FRA har skickat ut ett pressmeddelande att de vill bli granskade. Det handlar naturligtvis om uppgifterna att information går ut nästan okontrollerat till andra staters underrättelseorganisationer.

Upprinnelsen är ett mejl där en FRA-anställd hävdar att det inte görs någon komplett granskning av information som utbyts mellan FRA och andra länder.

”Det är viktigt att påstådda brister i vår verksamhet utreds,” skriver informationschef Anni Bölenius i ett pressmeddelande.

Nå låt oss göra dem till viljes… med råge! Men lägg inte uppdraget på SIUN, eller någon annan av ”the usual suspects” utan se till att det är en fristående kontroll. Jag tror inte att det var det FRA hoppades på, men det är det som behövs.

Skall en kontroll vara trovärdig får man inte kunna följa kopplet till husse/matte försvaret, säkerhetspolisen, regeringen eller någon annan med ett implicit intresse av att komma fram till att problemen är överdrivna…

Det finns dessutom en mycket svart humor i det faktum att alla våra nya övervakningslagar inte hindrade vår första hemvävda självmordsbombare från att genomföra sitt attentat. Det var som tur är inte ett speciellt lyckat sådant, eftersom den enda som kom till allvarlig skada var han själv. Det finns inte direkt anledning till panik.

Trots att det inte precis tycks ha handlat om eliten av terrorister och trots alla nya möjligheter att informera sig, så lyckades mannen ändå passera maskorna i vårt säkerhetsnät. Jag tror inte ens det handlar om inkompetens, eftersom det är nästan omöjligt att hindra en ensam man eller en liten sluten grupp människor att hitta på sattyg. Snarare är det en demonstration av den falska säkerhet alla extraordinära möjligheter till informationsinhämtning ger. Vi silar som vanligt mygg och sväljer kameler.

Så nu kablas det ut att FRA skickar nödtorftigt filtrerad rådata till NSA med flera. Någon kanske tror att de därigenom begår lagbrott, men tji fick vi, för det är naturligtvis fullt lagligt.

FRA-lagen var för mig strået som bröt kamelens rygg. Jag kunde inte längre med gott samvete stödja en regering som så flagrant nonchalerade sitt eget folks rätt att kommunicera utan att staten tittar över axeln. Det var inte det enda som fick mig att reagera, för alla tecken fanns på att vi bara bytt ansikten och inte innehåll i övervakningspolitiken.

Diverse politiska jönsar pratade sig då – 2008 – varma för behoven av en sådan reglering. Det var en nödvändig kompromiss hette det, mellan våra säkerhetsbehov och våra behov av personlig integritet. Jag undrar försynt hur många av dessa vurmare som var nyttiga idioter och hur många som helt enkelt inte fattade vad de propagerade för. Räck upp handen ni som verkligen anser att det är fullt rimligt att FRA delar med sig av sin spaningsinformation till främmande makt? Räck upp handen ni som på fullaste allvar anser att svensk signalspaning skall använda utländska söktermer, nödtorftigt filtrera resultatet på typ telefonnummer och landsdomän och sedan skicka hela klabbet till utländsk beställare?

Trodde väl det, det är inte en vacker verklighet precis. Det var inte så det lät med alla garantier om att NU skulle minsann integriteten försvaras med diverse påhäng. Påhäng som visar sig inte vara mycket mer än gelén i en wonderbra, smink på grisen, smörjolja i röstköpsmaskineriet.

Vi ser nu resultatet, det som vi varnade för när vi kallades foliehattar och naivt enkelspåriga, oansvariga skitungar. När man ser vad WikiLeaks berättar om vad som pågår bakom lyckta dörrar, så är det väl inte att förvånas, men inte desto mindre känner jag ett kallt och obändigt raseri.

Så fort samhället får panik, så kan man räkna med att någon jävel snabbt är framme för att sko sig. I spåren av 9-11 har en global terrorindustri växt fram. Hittills har den trekvarts miljon anställda och har satt sprätt på sisådär 4500 miljarder kronor bara i USA, skall man se det globalt är siffrorna mycket högre.

Det är inte så att man skall bortse från de terrorattentat som faktiskt utförts, eller de som planerats men avvärjts. Det är däremot så att vi levt med terror i bortåt ett halvt sekel utan att samhället för den sakens skull gått under. Skall vi dö en våldsam död, så är och har alltid terror varit en av de minst troliga orsakerna.

Vår rädsla och önskan att skydda oss från det främmande och okända spelar oss ett spratt. Så länge sprattet bara kostar pengar är det bara slöseri, men när sprattet börjar kosta mer än bara pengar så blir det riktigt otäckt.

På sätt och vis kan man säga att vi när vi tillåter att vår rädsla för terror kostar oss mer än bara pengar går terroristernas ärenden. Man skall ha klart för sig att redan grupper som Rote Armée Fraktion, Baader Meinhof, Action Directe och dylika angrep samhället med terrormetoder till stor del för att provocera fram en motreaktion. Teorin var att man genom att tvinga samhället att ta av sig bomullsvantarna kunde visa för Svensson hur omänskligt och orättfärdigt det kapitalistiska, västerländska samhället var. De nuvarande terroristerna har sina egna varianter på samma sorts resonemang.

Det vi gör är att omdefiniera vårt samhälle, förkasta friheter och rättigheter vi tagit för självklara och ersätta dem med en total kontroll och ett oändligt informationsinsamlande. Samhället skaffar sig nu information om sina medborgare på en nivå som vi tidigare förknippat med hemliga statspoliser i rent totalitära länder. Att vi dessutom har tekniska möjligheter att samla in och bearbeta sådan information i en mängd utan motstycke och utan lika stora arbetsinsatser som tidigare driver bara den inneboende logiken till sin spets.

Men vi är inte ens en Sherlock Holmes, utan snarare en Kommissarie Closeau. Vi har all denna information, men om vi någon gång verkligen får nytta av den, så är det mer av ett lyckligt sammanträffande än av verklig skicklighet. Vi är faktiskt rena dilettanter.

Vi har bara i Sverige sett det tidigare under Göteborgskravallerna, när polisen misslyckades med något så grundläggande som vanlig enkel hyfs när de mer eller mindre massarresterade alla som råkade befinna sig på en viss skola. Vi ser det nu igen, när vår kära polismakt här i Göteborg leker Kopps och skickar tungt beväpnad polis att rikta sina lasersikten mot ungar. Tragikomiken blir extra tydlig när samma person vars barn blev hotade med eldvapen, sparkade, nertryckta på golvet med mera släpps strax efter — varefter allt snabbt tystas ner av säkerhetspolisen.

Våra egna panikreaktioner är med andra ord en minst lika verklig fiende som de aktioner som triggat vår rädsla.

Vi har skapat en säkerhetsindustri som lever på vår rädsla och vars logiska följd är att personliga rättigheter och friheter sätts på undantag.

Vi har skapat ett informationsöverskott vi inte är förmögna att hantera, eftersom vår kunskap och bedömningsförmåga inte ligger i fas med vår förmåga att samla information.

Vi har rationaliserat bort stora delar av de grundvalar för ett fritt samhälle som det tagit hundra år att bygga upp.

Men så här är det go vänner. Dessa förbannade amatörer är till för oss, vi är inte till för dem. Vi betalar pengar för att de skall skydda oss, men vi borde kanske betala pengar för att någon skall skydda oss mot dem själva. Vi har låtit vår rädsla styra oss och få oss att säga ”jaha” till att husse sätter strypkopplet runt vår hals.

Terrorismen har blivit en god affärsidé.

Vem är fienden? Jo det är vi…

Igår berättade jag här på Livbåten vad som länge hindrade mig som 44-åring att förstå att det fria, demokratiska samhället hotas av dagens politik kring datatrafik. Idag tänker jag berätta vilka ytterligare tankesteg som var nödvändiga för att jag som långvarigt partitrogen socialdemokrat skulle ta steget att bli pirat. Med förhoppningen att mina erfarenheter kan hjälpa mina nya partikamrater att övertyga fler sådana som mig!

Inte vilken fråga som helst: För det första har alla som varit aktiva i ett politiskt parti tusentals gånger förklarat för vänner och bekanta, att nej, jag håller inte med mitt parti i alla frågor. Ingen kan hålla med något parti i alla detaljer kring betygssystem, exakta ersättningsnivåer och kvotering av föräldraförsäkring. Vad det i stället gäller, brukar man säga, är att hålla med om den grundläggande ideologin, politikens huvuddrag. När man tänker på detta sätt och frågor om IPRED och FRA-lag dyker upp sorterar man nästan automatiskt in dem i samma fack som alla andra konkreta sakpolitiska frågor: sådana där man kan vara oense med partiledningen utan att det förändrar något i grunden.

Ett avgörande steg för mig var därför att jag insåg att dessa frågor inte var vanliga ”sakfrågor”, utan frågor av samma sort som yttrandefrihet, valhemlighet och lika rösträtt. Frågor som rör själva grunden för demokratin. Första delen av den insikten kom med den aháupplevelse jag skildrade i gårdagens postning: att FRA-lag och IPRED för dagens unga betyder samma sak som det i min ungdom betytt om det satt mikrofoner under caféborden och vimlade av kontrollanter som snokar genom våra skolväskor på jakt efter inspelade kassettband. För en som ägnat mycket tid åt att i kamp med olika kommunistiska grupper försöka övertyga om att demokratiska fri- och rättigheter måste ligga stabilt i botten innan vi kan skapa jämlikhet och rättvisa var det sedan rätt lätt att inse att det här inte var en sakfråga vilken som helst.

Och hur stora är egentligen skillnaderna mellan Fredrik och Mona? När jag hade kommit dit i min resa mot att bli pirat hamnade jag i kraftig samvetsnöd. Min grundläggande ideologiska övertygelse sade mig att det bara fanns ett parti jag kunde rösta på. Men genom att rösta på det partiet riskerade jag ju att landet skulle få fyra år till av borgerlig regering! (Vi som varit politiskt aktiva har nämligen varit rätt väl medvetna om ofullkomligheterna i den egna politiken och många egna företrädares kompetens. Till stor del har engagemanget istället drivits av en övertygelse om hur mycket av det som fortfarande är bra i landet som skulle förstöras av motståndarnas politik.)

Och här har faktiskt Fredrik och Mona serverat piratpartiet lösningen på guldfat. Lite karikerat har både Mona och Fredrik samtidigt försökt upprepa Tony Blairs och Bill Clintons framgångsrika trianguleringsstrategi, där man tar över motståndarens huvudbudskap och i de flesta frågor lägger sig så nära denne att ingen märker någon större skillnad. Vilket gör att många övertygade på bägge sidor om blockgränsen tycker att de två blocken idag är förvillande lika varandra.

Ett recept för att övertyga? Eftersom den som varit aktiv länge i ett parti investerat mycket känslomässigt i sin partitillhörighet är det ett stort steg att byta. Det tog mig därför lång tid att göra en så till synes enkel intellektuell operation som att lägga min min oro för allt hemskt som skulle drabba landet om fel block vann invid min klart artikulerade uppfattning att skillnaderna mellan blocken idag är små, och dra den uppenbara slutsatsen.  När jag pratat med vänner som inte varit organiserade, men sympatiserat med vänsterblocket, har det däremot gått snabbare.  Jag inte behövt prata mer än två minuter förrän flera samtalspartners sagt: ”Tusan Henrik, det har jag inte tänkt på! Det har du ju rätt i!”

Vad använde jag de två minuterna till?

Jo, först beskrev jag insikten att summan av IPRED + datalagringsdirektiv + FRA-lag för dagens unga innebär samma sak som det betytt i min ungdom om det suttit mikrofoner under alla cafébord, alla brev kunnat ångas och alla telefonsamtal avlyssnas. Sedan berättade jag att piratpartiet bara bryr sig om integritets och informationsfrågor, och säljer sina röster till det block som bjuder bäst om dessa. Och slutade med att konstatera att det tvingar mig att fundera över om skillnaderna mellan Fredrik och Mona efter de senaste årens trianguleringar verkligen var så stora att… Ja, jag behövde inte ens avsluta meningen.

Vad jag kan se borde denna tankefigur fungera lika bra på den högra som vänstra planhalvan. Så stjäl den gärna av mig, prova den, använd den, förbättra den , och berätta gärna om de förbättringar som funkar!

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

• Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
• Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”

2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

Internationell SMS-trafik mellan Oslo och Stockholm uppsnappad:

Rådata

#TASK-ID:job523-1008-tconp-telenor-no
#TASK-DEF:aerop-srvlnc-realtm
#TASK-SUBST:tap3b-telia-swe

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET130710
#SMS-position:60.2027/11.0838 (GARDEMOEN)
#SMS-content:vid gaten, handla ngt på väg fr arlanda?

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET130823
#SMS-position:59.3637/18.0395 (HAGASLOTT)
#SMS-content:fyllda oliver och rädisor :–P

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET130914
#SMS-position:60.2027/11.0838
#SMS-content:söt du är, ska bli?

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET131021
#SMS-position:59.3637/18.0395
#SMS-content:tomatjuice också!

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET131145
#SMS-position:60.2027/11.0838
#SMS-content:men ingen vodka till magen!!!

Scoopet i skvallerblaskan ”Vänt i häcken”

”Ingen vodka till magen” – tronföljden är säkrad

Victoria och Daniel är i väntans tider. Vi har den unika SMS-konversationen:

Daniel: ”på väg hem, handla ngt?”
Victoria: ”fyllda oliver och rädisor ”
Daniel: ”söt du är, ska bli?”
Victoria: ”tomatjuice också!”
Daniel: ”men ingen vodka till magen!!!”

Vickan och Daniel en saga om ett sms

En fattig student är hos flickvännens föräldrar och håller på att länsa kylskåpet. När han ställer fram smör, ost och två limpor på köksbordet råkar han se en utskriven A4. Det skulle väl mest vara en axelryckning om det inte vore för att han råkar skvätta mjölk på den och snabbt plockar fram hushållspapper för att torka av den.

Högst upp står det: ”Älskling, det här bara måste du se!!! Tänk vilket scoop! Men håll snattran, annars lär det ta hus i helvete. Det borde redan ha körts i papperskvarnen…”

Vanligtvis är det flickvännens farsa jobbar med ungefär lika intressant som gårdagens kalla havregrynsgröt, men när han torkar av pappret kan han inte låta bli att läsa. Direkt fattar han att han håller en guldklimp i handen, en han nästan kan sätta pris på själv om han säljer det till någon av veckotidningarna. De kör ju fortfarande bröllopsreportage för att mjölka det allra sista ur intresset innan det svalnar, långt efter att de vanliga tidningarna till slut släppt ämnet. Två ögonblick av dåligt samvete för att han ens funderar på det flyger genom huvudet, innan han inser att det är både hyran, käket och party i flera månader. Det kanske till och med räcker till en ny iPhone!

Flickvännens farsa jobbar på FRA.

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.

Carl Bildt, inte tror du väl att något blir mindre hycklande bara för att det nu finns på två språk?

Nysvenska och Nyengelska.

Läs också Anna Troberg, och Görans tidigare artikel.

Jag är före detta moderat. Det vet de som följt den här bloggen. Idag läser jag en massa reaktioner på Carl Bildts utspel på SvD Brännpunkt och i hans blogg. De flesta väljer att ignorera den till synes utsträckta handen till nätvänner som t ex piratrörelsen.

I vårt arbete kommer vi att söka samarbete med de länder, organisationer och företag, som i likhet med oss ser detta område som en av de stora framtidsutmaningarna för det internationella samfundet och som är beredda att göra en extra insats för att slå vakt om friheten på nätet.

Som före detta moderat och stor vän av Carl Bildt så tänkte jag skriva ett inlägg idag om att vi pirater behöver bundsförvanter i de andra partierna. Vi ska ju ändå försöka övertyga dem om att tillsammans med os rulla tillbaka så många som möjligt av de medborgarkränkande lagar som antagits de senaste åren. Om Bildt är vän av friheten på nätet så vore han en perfekt sådan bundsförvant.

Men jag studerade den utsträckta handen lite närmare och insåg att den påminde en smula om Olof Palmes utsträckta hand till mittenpartierna i valrörelsen 1982. Handen är nog inte så inbjudande. Den tycks dölja en klo av järn.

För hur ska man annars tolka att den regering som nu ska arbeta tillsammans med andra goda krafter på den internationella arenan för nätets frihet väljer att se avlyssning, censur och godtyckliga bestraffningar som OK när de utförs i Europa eller USA, men som höjden av repression när de utförs av gangsterregimer i Beijing och Teheran.

Nätet har inga nationsgränser. Nätets frihet är odelbar. Ska nätet vara fritt, måste det vara fritt överallt. Alla filter, svartlistningar och avlyssningsaktioner är lika illa. Inte så att nätets frihet är hotat. Datatrafiken hittar nya vägar genom darknets och tjänster med krypterade tunnlar.

Människornas frihet däremot. Den är hotad. Människor får sina datorer godtyckligt beslagtagna med kaos i privatliv och yrkesliv som följd. Människor censurerar sig själva i vetskapen om att storebror tittar över axeln. Människor kan komma att stängas av från stora delar av samhällslivet, från sin bank, sin post och sina möjligheter att arbeta på vaga grunder.

Det är inte OK säger jag till Carl Bildt. Det är inte OK säger jag till mina gamla moderatvänner. Sluta med nyspråket. Läs Gösta Bohman. Återupprätta er stolta historia som den lilla människans försvarare mot statens maktmissbruk. Kom tillbaks till verkligheten där datorer och internetuppkoppling är livsnödvändigheter inte bara för ungdomarna utan för majoriteten av befolkningen.

Medan ni funderar på om ni klarar av det så tänker jag tillsammans med mina nya piratvänner komma in i riksdagen vid höstens val.

Göran gjorde en lång utredning av härvan med Peter Sundes plan att stoppa FRA:s signalspaning och Andreas Ekströms reaktion på Peter. Läs den, den är värd varje minut. Ni som totalt lyckats missa hela historien får läsa Peter Sundes inlägg, Andreas Ekströms inlägg och hela den fantastiska diskussionen i kommentarerna.

Andreas Ekström skriver i en kommentar att han använder sinnelagsetik när han bedömer Peter Sunde:

Att bedöma avsikten bakom en handling, och inte bara handlingen i sig, kallas sinnelagsetik har jag fått lära mig. (Jag har några sådana stycken i min bok om Google.)

Jag har alltid ogillat The Pirate Bay av sinneslagsetiska skäl: TPB skiljer sig från en vanlig söktjänst på så vis att dess huvudsakliga syfte är att underlätta upphovsrättsbrott.

Varför finns Ipredator? För att höja den privata nätsäkerheten i största allmänhet, eller för att kringgå Ipred för att på så vis vara säker på att egna upphovsrättsbrott inte blir upptäckta?

Är man generös svarar man: Av båda skälen.

Bedömer man personer och sammanhang, då är det svårt att inte landa i skäl två som tyngst vägande.

Utifrån det görs den sinnelagsetiska bedömningen, och… ja, slutsatsen är ju grundligt redovisad ovan.

Andreas Ekström hävdar som sagt att han är sinnelagsetiker, men missar att sinnelagsetik med nödvändighet är subjektiv. Att vara sinnelagsetiker är att bedöma handlingar utifrån uppsåt — i första hand för att förstå sig själv och sina egna handlingar, och i andra hand andras handlingar om man på ett någorlunda säkert sätt kan ta reda på deras uppsåt.

Det betyder rent praktiskt att man frågar folk, eller på andra sätt försöker härleda med vilket uppsåt någon begår en handling, för att kunna bedöma dess moraliska halt. Objektivt går det naturligtvis inte att göra en säker sådan bedömning. Det kan vara svårt till och med när det gäller de egna handlingarna, om man inte har en hög grad av självkännedom.

Det innebär också att man bedömer varje enskild handling och dess uppsåt för sig, inte i klump. Att bedöma någon utifrån dess vandel — det vill säga att försöka härleda uppsåt för handlingen B ur förekomsten av handlingen A är inte sinnelagsetik. Det bör inte heller kallas för sinnelagsetik. Vad det handlar om är snarare en intern mental manöver hos Andreas själv, och har förmodligen mycket lite med de människor han bedömer att göra. Visst han kan ha fått till en lyckträff, men det är inte särskilt troligt.

Den sortens argumentation är däremot väldigt farlig. Helt enkelt för att den tangerar den sortens ”sunt förnuft” som kännetecknas av ytlighet och självsäkerhet, och som kan leda en totalt fel med total övertygelse om den egna rättfärdigheten.