Ge oss kunder det vi vill ha, grunden i marknadsekonomi

Jag skrev just en kommentar Ekonomistas. Eftersom jag för en gångs skull lyckades vara kortfattad och kärnfull, så kan jag inte låta bli att återge den här 😀

Temat är diskussionen kring fildelning och piratkopiering.

Det blir snabbt rundgångsdiskussion. där ett antal viktiga poänger totalt missas.

Den första poängen är att det inte är artisterna, utan förläggarna, distributörerna och de traditionella fysiska butikerna som blivit omoderna. Idag skriver vi 2008, och branschen hänger förtvivlat fast vid distribution av platsbitar.

De få nätverksdistribuerade tjänster som trots allt lanserats har lidit av svåra brister.
Bristerna är dels prissättning, där man hänger kvar vid en prismodell som härstammar från fysisk distribution.
Bristerna innefattar också alldeles för begränsat urval, vilket inte leder till nöjda eller trogna kunder.
Bristerna innefattar ofta alldeles för låg kvalitet, där det man köper är sämre än det man kan piratkopiera.
Bristerna innefattar att man försöker kontrollera när något blir tillgängligt, så att det dröjer veckor eller månader innan folk får tillgång till den vara de vill ha — medan man kan piratkopiera det dag ett.
Slutligen innefattar bristerna DRM, som rubbar principen om fair-use, kräver speciell teknisk utrustning eller programvara och gör att man inte litar på att kunna använda det man köper.

Så länge branschen levererar sämre kvalitet och urval till ett lika högt pris som tidigare skivor och begränsar fair-use, så kan de helt enkelt inte längre konkurrera. Man har lyckats skapa en monumental bad-will, och har rejält med uppförsbacke till och med hos de som VILL betala för sig. Det kräver att man verkligen lägger ner sig för att ge kunderna vad de vill ha, annars får man inte vara med och leka.

De artister och filmskapare som fattar poängen och hittar nya vägar kommer vinna på det nya samhället, resten kommer att få sitta i ett hörn och tjura. Det är inte ens en värdering, utan bara kalla fakta.

För övrigt påminns jag av Lars-Erick om att vi betalar ersättning för lagringsmedia, något som gör CD/DVD och HDs bra mycket dyrare än de skulle kunna vara. Samtidigt har rätten att kopiera för eget bruk stramats åt, så vad betalar vi för?

Inget nytt under solen

Kom att tänka på hur mycket debatten förändrats på tio år…… not!!! Mindes något jag såg för nästan tio år sedan. Jag garvade nästan knäna av mig då, och det är fortfarande lysande — tack youtube, camp chaos och Bob Cesca:

Och fortsättningen:

Ännu mer:

Och ännu mer, om du inte fått nog:

Den sista är knappt fem år gammal. Resonemanget kring copyright och nedladdning har inte förändrats ett dugg.

Slutligen en närmare presentation av Nutty McShithead från Recording Association of Popsong Economics (R.A.P.E)…

Inte förstått nånting, inte förstått, bara snackar och snackar och snackar och snackar

En bunt artister visar idag att de fortfarande inte fattat:

> Äntligen är Sveriges regering på väg att lägga fram ett förslag till stöd för upphovsrätten på nätet. Med införandet av sanktionsdirektivet kommer svenska kreatörer och upphovsmän ett steg närmare det skydd som våra europeiska kolleger har.

Det vill säga inget skydd alls, eftersom det inte fungerar. De siffror som APB med flera drar fram om IPREDs effekter är rena fantasifostren. Översättningen mellan saker som laddas ner och saker som i annat fall skulle ha köpts är allt annat än självklar.

> Nu vill vi svenska artister, skådespelare, filmskapare och författare uppmana till att detta beslut också blir en nystart för upphovsrättsdebatten. Sätt kulturvärdet och respekten för andras skapande i fokus i stället för den piratagenda som under alltför lång tid tillåtits dominera i både politik och medier.

Gärna debatt, gärna om kulturvärden och respekt för andras kreativitet. Vad för typ av dominans den så kallade ”piratagendan” fått har dock gått min näsa helt förbi. Varenda person med makt i frågan ställer upp på antipiraternas agenda. Så gott som vartenda värde vi förknippar med ett fritt samhälle: presumtionen om oskuld, rätten att inte dömas på vag bevisning, proportionalitet, informationsfrihet, fair use, privatliv, brevhemlighet, kreativ frihet, monopolförbud, kartellförbud – allt kan offras på upphovsrättens altare.
Däremot så fildelar en sjättedel eller mer av Sveriges befolkning, och än fler är less på uppifrån-och-ner kultur, så det blir många att jaga. Läs eller titta på Lessig och tänk ett varv till.

Det är inte den illegala fildelningen som drabbar upphovsmännen, det är den mentala låsningen till det som varit och oförmågan att ta in det som är.
Var finns alternativet till fildelning? Era plastbitar? Sajter som tar rövarpriser för DRM-skadade filer? Sajter utan utbud, där förlagen sitter på materialet och inte kan samarbeta med varandra?

Visst kommer det att svida en aning, förändring brukar göra det. En av psykologen Kullbergs böcker heter just kris och utveckling, och det är samma sak det handlar om – kris och utveckling hör ihop. Det är en tragisk person som stannar i sin pubertala personlighet för resten av livet. Det är en tragisk värld som vägrar förändring för att det svider lite på vägen.

Den nuvarande upphovsrätten är som ett dåligt äktenskap. Det var längesedan det tände till och blev passionerat, men det tänder alltför ofta till och blir irriterat. Anklagelser haglar ofta fram och tillbaka, sällan rimliga men ofta oresonliga. Utpressning är vardagsmat, respekt är okänt, hyckleri och dubbelmoral är direkt galloperande. Man stannar i det som varit, därför att rädslan att stå ensam utan är så stor att man inte ser att det skulle vara bättre än det som är.

Det finns artister, programmerare, författare och andra upphovsmän som experimenterar med modernare affärsmodeller – gissa vilka som kommer klara sig bäst i framtiden, ni eller dem? Det finns andra som insett att de faktiska ”förlusterna” är i stort sett fiktiva, att det är samma typ av förluster som promotion skapar – fast det kostar mindre och är antagligen effektivare som reklam.

Men problemet med reklam är att den är meningslös om det inte finns en produkt att göra reklam för. När fildelaren sett screenern för nästa storfilm, eller laddat ner några låtar från en okänd artist, så surfar han eller hon till filmens/bandets/programvarans sajt för att kika. Finns då där något man vill ha att hämta mot rimlig betalning, så bränner det i plånboken – finns det inte så söker man rätt på det på fildelningsnätverken.