Förtroende förtjänar man

Min far sa alltid att förtroende tar lång tid att bygga upp och ett ögonblick att rasera. Det är ett av skälen till att jag inte är orolig över att Piratpartiet bara åtnjuter 8% av Svenska folkets förtroende enligt 2009 års Förtroendebarometer som Medieakademin presenterade igår i samarbete med TNS Sifo och Göteborgsforskarna Sören Holmberg och Lennart Weibull.

Förtroendebarometern 2009

Piratpartiet ligger som synes i botten på denna lista i ett inte särskilt smickrande sällskap med SD. Enligt min mening är det underligt att göra en rak lista på detta sätt, eftersom man jämför äpplen och päron. För många organisationer skulle 8% förtroende vara en katastrof, för andra smalare organisationer en monumental succé. Det finns gott om smala verksamheter som inte finns med på listan för att de inte ingått i undersökningen – t ex flera riksdagspartier eller Svenska Kennel Klubben.

Min poäng är att hur mycket förtroende man har lämpligen jämförs med hur mycket förtroende man aspirerar till, hur mångas liv man berör och hur viktig man är i samhället. När stora delar av svenska folket saknar förtroende för viktiga statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen (11%) eller stora bolag i förtroendebranscher som Skandia (16%), då är det en låg siffra. När ett politiskt parti åtnjuter många fler än sina väljares förtroende, så kan ett lika lågt eller lägre procenttal vara en ganska bra siffra.

Piratpartiet har förtroendet hos (minst) tre gånger fler än de som tänker rösta på oss i dagsläget. Det är en bra start. I synnerhet som vi knappt har börjat den mödosamma vandring som krävs för att vinna folks förtroende. Vi är en ung organisation, som för bara ett halvår sen var tämligen okänd bland gemene man. Vi har nått fram till många redan och nu gäller det bara att fortsätta att visa att vi är värda våra grannars, våra kollegors, våra medmänniskors förtroende. Vi ska fortsätta vara ärliga, kärleksfulla och raka i vår kritik mot inskränkningarna av medborgerliga rättigheter av människorätten. Då kommer förtroendet för oss att sprida sig.

Vi kan också glädja oss åt att svensken anser att internet är bra för demokratin.

FRA ställer staten och folket mot varandra

En grundregel för ett bra samhälle och styrelseskick är att staten jobbar för folket. Alla tendenser att bryta mot den regeln bör bemötas med en rejäl dos skepsis. Tyvärr är det inte alls ovanligt, och vi har haft lagar och system genom hela den moderna svenska historien som fullkomligt gått på tvärs mot den principen.

Men ändå, frågan är om vi någonsin har lyckats med bravaden att skapa ett system som så ställer saken på sin spets som FRAs kabelspaning?

Anders Mildner sätter fingret på problemet:

Det stora hotet är ju att vi nu bara om några veckor kommer att införa en lag som får direkta konsekvenser för människors kommunikation – och att staten och medborgarna därmed sätts i en motsatsposition till varandra.

Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för hela samhället och det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.

I och med att kablarna kopplas in, så kommer vi ha storebror stående bakom axeln oavsett vad vi gör. Han kanske inte tittar hela tiden, han kanske inte är det minsta intresserad av vad vi egentligen skriver, tittar på eller gör — men han står där, får ett allmänt begrepp om vad vi pysslar med, och kan titta om han vill. Han lovar i och för sig att inte komma ihåg vad han ser, men det är ett så tomt löfte att det ekar om det.

Klart det kommer att påverka oss.

Kommer jag våga tipsa en tidning om oegentligheter, eller skicka papper till wikileaks? Kommer jag våga skicka känslig data via nätet? Även om jag använder bästa möjliga kryptering, så kommer fortfarande det faktum att jag kommunicerat och med vem att registreras.

All makt utgår från folket, har det hetat och det är en bra princip. Vi väljer våra ställföreträdare, eftersom det är en fungerande kompromiss mellan direktdemokrati i all sin otymplighet och maximal effektivitet med sin inneboende risk för totalitarism. Den representativa demokratin är fortfarande folkstyre, där förtroende ger beslutsfäighet. Valet att ge förtroende måste existera utan hållhakar för att systemet skall fungera, och övervakning av folks kommunikation och sociogram ger just de potentiella hållhakar som kan få systemet att brista. Den tyska demokratiska republiken blev inte demokratisk bara för att det var en del av namnet, för att de höll val, eller för att de påstod det. I och med att de hade bättre koll på sin befolkning är befolkningen hade koll på sina ledare, så blev namnet ett hån mot de egna medborgarna.

Att FRA kopplar in sina kablar innebär naturligtvis inte automatiskt att vi befinner oss i DDR. Det innebär dock att infrastrukturen för ett svenskt DDR byggts upp, och att staten har den potentiella förmågan att avlyssna all vår digitala kommunikation — oavsett om det är epost, chat, twitter, surfande, kortbetalningar eller något annat som sker med ettor och nollor i våra kablar.

Politikerna har gett legitimitet till , och normaliserat ett system med potential långt överstigande alla tidigare övervakningssystem. Det är som att skaffa kärnvapen för att trygga den nationella säkerheten: man kanske uppnår sitt mål, men riskerna och kostnaderna är fruktansvärda. Trots det är den kanske otäckaste aspekten att våra makthavare nu inte längre är på samma sida som oss. För även om vi i alla partikulära frågor kan ha olika åsikter, så har vi tidigare kunnat säga att de i alla fall arbetar för vår räkning. Men kan vi verkligen fortfarande säga det?

Förtroende är inget man har, det är något man förtjänar — igen och igen.

En och annan gång, lite för många gånger för min sinnesro, så har debattörer på ”FRA-sidan” kläckt ur sig att vi borde lita på svenska myndigheter och den svenska demokratin.

Personligen anser jag att det är en av de mest naiva, blåögda, aningslösa och direkt infantila utsagor jag överhuvudtaget hört på år och dar. Varför i hela h-e, skall vi – folket – lita på systemet? Är det inte precis den inställningen som utgör den perfekta grogrunden för en förvandling från frihet och demokrati till något bra mycket mörkare?

Nej, tvärtom, låt oss visa klentrogenhet gentemot överheten. Inte så att vi blir rättshaverister som inte ser sin egen del i sitt eget öde, men så att vi aldrig glömmer att betrakta makten och dess utövare med kritiskt sinnelag och reflektion. Förtroendet för de folkvalda, såväl som deras myndigheter och byråkrater är något som måste förtjänas, inte något de implicit innehar i kraft av sitt ämbete.

Samma naiva inställning har vi sett ifråga om IPRED, där Beatrice Ask pratar om att det här är Sverige . som om det skulle vara någon slags magisk silverkula – så HÄR kommer naturligtvis inte det hända som hänt i varje annat land där mediebolagens organisationer fått licens att jaga fildelare. Men rent krasst är det skillnad på Sverige idag mot Sverige för bara tio år sedan. Inte så att tidigare generationers politiker höll sig för goda för att lura folket, IB-affären är mer än trettio år gammal, men statens möjligheter var inte desamma då som nu.

Dessutom lever vi i en tid då det tydligen är omodernt att prioritera integritet framför kontroll och säkerhet. Integritet och frihet är numera läpparnas bekännelse, medan praktiskt handling snarare går mot den totala motsatsen. Moderaterna som sade sig vara emot datalagringsdirektivet, föreslår trots det att data skall lagras mer än de minimala sex månaderna — läpparnas bekännelse, i praktiken motsatsen.

Regeringens förtroendekapital är klart naggat i kanten. Typiskt för orsakerna till detta är hur än en gång ett viktigt dokument dyker upp två dagar innan jul, ett mönster att lägga obekväma saker innan storhelg eller semester som börjar bli direkt obehagligt.

Vi kan titta på Frankrike och Storbritannien om vi vill se hur utvecklingen framöver ser ut. De har inte förvandlats till diktaturer, men rättigheter som togs för självklara är inte längre självklara. I Frankrike är president och myndigheter lindade kring upphovsrättsorganisationernas lillfinger. I Storbritannien har antalet övervakningskameror, övervakningssystem, rättsosäkra lagar och urholkandet av demokratiska rättigheter gått överstyr. Sent vaknar den brittiska befolkningen, men de vaknar till ett samhälle där regelboken skrivits om medan de sov — inte en utveckling som inte går att råda bot på, än, men det kräver medveten ansträngning.

Frågan är om det är dit vi vill? Är det ett endemiskt övervakningssamhälle som är melodin? Skall vi i trygghetens namn vara övervakade ända in i sovrummet? Skall det ens vara teoretiskt möjligt för myndigheter, eller till och med tredje part, att få informationer som kan användas för att kartlägga åsikter, religiös tillhörighet, sexuella relationer, sexuella ”avvikelser”, rörelsemönster och kontaktnät?

Nej, för mig står två saker klart:

1. Det är inte någon självklarhet att statsmakten eller dess företrädare har vårt förtroende, det är inte ens självklar att ett sådant implicit förtroende är något positivt. Förtroende är något som måste förtjänas.

2. Det krävs en ny balans, där säkerhet inte får övertrumfa integritet och frihet. Vi får inrätta våra säkerhetsåtgärder utifrån att vi skall fortsätta vara ett fritt, demokratiskt och rättssäkert samhälle där medborgarna kan räkna sitt privatliv som just privat. I annat fall har vi inte längre något kvar att försvara.