Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.

 

Vill vi ha svamlande politiker?

– Öh, jag har ingen, öh, vet inte, jag har ingen aning om det du talar om, för jag, det är väl något program…

Utrikesminister Carl Bildt bjuder på veckans svammel när Sveriges Radio vill veta vad han tycker om de senaste uppgifterna om att FRA ger språklig hjälp till NSA. Men han är inte ensam bland riksdagspartiernas politiker att inte ha några vettiga svar att komma med nu när den FRA-debatt som kom av sig har fått ny fart efter den senaste tidens nya uppgifter om hur samarbetet mellan västvärldens underättelsetjänster fungerar. Även statsministern är helt lugn – han utgår ifrån att lagen följs. Nu är ju en del av problemet att lagen är skriven på ett sätt som gör att det centrala inte är om den följs utan om det den leder till är olämpligt av andra skäl än att det strider mot lagen. Men visst ja, ”alla tjänar på att debatten lägger sig”.

Anna Troberg konstaterar att gamla politiker behöver bytas ut mot nya. Och när man läser riksdagspartiernas kommentarer till FRA-avslöjandena så kan man bara hålla med. Med undantag för lite mer kritiska tongångar från Miljöpartiet och Vänsterpartiet så handlar det väldigt mycket om att man utgår ifrån ”att FRA följer gällande lagstiftning och regelverk” och att vi har en bra lagstiftning.

Sen vi förlorade FRA-striden så har de ofta känts som vi piratpartister varit väldigt ensamma om att förstå att frågan fortfarande var aktuell. Det har känts ensamt att fortsätta påminna folk om de övervakningsmöjligheter som vi har gett till statliga myndigheter. Det har känts på gränsen till hopplöst att tjata om en långsam avveckling av viktiga demokratiska värden utan att nå fram.

Det är ingen tröst att kunna säga vad var det jag sa. Den enda trösten är att fler och fler kloka människor inser att vi har ett problem med statens utvidgade rättigheter att snoka i folks privatliv. Vi börjar bli  många på barrikaderna igen i kampen mot övervakningssamhället.

När Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen som är de som ger FRA tillstånd till att signalspana i kabel i enlighet med FRA-lagen, går ut på debattplats och säger att felaktigheter i  diskussionerna efter avslöjandena skadar svensk signalspaning, får han snabbt reaktioner och inte bara från piratpartister.

Både generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg och folkrättsjuristen Mark Klamberg replikerarSvD Brännpunkt. Båda anser att det är politikerna som är skyldiga oss ett svar och inte Runar Viksten. Politikerna behöver sätta sig in i frågan och reda ut begreppen. Vad som ska vara syftet med FRA:s verksamhet och hur den bör regleras. Otydligheterna i hur regelverket ska uttolkas, osäkerheten kring om verksamheten i alla delar följer lagstiftning och ovissheten kring på vilket sätt man samarbetar med främmande makt.

Riksdagsledamöter i såväl försvars- som justitieutskott bör ha goda kunskaper om verksamheten, till exempel enligt vilka regler aktiv signalspaning är tillåten och i allmänna termer om det faktiskt sker. Den långvariga kampen mot terrorism och internationell brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten. (Mark Klamberg SvD Brännpunkt 12 dec 2013)

Skillnaden mellan de politiker Mark Klamberg och Anne Ramberg önskar sig och de som uttalar sig i Aftonbladet om att det är nöjda med sakernas tillstånd är avgrundsdjup. I nästa års riksdagsval har vi chansen att ändra på det.

Eftersom jag är Piratpartist kanske ni tror att jag med det menar att alla ska rösta på Piratpartiet. Men det menar jag inte. Jag menar att vi alla ska avkräva våra politiker oavsett parti vettiga svar i frågan om hur staten ska få använda signalspaning. Vet de hur FRA arbetar? Vet de i vilken utsträckning trafikdata från svenskar följer med i sökningarna och lagras? Vet de vad som går att ta reda på om en person bara på grundval av trafikdata?

Om du som läser inte har klart för dig vad trafikdata säger om dig så rekommenderar jag ett kort besök hos American Civil Liberties Union som har en påhittade historia om vad amerikanska regeringen vet om Jack.

 

Sardiner och demokrati

Världen går åt helvete och jag visslar på mitt kors. Så har det känts ibland de senaste åren när det funnits så mycket privat som hindrat mig från att skriva.

Nå jag vet inte hur mycket jag kommer kunna skriva framöver, men något måste sägas.

Tåget på avenyn - "Jalla jalla, privatliv åt alla!"
När det begav sig 2008. Inte ens vi visste hur rätt vi hade.

Edward Snowdens avslöjanden har satt strålkastaren på en viktig aspekt av vår samtids centrala problem. Vi har fått svart på vitt att de som borde försvara oss istället bevakar oss. I svallvågorna av dessa avslöjanden har vi dessutom fått se hur djupt problemet egentligen är och att det inte bara handlar om bevakning.

Vi har sett hur flygplan tvingats ner för att man trott att Snowden kan vara ombord, vi har sett hur journalisters partners frihetsberövas på lösa bolliner i en mix av skrämseltaktik och informationsmjölkande. Representanter för den brittiska regeringen har förstört hårddiskar för en tidning. Storbritannien och Sverige har lagt in veto mot att utreda frågan om övervakning. Sverige kallas sardiner och är genom FRA en nyckelspelare i NSAs övervakning. Etcetera etcetera.

I grunden handlar det om samhällskontraktet, som är mycket skörare än man kan tro. Basen för det system vi lever i är att vi lånar ut makt till våra beslutsfattare mot att de företräder oss. Det är en villkorad makt som är helt avhängig av att de gör det jobb de lovat oss göra.

Det fel som uppstått och som ofta uppstår när system når en stor skala är att de glömt den sista detaljen. Men det är just den detaljen som ger systemet dess legitimitet. När den glöms bort blir systemet repressivt och beslutsfattare kan ta sig vilka friheter som helst i den trygga vetskapen att ingen kommer ställa dem till svars någonsin.

Vi får politiker som styr folket för landets räkning, snarare än politiker som styr landet för folkets räkning. Folket blir till röstboskap som lockas in i den egna fållan med rätt mängd godis. Den politiker som på fullaste allvar säger att alla tjänar på att en demokratisk debatt lägger sig, visar i ett slag att han gått från det ena till det andra lägret och borde få sina reseorder på grått papper så snart som möjligt.

Tragiken är stor att sådana reseorder inte lovar någon förbättring, för alternativet har redan på egna bedrifter visat att man är av samma skrot och korn. Om någon tvekade, så har man nyligen bekräftat den saken genom att låta ”debatten lägga sig” ifråga om FRA.

Jag önskar att det gav mig någon tillfredställese att säga ”vad var det jag sa?”
Tyvärr får det mig mest att vilja gråta.

Av åtta partier i riksdagen är fem redan utstraffade på egen utsago, två sitter i skruvstäd i sitt eget block och det sista tycker tydligen att FRA är skitbra – plus att allt de ser är otäcka invandrare i varje vrå.

Med andra ord är en röst på någon av dessa bortkastad om det är demokratin som är central för dig.

Det är något att fundera över…