Stämpla in på jobbet och häng in empatin i garderoben

Anna Troberg är upprörd och då blir hon extra vass att läsa. Hon är förbannad på migrationsdomstolen och det med all rätt. Det hon reagerar på är ett resonemang om en lesbisk kenyansk kvinna, som ”får skylla sig själv” eftersom hon inte dolt sin läggning i hemlandet…

Ursprunget till hennes ilska finns att läsa om i Kvällspostens fyndigt namngivna artikel ”Kung över en gödselstack” av Johan Folin:

I en rapport om HBT-flyktingar presenterar Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL ett par fall där migrationsverket eller migrationsdomstolen har fattat hårresande beslut.

Bland annat fick en lesbisk flykting från Kenya avslag på sin asylansökan eftersom hon inte dolt sin sexuella läggning från allmänheten. Hon hade skrivit dikter om lesbisk kärlek och har därför sig själv att skylla för att hon har fått problem i hemlandet, enligt migrationsdomstolen.

Resonemanget är på samma nivå som när ett våldtäktsoffer får bära skammen för våldtäkten eftersom hon/han klätt sig eller betett sig utmanande. Vi har alla hört resonemangen om korta kjolar, flirtighet och tidigare sexuell historia — det blir inte bättre hundrade gången man hör det. Det är ett resonemang helt ovärdigt en rättsinstans av något slag i ett demokratiskt och sekulärt land.

that's love

Folin har två exempel till på myndigheternas människofientlighet, det första gäller ojämn poängfördelning över läsåret på vissa program och CSNs resonemang kring det hela:

Att antalet poäng och studieveckor på läsårsbasis stämmer bryr inte Centrala studiestödsnämnden, CSN, om. Hundratals teknologer på bland annat Lunds tekniska högskola, KTH i Stockholm och Linköpings universitet har fått återbetalningskrav från CSN på mellan 2000 och 42 000 kronor, för att de har tagit poängen på ”fel” sida av nyår.
CSN:s generaldirektör Kerstin Borg Wallin sa till Dagens Nyheter att ”reglerna är väldigt klara och det är ingen tveksamhet om vad som gäller”. Det verkar som att CSN:s kunder inte riktigt håller med. Det är bra att CSN försöker kontrollera att pengar inte betalas ut felaktigt, men det är ju inte det som är problemet i det här fallet. Problemet är att CSN inte accepterar att planeringen av heltidsstudier kan vara upplagd på något annat sätt än det vanligaste.

Det andra gäller våra skadade afghanistansoldater:

Peter Kero och David Ström, som skadades när de tjänstgjorde i Afghanistan, får ingen ersättning från försäkringskassan eftersom de inte anmälde sig till arbetsförmedlingen direkt när de kom hem från sin tjänstgöring. Till saken hör att de fortfarande sitter i rullstol på grund av skadorna efter bomben som exploderade under terrängbilen de färdades i.

Problemet är att det naturligtvis som alltid annars saknas fungerande instrument för att se till att fel person på fel plats flyttas för att inte göra mer skada. Sitter du på en maktposition utan att vara folkvald, så skall det själva faen till för att någon skall kunna flytta på dig. I så fall är chansen större om du blir påkommen med något som inte alls relaterar till din arbetsuppgift, som att ha besökt prostituerade eller strippklubbar, gått på fetish-fester, låtit bli att betala din TV-avgift eller anlitat en barnflicka utan att betala tillräckligt i skatt (och helst lite till). Att du missköter – eller är olämplig för – ditt jobb betyder inget alls.

Sen undrar jag om det är jag som drömmer, eller har myndigheternas paragrafrytteri ökat de senaste åren? Det är nästan så att man tror att det sitter folk på myndigheterna och tänker: ”Jasså, ni vill att vi skall strama upp? Nu skall ni minsann få se på uppstramning!”

Rick Falkvinge talade om vänskapskorruption och det är ungefär där man landar. Så länge ingen myndighetsperson behöver känna sig det minsta orolig oavsett hur absurda resonemang de för sig med, så kommer våra myndigheter att bli alltmer avhumaniserade.

Anna uttrycker det kärnfullt:

Jag vet inte riktigt när det hände, men det tycks ha smugit sig in ett allmänt förakt mot den enskilda människan i statsapparaten. Människor ska likriktas, de får inte sticka ut. De ska avlyssnas, kontrolleras och övervakas. Det är verkligen inte ett sådant förhållande jag vill ha med staten. Jag tycker att det är djupt dysfunktionellt. Och jag kan inte låta bli att undra varför folk inte blir mer upprörda och sätter stopp när makten gör lite som den vill med oss alla.

Jag vill ha ett land där politiker, myndigheter och rättsväsende respekterar grundläggande mänskliga rättigheter på alla nivåer. Och om de inte gör det, så ska det få konsekvenser. Det ska inte vara som nu när man uppenbarligen kommer undan ostraffad trots diverse olika kontinuerliga övertramp för att man anses lida av galopperande inkompetens.

Ett stort problem i sammanhanget är att det liknar kinesisk vattentortyr — ni vet den där varianten med vatten som droppar mot pannan. Den första droppen märks knappt, men när den tiotusende droppen träffar är det som att få en glödande spik i huvudet. Så det blir alltmer smärtsamt, men eftersom det fortfarande är vattendroppar så når ingen enskild vattendroppe upp till en tillräckligt stor skandal för att hota de idiotiska maktmänniskorna.

Det enda som kan rädda situationen är att tillräckligt många av oss säger: NOG NU!

Det viktigaste

Jag har en nära vän som är gift med en kvinna som inte är född i Sverige. Hon har fortfarande efter snart femton år valt att ha kvar sitt medborgarskap i det gamla hemlandet, men lever med man och barn i Sverige.

Hon har kämpat sig igenom den inte helt enkla integrationsprocessen, gått på SFI- och universitetskurser för att lära sig svenska, skaffat sig universitetsbehörighet och till slut återupptagit sina studier i en humanistisk vetenskap. Idag doktorerar hon inom ett område som få svenskar har fördjupat sig i och kan med fog antas vara en av de kunnigaste i Sverige inom sitt gebit.

För något år sen blev hon sjuk och hon och hennes man har i ett års tid kämpat med den oro, de minskade ekonomiska möjligheter och den extra belastning på familjen det innebär att den ene parten inte riktigt orkar. Hon har det senaste halvåret börjat arbeta igen och är etappvis på väg tillbaka. Detta innebär att hon är deltidssjukskriven och att de under hösten känt en viss oro för de nya sjukskrivningsreglerna.

Försäkringskassan skulle kanske kunna kräva av henne att hon började söka jobb eftersom hon inte klarar av att arbeta heltid än på sitt nuvarande jobb. Man kan fundera över hur smart det är att skicka ut en internationell expert inom ett område på en i lågkonjunkturen oviss arbetsmarknad för att försöka hitta ett jobb inom något annat område. I synnerhet då vi vet att det, när det är ont om jobb är svårare för de med utländsk bakgrund att få ett.

Visst vore det underligt om tillvaron som arbetssökande i det här fallet skulle anses vara mer rehabiliterande än den successiva återgången till fullt arbete på det tidigare jobbet. Reglerna kan som vi har läst under det senaste halvåret tolkas så, men i det här fallet har Försäkringskassan ännu så länge visat tålamod med den pågående rehabiliteringen. Ett exempel på att systemet kan fungera alltså.

Vad mera är så är det här en familj som vill klara sig själv och har resurser till det. Även om det skulle bli knapert var de fast beslutna att hellre offra sjukpengen än det jobb hon älskar om ett beslut från byråkratin ställde frågan på sin spets. Hennes man skulle i så fall ta en större del av försörjningsbördan så att hon kunde fortsätta successivt öka arbetsmängden på sitt gamla jobb.

###Utlandsresa som sjukskriven

I slutet på hösten planerade de den årliga julresan till hennes gamla hemland i östra Europa. Jul och nyårshelgen och några veckor där i kring skulle tillbringas med hennes släktingar. Det finns en regel som säger att man måste ansöka om tillstånd från Försäkringskassan vid utlandsresor. Denna kände inte familjen till när de planerade utlandsresan. Då hade de förmodligen ansökt om tillstånd eftersom det ju handlade om en relativt okontroversiell resa hem till familjen över helgerna.

Nu har de varit hemma i Sverige några veckor. När de kom hem väntade ett brev från Försäkringskassan. Ett brev där hon påminns om regeln om utlandsresor. Ett brev som är daterat dagen efter de reste ut från Arlanda. Slumpens skördar må vara outgrundliga, men i det här fallet tror jag mer på teknologi än på slumpen. En rutinjämförelse mellan Försäkringskassans register och information från passkontrollen på Arlanda och hennes namn dök upp. (Om de jämför alla utresande eller bara de med utländska medborgarskap kan vi bara spekulera kring.)

###Samkörning av dataregister

I en strävan att hitta ”fuskarna” i socialförsäkringssystemet har vår regering kastat ut all den gamla rädslan för statens kontrollmöjligheter från ADB-tiden. Jag var aktiv i ett parti som på 80-talet var väldigt stridbara i denna fråga. Dataregister sågs redan med dåtidens jämförelsevis ynkliga tekniska möjligheter som en stor risk för den personliga integriteten. Det antogs lagar för att skydda den enskilde. Samkörning av dataregister var ett hot, ett hot som man tog på stort allvar. Redan 1973 hade man inrättat Datainspektionen som under de första femton åren kunde följa en politisk debatt, utredningar och politiska förslag som fokuserade på den enskildes skydd mot statens övergrepp. Jag var aktiv i ett ungdomsförbund som under Beatrice Asks ledning kampanjade mot storebrorssamhället.

Beatrice Ask sitter nu i en regering som inför det. Idag är det viktigare att hitta fuskare i sjukförsäkringssystemet än att skydda vår rätt till privatliv. Idag vet försäkringskassan samma dag som vi passerar passkontrollen och får vårt pass scannat att vi lämnat landet.

###Tre viktiga politiska frågor

Den situationen jag just berättat om aktualiserar tre av våra stora politiska debattämnen: invandrarna och integrationen av dem, sjukförsäkringssystemet och den personliga integriteten.

Och visst är det viktigt för mina vänner, för mig och för oss alla att vi gör det lättare inte svårare att komma in i Sverige och bli en del av vårt samhälle som invandrare. Visst är det viktigt för mina vänner, för mig och för oss alla att vi har ett sjukförsäkringssystem med regler som vid tillämpning i det enskilda fallet inte kan bli helt kontraproduktiva.

Men viktigare ändå för mina vänner, för mig och för många av oss är att vi inte tillåter staten att veta allt den vill om oss i sin strävan att ta hand om allt åt alla. Hur många fuskare det än finns i sjukförsäkringssystemet så ger det inte staten den moraliska rätten att hålla reda på sina medborgares rörelser. Vad är nästa steg? Ansökan om utresetillstånd även om man inte är sjuk.

Jag kan höra folk komma med rent mjöl i påsen-argumentet: om mina vänner ansökt om tillstånd hade inte Försäkringskassan behövt samköra register för att upptäcka att de inte gjort det.

Men min poäng handlar inte om det enskilda fallet. Mina vänner borde naturligtvis känt till reglerna. Mina vänner kan naturligtvis leva med eventuella konsekvenser av att de gjort fel när det glömde eller inte kände till den här regeln.

Jag tänker på alla de som får sitt namn noterat på Arlanda och jämfört med allehanda dataregister utan att de överhuvudtaget finns någon anledning att misstänka att de gjort fel. Jag tänker på alla de tusentals fakta om oss som finns lagrade i dataregister och som bara blir fler och fler. Snart kommer alla våra rörelser inom Sverige finnas bland dem när datalagringslagen ger teleoperatörerna skyldighet att lagra alla våra telefonsamtal: när vi ringer, till vem vi ringer och varifrån vi ringer.

För er som tror på rent mjöl i påsen-argumentet. För er som säger det rör inte mig för jag gör inte fel. Jag har inget att oroa mig för. Var går gränsen för vad ni känner er bekväma med att dela med staten? När kommer ni säga stopp, hit men inte längre, det här har inte statliga tjänstemän med att göra. Finns det en sån gräns?

Det finns anledning att debattera huruvida vi inom Piratpartiet gör rätt som går till val på ett fokuserat program. Det finns de som undrar om vi inte borde visa lite av det engagemang som vi visar i informationspolitiken inom andra områden där den personliga integriteten är hotad. Jag personligen engagerar mig i många andra frågor. Men mitt partipolitiska val är baserat på den fråga jag tycker är viktigast. Jag tror att vi inom Piratpartiet kommer att skapa en politik för de andra viktiga frågorna i sinom tid. Vi är fortfarande ett ungt parti med framtiden framför oss.

Varför arbetslinjen?

Arbetslinjen har blivit ordentligt utskälld de senaste månaderna. Med viss rätt kan man tycka, när nu ett antal tusen riskerar utförsäkras. Än så länge har faktiskt inget konkret alternativ utkristalliserat sig för dessa människor, som i många fall är och upplever sig vara arbetsoförmögna. Oppositionen talar om stupstockspolitik och lovar avskaffa de fasta tidsgränserna, medan alliansen säger att arbetslinjen måste fullföljas. Man skulle kunna säga att frågan står och väger, och den väger på kanten till stupet utifrån alliansens synvinkel. Arbetslinjen var en av de bärande frågorna som gav dem makten 2006, och nu kan det bli frågan som fäller dem 2010.

Run ! zombies are on their way...
Något kan du väl arbeta med...

Att för mig som liberal skriva om arbetslinjen är lite vanskligt. Jag var en av förespråkarna 2006, och oavsett hur jag skriver så riskerar jag att ses som en apologet av alla som inte redan är rotade i alliansen. Men det finns saker att säga, och oavsett hur de uppfattas upplever jag att de måste sägas.

Det första jag vill säga är att alliansen bär ett tungt ansvar, som alla som försöker lägga om rodret. För när ett fartyg går på grund, så är det kaptenens fel oavsett om det är kaptenens fel — det är vad det innebär att vara kapten, ansvar! Det duger inte att peka på styrman och säga ”han gjorde det”, då har man inte förstått sin egen roll. På samma sätt kan inte alliansen friskriva sig från konsekvenserna av arbetslinjen, oavsett hur goda föresatserna varit.

Uppdrag granskning gjorde ett reportage om 61-åriga Marie-Louise, som tog sitt liv efter att ha blivit nobbad av försäkringskassan. Det är en verklig tragedi och man frågar sig hur situationen kunde uppstå? Alliansen blev varnade redan 2008 för att sådana situationer kunde uppstå. Det är väl tveksamt om den varningen togs på allvar, eller om något gjordes för att undvika det? Är det arbetslinjens fel per se att sådant kan hända, eller finns ett mer grundläggande systemfel under ytan, ett systemfel som försvårar hela situationen? Jag skulle vilja påstå det, men frågan är på vilket sätt och vad det får för konsekvenser? Frågan är också vilka alternativ som finns till arbetslinjen?

Ett långtida sorgebarn

Det är lätt för oppositionen att ta till brösttoner. Det är en tacksam fråga, eftersom arbetslinjen rent krasst får konsekvenser som syns för gemene man. De flesta känner någon som är orolig för sin ersättning, om de inte känner oro för sin egen hälsa och sjukpenning. Men arbetslinjen dök inte upp ur tomma intet. Den skulle varit omöjlig att vinna ett val på om det inte fanns allvarliga problem redan innan. Faktum är att den situation som existerade årtiondet knappast var någon slags utopia, snarare starkt oroande. Allt är naturligtvis inte den nuvarande oppositionens fel, men precis som alliansen är kapten nu, så var de kapten då — vilket innebär ansvar.

Det som var katastrof då var bland annat förtidspensioneringarna. 1970 var antalet förtidspensionerade ungefär 3,3% av den arbetsföra befolkningen, 2005 var samma siffra 9%. En betydande del av den tillväxten har skett relativt sent. Trots att vi nog snarare blivit friskare snarare än sjukare. Någon har talat om 140 förtidspensioneringar per dag som värst, men jag har inga referenser på den siffran, så jag vet inte hur illa det är exakt. Egentligen spelar det inte heller någon roll, för även om den siffran bara är två tredjedelar så stor, så är den för stor. Attityden har varit sned, och folk har manövrerats bort från arbetsmarknaden trots arbetsförmåga och det är illa nog.

Om vi bortser från de högst tragiska personliga konsekvenserna för de som förtidspensionerades trots att de ville och kunde arbeta, så är det samhällsekonomiskt vansinne. Dryga hälften av hela befolkningen är del av arbetskraften. Över åldersspannet 15-74 år är det ungefär 71 %, eller 4,95 miljoner av 6,96 miljoner totalt. Fyrahundratusen av dessa 4,95 miljoner är arbetslösa, och 1,2 miljoner är frånvarande av olika skäl. Återstår 3,3 miljoner i arbete, vilka är den effektiva siffran på antalet sysselsatta.

Ser man till produktivitet och skatteintäkter så försörjer en dryg tredjedel av befolkningen de övriga två tredjedelarna. Den siffran måste naturligtvis vara så hög som möjligt, annars uppstår en försörjningsbelastning som är orimlig. Det är talande att skillnaden mellan nuvarande arbetslöshet och full sysselsättning är 400 000 människor, medan skillnaden ur samhällsekonomisk synvinkel är enorm. Motsvarande siffror gäller även för sjuka och förtidspensionerade utanför arbetsmarknaden. Varje tusental som arbetar istället för att vara arbetslös innebär tusen personer till som delar försörjningsbördan och tusen som försvinner ur försörjningsbördan. Skulle hälften av alla arbetslösa och hälften av alla långtidssjukskrivna/förtidspensionerade börja arbeta, skulle vi inte bara spara de sociala omkostnaderna för nästan en halv miljon människor — dessa skulle även hamna bland de som är med och betalar välfärden.

Schematisk fördelning av arbetskraften i Sverige (länkad till SCB) 2009/3

Det här går inte att bortse ifrån, och den utveckling som pågick fram till 2006 var en katastrof i vardande. Absurda mängder människor flyttades varje år från den grupp människor som kunde vara del av arbetsmarknaden, till den del som inte är del av arbetskraften. Några årtionden med sådan politik skulle öka antalet personer utanför arbetsmarknaden med storleksordningen lika många som är arbetslösa nu. Det är absolut nödvändigt att vända en sådan utveckling så att fler betalar för färre, snarare än färre för fler, eller åtminstone se till att proportionerna inte förvärras.

Det är inte en lätt uppgift. Inte heller kommer det vara en smärtfri process, det är bara att konstatera. Om någon påstår att det inte behövs, så undrar jag vilken verklighetskontakt den personen har? Vi blir äldre, fler blir ålderspensionärer, och allt pekar rent strukturellt på att färre kommer få försörja fler oavsett om vi bromsar eller inte.

Förbåld idioti

Därmed inte sagt att man måste vara idiot när man drar i roderkulten. För det första måste man visa ett stort mått av ödmjukhet, och motsvarande ödmjukhet i sin pedagogik och kommunikation. Det finns en tendens inom alliansen, kanske främst bland moderater, att låta som när ”den enda vägens politik” presenterades. Det uppfattas lätt som en Von Oben-attityd där brukspatron berättar för daglönarna att nu är det dåliga tider och alla måste hugga i, medan han själv röker havannacigarr och pimplar god konjak. Något som i hög grad förklarar varför Edvard Unsgaards facebookstatus tog skruv på det sätt det gjorde.

Värre blir det av att alliansen helt tydligt inte har samma vana vid att styra Sverige som sossarna skaffat sig. Man förstår helt tydligt inte riktigt hur myndigheterna fungerar, och vad som krävs för att få myndigheterna att faktiskt göra som man vill, inte bara som man säger.


Satir, men ack så sant…

I fallet f-kassan, så innebär det att man mycket väl kan få f-kassan att införa arbetslinjen. Vad man däremot inte lyckas med, är att förmedla vad arbetslinjen är tänkt att innebära. Man pratar om rehabiliteringskedjan, men frågan är om man förstår hur den ser ut i verkligheten? Frågan är om den överhuvudtaget fungerar, och man kan peka ut de problemområden som måste åtgärdas för att den verkligen skall fungera?

Det som absolut inte får ske är att folk som faktiskt är sjuka och arbetsoförmögna utförsäkras. Det är inget att snacka om, det får inte hända i ett enda fall någonsin. Det spelar egentligen ingen roll att det hände även innan 2006, för man skall inte sätta sin ambitionsnivå utifrån ett system som inte fungerade.

Det finns två vägar att försöka se till att det inte händer, och båda behövs.

Det ena sättet är att se till att följa upp direktiven och se till att f-kassan förstår politikernas syfte. Syftet kan inte vara att kasta ut folk som är sjuka, utan att rehabilitera de som kan rehabiliteras. Kan man inte ta ansvar för att rehabilitera, så skall man inte heller utförsäkra — så simpelt är det faktiskt.

Det andra sättet är att kraftigt förstärka rättssäkerheten gentemot f-kassan. Det innebär att kontakt med sjukskrivande läkare där oklarheter finns inte bara är något man ”bör” göra, utan ett absolut krav — där utförsäkringen blir ogiltigförklarad när detta ”glöms bort”. Det innebär också att systemet med förtroendeläkare antingen måste reformeras drastiskt eller tas bort helt. Dessutom ingår att den bedömning som görs av arbetsförmåga faktiskt måste grundas på arbeten som existerar i sinnevärlden. Det duger helt enkelt inte att säga att ”något arbete finns nog”.

Hur det skall skötas, om det skall vara ett samarbete med AF, eller om det skall ske på annat sätt är egentligen inte intressant. Grundprincipen måste vara att läkare håller med om att det kan finnas arbetsförmåga, och att den arbetsförmågan kan användas i en yrkesroll som faktiskt existerar. I annat fall blir hela systemet ett hån mot allt vad anständighet och humanitet heter. Slutligen måste det finnas tydliga och enkla sätt att överklaga beslut, och ersättningen bör inte dras in innan överklagandet är avklarat.

En andra chans

Alliansen är faktiskt inne på rätt spår, men det har hanterat frågan valhänt och utan förståelse för att karta och verklighet är helt skilda saker. Det som nu bör ske är en andra våg av reform. Resultaten av hela manövern bör utvärderas. Dels bör man göra en snabb utvärdering där man utkristalliserar de mest akuta problemen och skapar nya direktiv för att hantera dessa. Dels bör man göra en mer djuplodad utredning där man kontrollerar dels vilka åtgärder som varit effektiva och varför, och vilka avarter som blivit resultatet och varför, samt vilka grundläggande systemfel som finns begravda och hur man långsiktigt kan göra något åt dessa.

Dessutom behövs en stor portion ödmjukhet inför hela problemställningen. Det räcker inte att med ledsna och lite oskuldsfulla ögon stå och prata om varsamhet i debatten. Man måste faktiskt tillstå att allt inte är frid och fröjd, och att det krävs krafttag för att få arbetslinjen att bli vad arbetslinjen var tänkt att vara. Det handlar inte bara om vilka pengar man sparar precis just nu, utan vilken utveckling man startar och hur man vill att det skall fungera om ett decennium eller två.

I annat fall kommer man att ha ansvar för ett system som gått över alla gränser. I annat fall kommer man inte att kunna friskriva sig från de absurda konsekvenser och de personliga katastrofer man skapat. Ingen kommer längre att tro på en när man säger att det alls icke var meningen att verkligt sjuka människor skulle kastas ut från systemet. När man byter bog på ett stort gammalt fartyg, så räcker det inte med att lägga om rodret, man måste faktiskt brassa och skota seglen också, i annat fall står seglen och slår och man riskerar att fartyget vägrar i vändingen och inte längre går att styra.