Staten och det ekonomiska välmåendet

Vi befinner oss i en konjunktur så låg att vi skönjer avgrunden. Nu tävlar politikerna om att visa för oss hur bra de är på att hantera och göra något åt saken. Farbror staten skall kratsa ur våra kastanjer ur elden och se till att vi än en gång mår ekonomiskt väl.

Ibland yttrar någon bara något så exceptionellt klarsynt att det måste kommenteras (via Okunnighet om skattesänkningar « Nonicoclolasos):

Det tycks vara underförstått att det är just statens uppgift att ”få igång ekonomin” igen (och frågan bara är vilken metod som staten bör använda — skattesänkningar eller utgiftsökningar). Finns det någon forskning som tyder att staten verkligen är den bästa aktören för detta?

David Bergkvist

20 september 2009 vid 15:49

Ja vad skall man säga? Kan någon på ett trovärdigt sätt visa att staten är den bästa agenten för att få igång ekonomin?

Våra politiker väljs för fyra år i taget, vilket innebär att de har en världsbild påverkad av en nästan obehaglig kortsiktighet. Det innebär att vi med några års mellanrum utsätts för en störtflod av utlovat valfläsk, där vi skall får det bättre och förbättringen skall betalas med våra egna pengar (ingen tror väl att statskassan får pengar från en god fe?)

Jag kan inte påstå att jag är tillräckligt intresserad av amerikansk politik för att definiera mig som republikan eller liberal utifrån deras definitioner. Men ibland hittar man små guldkorn, som den här vidosnutten av DeMint när han pratar om det ekonomiska stimulanspaket med avsändare Bush-administrationen:

I hög grad saknas en förståelse för att staten egentligen inte stimulerar ekonomin utan bromsar den. När staten ”stimulerar”, så innebär det oftare än inte att man för en gångs skull försöker låta bli att bromsa. I några fall bromsar man i en ände för att gasa i en annan. I ytterligare några fall lånar man för att gasa, vilket innebär att man måste bromsa senare — eller bromsar någonstans och använder pengarna för konstgjord andning, det vill säga sätter eld på dem.

När vi pratar välfärdssamhälle, så innebär det i praktiken i stort sett att vi accepterar att ekonomin går lite långsammare mot att samhället direkt eller indirekt tillhandahåller service som betalas över skattsedeln. Det är inte ett försök att svartmåla välfärden, utan bara ett konstaterande. Det är inte ett sätt att säga att vi inte borde ha välfärd, utan bara att vi måste förstå att vi balanserar mellan två mål som inte är bästa kompisar: maximal tillväxt, och kraftfullast möjliga välfärdssystem.

Det vore bra om politiken inte får hybris och tror att de på något sätt tagit sig ur den rävsaxen.

Hur pengar kan försvinna

Efter en vecka är man ganska less på att nästan allt bloggande – bloggläsandet, bloggskrivandet och tankar kring blogosfären kretsar kring The Spectrial. Det måste ju rimligtvis finnas andra saker att tänka på och skriva om. Det måste ju finnas läsare som är intresserade av inlägg om något annat.

För några veckor sen började jag skissa på ett inlägg om pengar och vart de tar vägen när de tycks försvinna. Jag hade i flera diskussioner på nätet och AFK stött på människor (oftast slött vänster) som var arga över alla pengar som försvunnit i finanskrisen. Många av dem hyste också en övertygelse om att några måste ha tagit dessa pengar – förmodligen onda kapitalister.

Jag är väldigt trött på förklaringsmodeller och världsbilder som befriar folk från ansvaret över sina egna liv. Jag tror att vi alla skulle tjäna på om så många som möjligt förstod konskevenserna av de ekonomiska beslut de fattar i vardagen. Marknadsekonomin fungerar bättre ju transparantare samhället är. Om alla på marknaden har tillgång till samma information och om denna är så obegränsad som möjligt så blir beslutkvaliteten högre.

Ett hinder för detta är att folk inte är informerade nog. Om detta beror på att de är obildade, lata eller helt enkelt korkade vet jag inte. Vad jag vet är att alldeles för många grundar sina ekonomiska beslut på en otillräcklig förståelse av hur samhällsekonomin fungerar. Innan ni slentrianmässigt protesterar mot att det jag skriver är elitistiskt så ber jag er fundera på följande: Hur många av era vänner kan definiera ordet marginalskatt? Hur många av era vänner vet hur en aktie värderas? Hur många av era vänner förstår vad pengar är och var de får sitt värde ifrån?

###En liten saga

20 ungdomar i en skolklass har samlat 100 kronor var till en skolresa. Nu tar de hand om en hundralapp var i en månad och frågan är vad de ska göra med den.

Madde Madrass och många med henne lägger dem i madrassen och kan en månad senare redovisa 100 kr var.
Calle Cocosboll köper 7 paket mumsmums för 98 kr. Han säljer 28 mumsmums för 5 kronor styck och kan redovisa 142 kronor.
Carola Julkola köper sirap, socker och grädde för 80 kr och betalar 20 kronor till sin mamma för att få låna köket. Hon kokar 4 satser julkola (400 kolor) och säljer 20 påsar med 20 kolor för 15 kr styck. Hon kan redovisa 300 kronor.

När de en månad senare samlar ihop pengarna så blir Madde och de andra jätteglada över att Calle och Carola sett till att de har 2.242 kronor istället för 2.000.

Bosse Bolag vill anställa Calle och Carola och andra i ett godisbolag. Han satsar 5.000 kr som han fått av mormor och säljer andelar i bolaget för 100 kr. Klassen ger sina 2.200 kronor till Bosse. Några lärare och andra elever på skolan tycker också det verkar vara en bra idé. Bosse erbjuder alla som satsat pengar en 100-del av intäkten för varje satsad hundralapp.

Fortsätt läsa ”Hur pengar kan försvinna”