argument både för och emot, men de här är några av de jag upplever som mest väsentliga.

###Två frågor att ställa sig

Det finns två frågor att ställa sig när man ser argumenten.

Den ena frågan är hur de positiva konsekvenserna står sig jämfört med vad de kostar?

Som jag ser det så är det ingen konkurrens, ingenting är värt att i grunden vända rättsprinciperna upp och ned, hota meddelarfrihet och göra folk rädda att kommunicera.

Den andra frågan är om det finns något annat sätt att få de fördelar FRA-lagen ger?

Jag tror att svaret på den frågan är ja.