Beatrice Ask och det öppna samhället

Vi brukar skälla på Beatrice Ask i den här bloggen titt som tätt. Men nu tänkte jag ge henne lite beröm.

I mitt Facebookflöde under förra helgen såg jag gång på gång följande citat:

Jag hör Beatrice Ask på Godmorgon Sverige förklara att det som behövs nu är en diskussion om mer övervakning på nätet och hårdare straff. Och plötsligt förstår jag att det måste varit Ask som Reinfeldt menade när han varnade för att extremister kan utnyttja situationen. — Jenny Lindahl Persson

Jag spred det inte vidare själv, eftersom jag tyckte det lät lite väl otroligt till och med för vår justitieminister. Jag ville kolla källan först och se om jag höll med om Jenny Lindahl Perssons beskrivning. Nu har jag tittat  igenom Gomorron Sveriges intervju med Beatrice Ask den 24 juni och kan inte med bästa vilja i världen höra henne uttrycka något sådant. Lite tråkigt för Beatrice Ask att en stor mängd människor har skickat vidare ett missvisande refererat av hennes intervju, men det är väl sånt som händer.

För säkerhets skull tittar jag också på intervjun med justitieministern i TV4s nyhetsmorgon. Det kan ju ha skett en sammanblandning av tevekanalerna, tänker jag. Det visar sig vara värt besväret, för i TV4 säger Beatrice Ask en hel del både tänkvärt och hoppingivande:

”Det handlar ju om att slå vakt om demokratin och att uppmuntra öppenheten den öppna diskussionen och debatten …”

Hon ansluter som ni ser till Jens Stoltenberg och andras tanke att svaret på terror i första hand måste vara mer öppenhet, mer demokrati och mer humanitet. Beatrice Ask stannar länge vid temat att det är mer samtal som behövs i en sådan här stund:

”Vi behöver prata med varandra. Vi behöver söka svaren tillsammans. (…) Det är ju viktigt därför att i ett stängdare samhälle där finns ju ingen möjlighet att hitta den här typen av individer heller. Så öppenheten och rättssäkerhet och balans när gäller hur man skyddar integritet är otroligt viktigt för att faktiskt nå fram.”

Men när samtalet kommer in på det politiska samtalet mellan ungdomar och mer specifikt om vikten av att släppa in det politiska samtalet i skolorna inser man att justitieministern kanske är efter sin tid:

”Var ska ungdomarna annars få svaret. På nätet är dom ensamma. Där utnyttjas dom också av extrema krafter.”

Samtal och öppenhet är viktigt och bra, men inte på nätet alltså. På nätet finns i Beatrice Asks föreställningsvärld ensamhet och risker. Jag önskar att det fanns tid i justitieministerns pressade schema för att delta i samtalet på nätet, för att upptäcka att nätet innehåller både de goda och onda sidorna hos människor, att nätet är en spegel av människan och det samhälle vi lever i.

Nätet är på gott och ont ännu öppnare och mer demokratiskt än alternativa arenor för samtal. På nätet kan man inte stänga ute vissa åsiktsriktningar eller grupper på det sätt som till exempel görs när det ska diskuteras politik på landets skolor. På nätet under anonymitet vågar människor som är rädda för repressalier tala om och hämta information kring ämnen som är känsliga. Ungdomar talar om sex, sexuella minoriteter hittar likasinnade och människor som fastnat i extremism kan hitta en väg tillbaka.

Visst finns avarter som osunda miljöer, hatiskt språkbruk och extremism. Konstigt vore det väl annars. Men det är något vi har ett gemensamt ansvar för. Vi kan kämpa emot – inte genom förbud, utan dels genom att föregå med gott exempel och dels genom att låta bli att ge bränsle åt hatarna.

Ett fritt och öppet nät

Mycket av det ovan sagda gäller naturligtvis bara på ett fritt och öppet internet. Om internet blir föremål för övervakning och filtrering, så förlorar det mycket av sitt värde. Om vi inte kan vara säkra på att vi får vara anonyma, om vi inte är säkra på att det vi säger inte blir uppsnappat av andra än de vi tänkt oss, så blir vi försiktigare.

Jag vet människor som tidigare ägnade sin fritid åt att söka efter och anmäla webbplatser med barnpornografi. Det fortsätter man knappast med när det har blivit olagligt att titta på barnpornografi och man vet att trafiken är övervakad. I länder där datalagringsdirektivet är infört och myndigheterna kan få tillgång till alla elektronisk trafik har människor slutat ha kontakt med t ex terapeuter på elektronisk väg. I länder med omfattande övervakning och filtrering av internet som Kina eller Iran, begränsas oppositionellas möjligheter att samla sig och bilda opinion. Exemplen är många.

Bara den senaste veckan har jag sett två nyheter som visar hur de senaste årens utbyggnad av övervakningssamhället gått snett:

  • Förändringarna i barnpornografilagstiftningen som nu har drygt ett år på nacken har inte lett till ett enda åtal. Polisen själva säger att de inte lägger några resurser på att leta efter personer som endast tittar efter barnporr. Vi har alltså en lag som gör det svårare att se gränsen mellan lagligt och olagligt, en lag som gör att alla bilder på människor under 18-år som kan ge upphov till sexuella associationer kan vara olagliga. Men polisen säger att de inte har resurser att tillämpa lagen och sakkunniga på justitiedepartementet säger att det inte handlar om ­huruvida polisen kan beivra brottet.
  • Regeringen har beslutat att polisen ska få se bilder från kamerorna som registrerar bilister i Stockholm för trängselskattens räkning med anledning av en polisutredning om ett rån. Bilderna kommer från kameror som, när de sattes upp runt om i Stockholm, inte skulle användas till något annat syfte än indrivning av trängselskatt. På transportstyrelsens hemsida står det: ”De sekretessbelagda uppgifterna lämnas bara ut till fordonsägaren och kan, efter en särskild begäran, skickas per post till fordonsägarens folkbokföringsadress.”

Det går att ge mycket fler exempel både på lagar och övervakningssystem som antingen inte fyller sitt syfte eller ger upphov till ändamålsglidning. Detta var bara den senaste veckan.

Vi vet fortfarande inte vad FRA-lagen lett till i det här avseendet. Hur används den? Finns den översyn som utlovats? Ger FRA andra (t ex polisen) tillgång till spaningsinformation? Frågorna är många. Vi är några som väntar på svar. Under tiden har Ung Pirats driftige ordförande Gustav Nipe tagit saken i egna händer.

Jag hoppas att vi snart har en justitieminister som förstår att internet är en del av det öppna samhälle och det fria samtal som är vårt bästa försvar mot extremism. Och som inser att den nivå av övervakning och filtrering som skulle behövas för att vara ett riktigt skydd mot världens ondska skulle innebära att man kastat ut barnet med badvattnet.

Markus Uvell, VD på Timbro, sammanfattade det bra i en artikel på Newsmill häromdagen.

Massakern betyder vidare INTE att vi behöver överge våra principer om frihet på Internet och respekt för personlig integritet. Det är förstås lätt att säga att personer med åsikter som Utöya-mördarens borde övervakas bättre, att deras möjligheter att kommunicera med andra olämpliga personer borde begränsas etc.
Men sanningen är att fruktansvärda saker kommer att fortsätta inträffa då och då, så länge vi inte lever i ett totalitärt system där alla övervakas in i minsta detalj. Vi kan och måste minska risken att det händer. Men tanken att ökad kontroll av medborgarna helt kan skydda oss från ideologiskt eller religiöst motiverade vansinnesdåd är orealistisk och skulle dessutom innebära att vi i praktiken förverkligar det antidemokratiska samhälle våldsmännen strävar efter.

Det är glädjande att en så framträdande borgerlig opinionsbildare på ett så tydligt sätt försvarar friheten på Internet och respekt för personlig integritet.

Lagen bygger vi tillsammans

Lagen är inte ett absolut. Den är ett svar på ett behov, och behov förändras. Lagen är därför under ständig förändring. Den föds ur ett parlamentariskt beslut, men denna födelse föregås av en process som gör lagen nödvändig eller önskvärd. Den processen är en av demokratins viktigaste inslag. Om lagarna inte växte fram på det sättet, så skulle lagen inte vara förankrad, och det är ingen mening med en regelbok som ingen följer.

Lag är inte bara text i författningssamlingar, lag är också alla de handlingar och samtal där lagen manifesterar sig. I domstolar, i media, i vardagen. De grundläggande rättsprinciper vi hittar i avtalslagen som till exempel att avtal skall hållas är inte viktiga för att de står i lagboken. De står i lagboken för att de är viktiga och för att de fungerar.

Detta gör också att den kontroll som ska säkerställa att lagar inte kommer i konflikt med varandra eller med andra delar av rättsordningen är utomordentligt viktigt. I Sverige sker detta dels genom förhandsgranskning i lagrådet dels genom att domstolarna har att pröva legaliteten hos lagar i varje mål där det aktualiseras. Detta system är det svenska alternativet till en författningsdomstol. Det är en del av grundlagsutredningens uppdrag att se över detta. Deras förslag finns nu att läsa.

##En föränderlig verklighet

Verkligheten förändras, och lagarna måste följa med. Bland annat sker detta genom en utveckling av hur lagen praktiskt används och tolkas — dess praxis. Men förändring sker också genom att man successivt förändrar lagens bokstav genom nya parlamentariska beslut. En annan förändringsprocess är att lagen tillämpningsområde kan förändras genom syftesglidning. En lag kan ha skrivits för att hantera en viss sorts situationer, men när det genom sociala och teknologiska förändringar uppstår fler liknande situationer används lagen genom så kallad analogisk tolkning. Rättsområdet som lagen täcker kan därigenom breddas.

Verkligheten förändras, och förr eller senare förändras den förbi många av våra lagar. De grundförutsättningar som gjorde lagen önskvärd finns inte längre, och förändringar i praxis räcker inte längre för att göra lagen relevant. Den har passerat sitt bäst-före-datum, den blir obsolet. Att lagen inte utgörs bara av texten i sig utan också av den kultur som bär upp texten, gör att lagens slut är bra mycket mer komplext än att man avskaffar den eller behåller den. Lagar förändras, de muterar, de faller i glömska, de blir obsoleta, men de avskaffas mycket sällan. Ofta hör man liberaler ondgöra sig över den ständiga ökningen i mängd lagar som våra parlamentariker består oss med. Och visst kan jag hålla med, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi ser lagarna födas, men det är sällan vi ser dem dö.

Mitt favoritexempel (eftersom min far hade 1734 års lag i bokhyllan) är Byggningabalkens tolfte kapitel: Huru svin må i ollonskog släppas:

>1 § Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans del saklöst nyttja.

Denna text är gällande rätt i Sverige. Det är som ni kanske förstår inte så ofta just svinhållning i skånska bokskogar kommer upp på den juridiska dagordningen, men texten går att använda för att tolka andra rättsfall som handlar om hur samägande och samnyttjande ska gå till.

Det är faktiskt inte ett problem att verkligheten förändras och gör lagar obsoleta, det är en den av den naturliga samhällsutvecklingen. Ofta är det till och med positivt att verkligheten förändrats förbi behovet av en viss lag. Skulle lagarna som sådana vara viktigare än samhällsutvecklingen skulle samhället förbli i stasis. Vissa lagar kan vi förvänta oss blir mer bestående, som lagar om misshandel och ond bråd död. Men även dessa förändras, så att vi idag har ett bättre skydd mot misshandel och död än vi hade tidigare.

##Ett fantastiskt samtal i kommentarerna på en blogg

Detta resonemang om lagars födelse och död får tjäna som bakgrund till min syn på den diskussion som rasat det senaste dygnet i kommentarsfältet hos Andreas Ekström.

Det började med att Brokep skrev om FRA på sin blogg:

>Having the time over I’ve been thinking about how to stop FRA. I work much better as a technology activist than as a politician, so my focus has been to design a system in order to prevent FRA from getting any data from us, even though they can listen in to it.

Brokep hade med andra ord en idé om en lösning som skulle göra FRA-lagen meningslös.

Andreas Ekström reagerade hårt på detta. Han gör det till en fråga om demokrati och Brokep till en demokratins fiende.

>Maktberusning i två meningar.
>Dagen då Peter Sunde slutligen blev samhällets fiende är alltså här.
>Det han skriver kan bara tolkas på ett sätt: Vi som kan tekniken kommer att skita i demokratin efter eget gottfinnande. Om vi inte tycker att den parlamentariska demokratin har fattat rätt beslut kommer vi inte att acceptera dessa beslut, utan välja att bara följa de lagar vi personligen gillar. Och inte nog med det: Vi kommer dessutom att aktivt göra vad vi kan för att gå emot parlamentets vilja genom att skapa uppfinningar som är till för det, och bara det.

Andreas Esktröms inlägg genererade inte bara en mängd intressanta bloggposter utan också en av de bästa kommentarsdiskussionerna jag har sett under min tid som bloggare. Eller som Andreas själv uttryckte saken:

>Sällan har jag fått så mycket mothugg på en bloggtext, och framför allt sällan mothugg av så hög kvalitet. Många argumenterar rasande bra, och konflikten mellan mina egna känslor inför det här och konsekvenserna för andra områden blir klarare för mig. Det är bara att tacka och ta emot. Civil olydnad tycks vara det som flest av er berör och vill diskutera, och jag håller med om att det är den centrala frågan här. Så låt oss ta det vidare. Vad är det? När är det ok?

Andreas ställde i samband med diskussionen några frågor:

>1. Nämn ett eller ett par exempel där civil olydnad är en bättre väg än ”laglig” opinionsbildning.
>
>2. Motivera på vilket sätt det är bättre, alternativt säg något om vilka problem som kan uppstå när vi frångår den representativa demokratin i just det fallet.
>
>3. Vilken roll spelar det för utövande av civil olydnad hur man uppfattar ”folkets” åsikt? Är det viktigt att uppleva någon form av politiskt stöd för den som utövar civil olydnad, eller är den egna politiska uppfattningen nog?

Jag önskar jag kunde skriva ett inlägg som bara besvarar dem. Men som den mångordige och noggranne jävel jag är kan jag inte låta bli att försöka sätta saken i sitt sammanhang först. (Docera lite helt enkelt.)

##Om relationen mellan lag och demokrati

Jag tycker att såväl Andreas Ekström som de flesta kommentatorerna missar något centralt för en diskussion om civil olydnad: Relationen mellan lag och demokrati är bra mycket komplexare än en ett-till-ett relation åt endera hållet.

Lagen är demokratins verktyg aldrig tvärtom. När Gustav Vasa sa: Land ska med lag byggas. menade han inte ett demokratiskt bygge utan en ett repressivt. Bland annat syftade han på centralmaktens kontroll och i extrema fall förtryck av periferin. Lagen är inte demokratisk, den bara är. [EDIT: här har jag rört ihop olika kungars valspråk Karl XV ska det vara, men det får stå kvar androm till varnagel.]

I en representativ demokrati där lagarna i normalfallet är demokratiskt tillkomna har vi en tendens att glömma detta. Alla lagar likställs och det går att säga saker som att man är antidemokrat om man inte respekterar lagen. Men det som gör oss till en demokrati är att lagen respekterar oss. Att lagen är sprungen ur de behov vi har som individer och/eller som samhälle. Ibland är lagarna inte sådana eftersom vi lever med ett demokratiskt underskott. Beslut kan tekniskt sett vara demokratiskt fattade, utan att för den skull vara demokratiskt förankrade. Då uppstår det en diskrepans mellan lagen och det allmänna rättsmedvetandet. Över tid regleras detta antingen genom att det allmänna rättsmedvetandet närmar sig lagen som i fallet med barnaga, eller genom att lagens tillämpning närmar sig det allmänna rättsmedvetandet som i fallet med sexualbrott.

Det är alltså inte bara vid tydliga politiska markeringar genom så kallad civil olydnad som människor har anledning att handla annorlunda än vad lagen eller lagens anda föreskriver. Det kan också vara bara för att man i sitt handlande manifesterar skillnaden mellan lagstiftarens vilja och den egna moralen, som många av oss gör när vi kör för fort, eller går mot röd gubbe. Om kravet på ett demokratiskt förhållningsätt är att man inte ska kringgå eller bryta mot några lagar, att man måste respektera alla lagar, även de man inte håller med om. Då har vi väldigt ont om demokrater i Sverige.

Vad ska vi äta? Vi röstar om det.

Och detta är viktigt. Det är viktigt för att det är en av många företeelser i vårt samhälle som utgör ett minoritetsskydd. Om vi levde i en bokstavstroende parlamentarisk demokrati där det inte fanns någon jämkningsmån utan alla var skyldiga att i allt alltid respektera lagen och makthavarna, då skulle majoritetens förtryck av minoriteten eskalera till en nivå där de parlamentariska majoritetsbesluten bara var en tunn fernissa över ett repressivt system. Majoritetens diktatur.

Demokratin har inte råd med för lydiga medborgare. Olydnad kan vara en dygd.

##Civil olydnad och lydnad

Ett av grundproblemen med Andreas frågor är alltså att han enligt min mening missuppfattar innebörden i begreppet civil olydnad. Civil olydnad är sådant som när Gandhi ledde marschen för att hämta salt från havet, vilket var olagligt men inte gick att hindra. Men det Peter Sunde ägnar sig åt är något annat. Han är helt enkelt en av dessa olydiga jävlar, som antingen har fel och tillhör en liten minoritet och då kommer det förr eller senare visa sig, eller så har han rätt och då kommer han och hans likar att flytta på lagen, om inte genom beslut i Sveriges riksdag så genom att tillämpningen ändras eller att den görs obsolet av den tekniska utvecklingen.

Andreas Ekström tycks tro att alla värderingsbaserade lagbrott måste handla om de stora frågorna. Att det alltid måste handla om att vi är beredda att gå i döden eller i varje fall i fängelse för vår övertygelse. (Frågan är för mig väldigt levande efter alla mina diskussioner med min far domaren om mitt val att gå i fängelse hellre än att bära vapen. Något som pappa aldrig respekterade.)

I fortsättningen på Andreas resonemang följer att det går att avgöra vilka frågor som är allvarliga nog att bekämpa med civil olydnad. Att det på något sätt skulle gå att dra en gräns. Men att välja vilka lagar man får förhålla sig respektlöst mot från vad som står högt på ens egna politiska agenda är ett suddigt sätt att argumentera. Antingen accepterar via att lagars legitimitet inte bara byggs med parlamentarisk majoritet utan också med folkets aktiva eller passiva gillande och att det därmed alltid är en politisk handling i stort eller smått att inte ställa upp på lagar man inte gillar, eller så gör vi inte det.

När vi bedömer om denna politiska handling är etiskt försvarbar, så måste den analyseras utifrån proportionen mellan lagbrottets/lagkringåendets allvar i en moralisk mening, och hur allvaret i frågan det rör. Vi kan alltså acceptera små skitlagbrott för att de inte är allvarliga, eller större lagbrott för att den fråga de handlar om känns mer betydelsefull.

Det blir en moralisk fråga, där vi alla kan göra olika bedömningar. Inte en plats för stelbent principrytteri á là – lag är lag.

Så till Andreas frågor:

>1. Nämn ett eller ett par exempel där civil olydnad är en bättre väg än ”laglig” opinionsbildning.

Civil olydnad är alltid ett komplement i högre eller mindre grad till opinionsbildning och parlamentariskt arbete, alltid.

>2. Motivera på vilket sätt det är bättre, alternativt säg något om vilka problem som kan uppstå när vi frångår den representativa demokratin i just det fallet.

Vi frångår inte den representativa demokratin, vi kompletterar den med det som alltid har varit dess fundament. Folkets outtalade stöd genom dess vilja att acceptera lagen, som alltid kommer att ha som spegelsida att delar av folket inte ger sitt outtalade stöd, inte accepterar lagen.

>3. Vilken roll spelar det för utövande av civil olydnad hur man uppfattar ”folkets” åsikt? Är det viktigt att uppleva någon form av politiskt stöd för den som utövar civil olydnad, eller är den egna politiska uppfattningen nog?

Summan av alla som inte ställer upp på en lag utgör automatiskt ett starkt eller svagt stöd oavsett om man är medvetna om varandra, talar med varandra och organiserar sig eller om man bara spontant agerar i egen sak. Är man många så påverkar man lagen. Är man få gör man det inte.

##Olydnad en tillgång för samhället

Det är naturligtvis i det korta perspektivet ett problem för samhället när lagen inte följs av en stor del av befolkningen, eftersom det urholkar respekten för lagen. Emma skriver bra om detta. Men i det långa perspektivet rättar det till sig eftersom det inte går att upprätthålla en lag mot folkmajoritetens vilja i en demokratisk stat. Jag skulle vilja påstå att detta är en av de sakerna som gör ett samhälle demokratiskt.

Den slutsats Andreas borde dra är därför den motsatta. Om lagen inte respekteras ska vi inte ändra på folks beteende. Då ska vi ändra på lagen. Lagar blir till genom att många människor gör likadant – inte genom dekret uppifrån. Lag bygger på konsensus inte på majoritetsstyre. Lagar avskaffas inte bara genom riksdagens beslut. Ibland avskaffar de de facto sig själva, eller förändras till oigenkännlighet, utan att riksdagen lyfter ett finger. ”Huru svin må i ollonskog släppas” står kvar i lagboken dels för att ingen har någon uppfattning åt något håll om svinen i ollonskogen (man behöver inte ändra en lag som alla ignorerar), dels för att det finns en tanke i den texten som går att tillämpa och tillämpas analogt på andra områden.

Denna böjlighet hos lagen har som jag skrev i början utgjort ett minoritetskydd som varit ett viktigt inslag i Sveriges demokratisering. Nu är jag rädd att vi lever i av-demokratiseringens tidevarv. Det demokratiska underskottet har nått dithän att makthavarna och många av deras budbärare i media anser att lagen är rätt för att den är lag. Inte att lagen är lag för att den är rätt. Vi behöver ändra en lag om folket ignorerar den men makthavarna envisas med att genomdriva och till och med förstärka den.

Därför stödjer jag piratpartiet och tänker se till att de kommer in i riksdagen den 19 september.

FRA-leken

Ett initiativ av Jonathan Rieder Lundkvist hittat hos Emil Isberg.

>Nu ska vi leka en fin liten lek som heter FRA-Leken. Den går ut på att en bloggare skriver något genant och sedan ska alla andra som läser detta värdera hurvida detta har någon relevans för Rikets Säkerhet och skall sedan om det inte har det (vilket är troligt) försöka glömma bort den pikanta detaljen.
>
>Om du inte lyckas glömma bort den så har du automatiskt förlorat. Om du läcker uppgiften till någon annan har du också automatiskt förlorat. Glömmer du bort uppgiften kan du med stolta steg gå till Lovön och söka jobb på FRA – om du ens då kommer ihåg att du kan glömma bort en generande sak om någon du känner.

Till FRA:

Jag är en säkerhetsrisk eftersom jag är dömd för ett politiskt brott. Jag har suttit i fängelse för min övertygelse. I och för sig bara för totalvägran, men i alla fall.

Jag är en flirtig jävel som alltför lätt (trots att jag är gift sen 21 år) hamnar i samtal fulla av antydningar med kvinnliga kompisar.

Jag har en psykiatrisk diagnos som både är min största styrka och min största svaghet. Jag är bi-polär vilket innebär att jag kan vara lite för energirik ibland och i perioder är fantastisk på att härma valfri grönsak.

Jag tittar nog lite för mycket på porr, fast det gör väl många killar. Däremot är det kanske lite mer intressant att jag är en publicerad sexnovellist, fast på vilken sexnovellsida ni hittar mina alster tänker jag inte berätta.

Ett bevakat land, ett försiktigare folk

Tänk på hur du reagerar när du ser en fartkamera eller en informationsskylt om att en vägsträcka är bevakad av fartkameror. Du bromsar in, eller hur? Själva nyttan med fartkameror är just denna sänkta hastighet, inte de man tar fast och bötfäller. Det finns ju till och med kameraattrapper. När vi tror vi är övervakade förändrar vi vårt beteende. Vi är alla ögontjänare på det viset.

Vilket beteende kommer du förändra nu när du vet att staten kanske läser din post?

När det gäller fartgränserna är inskränkningen av vår handlingsfrihet och ingreppet i vår privata sfär relativt litet och den potentiella vinsten genom minskad fart som ger minskade dödsfall så gott som säker. När det gäller massavlyssning av svenska folkets digitala trafik är inskränkningen mycket mycket större och den potentiella vinsten i form av terroristbekämpning och liknande i högsta grad ifrågasatt.

Från och med idag kan allt du säger och gör i telefon eller via nätet fastna i ett filter och hamna hos FRA. Därifrån kan informationen genom samarbeten eller försäljningen sprida sig vidare över världen. Du kanske har rent mjöl i påsen, men är du säker på att du inte kommer censurera dig när du vet detta, precis som du bromsar vid fartkameran.

Fundera på det och i september så röstar du kanske på ett parti som lovat att riva upp FRA-lagen. Och inte på någon av de politiker som satte oss i den här situationen.