A lose, lose situation

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

> Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

> Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

> Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.
>
> –Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

> Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.
>
> JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

> Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.
>
> Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

> –Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

> I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.
>
> Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.
>
> I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?

Köpbojkott

Jag hänger nästan aldrig på bojkotter, eftersom de i de flesta fall drabbar helt fel personer. Den här gången tänker jag göra ett undantag, för bojkotten mot skiv-, film-, mjukvaru- och mediabolagen bakom organisationer som IFPI, RIAA, MPAA, BSA med flera har förbrukat allt sitt förtroendekapital och lite till.

Det är helt simpelt så att de inte lyssnar, så vi får rösta med plånboken.

Tre veckor är bojkotten tänkt att pågå, från vecka 9, vilket innebär att det snarare är en markering än ett seriöst försök att få situationen att svida ekonomiskt. Det är mer av ett sätt att förklara att deras handlingar har konsekvenser och att deras kunder inte alla är får som säger bähääääää och handlar oavsett vad.

I bojkotten ingår följande:

* CD-skivor från alla storbolagen
* Filmer från motsvarande bolag
* Datorspel från alla de stora förlagen
* Biografbesök
* Hyrfilm

Det är inte meningen att det skall drabba små bolag med en mer progressiv inställning till den nya tiden, utan drakarna som sitter på sina pengahögar och vägrar varje form av förändring.

Det är en bra markering och ett bra första steg. Jag skulle personligen mycket väl kunna tänka mig en längre bojkott om markeringen inte får något genomslag, men det får vänta till senare.

Läs också:

Svensk myndighetskontroll, Argast.nu, Anders Widén, Sidvind, Ett otygs funderingar och betraktelser, Zaks åsikter på ett fat, MinaModerataKarameller, Scratches and Dust, Farmor Gun, Satmaran, Thomas Hartman, Kattkorgen, Arvid Falk, Christian Engström, Little Linn, Calandrella, Scaber Nestor, och naturligtvis Opassande.

När det är grannens barn som drabbas…

Niklas Strömstedt har fått ta emot mycket skit de senaste dagarna. Det i sig är inget att förvånas över, även om tonen i en och annan kommentar är väldigt frän och obehaglig. Må så vara, det är en fråga som engagerar och gör folk förbannade, vilket i sig rimmar illa med idén att alla bara är ute efter gratis lunch.

Men i ett inlägg, så kom en kommentar med en väldigt vass udd, som ändå var både vänlig och saklig:

> Det kan inte vara rätt väg att skärpa lagstiftningen. Det är inte en långvarig lösning. Det enda som kan minska fildelning är en attitydförändring. Rädsla kommer vi ingenstans med, och jag tror ingen, inte ens de som skrev under den där fåniga debattartikeln kommer känna sig speciellt lyckade när grannens dotter blir kallad till tingsrätten för att hon drog hem Strömstedts musik till en förfest.

Inklistrat från

Jag tror varken Stefan Sauk, Eva Dahlgren eller Niklas skulle känna sig det minsta lyckade den dag verkligheten kommer så obehagligt nära. När det inte längre är några fiktiva 1-2000 förhärdade kriminella uppladdare, utan grannens dotter, den ensamstående väninnans son, eller teaterskådisen man brukar gå ut och fika med.

Den dagen ställs saker i ett perspektiv, där man plötsligt blir skriven på näsan hur absurt lagen kan falla ut. Vad betyder några låtar som man medvetet eller omedvetet låtit passera ens IP? Är det värt 20000, 100000 eller kanske mer? Skall man konfiskera någons bil för att de blivit tagna för fortkörning? Om man licensstrejkar, skall då Radiotjänst ha rätt att kräva ut ersättningar och skadestånd på tiotusentals, eller kanske hundratusentals kronor? Med vilken rätt kvaddar man ett liv, när någon gjort sig skyldig till ett ”brott” som var tillåtet så sent som 2006.

Det är dags att komma ner från de höga hästarna och ta sig en funderare på vad ni egentligen är beredda att sälja ut på de föråldrade affärsidéernas altare. Tror ni verkligen inte att det finns alternativ? Eller är det bara att de enda som pratar är era skivbolagskontakter, förläggare och producenter? Med sådana vänner, så behöver ni inte fler fiender.