Vi rev muren, men vem vann egentligen?

För mig har murens fall en väldigt personlig betydelse. Mina släktingar på mammas sida lever i Estland, och deras dagar under sovjetkommunismens ok var genom händelserna för tjugo år sedan räknade. Det var uppenbart när muren föll att utvecklingen inte längre kunde vändas, att den politiska scenen för alltid skulle förändras.

Nu tjugo år senare är jag inte längre lika euforiskt positiv. Inte så att jag på något sätt skulle vilja göra murens fall ogjord, eller att jag på något sätt vill romantisera det som var — men inte har vi lärt oss mycket…

The Berlin Wall
Berlinmuren

I DDR gick det en STASI-agent på sju medborgare. Det var historiens kanske mest genomkontrollerade samhälle, där minsta felsägning eller obekväm åsikt kunde få väldigt obehagliga konsekvenser. Det var så att säga kontrollsamhället ställt på sin spets. Muren byggdes upp därför att folk flydde ett samhälle där iofs alla var ”trygga”, men där frihet var ett nästan okänt begrepp eller offer för nyspråkliga omskrivningar.

Till namnet var DDR demokratiskt, Tyska Demokratiska Republiken, vilket visar ungefär hur mycket termen är värd utan innehåll. Vi har även idag en tendens att rapa upp ord som demokrati utan att fundera på vad det innebär, och vad som kan hota det som begrepp. För även om vi idag har bytt ut de mänskliga agenterna mot maskiner, så har vi inte lärt oss av historien var gränsen för privatpersoners integritet bör gå om vi vill bevara ett sant demokratiskt system. Vi riskerar även idag att skapa ett politiskt system var släktskap med verklig demokrati bara är nomenklatur, och där vi istället styrs av en nomenklatura.

Så jag minns med en slags andäktighet hur östberlinarna till slut släpptes igenom gränskontrollerna, jag minns de som stod på muren, jag minns hammarslagen och hur de stora betongblocken vältes över ända. Sen ser jag mig omkring och undrar varför, o varför, varför lär vi oss inte något?

Läs mer om några av problemen:

FRA ställer staten och folket mot varandra

En grundregel för ett bra samhälle och styrelseskick är att staten jobbar för folket. Alla tendenser att bryta mot den regeln bör bemötas med en rejäl dos skepsis. Tyvärr är det inte alls ovanligt, och vi har haft lagar och system genom hela den moderna svenska historien som fullkomligt gått på tvärs mot den principen.

Men ändå, frågan är om vi någonsin har lyckats med bravaden att skapa ett system som så ställer saken på sin spets som FRAs kabelspaning?

Anders Mildner sätter fingret på problemet:

Det stora hotet är ju att vi nu bara om några veckor kommer att införa en lag som får direkta konsekvenser för människors kommunikation – och att staten och medborgarna därmed sätts i en motsatsposition till varandra.

Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för hela samhället och det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.

I och med att kablarna kopplas in, så kommer vi ha storebror stående bakom axeln oavsett vad vi gör. Han kanske inte tittar hela tiden, han kanske inte är det minsta intresserad av vad vi egentligen skriver, tittar på eller gör — men han står där, får ett allmänt begrepp om vad vi pysslar med, och kan titta om han vill. Han lovar i och för sig att inte komma ihåg vad han ser, men det är ett så tomt löfte att det ekar om det.

Klart det kommer att påverka oss.

Kommer jag våga tipsa en tidning om oegentligheter, eller skicka papper till wikileaks? Kommer jag våga skicka känslig data via nätet? Även om jag använder bästa möjliga kryptering, så kommer fortfarande det faktum att jag kommunicerat och med vem att registreras.

All makt utgår från folket, har det hetat och det är en bra princip. Vi väljer våra ställföreträdare, eftersom det är en fungerande kompromiss mellan direktdemokrati i all sin otymplighet och maximal effektivitet med sin inneboende risk för totalitarism. Den representativa demokratin är fortfarande folkstyre, där förtroende ger beslutsfäighet. Valet att ge förtroende måste existera utan hållhakar för att systemet skall fungera, och övervakning av folks kommunikation och sociogram ger just de potentiella hållhakar som kan få systemet att brista. Den tyska demokratiska republiken blev inte demokratisk bara för att det var en del av namnet, för att de höll val, eller för att de påstod det. I och med att de hade bättre koll på sin befolkning är befolkningen hade koll på sina ledare, så blev namnet ett hån mot de egna medborgarna.

Att FRA kopplar in sina kablar innebär naturligtvis inte automatiskt att vi befinner oss i DDR. Det innebär dock att infrastrukturen för ett svenskt DDR byggts upp, och att staten har den potentiella förmågan att avlyssna all vår digitala kommunikation — oavsett om det är epost, chat, twitter, surfande, kortbetalningar eller något annat som sker med ettor och nollor i våra kablar.

Politikerna har gett legitimitet till , och normaliserat ett system med potential långt överstigande alla tidigare övervakningssystem. Det är som att skaffa kärnvapen för att trygga den nationella säkerheten: man kanske uppnår sitt mål, men riskerna och kostnaderna är fruktansvärda. Trots det är den kanske otäckaste aspekten att våra makthavare nu inte längre är på samma sida som oss. För även om vi i alla partikulära frågor kan ha olika åsikter, så har vi tidigare kunnat säga att de i alla fall arbetar för vår räkning. Men kan vi verkligen fortfarande säga det?

Som lamm till slakt

Under en stor del av min uppväxt bodde jag granne med en tjeckisk kvinna och hennes son. Av hänsyn till deras privatliv tänker jag inte skriva ut namnet, men jag kan säga såpass mycket att hennes mamma var författare, en vars skriverier om pragvåren och flykten från kommunismen var firad av kritiker. För enkelhets skull kallar jag mamman för Zuza.

När min egen mormor var på besök en gång, så möttes de två. Den ena hade flytt Estland 1945, den andra Tjeckoslovakien i eftermälet efter 1968 — de förstod varandra nästan intuitivt.

Zuzas man flydde aldrig, utan var en av de som fängslades i pragvårens efterspel. En av de saker som var svårast för Zuza, var den naivitet som gjorde att han aldrig helt slutade tro på systemet. Inte ens när han och hans kollegor fick sina straff upplästa för sig slutade han tro.

Min mormor hade inga som helst svårigheter att förstå. Även hon hade sett hur folk blev kvar, hur de inte ville förstå. För båda dessa kvinnor var såväl förtryck som ondska högst levande och personliga företeelser. De hade sett och upplevt dem själva.

Kanske är det arvet efter mina morföräldrar och insikten om vad de varit med om och varför. Jag reagerar hur som helst instinktivt på varje tecken till att samhället blir en apparat, styrs av en nomenklatura eller skaffar sig orättmätig makt över sina medborgare.

För att låna en känd fras: ”det enda som krävs för att ondskan skall segra, är att goda män inte gör något”. Ondska är långt ifrån alltid omedelbar, aktiv, medveten och överlagd. Den är inte alltid tyranner som beordrar ett folks död. Det är inte hollywoodskurken som för en lång monolog om hur han skall ta över världen. Den kan lika gärna vara potentiell och passiv. Som ett omedvetet accepterande av sjuka spelregler och handlande därefter.

För Zuza och för min mormor, var ondskan administratörer och byråkrater som mycket nogsamt, helt efter regelboken och utan personligt agg förde vänner och närstående i fördärvet. Det var soldater som aldrig ifrågasatte sina order ens när de riktade sig mot försvarslösa äldre, kvinnor och barn. Domare som dömde till läger och död mot de som bara försökt göra sitt bästa.

Administratörer och regelryttare finns även idag. Inte heller saknas det motsvarigheter till östblockets partifunktionärer och byråkrater. Till och med många politiker som säger sig värna om den lilla människan tycks tappa fattningen när den lilla människans rätt skall balanseras mot realpolitik.

Flyttar man sig ner i hierarkin till den verkliga makten, tjänstemännen, så tolkas reglerna ibland som om den som läser har bockhorn och eldrött skinn.
Jag har ofta undrat hur ett system med vett och vilje kan utformas så att betalda hantlangare tolkar fall utanför sin egen expertis och tillåts överpröva verkliga experters utlåtanden.
Jag har ofta undrat hur man med vett och vilje i praktiken kan sätta spanande, utredande, anklagande och dömande makt i händerna på en och samma myndighet, för att sedan göra överklagan till rena trisslotteriet.

Än värre är det när man i praktiken sätter motsvarande makt i händerna på företagsrepresentanter, som ges möjligheter som skulle gett en hel del poliser våta drömmar för bara några år sedan.

Det är direkt obehagligt när man tillåter och till och med bejakar ren skrämseltaktik från jurister mot lekmän. Eller för den delen när man kan misstänka att människor i maktposition inte låter sig hindras av lagen eller dess underliggande mening.

Vi har ett absolut ansvar att reagera mot alla sådana tendenser. Det enda som krävs för fekalierna skall träffa fläkten är att vi förhåller oss passiva, tysta, låter det ske. Vi har också ett ansvar att sluta tro att allt nog ordnar sig och att vi lever i ett samhälle som aldrig kan urarta till något vi inte skulle vilja kännas vid.

Vår frihet. Våra rättigheter. Vår demokrati. Allt detta är saker som hela tiden måste vinnas på nytt. Lägg dig ner i soffan, stäng orosmolnen ute och ta en tupplur. När du vaknar ur din dvala är risken stor att världen runt dig förändrats till oigenkännlighet.