Glöm inte vilka som är dina uppdragsgivare mister!

Ritningarna för ett beslut om ny skolorganisation i Majorna-Linnéstaden ligger ”spikade” inför beslut den fjortonde juni. Mängder med föräldrar är oroliga och uppgivna, skolpersonal likaså — till och med många av barnen själva är oroliga. I det läget är det klädsamt med en hel del ödmjukhet från såväl tjänstemän som politiskt förtroendevalda. Ödmjukhet dels i att förklara varför detta är nödvändigt, dels i att våga ta samtalet om beslutet med upprörda medborgare och att visa respekt för deras oro och engagemang.

Vi medborgare i stadsdelen är dessa människors arbetsgivare och uppdragsgivare. Den politiker som glömmer för vem han eller hon arbetar och tappar respekten för medborgarna bör inte få förnyat förtroende. Sådana exempel är sällan svåra att finna, inte den här gången heller. Dagens ärkeknöl heter Anders Jonell och hans visdomar får vi ta del av på den folkpartistiska sdn-bloggen, där vi kan läsa ett inlägg med namnet ”Hallå där Anders Jonell…”:

Om exvis skolorna i Linneområdet kan konstateras att det finns ingen stadsdel i Europa, förmodligen inte heller globalt, som inrymmer FEM delvis otidsenliga mastodontskolor – på en kvadratkilometer!! När jag satt i Linnestaden 2001-2006 så gick det inte en enda månad utan att skolfrågan var på tapeten men i ffa Linneområdet bor en samling pålästa, högt engagerade och utbildade medborgare som kan hantera såväl penna som mail och gärna delar med sig av ibland bortskämd arrogans. Man gnäller med viss rätt om hemsk trafiksituation och ett av resonemangen innefattar återigen när tillräcklig mognad infinner sig hos ett barn för att kunna passera en högt trafikerad gata. Där finns inga direkta svar och inställningen är ungefär lika typisk som alla klagande medborgare när det gäller buller – vad kan man förvänta sig om man skall bo i absoluta centrum av Göteborg (Förlåt Centrum…!)

Det är en del raljans även innan dessa guldkorn, men det är först här som Jonell verkligen går loss. Jag får väl anta att jag tillhör dem som uttalar mig med ”bortskämd arrogans”, vad mister Jonell nu egentligen menar med det? Men vi ”gnäller” visst ”med viss rätt” (få ihop den meningen om ni kan) över trafiksituationen och barnens blivande hopplöst obehagliga väg till skolan. Apropå mognad att hantera Linnégatan eller Övre Husargatan, vilka bitvis är vidriga även för vuxna, så kommer från och med höstterminen nästa år sjuttiotalet barn i åldrarna nio till tolv få traska över dem två gånger per dag. Lustigt nog sker dessa passager mitt under rusningstid, vilken pågår mellan sju och halvnio på morgonen och mellan halvfyra och sex på eftermiddagen. Jämför gärna resonemangen från NTF/Vägverket/Polisen/Kommunförbundets policydokument om barn och trafiksäkerhet. Det är bra mycket mer relevant än att jämföra det hela med klagomål på buller!

En av de fem ”mastodontskolorna” har för övrigt fått kritik av skolchefen för att vara för liten. Antalet verkliga ”mastodontskolor” är exakt en, om ens den gör skäl för epitetet, de övriga är knappast några mastodonter. Snarare handlar det om normalstora kommunala skolor i ett område som har åtta skolor och mer än 60000 medborgare.

För mig som stammar från Uppsala jämför jag de siffrorna med det tjugotal kommunala skolor som finns i Uppsala stad och det dryga femtiotal kommunala skolor som finns i kommunen. Hela kommunen har en befolkning runt tvåhundratusen och med samma proportioner borde de åtta skolorna vara nästan dubbelt så många av varierande storlek. Felet ligger därför knappast i att det finns fem skolor inom någon kvadratkilometer, utan det får sökas på annat håll. De kommunala skolornas problem kanske skall sökas i det intressanta system för fastighetsförvaltning som finns i Göteborg. Kanske skall problemen sökas i den inkonsekventa skolpolitik som förts. För att inte gå så långt som till att hävda att de kommunala skolorna är direkt styvmoderligt hanterade.

Farbror Anders Jonell stoppar tyvärr inte ens vid dessa korkat arroganta uttalanden, utan är noga med att slå in spiken ordentligt i kistan:

För övrigt blev jag uppringd av en packad mormor klockan 22.20 på mobilen som händelsevis inte var avstängd och kvinnan uppträdde på ett sällsynt oförskämt vis. Hon tog kommando enligt tesen anfall är bästa försvar, gapade och levde djävulen, hotade med att politikerna ägnar sig åt lagöverträdelser i skolfrågan varpå jag avbröt bryskt och meddelade att till mig ringer man inte utan att först presentera sig på ett hyggligt vis och sedan frågar man vänligt om det går bra att kort diskutera skolärendet. För det var naturligtvis skolfrågan som tanten vill gapa om.

Eftersom jag överhuvudtaget inte ville diskutera några ärenden, upplyste jag kvinnan att hon fick återkomma under dagtid och för övrigt stämma ned tonen. Då började hon hota och jag la på luren. En minut senare ringde fanskapet igen och anföll med förnyad styrka, denna gång åberopandes inspelning av samtalet vilket i någon mening roade min nu uppretade sinnesstämning. Som svar på frågan om vem som skulle vilja höra på denna inspelning så föreslog kvinnan GP och jag rekommenderade henne då att justera bandspelaren genom att nogsamt se till att apparaten inte missade en enda konsonant. Hon förstod inte ironin utan blev allt grövre och då förklarade jag att samtal till mig inte är önskvärda. Därefter stängde jag av telefonen.

Politikerrollen sätts på sin spets och jag vill rekommendera såväl erfarna som nya medlemmar i politiska sammanhang att inte tolerera några som helst otrevligheter från uppretade medborgare.

För att börja bakifrån. Man har naturligtvis rätt att freda sitt privatliv, men samtidigt skall man ha klart för sig att det ingår i uppdraget att tolerera uppretade medborgare även när de är otrevliga. Det rimligaste är att be personen ringa på kontorstid. Det är särskilt lämpligt om personen har svårt att behärska sin ilska eller är osammanhängande. Funkar inte det kan man stänga av telefonen, det finns det inte mycket att säga om.

Däremot är det osmakligt att kalla en upprörd medborgare/väljare för ”fanskapet”, ägna sig åt att ironisera över någon som är för upprörd för att förstå eller uppskatta en sådan sak och sedan föra hela saken till torgs. I sig skulle jag kunna förstå irritationen, tröttheten och cynismen hos någon som aldrig får vara ifred från folk som anser att man har jour tjugofyra timmar om dygnet, men i det sammanhang av arrogant raljerande över fullständigt rimligt upprörda medborgares engagemang, ilska, oro etcetera som genomsyrar hela Anders Jonells intervju, så luktar det illa om hela saken. Anders skulle förlorat mig som väljare om det inte redan var så att hans allians förlorat allt mitt förtroende för flera år sedan.

En person som visar sådant förakt för de vars förtroende han bär förtjänar inte sin plats.

På något sätt är det symtomatiskt att det är den sortens politiker som styr vårt avlånga land. Vi har nyligen fått höra hur en fjärdedel av våra ungdomar skulle sälja sin röst, ge den till någon som lovade dem ett jobb eller pengar och egentligen skulle föredra en stark odemokratisk ledare. Men när politiker som Anders Jonell uttrycker sitt förakt för sina väljare, när hans moderparti tillsammans med de flesta andra partier i riksdagen inför det svenska panoptikon, när ideologierna reducerats till fasthäftade etiketter på partinamnet, varför skall då våra ungdomar tro på demokratins förträfflighet?

Är någon förvånad över att den som visar förakt möts av förakt? Det kanske tål att tänkas på?

Hur som helst hoppas jag att Anders är undantaget inte regeln. För är det så här ytligt, arrogant och föraktfullt politikerna i SDN resonerar, så blir jag direkt rädd.

Piratpartiet, politometern och popularitet

Politometern publicerade igår till sist sin rankning av Sveriges politiska bloggar. Vi på Livbåten är glada över vår 23:e plats men ännu gladare över att Piratpartiet går så bra.
Emma Opassande blir välförtjänt etta och vi har fem bloggar på topp-tio (se hela listan nedan).

Bra jobbat av Martina Lind. Jag får erkänna att jag var tveksam till projektet i början, men nu är jag svårt imponerad. Jag är övertygad om att Politometern kommer att bli ett viktigt inslag i den digitala valrörelsen.

Jag är övertygad om att Emma blir etta för att hon inte bara bloggar. Hon lever i bloggosfären (but in a good way) och det betyder att hon läser mycket mer än hon skriver. Se bara hennes inlägg om Politometerns lista. Vi får en resa genom hennes dagliga eller i alla fall veckovisa engagemang i vad folk skriver om på sina bloggar. Det finns något att lära sig här. Det politiska samtalet på nätet lever och frodas i allas vår vilja att gå över partigränserna för att läsa, försöka förstå och reagera, långt från slagordsutväxling, vid Emmas digitala köksbord. Det finns gott om andra digitala köksbord. Ett av mina favorittillhåll är Farmorguns. Hon nämner också Emmas framgång. i sitt senaste inlägg.

Niclas Strandh kommenterar också Emma. Han använder orden: Mycket vist som vanligt. Och jag håller helt med. Extra kul för mig är att det är idel bekantingar i Emmas expose över sina irrfärder i den politiska delen av bloggvärlden.

Bland moderaterna Mary, Kent och på senare tid Tokmoderaten. Bland folkpartisterna Klamberg, Amanda Brihed och nu lägger jag in Annika Beijbom i RSS:en på chefens order. Hos centern hittar jag precis som Emma ofta till Hanna Wagenius, Mårtensson, Lake och Hultin. På senare tid har Ankersjös Stockholmsperspektiv intresserat mig. Staffan Danielsson är jag mest arg på, men läser honom just därför – för att försöka förstå.

Johan Ulvenlövs arbete med socialdemokratin och net-roots imponerar. Jag har många favoritbloggar hos socialdemokratin. Laakso, arvidfalk.se och Johan Westerholm t ex. Rosmari Södergren som toppar den socialdemokratiska blogglistan på Politometern och HBT-sossen vet jag att jag borde läsa oftare. F!, miljöpartiet och vänstern följer jag av någon anledning mest på Twitter via @gudschy, @andwal och @aliesbati.

Emma sammanfattar min syn på det politiska bloggandet ganska precis:

>Som jag ser det blir det ingen debatt om man inte är intresserad av vad “andra” tycker, ur ett partipolitiskt perspektiv. Det är inte konstigt alls att de som kan diskutera tvärpolitiskt är de som får mycket uppmärksamhet. Bloggande har dessutom fört med sig det underbara att öppna upp partipolitiska interna samtal. Det slår mig ofta hur vettiga människor är, hur olika de än tycker och hur hög nivå diskussionerna håller. Flera av de ovanstående ger mig hopp om det politiska engagemanget och det som jag upplever är nästan lika viktigt; ärlighet och tydlighet i sina intentioner och åsikter. Ser jag det draget hos en person, så spelar det ingen roll om de tycker olika än jag i specifika frågor.

Samtidigt som man hyllar det politiska bloggandet måste man ta både det och den här sortens popularitetsmätningar i sandlådan med en rejäl nypa salt. Erik Laakso får vara dagens slav på triumfvagnen viskandes memento mori i våra öron.

>Om man kunde samköra en mätning som den nu genomförda med tillförlitliga siffror av besökarantalet samt med omnämnanden i medier som når intresserade långt utanför bloggläsarnas skaror samt en körning som ser hur besökandet från medier och myndigheter (creeper & mediacreeper) ser ut på de olika bloggarna så kan man nog få en riktigt spännande bild över hur och vilka bloggar som har verkligt inflytande ser ut.

###Topp-25 på Listan
1. Opassande (Pp)
2. Jinges Web och Fotoblogg (V)
3. Rick Falkvinge (Pp)
4. Kulturbloggen (S)
5. Piratpartiet Nyheter (Pp)
6. Mina Moderata Karameller (M)
7. Christian Engström (Pp)
8.Oscar Swartz (Pp)
9. Peter Andersson (S)
10. Esbatis kommentarer (V)
11. Promemorian (S)
12. Alla dessa dagar (M)
13. Alliansfritt Sverige (S)
14. Mitt i steget (S)
15. Federley (C)
16. Mark Klamberg (Fp)
17. Magnus Andersson (C)
18. Enligt min Humla (Pp)
19. Erik Laakso (S)
20. Kent Persson (m) blogg (M)
21. Farmor Gun (Pp)
22. Stockholm enligt Ankersjö (C)
23. Sagor från Livbåten (Pp)
24. Anna Troberg (Pp)
25. In Your Face (S)

Politik är att samtala, viljan kommer sen

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X JensenMinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

>Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.