Den omöjliga debatten

Jag tänker spinna vidareGörans inlägg om debattnivån i piratdebatten. Icke-piraterna upplever att vi skriker åt dem och vi upplever att de skriker åt oss. Därmed blir egentligen ingenting sagt, ungefär som i ett familjegräl som trallar runt i samma gamla cirklar runt samma trätofrågor, frustrationer och olikheter som så många hundra gånger förut.

Göran pratade med en familjemedlem av den äldre generationen om IPRED. Det var faktiskt innan han ens övervägde att bli piratpartist. Familjemedlemmen förstod först inte problemet med IPRED, men det krävdes inte många meningar för att ändra på den saken. Så fort Göran förklarat vilka effekter den nya lagen skulle kunna få i praktiken, så var omvändelsen ett faktum. Reaktionen var att det är ju absurt, så kan det ju inte vara menat att rättssamhället skall fungera.

Det illustrerar på något sätt problemet med hela debatten, och det problem jag själv hade en gång i tiden med att just namnet Piratpartiet valdes. Å andra sidan finns det nog inte något bättre sätt att shanghaja begreppet och ändra betydelsen.

###Vaddå ”gratis är gott”?

För betydelsen är inte ”gratis är gott” som så många tycks tro. Faktum är att sånär som på en och annan frifräsare så vill de flesta av oss inget hellre än att betala för oss. Men för att besvara Björn Ulvaeus, så skulle de allra flesta inte handla hos någon som å ena sidan begär hutlöst betalt, och å andra sidan behandlar sina kunder som om de vore skadedjur.

Vi är med andra ord inte alls främmande för att artister, författare, skådisar och andra kulturarbetare skall få betalt för sitt jobb. Naturligtvis förutsatt att någon vill se, läsa eller lyssna. Det används däremot mot oss för att slippa lyssna till vad vi säger. För budskapet består inte av att vi vill stjäla klubborna ur era barns munnar.

###Skendebatt

Den typiska debatten de senaste åren har bestått i att Rick, Christian eller nu senast Anna lugnt försöker förklara vad vi står för. Under tiden står en, två, tre artister, författare, experter eller bolagsrepresentanter och avbryter, skäller eller drar absurda liknelser om stulna TV-apparater, snatteri, länsade bankkonton eller annat häcklande. Mönstret är så förvillande likt att man kan tro att det är en repris man tittar på snarare än en ny debatt.

Det är verkligen ett mönster. Ett försök att marginalisera, utdefiniera och förlöjliga. Säkert inte alltid medvetet, utan säkert lika ofta utifrån ärligt upplevd ilska. Men slutresultatet är detsamma, det blir en debatt som aldrig förs på allvar utanför de kretsar där piraterna mestadels värvar sina medlemmar.

###Diskussion eller monolog

Det är till och med värre än så, för när piratpartiet nämns av etablerade riksdagspolitiker så förminskas vår betydelse regelmässigt. Antingen avfärdas vi, eller också så utestängs vi — som om man försöker få oss att försvinna genom att inte riktigt erkänna vår existens och än mindre vår legitimitet. Att inbjuda företrädare för upphovsrättsintressen tycks däremot inte vara något problem.

Men vi har ett faktiskt problem, ett som inte kan lösas utan att båda sidor hörs och utan att man når en kompromiss alla kan leva med. Eller snarare, det är inte sant, för tiden kommer troligen att göra diskussionen överspelad. Det går för att använda ett anglikanskt uttryck inte att stoppa tillbaka katten i säcken. Frågan är nog snarare om vi kan nå en vänskaplig överenskommelse innan ena sidan blivit överkörd.

Det duger inte helt enkelt; vi måste ha en debatt; båda sidor måste få höras; vi måste hitta en lösning; det är egentligen självklart om man stannar upp och tänker efter.

###Vem vill ha en pyrrhusseger?

Vi är de IT-tokiga, early-adopters, kulturnördar, ja faktiskt de som skulle kunna utgöra ryggraden i nya affärsmodeller. De flesta av oss har proportionellt mot ålder och plånbok spenderat mer på mjukvara, hårdvara, filmer, skivor, spel och abbonemang än ett par typiska ”com-hem” familjer tillsammans. Vi programmerar, designar, skriver, tycker och debatterar på nätet. Det som förenar oss är entusiasmen över alla nya möjligheter, frihetskärleken och den absoluta tron på rätten till integritet, vårt censurhat och tron på förnyelse.

Sluta kalla oss tjuvar och pack, sluta marginalisera, förlöjliga och avfärda oss. Prata med oss sansat istället så kan vi åtminstone sätta upp tältet där förhandlingarna skall ske och låta kohorterna pusta ut, plåstras om, dricka och äta istället för att slå ihjäl varandra i ett slag som kommer kosta segraren så mycket att den kommer tro att den förlorat.

Där har vi det verkliga skälet till att Åsa Jinder stängt av sin kommentarsfunktion. Hon sänkte lansen och trodde väderkvarnarna skulle ge vika. När de inte gjorde det, så gick hon på än värre. Till slut var stämningen rent hatisk och då är alla förlorare.

Uppdatering: fyrtio minuter efter postning, och jag upptäcker att Leo Erlandsson också vill hyfsa debatten

Ska vi ta och höja debattnivån tillsammans

Hos den moderate bloggaren Kent Persson hittade jag följande klokskap:

>Internet är bra och ska användas. En sak jag dock funderat på är det höga och ibland hätska tonläget som rådet. Jag är van med att debattera med politiska motståndare och gjort det i många år. Jag är tyvärr därmed lite besviken över den hårda ton som kommer fram på nätet och bloggarna. Det för inte det demokratiska samtalet framåt. Mycket av låsningarna kring Piratpartiet och oviljan att lyssna till dem beror ju på att de “skriker” åt oss och kallar alla oss som inte håller med dem för idioter. Just det sättet att argumenter kan tvärtom skrämma bort folk från politiska bloggar och politiska samtal på nätet. Låt oss se till att det inte blir så, var och en av oss bär i den delen ett ansvar.

Jag och Marcus pratade om detta häromdagen, i samband med att Anna Troberg skrev om vikten av att hålla huvudet kallt och vara trevlig efter att ha gett oss alla en tevesänd lektion i hur man gör.

Vi med lite mer erfarenhet eller om det är mer lugn och mindre ilska har alla ett ansvar att föra en hyfsad debatt, där vi upprätthåller en vis stil. Samtalstonen blir väl kategorisk och hård titt som tätt och ibland direkt elakt. Visst känns det skönt att rikta tvåla till någon som man är helt oense med, men egentligen så åstadkommer man mycket lite den vägen. Skyttegravarna grävs bara djupare.

Tro nu inte att jag tror mig vara guds bästa barn i detta avseende. Jag kommenterade Anna Trobergs inlägg med observationen att jag nog behöver börja räkna till tio innan jag trycker på publicera. Jag och Marcus använder skämtsamt Jan Guillous uttryck, publish and be damned i dessa situationer.

Jag ska försöka städa framför egen dörr. Jag hoppas att många andra i bloggosfären gör det samma. Om vi kan sänka tonläget i själva bloggtexterna så smittar detta förhoppningsvis av sig till kommentarsfälten där de värsta excesserna begås.

Det jag skulle önska av mina debattmotståndare som kunde minska mängden uppretade pirataktivister är att de slutar använda ord som tjuv och stjäla. Det är gammalt nu. Här finns inte någon politisk rörelse som vill legalisera stöld. Det vore också fint om man kunde sluta prata om gratis är gott som vår ideologiska kärna. Om en och annan debattör klarade av att hålla isär legal och illegal fildelning vore det förmodligen också bra.

I gengäld kan jag tycka att vi på vår sida borde sluta kalla folk gamla, okunniga, stenålders och korkade samtidigt som vi utgår från att de inte vet något om den tekniska sidan av frågan. Det är onödigt. Är det något annat debattknep eller ovarsamt språkbruk som retar upp antipiraterna får ni gärna berätta det i kommentarerna.

Jag tycker att det vi talar om är både så viktigt och så intressant att vi borde kunna föra diskussion där i stället för i fantasin. FRA-lagen, IPRED-lagen, EU:s telekomdirektiv, ACTA, upphovsrätt för en digital tidsålder, bibehållen ekonomi för kulturarbetare i en förändrad värld, det nya kunskapssamhället, bevakningssamhällets framväxt, privatlivets helgd… Ja ni ser!