Sluta behandla oss som barn

Kent Persson utmanar till bloggdebatt igen, och den här veckan är ämnet frihet. Det är ett ämne så brett att det är svårt att göra det rättvisa, och samtidigt så intressant att man inte kan låta bli att skriva om det. Speciellt viktigt blir ämnet ett valår som detta, då friheten som fråga har en tendens att glömmas bort.

Frihet från

Den kanske mest klassiska definitionen av frihet kallas det negativa frihetsbegreppet. I form av så kallad naturrätt förknippas det med giganter som John LockeThomas Hobbes och till och med Aristoteles. Det handlar om frihet från olika former av tvångsmedel. Det innebär inte nödvändigtvis hot mot liv och lem, utan kan även var saker som frihetsberövande, konfiskation av egendom eller intrång i den personliga integriteten. Gemensamt för alla tvångsmedel är att de begår våld på individen på ett eller annat sätt.

Kärnan för de negativa rättigheterna är att alla i grunden har beslutsrätten över sina liv: åsikter, livsval, livsstil, egendomar, kommunikation. Gränsen för friheten går endast vid att en persons göranden och låtanden inte får inkräkta på andra människors motsvarande frihet. Jag är till exempel fri att följa vilken religion jag vill, men inte att försöka tvinga dig att följa samma som mig. Jag är fri att tycka att tycka alla med grön slips är idioter, men jag är inte fri att ta en sax och klippa av folks gröna slipsar. Det handlar om principen att leva och låta leva, om tolerans och respekt.

Frihet till

På andra sidan skranket i de frihetliga definitionerna finns de positiva rättigheterna. De förknippas med filosofer som till exempel Friedrich Hegel och Karl Marx. Positiva rättigheter är till exempel rätten att vandra fritt i skog och mark, att få gå i skolan, att ha någonstans att bo eller i extremare fall att inte svälta. Kärnan i de positiva rättigheterna är en tanke om att personlig misär i praktiken är en slags tvångsmedel. Eller så kan man säga att man utan möjlighet att fylla basbehoven, inte har möjlighet att välja fritt.

I och med detta, menar de som propagerar för de positiva rättigheterna, så kan man inte prata om frihet om inte alla har möjlighet att i praktiken utnyttja sina friheter. Alltså räcker det inte, enligt denna syn, med att vi avstår från att lägga oss i folks göranden och låtanden. Istället måste vi aktivt se till att alla kan fylla sina basbehov, så att alla har möjlighet att vara fria. Vill man, så kan man associera med Maslows behovstrappa, som i och för sig har fått mycket kritik, men som trots det är en inflytelserik modell i försöken att förklara motivation:

behovstrappa
Maslows behovstrappa

Pengar är alltings mått?

Det ligger i de negativa rättigheternas natur att man inte ser med blida ögon på en förväxt och klåfingrig offentlig makt och byråkrati. Man poängterar det egna ansvaret, vilket utan moderation naturligtvis kan leda till att den som är oförmögen att ta ett sådant ansvar går under i misär.

De positiva rättigheterna kräver å andra sidan en stark stat. Samhällets ansvar för medborgarnas behov innebär en större samhällelig inblandning i medborgarnas liv. Följden av detta riskerar bli ett minskat personligt ansvarstagande som kan försätta människor i omfattande beroendeställningar. Det är också så att den stora staten gör sig beroende av tvångsmedel för att upprätthålla sitt inflytande över medborgarnas liv. Gränsen mellan att ha förutsättningar att utnyttja sin frihet och att det inte längre finns någon frihet att utnyttja suddas ut.

Friheten riskerar att reduceras till ekonomi, frågan om frihet reduceras till frågor om kronor och ören. Det är inte konstigt att det blir så, men det innebär inte att det är rätt. Friheten har naturligtvis ekonomiska aspekter, och ekonomi kan påverka frihet, men frihet handlar inte bara om pengar.

Om friheten

Grunden för frihet är rätten att själv bestämma, och förutsättningarna att kunna göra det. En allomfattande stat med långa fingrar in i våra liv innebär mindre frihet, men ekonomin är inte den viktigaste aspekten här, utan den viktigaste aspekten är snarare de långa fingrarna.

Det går naturligtvis inte att bortse från pengar. Det går att konstatera att om du lever i total ekonomisk misär har du liten handlingsfrihet, men om du inte får styra din ekonomiska tillvaro mer än marginellt så är även då din frihet urholkad.

Pengar blandas även in i sådana fenomen som att den skatt vi betalar inte ens anses vara våra pengar innan de är betalda. Underlåter staten att kräva in pengarna, ser många det som att staten blivit bestulen. Det är en farlig hållning som luckrar upp insikten om att den som spenderar verkar i förtroende från den som betalar och att den gemensamma skattekassan är summan av alla medborgares enskilda bidrag.

Viktigare än pengarna är dock följderna. När insikten om att man verkar i förtroende blir alltmer uppluckrad och det offentliga blir en entitet närmast separerad från medborgarna — då kan det offentliga få för sig att de besitter större visdom om hur medborgarna bör leva än medborgarna själva. Felet med dagens etablerade politik är att den gång på gång reducerar frihetsfrågan till vem som håller i plånboken, vad plånboken innehåller och vad du kan köpa för pengarna. Det är en syn på friheten som kanske passade under arton- och tidigt nittonhundratal, men det går verkligen att fråga sig om den synen fortfarande är rimlig?

Frihet är trots allt inte i grund och botten hur många varianter på flingor man har att välja på i affären, det blir en nonsenshistoria, en bagatell. Friheten ligger i att själv kunna skapa sina egna åsikter, uttrycka dem, propagera för dem och försöka övertyga andra, utan att befinna sig i beroendeställning mot de man propagerar mot. Friheten ligger i att själv kunna fatta sina egna val och leva med dessa. Frihet är att kunna fatta dåliga val, utan att samhället gett sina myndigheter mandatet att agera moralövervakare — oavsett om det handlar om att vika ut sig på bild, knulla mot betalning, supa hela natten, slagga bland kanylerna i en knarkarkvart eller spendera hela lönen på poker.

Att vara friheten vuxen

Vi skyddar våra barn mot konsekvenserna av deras dumheter, men någon gång slutar vi vara barn och då kanske vi skall sluta behandlas som barn. När den offentliga makten ser oss som barn, så kan den ta sig rätten att övervaka oss, moralisera över våra val, nonchalera våra åsikter och glömma att dess representanter sitter där de sitter i kraft av det förtroende vi gett dem och inget annat.

I det sammanhanget är RUT, ROT, eller RÅTT-avdrag en fullkomligt ointressant fråga. Det enda intressanta i frågan är hur vi än en gång ser våra pengar som statens, och moraliserar över effekterna av att staten inte konfiskerar lika mycket. Inte heller partiledares väskor eller valsamarbetens namn/varumärke borde egentligen tillhöra de viktiga dagsaktuella frågorna. Långt mer intressant är den makt staten ger sig själva. Vi ser politiker som vill drogtesta barn utan föräldrarnas vetskap eller förbjuda hemskolning. Sätter du dig emot avliberaliseringen blir du misstänkliggjord och överkörd, utsatt för kreativt nyspråk och om inte annat nonchalerad.

Visst blir vi allt rikare, men frihet går inte att köpa för pengar. Ekonomiska framsteg i all ära, men ur en frihetlig synvinkel känns det som vi fortfarande bär medeltidens arv alltför nära våra bröst, i folksjälen lever fortfarande skampålen, spöstraffet och brännmärkningarna kvar.

Vi har så till den milda grad köpt idén om de positiva rättigheterna, att vi glömmer bort den frihet och den rätt dessa skulle ge folk kraft och möjlighet att utnyttja. Rätten att vara en vuxen medborgare med de friheter och det ansvar detta innebär hotas. Emancipation måste till slut strykas ur Svenska Akademiens Ordlista.

I denna sköna nya värld råder statens rättigheter och friheter,  personlig frihet och medborgerliga rättigheterna ses i detta samhälle mest som obekväma hinder i arbetet.

Vissa par är jämlikare än andra

Mary skriver idag om jämställdhetsfrågan och föräldrapenningen som borde vara en barnpenning.

>Vad gäller jämlikhet så tycker jag man ska ta en annan vinkel. Nämligen den om respekten för varandra, för varandras olikheter, egenskaper och talanger och dra ut det bästa av dem för att uppnå en harmoni i förhållandet. Det kommer även barnen tillgodo nämligen. Det är inte viktigt att kvanitifiera allt som pågår i en relation. Det handlar mer om kvalitet, vilket i sig kan innebära att mamman eller pappan eller mor-far-mor eller far-mor-far är den som tar hand om barnen när de är små och behöver knyta an till någon närstående. Därför anser jag att det ska handla om barnförsäkring, inte föräldraförsäkring. Barnpenning kanske?
>
>Sen hur man praktiskt går tillväga är en fråga som bör vara öppen för diskussion.

Jag kunde inte hålla med henne mer!

Mary länkar till Nemo/Musselmannen och Karin Friberg som båda argumenterar för en individuell föräldraförsäkring.

Nemo tittar bland annat på statistiken och tycker det går för långsamt:

>Vi kan titta på hur uttaget av dagar i föräldraförsäkring utvecklats under åren (de s.k. pappadagarna i samband med barnets födsel ingår inte)
>
>1974 togs ALLA föräldrapenningsdagarna ut av kvinnor. Det var det året försäkringen infördes.
>1980 var relationen 95% – 5%
>1995 hade vi kommit upp i 90% – 10% – då införs också obligatorisk s k pappamånad
>2005 var förhållandet 80% – 20% – då har 2002 varit och 60 dagar skall nu tas ut av ena föräldren och kan inte överlåtas
>
>Det går saaaaakta… Det tog 30 år att nå ett 80-20 förhållande. Grattis Sverige. I den här takten är vi på 50-50 nivå 2055 ungefär, lagom till min 95-årsdag. Gött!

Karin Friberg argumenterar starkt för vikten av samverkan i ett av livets viktigaste projekt:

>Varför ska vi då ha individbaserad föräldraförsäkring (förutom det rent uppenbara: ditt barn, din föräldraförsäkring)? Varför ska vi kämpa för den här frågan (jag talar till kvinnorna nu) om vi ändå ytterst inne känner en olust att ge ifrån oss valmöjligheten att kunna äga all föräldraledighet? Varför ska Ni kämpa för den frågan (jag talar till männen nu) när Ni ändå inte verkar bry Er tillräckligt mycket för att slå näven i bordet och säga: -Nu får det vara nog, jag vill ha min del av föräldraförsäkringen!
>
>Jag tror att den här frågan är en typisk fråga som centralt sett gynnar helheten men som, ner på individnivå, kan vara skitjobbig.
>
>Den absolut mest gynnsamma effekten, tror jag, skulle vara att mammor och pappor får en gemensam bild, som par, av hur det är att ha huvudansvaret för barnet under en viss period. Det skapar ett välbehövligt kitt i förhållandet när båda börjar jobba och man förväntas dela lika på ansvaret. Första året av dagishämtning och lämning är extremt tärande på förhållandet (många skilsmässor slår till innan första barnet fyllt två). För barnet är det givet att ett föräldrapar som lyckas hålla förståelsen för varandras verkligheter får en tryggare uppväxt och förhållandet har en större chans att överleva de tuffa utmaningar det faktiskt innebär att ta hand om ett barn EFTER föräldraledigheten. Jag tror även att en gemensam upplevelse av verkligheten ger en större förståelse över lag. Ju mer involverad man är i en fråga desto mer ansvar tar man. Ojämnheter skulle per automatik trubbas av.
>
>För att nå drömmen om ett mer jämnlikt samhälle, kvinnor och män emellan, behöver vi alla den beska medicinen, individuell föräldraförsäkring.

Jag tycker diskussionen om föräldraförsäkringen är spännande eftersom den ställer två för mig grundläggande värderingar mot varandra: individens valfrihet och könens likaberättigande. Som liberal tycker jag det är självklart att staten ska lägga sig i våra livsval så lite som möjligt. Men i och med införandet av föräldrapenningen så har vi redan ett fett statligt ingrepp på familjebildningens område. Staten har bestämt – inte genom lag men genom ett starkt ekonomisk incitament – att en förälder i taget ska ta hand om barnet på heltid (under de första året drygt) medan den andre förvärvsarbetar.

Visst är vi fria att hitta andra modeller. Vi kan leja barnpassning i släkten, eller på stan. Vi kan bytas av varannan dag eller varannan vecka eller ta halva dagarna. Vi kan ta ledigt båda två en period om vi har råd. Men arbetsmarknadens realiteter, behovet av en fungerande vardag för förälder och barn, familjens ekonomiska situationer och andra faktorer gör att dessa alternativ inte är möjliga för de flesta. (Vi hade förmånen att kunna vara hemma i sex månader tillsammans med vårt första barn. Detta är något jag definitivt kan rekommendera för familjer som klarar det ekonomiskt.)

Jag kan inte se att det skulle fungera att staten backar tillbaka från den inblandning vi redan de facto har. Dessutom kan med facit i hand säga att föräldrapenningen har varit en viktig faktor i den jämställdhetsutveckling vi sett sen 60-talet. Den behövdes för att slå ihjäl figuren ”hemmafru med förvärvsarbetande make” som ideal och norm för familjebildningen. Den behövdes för att öppna hela arbetsmarknaden och alla karriärvägar för kvinnor.

Just i detta fall kan man tydligt se att den renlärigt liberala uppfattningen om minimal statlig inblandning behövde vika för att möjliggöra en utveckling mot könens likaberättigande.

Gäller det då även en individualisering av föräldrapenningen? Jag tycker inte det. Inte för att jag är en extremliberal som alltid hävdar individens suveränitet, utan för att jag inte tror att det skulle vara den klockrena lösning på jämställdhetsproblemet som folk tycks tro. För detta har jag två argument.

###Spridning av idéer

Det första är att sociala förändringsprocesser är långsamma och komplexa saker. Ett sätt att se på dem är genom de teorier för spridning av innovationer (idéer) som finns – t ex Everett Rogers. Ni känner förmodligen igen modellen med innovators, early adopters, early majority, late majority och laggards.

Spridning av innovationer
Spridning av innovationer

Detta sett att se på anammandet av nya idéer gäller enligt min mening inte bara teknologiska landvinningar utan även sociala och kan följaktligen tillämpas även på frågan om att pappaledighet, om vi utgår från att pappaledighet är en social innovation som är eftersträvansvärd för såväl individer som samhälle, kvinnor som män.

Min poäng med att dra in detta är att det tar tid för en idé att sprida sig in i de minst förändringsbenägna grupperna. Spridningen sker inte linjärt. Först sprider sig idéen hos den minoritet av befolkningen som är nyfiknare, öppnare och mer välinfomerad. När deras omgivningen ser att den fungerar anammar vissa av dem den också och när en kritisk massa (majoriteten, de flesta…) har anammat beteendet så sprider den sig mycket fortare – den blir en de facto standard.

Jag menar att det är inledningen på en sådan här idéspridning vi sett under de senaste 30-35 åren. Vi har sett först ”innovators” (jämställdhetskämparna från 70-talet) och sedan ”early adopters” (främst 60-talister från akademikerhem) anamma tanken om pappaledighet. Nu har idéen fått spridning bland ”early majority”. (Om det är på grund av idéens inneboende värde och goda förebilder eller som en följd av tvånget i och med pappamånaden låter jag vara osagt.) Därför är jag inte alls orolig för att det går för långsamt. Jag tror att gungbrädet slår över nu och att det kommer gå fortare än vi tror för rättvist delad föräldraledighet att bli norm.

Men kanske viktigast: om jag har rätt, om vi låter idéen vinna på sina egna meriter så kommer den att förverkligas med stor variationsrikedom efter varje familjs specifika situation. Något som aldrig går att uppnå med lagstiftning!

###Samverkan bör vara frivillig

Karin Friberg skriver i sitt inlägg att en delad föräldraledighet (föräldraarbete) skulle ge mammor och pappor en gemensam bild av ansvaret för barnen och en grund för fortsatt samarbete och ansvarsdelning. Jag tror hon har helt rätt. Detta är ett av flera viktiga skäl till att många familjer skulle må bra av en rättvisare uppdelning av föräldrapenningen mellan makarna. Jag har själv erfarenhet av att dela ansvaret som jag skrev ovan och jag är idag glad över att vi satsade de pengarna och den tiden.

Efter sex månader gemensam föräldraledighet med barn ett, tog jag inte ut mer än några månader med barn nummer två pga en kombination av min arbetssituation och hälsa. Sedan spenderade jag flera år under barnens uppväxt på annan ort i veckorna som veckopendlare. Men detta har gjort de där sex månaderna ännu mer betydelsefulla för ansvarsfördelningen mellan mig och min fru. Även om jag varit en synnerligen ojämställd pappa och äkta man som först egenföretagare, sen långtidssjukskriven och till sist veckopendlare, så finns ändå det delade ansvaret från vår första tid som föräldrar kvar i vår familj på något vis hoppas jag. Jag ska inte slå mig för bröstet. Jag försöker och hoppas att jag lyckas göra rätt för mig inte bara på arbetet utan även hemma, men recensera mig får någon annan göra.

Kommentar från min fru:

>Det är ju mitt ansvar också hur jämställda vi har lyckats vara.

Hon är klok min fru. För här någonstans finns en springande punkt för alla resonemang om jämställdhet. Jämställda är något man är tillsammans. Den moderna jämställda familjen är ett samverkansprojekt mellan två personer.

Mary myntar begreppet barnpenning. Och som symbol för att det är ett gemensamt projekt är detta en utmärkt idé. Det handlar inte om pappa- eller mammamånader. Det handlar om barnmånader. Och när Mary skriver om att dra ut det bästa ur var och en av föräldrarna, om respekt och harmoni för barnens skull så är jag helt med på noterna.

Harmoniska familjer skapar vi inte genom tvång. Ett samverkansprojekt uppstår inte ur kommandon. Jämställdheten måste för att vara av något värde för mig som liberal vara självvald. Om det är det bästa så kommer människor att välja det. Jag är övertygad om att det är det bästa och att majoriteten snart kommer att välja att leva i respektfulla, harmoniska och jämställda relationer där det delade ansvaret för barnen är något man kämpat för tillsammans inte blivit beordrad till av en överhet som tror sig veta bäst.

###Staten ska bara uppfostra vuxna när det är nödvändigt

Liberaler får ofta höra att vi har en ryggmärgsreaktion mot alla ingrepp i vår valfrihet. Att vi när vi kritiserar inskränkningar i vår frihet gör detta oavsett orsakerna till dem. Det finns förmodligen sådana liberaler, men jag tillhör inte dem. Jag förstår att det ibland kan finnas skäl till statliga ingripanden i den privata sfären, men bara ibland. Jag anser därför att vi behöver vara mer skeptiska till sådana förslag. Varje gång överheten frestas att bestämma hur folk ska leva sina liv behövs det folk som protesterar, som ifrågasätter. På så sätt kan vi kanske stoppa ingrepp i våra liv som är onödiga.

Pappa- och mammamånader är ett utmärkt exempel. Är de nödvändiga? Kanske är förslaget om individualiserad föräldrapenning ett ingrepp som är helt onödigt, ja till och med skadligt för en utveckling mot självvald jämställdhet i våra familjer. Våga tänka den tanken!