Som stor fan av Mad Men går jag i väntans tider. Den hade premiär i USA förra helgen och ikväll kan vi se den i Sverige. Under veckan har jag duckat den information som spridits över Facebook och andra kanaler om vad som hände i det första avsnittet. Det verkar vara viktigt att inget veta; seriens skapare Matthew Weiner ville hemlighålla så mycket som möjligt inför premiären:

Publiken ska få samma chans som de av er som har fått se det nya avsnittet. Deras puls ska höjas när vinjettmusiken börjar och de ska inte ha en aning om vad som kommer att ske. (citatet från Svd)

Det är något egendomligt med att vara så noga med hemlighetsmakeriet för den amerikanska publiken samtidigt som den internationella publiken får vänta på på premiären och själva tvingas undvika spoilers. Anna Troberg skrev en debattartikel på SVT Debatt i veckan om det absurda i att hänga kvar vid den gamla synen på TV-tablåer i en tid då tekniken möjliggör samtidiga premiärer över hela världen. Varför ska vi vänta en vecka när serien redan är tillgänglig på nätet bara timmar efter premiären?

Rättighetsägarna vill få det till att de som inte står ut med den påtvingade väntan utan laddar ner avsnitten så fort de blir tillgängliga ägnar sig åt stöld. Stjäla vill man ju inte, så det är kanske ett bra argument att vänta den där veckan. Men är det stöld? I NY Times funderar en amerikansk jurist över den frågan.

Själv bestämde jag mig för att ge min bild av saken genom en liten fabel om bad- och friluftsliv. Håll till godo.

Den otäcka kanotismen

Det var ett vackert sjölandskap som bredde ut sig någon gång någonstans. Sjöar av olika djup, form och utsträckning lyste blåa i solgasset vackra sommardagar. Längs sjöarnas sydliga stränder låg vackra vikar med långgrunda sandstränder, mjuka stenhällar med lätt åtkomst till vattenbrynet, låga gräsklädda kullar med utsikt över nejden och alla andra sjönära lockande platser du kan tänka dig.

Längs den sydliga stranden fanns naturligtvis fast bosatta familjer som ägde hus och tomter med tillgång till dessa stränder. Under generationer hade de ordnat och fejat så att de vackraste platserna längs stranden var anpassade för badande, picknickar och grillkvällar. Där fanns bryggor där det behövdes, eldplatser med sittplatser och andra värdefulla mänskliga tillägg till det som naturen redan anordnat.

Badplatserna och de vackraste utflyktsmålen kunde nyttjas av alla och envar för så var det i detta land. Stranden kunde man inte äga ensamrätt till. De flesta som bodde längs stranden hade inget problem med detta. Så länge de sällsynta badgästerna tog väl vara på stränderna och inte skräpade ner eller förstörde någonting så räckte de till alla.

Allmän hänsyn gjorde att det värde som skapats genom många års snickrande och vårdande av tomtägarna kunde nyttjas av många utan att det blev mindre värt för dem som lagt i bryggorna och byggt upp picknickplatserna.

Detta skulle förändras.

En första aning om detta var när några av markägarna insåg att det faktum att de kontrollerade tillfartsvägar och ägde den mark som man kunde parkera på gjorde att det gick att tjäna pengar på stranden. Vägar breddades, stora ytor asfalterades och delades in i rutor, skyltar om parkeringsförbud och parkeringsautomater sattes upp. Snart kunde några av de driftigaste njuta av en fin liten inkomst från sina parkeringar.

Parkeringarna gjorde att fler började fundera på hur de kunde erbjuda något till bad- och utflyktsfolket. En hel liten badindustri växte fram som sålde glass eller ved, hyrde ut badleksaker och campingutrustning. Det startades simskolor. Någon kom på att man kunde ta betalt för att ta med barn ut på friluftsliv.

Fortfarande var stränderna ett ställe där badfolket och de bofasta levde i harmoni med varandra för det mesta. De som badade kunde välja att bara ta ett dopp om de inte ville bli en del av badindustrins kundkrets. De bofasta kunde välja att delta i badbranschen som producenter och få betalt för att stora skaror besökte ”deras” bit av stranden eller om de helt enkelt ville stå utanför och njuta av den själva.

Men detta skulle förändras.

Det fanns hela tiden en grupp människor som ville njuta av stranden utan att vara en del av strandekonomin. Kanotister och friluftsmänniskor som tog sig till stranden utan att behöva använda några av de nyttigheter som erbjöds mot betalning. Utan behov av parkeringsplatser, tilläggstjänster eller utrustning.

Dessa människor smälte in bland de andra badgästerna. Det värde som fanns i själva naturen såsom gud skapat den – det glittrande vattnet, det böljande landskapet och de vackra vyerna – kunde alla glädjas åt utan att det blev mindre av det för någon annan. De värden som skapats av människorna längs sjön – badbryggor, grillplatser och ansade gräsmattor för lekar – var tillräckligt omfattande för att inte värdet av det skulle minskas för någon bara för att någon annan också var där. Åtminstone så länge alla visade varandra hänsyn.

Visst förekom det badjävlar som skräpade ner, inte frågade om lov innan de slog läger för natten, eldade på fel ställen eller på andra sätt förstörde för andra. Men det var relativt sällsynt och kunde i det flesta fall lösas genom att man hjälptes åt att ta hand om missdådarna.

Men detta skulle också förändras.

Med tiden utvecklades badindustrin. De största aktörerna började paketera bad- och friluftsupplevelser. En familj kunde betala för en dag av bad och lekar och i priset ingick allt de kunde tänkas behöva. De bästa platserna längs stranden förvandlades snart till helt kommersialiserade områden. Olika markägare gick ihop och förpackade gemensamt erbjudanden där allt kunde ingå. Några få aktörer kontrollerade snart hela den kommersialiserade delen av bad- och friluftslivet. Fortfarande fanns det naturligtvis kvar fina ställen längs stränderna som inte ingick i dessa storskaliga erbjudanden. Små familjekontrollerade badvikar och till och med en och annan helt öppen plats.

Samtidigt exploderade kanotismen. Kanoter blev oerhört mycket vanligare och kunskapen om kanoting spreds till bredare kretsar. Med hjälp av kanoter kunde den badintresserade få tillgång till strändernas finaste platser utan att behöva handla med de stora bad- och friluftsföretagen. Kanotisterna skapade till och med ett helt nytt fritt utbud av badmöjligheter och utflyktsmål eftersom en kanot kunde ta sig till de finaste platserna på de många öar som fanns i sjön.

När var och varannan familj hade tillgång till kanoter så glesnade det på parkeringsplatserna. Bad- och friluftspaketen var plötsligt inte lika lätta att sälja. De stora badindustriella aktörerna som hade haft några år av fantastisk framgång såg plötsligt sina intäkter minska.

Med detta lät de sig inte nöja. De hade vant sig vid att de kontrollerade det mesta som hade med strandlivet att göra. När de upplevelser som de paketerat och salufört plötsligt kunde kopieras utan kostnad reagerade de. Och de hade skaffat sig makt.

De största markägarna var kompisar med de som bestämde i landet där det vackra sjölandskapet låg. De förklarade upprört att deras värdefulla upplevelsepaket nu stals av kanotpiraterna. Att kanotismens intrång i deras välordnade kommersiella värd hotade att stjälpa en hel bransch och att det måste stoppas.
Kanotisterna försökte förklara att stöld inte var en rimlig beskrivning av vad som pågick. Ingen hade ju förlorat någonting. Stranden och badplatserna fanns ju fortfarande där. Den som ville använda dem hade fortfarande samma tillgång till dem.

Men snart kom det upp skyltar om kanotförbud och inte långt senare blev det första kanotuthyrningsföretaget dragna inför domstol för medhjälp till strandintrång.

Allt hade förändrats.

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Per Strömberg sågar rapporten ”Svenskarna och internet” och det faktum att Anna Troberg använde den i ett inlägg idag.

Rapporten innehåller onekligen en del intressant statistik. Som i det här fallet att det med statistisk signifikans visar sig att folk som fildelar musik också tillhör de som lägger mest pengar på att köpa eller abonnera på musik. Den har också fått lite press, bland annat genom Sveriges Radio, Aftonbladet, Svenskan och DN, långt ifrån allt om fildelning.

Det är väl iofs inget att förvånas över att Per Strömberg reagerar mot statistik om fildelning. Det går liksom i linje med hans arbetsbeskrivning att invända mot allt som får fildelare och/eller fildelning att verka mindre hotfullt än branschen målat upp…

Fast den här gången blir det lite roligt, eftersom Per använder principen cum hoc, ergo propter hoc, för att få rapporten och i förlängningen Anna att framstå i dålig dager. Problemet med pers invändningar är att om man pekar på sådana klassiska principer, så bör man ha på fötterna. I annat fall framstår man bara som någon som gillar att dänga svåra uttryck i huvudet på motståndarna…

”Cum hoc, ergo propter hoc” är en invändning mot att dra kausala slutsatser på samvarianser i en uppsättning data. I all enkelhet som det klassiska felslutet att man blir sjuk av medicin, eftersom så många av de som äter medicin är sjuka.

Det Per påstår är alltså att rapporten, eller Anna utifrån rapporten, eller båda, försöker få det att framstå som att siffrorna innebär att mer fildelning skulle innebära större försäljning av musik. Så låt oss se vad rapporten säger.

Följande är hela det relevanta stycket, i övrigt har jag inte kunnat hitta annat än referenser, eller sammanfattande ord som inte säger något mer än följande (sid 24 i rapporten):

Betalar fildelarna för musik?
De mest aktiva fildelarna finns i åldrarna 16 till 25 år. Det är framförallt pojkar som fildelar. 69 procent bland pojkarna 16-15 år jämfört med 38 procent bland flickorna.
Frågan här gäller i vilken mån deras fildelning inverkar på deras vilja att också betala för musik?
Jämför vi fildelarna med de som inte fildelar finner vi att de inte finns någon skillnad i hur ofta de köper CD-skivor. Däremot är det en större andel av fildelarna som betalar per låt för nedladdning jämfört med de som ej fildelar. Det gäller både bland yngre 12-35 år (22% vs. 14%) och bland äldre 35-65 år (28% vs. 19%). Skillnaderna är statistiskt signifikanta.
F= 17 sign ,0001
Det är också vanligare bland både yngre och äldre fildelare att de prenumererar på musik jämfört med de som ej fildelar. Även här är skillnaderna signifikanta.
F=9 sign * ,01

Rapporten visar med statistisk signifikans att fildelare faktiskt betalar mer i gemen för musik än de som inte fildelar. Vad orsakerna är reds överhuvudtaget inte ut och det kan man med andra ord bara spekulera om — något som iofs är intressant, men inte nu och här.

Så vad sa då Anna om rapporten?

[Om Annie Lööf] Hon är inte bara bäst i klassen, hon är oinformerad också. De där otäcka fildelarna som hon absolut inte vill beblanda sig med är nämligen bäst av alla på att betala för musik på nätet. Hur många undersökningar som visar samma sak behövs innan politikerna ska börja lyssna, innan de tränger genom lobbyns rökridåer? I dag berättar P3 Nyheter om ännu en. Kommer den månne att vara droppen som får lobbyns lögnbägare att rinna över.

Det är klart att man anser branschen lögnaktig, när den i flera år försökt få det att framstå som att fildelare är gratisätare som inte vill betala för sig. Gissa om det svider att upptäcka att de faktiskt betalar mest av alla, oavsett orsak.

Det är med andra ord upp till läsaren att tolka om frågan genom statistiken blir besvarad eller inte. Vi kanske gör oss skyldiga till att tolka samvarians som orsakssamband, men vare sig rapporten eller Anna har än så länge gjort sig skyldiga på den punkten.

Per dänger med andra ord fina ord i huvudet på såväl Stiftelsen .SE och Anna Troberg, utan att ha täckning för endera — A Good Day’s Work, liksom…

Så för att avsluta med lite spekulation, så att Per får något mer att skriva om… Är det samvarians eller kausalitet? Min kvalificerade gissning är att det finns ett kausalt samband, men att det inte är riktigt så starkt som siffrorna får det att se ut.

Snarare tror jag det är så att fildelning och betalning hänger samman, eftersom den som konsumerar gärna stödjer det han eller hon gillar. Samtidigt är det så att de som är mest intresserade också tillhör de som fildelar mest, precis som Per själv gör gällande.

Faktum är att oavsett vad som är sant och oavsett proportionerna mellan möjliga förklaringar, så är en sak stensäker:

Branschen är bra korkad när man gör de som är mest intresserade, de som lyssnar, tittar, använder och betalar mest till sina fiender.

Försök hitta ett tankefel i det du Per!

Uppdatering: Per säger nu att han alls inte kritiserar .SE, utan ”bara” P3 och Anna. Jag ser inte att det skulle vara mer giltigt, men vill ändå påpeka att jag läst om det han skrev och får ge honom rätt i den saken.

Den 15-åring som stått åtalad för fildelning i Göteborgs tingsrätt har frikänts.  Två nämndemän var inte övertygade om hans uppsåt att dela med sig av filmer.  En nämndeman och domaren ville fälla. Således slutade omröstningen i rätten 2-2, och då vinner automatiskt den mening som är lindrigast för den åtalade.

Här ser vi ett lysande exempel på när nämndemannasystemet fungerar som det är tänkt. Dess syfte är att balansera den professionella domarens juridiska kunskaper med allmänt rättsmedvetande och bondförnuft.

Det betyder inte att nämndemännen kan tycka och känna hur de vill. Nämndemän svär samma domared som professionella domare. De är lika mycket som juristdomarna ålagda att döma efter svensk lag. Men de ska tillföra bedömningen andra perspektiv, än dem man får under en typisk juristutbildning. Vilket verkar vara precis vad som skett här.

Fast man ska väl inte ha för stora förhoppningar om att domen står sig i hovrätten.

”Det ska vara lätt att göra rätt!” är en förhållningsregel för de anställda på det företag jag arbetar på. Det kan handla om så enkla saker som att tydligt märka utrustning och kablar så att det blir självklart hur man ska koppla ihop dem. Eller hur komplicerade vi tillåter att våra olika system för rapporter och projektadministration att bli. Egentligen är det en självklar tanke; om det är svårt att göra fel och lätt att göra rätt, kommer vi oftare att göra rätt. Helt utan behov av kontrollsystem som belöningar och bestraffningar.

Ett litet tips till upphovsrättsindustrin: Gör det lätt att göra rätt. Det kan vara värt att pröva. För oss som gillar fri kultur men gärna betalar för oss, vore det en välsignelse.

Just nu är det nämligen så att det är svårt att göra rätt. Mina försök att se damfotboll från en pub i Edinburgh (som beskrivs i det länkade inlägget ovan) är bara ett av otaliga exempel på hur den som lever ett digitaliserat liv får allt svårare att tillfredsställa nyfikenhet, estetiska och kulturella behov utan att vara tvungen att göra fel.

För någon vecka sen greps jag av ett oförklarligt sug att se om Fight Club. Jag grävde fram min DVD som jag köpte när den släpptes för så där en tio år sedan och som sedan dess gett mig en ”Helena Bonham Carter”-fix, när jag behövt det. Skivan gick inte att spela i någon av den handfull av DVD-spelare som finns i hushållet. Inte i DVD:n vid TV:n, inte i den regionfria trucker-DVD som vi köpt för att spela svårspelade skivor, inte i någon av dataspelskonsollerna, inte i någon av datorerna i huset. Ni förstår. Skivan är tydligen kaputt finito, det är helt enkelt en X-DVD. Som rest för att möta sin skapare. Såvitt jag vet finns det ingen laglig tjänst som löser det problem jag härmed ställs inför. Jag har inte bara betalat för att ha Fight Club i bokhyllan, utan förväntar mig möjligheten att se den när andan faller på. Om jag inte vill köpa en ny DVD eller en coolare nyare utgåva på Blu-Ray eller lyckas hitta en legal nedtankningstjänst som fungerar och inte driver mig till vansinne med antipiratpropaganda – så återstår ett enklare mer praktiskt alternativ. The Pirate Bay.

Jag har en kompis som fick problem med sin Windows-installation. Av någon anledning har Microsofts servrar som håller rätt på att en installation av Windows har en laglig licens fått för sig att min kompis inte har köpt den licens som hon har köpt. Det skapar som ni förstår en hel del problem. Till exempel går det inte att installera nödvändiga uppgraderingar. Visst kan man i detta läge lägga ner den tid det tar att diskutera saken med Microsofts help desk. Det är till och med möjligt att de kan hjälpa till och lösa problemet. Ett snabbare och enklare sätt att få till en fungerande Windows-installation är nog ändå att ladda ner än piratkopia. Till exempel från The Pirate Bay.

Jag följer en hel del teveserier. En av mina favoriter är TopGear – bilprogrammet med Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May. Det reprissänds ganska frekvent på BBC Knowledge och om man la ned en hel del tid med att försöka förstå tablån, programmera sin TiVo och sortera bland de inspelade programmen skulle man nog snart ha en samling av gamla säsonger att njuta av i väntan på nya avsnitt. Helt lagligt. För att undvika allt detta arbete skulle man ju förstås kunna tänka sig att betala för DVD:er eller streamning av tidigare säsonger. De finns också att köpa, men inte alla. För vissa av seriens säsonger har det bara getts ut någon slags ”best-of”-sammanställning på DVD. På Amazon Instant Video kan man hitta några säsonger. Men det enklaste sättet att lösa mitt problem är återigen The Pirate Bay.

Jag kunde fortsätta rada upp exempel. De flesta jag känner kan fortsätta att rada upp självupplevda exempel på att det är svårt att göra rätt.

Upphovsrättsindustrin verkar inte riktigt förstå att om de har ett problem är det just detta. Att med DRM-skydd, med försök att låsa in kulturen i plastskivor, med fördröjda releasedatum i olika delar av världen, med undermåliga och onödigt krångliga betaltjänster, med obegripliga begränsningar i vad som erbjuds och hur länge … Med alla dessa inskränkningar som gör det svårt att göra rätt och lättare att få tag på det man vill ha eller behöver på illegitim väg gräver de sin egen grav.

Istället står de i startgroparna för att, med statsministerns ord, jaga en hel ungdomsgeneration. I dagarna väcker det knappt någon uppmärksamhet att en 15-åring är på väg att lagföras för att ha tillgängliggjort ett trettiotal filmer. GP skriver en kort notis. Några få bloggare kommenterar. Invid GP:s artikel kan man svara på frågan om man laddar hem olagligt på nätet. En förkrossande majoritet svarar ja. Upphovsrättsorganisationer drar 15-åringar inför rätta, samtidigt som en allt större del av deras kunder överger dem till förmån för modernare, effektivare men framförallt enklare distributionsvägar för kultur. Och ändå tycks lösningen vara så enkel.

Det ska vara lätt att göra rätt!

Så var då del två av rättscirkusen kring The Pirate Bay över. Även denna gång blev det en fällande dom. Det är egentligen inte något att förvånas över, även om det gör mig oerhört trött. Det finns ett grundläggande fel i resonemangen kring målet, ett som handlar om hur man värderar saker mot varandra och drar så kallat objektiva slutsatser utifrån dessa värderingar.

När jag läste tingsrättens dom för ett och ett halvt år sedan, upplevde jag att det fanns ett logiskt hopp i resonemangen. Ett hopp som bara kunde förklaras med en form av förförståelse där man helt enkelt förutsatte det som borde varit en av slutledningarna. Hovrätten har verkligen försökt att vara mer noggranna, men tyvärr lyser samma grundproblem igenom ändå. Detta är naturligtvis bara ett problem med domen, men jag tänker koncentrera mig på detta problem den här gången. Det finns säkert anledning att komma tillbaka till andra problemområden senare.

Legitimitet

Det handlar om sajtens grundläggande legitimitet, ett resonemang de själva på efterföljande presskonferenser erkänt är komplexa. De har då förklarat att det är en avvägning som gör att till exempel Google är legitimt medan The Pirate Bay inte är det. När jag först skumläste igenom domen, fanns det rätt många detaljer jag kände att jag ville skriva om, men när jag sedan läste den en gång till noggrannare, så fastnade jag på sidan 25. Där börjar hovrätten med att göra ett mycket rimligt konstaterande:

Hovrätten har därför att utgå från att en icke försumbar del av de torrentfiler som lagts in i TPB:s databas hänvisat till verk som upphovsmännen själva velat sprida på detta sätt.

och en precisering av grundfrågan:

Frågan är om deras legitima intresse av en distributionskanal för sina alster och användarnas i dessa fall lika godtagbara intresse av att enkelt och kostnadsfritt konsumera kultur och underhållning väger så tungt att det, vid en sammanvägning av de värden som gör sig gällande och de risker som förelegat, framstår som rimligt att inte betrakta tillhandahållandet av tjänsten som straffbart.

Så man konstaterar att en stor del av innehållet är fullt legitimt och att frågan är om detta innebär att också tjänsten måste ses som legitim? Det är precis detta som är grunden för hela målet, för besvarar man den frågan med ja så blir det oerhört svårt att komma med en fällande dom som målet nu är utformat. Åklagare och målsägandebiträden har hela tiden förutsatt att tjänsten som sådan är olaglig och att man därför kan döma enbart på mängden inblandning i skapandet och driften av sajten.

Hovrätten konstaterar helt riktigt att sajten fyller en legitim funktion som distributionskanal. Här fanns en uppenbar och viktig möjlighet att föra ett värdefullt och intressant resonemang om hur sådana saker skall bedömas och varför, men istället lämnar man det utan vidare kommentar och går direkt över till ett kvantifieringsresonemang.

Hovrätten gör det helt enkelt till en enkel storleksekvation, där man konstaterar att det enligt vittnesmål fanns ”kopiösa mängder” skyddade verk, men lika många legitima sådana. Så resonerar man sig fram till att oavsett att det finns minst lika många legitima verk utlagda, så var användarnas dominerande aktivitet att dela skyddade verk med varandra.

Så man besvarar sin egen fråga med:

I denna del har användarnas agerande inneburit angrepp på grundläggande värden i vår rättskultur (jfr 2 kap. 19 § regeringsformen). Några försiktighetsåtgärder vidtogs inte och torrentfiler som hänvisade till skyddade verk togs inte bort ens efter påpekanden och varningar. Vid en avvägning mellan det socialt adekvata intresset av att tillhandahålla en tjänst för fildelning av legalt utlagt material och den helt uppenbara risken för att verksamheten i massiv omfattning skulle leda till intrång i upphovsmännens grundlagsskyddade rättigheter, finner hovrätten att ansvarsfrihet på grund av oskrivna undantagsregler om social adekvans och bristande gärningsculpa inte kan komma i fråga.

Att tillhandahålla fildelningstjänsten måste därför objektivt sett anses utgöra ett straffbart främjande av upphovsrättsbrotten.

Det här är det absolut avgörande resonemanget i hela domen.

Hovrätten påstår att The Pirate Bay som tjänst objektivt sett måste anses utgöra ett straffbart främjande av brott. Alltså objektivt sett straffbart. Men har man verkligen täckning för det?

Jag spaltar upp:

• Det fanns minst lika många legitima som skyddade verk,
• det fyllde ett legitimt behov för upphovsmän och användare,
• delning av skyddade verk dominerade aktiviteten på sajten,
• det innebär ett angrepp mot grundläggande värden i vår rättskultur,
• inga försiktighetsåtgärder vidtogs, samt
• påpekanden och varningar ignorerades.

Till den listan vill jag lägga ett par saker som hovrätten inte fick med i resonemanget:

• Avsaknaden av censur var såväl explicit uttalad som implicit inbakad i sajtens underliggande förutsättningar,
• användarnas tillit till sajten har en absolut samvarians med under vilka förutsättningar administratörer lägger sig i innehållet,
• ansvaret för innehållet i de filer som delades ut ansågs helt ligga på den som delade ut filerna, dessa låg trots allt aldrig på The Pirate Bay,
• utöver delning av legitima verk, delades även information som hade svårt att hitta andra forum på grund av politisk censur och andra liknande fenomen.

Så vi pratar om en sajt där man kan dela information oavsett känslighet, vilket är en stor del av deras existensberättigande. Man försökte att bete sig enligt ”mere conduit”-principen, där man bara bryr sig om tjänsten, inte innehållet. Därför var det också viktigt för åklagaren att poängtera att man ändå tog bort vissa torrentar — han försökte visa att man inte alls förhöll sig neutral till innehållet.

Det enda som togs bort var torrentar där innehållet inte motsvarade beskrivningen, eller inaktuella torrentar, vilket är ren hygien. Dessutom anmälde man innehåll som per se alltid är olagligt – till exempel barnpornografi – och där var man beredd att samarbeta med rättsväsendet. Det är en slags kompromiss, men en ganska rimlig sådan där bedömningen görs av kompetent tredje part utan egenintresse. Övervägande delen av det som ändå togs bort sköttes dessutom automatiserat, inte genom manuell handpåläggning. Med miljontals torrentar i databasen skulle handpåläggning i någon organiserad omfattning vara helt orimlig utan en lika omöjlig personalstyrka.

Så försiktighetsåtgärderna som ”borde” tagits kokar alltså ner till att bete sig som YouTube. Att omedelbart vika ner sig och till och med utan kontroll eller lagligt stöd ta bort material — som till exempel filminspelningar av en baby som dansar till en låt på en bergsprängare. Upphovsrättskontrollanterna blir helt enkelt galna om någon ber dem sitta och snurra på sin tumme.

Ändå är det precis sådana tjänster vi behöver om vi inte i längden skall göra om Internet till kabel-TV. Vi behöver platser där vi kan dela information med varandra utan att någon står med pekpinnen och kontrollerar att informationen är ”godkänd”.

Hovrätten visar alltså genom sitt sätt att kvantitativt väga intresset för delningen av skyddade verk mot tjänstens struktur och betydelse mot varandra, att man inte alls är ”objektiva” utan att ”samhällsnyttan” i ett instrument för fri informationsdelning väger fjäderlätt i jämförelse med upphovsrättsbrotten. Det kan tyckas att det är korrekt, givet upphovsrättslagens relativa prominens i lagboken. Men vi har satt egenintressena som kontrollanter, och det fungerar inte i längden.

Samhällsnytta och omöjligheter

Jag vill påstå att man inte förstått problemet:

1. Det finns behov av att vi fritt och anonymt skall kunna dela information med varandra, det är positivt för demokratin.
2. Skall man skapa en tjänst för fri digital informationsdelning, så måste eventuella hinder vara minimala, fullständigt logiska, förutsägbara och komma i spel endast efter noggrann kontroll.
3. Utan förhandsgodkännande eller annan manuell kontroll, så kommer alltid olagligt eller skyddat material att ingå i utbudet av information.
4. Så länge skyddad information är av allmänintresse kommer det generera stor aktivitet, vilket inte säger något om tjänstens värde eller legitimitet.
5. Det rimligaste är därför att låta var och en ta fullt legalt ansvar för den information de själva delar ut, det är då upp till rättsväsendet att beivra de fall som är uppenbara lagbrott utan att tjänstens administratörer måste lägga sig i innehållet.
6. Den som har klagomål att framföra bör därför göra det till den som har delat ut viss information, eller till lagförande myndighet som kan utreda intrånget.

Med det resonemang hovrätten för går det med andra ord inte att skapa en tjänst för fri informationsdelning. Man kommer i läget att valet står mellan orimliga kostnader, orimliga begränsningar eller något däremellan. Man får antingen göra avkall på friheten eller göra det så dyrt att använda att ingen vill.

Men det är inte hovrättens sak att fatta beslut som omöjliggör informationsdelning fri från censur eller annan kontroll. Det är inte acceptabelt utanför nätet och bör därför inte heller vara det på nätet. Man kommer undan frågeställningen helt enkelt genom att inte överhuvudtaget ta i de aspekterna av frågan. Resonemangen om legitimitet och samhällsnytta saknar djup och konsekvensanalys, vilket jag tycker är att komma väl billigt undan.

Som domen ser ut just nu, så anser jag att den är samhällsfarlig. Inte för att den dömer The Pirate Bay-grabbarna, utan för att den sätter ansvaret för innehållet inte hos den som delar med sig av information utan den som äger tjänsten där kontakten tas.

Jag är tyvärr inte förvånad, för sådan ser verkligheten ut varje gång samhället genomgår en snabb utveckling.

När stora förändringar sker, så uppstår ibland helt slumpmässigt ett slagfält som för ena sidan symboliserar allt det onda, medan den för den andra sidan till varje pris måste försvaras.

The Pirate Bay kan på många sätt ses som det symboliska slagfältet för fildelningen. Tror man något annat är det bara att titta på hur rättegången mot deras före detta oppar gått till. Vilka som finns på plats, demagogiken, jävfrågorna, skadeståndsanspråken och domarna. Allt visar hur viktigt detta symboliska slag blivit för de som vill stoppa tillbaka fågelungen i ägget.

The Pirate Bay själva ger moteld helt enkelt genom att de inte viker sig. Den kaxiga attityden i kombination med deras hydraliknande/fågel fenix-liknande egenskap att inte låta sig räknas ut när någon skickar en uppercut deras väg har gjort att de blivit fildelningens långfinger mot överheten.

Egentligen är det inte alls så att fildelningen skulle dö om The Pirate Bay försvann för alltid i denna minut. Kloner skulle uppstå på nolltid och med stor säkerhet skulle någon ganska snart hitta en form och metod som är ännu svårare att komma åt. Fildelningen uppstod inte med The Pirate Bay och den försvinner inte den dag The Pirate Bay tackar för sig.

Men just i detta nu, så är de den självklara kanalen att publicera i. Oavsett om det handlar om att vi vill dela med oss av prylar upphovsrättslobbyisterna inte tycker vi får, eller om det handlar om att vi är artister som inte längre vill sitta fast i deras skruvstäd — så är det en naturlig kanal för kultur. Om vi är politiska dissidenter som vill publicera material vår regering inte vill att folk skall kunna läsa, eller om vi sitter på offentliga handlingar som vi tycker borde vara verkligt offentliga, snarare än inlåsta i något kabinett någonstans, så är det en naturlig kanal att få materialet sett av andra. Det är VI som styr vad som finns där, inte The Pirate Bays moderatorer eller oppar — och det är vi som styr vad som faktiskt syns mest.

Piratpartiet tycker det är fint att dela med sig. Sharing is Caring är ett av våra slagord. Vi tycker det skall vara så, att du och jag och min kusin och hennes hund (nåja) skall kunna dela med sig. Därför är vi beredda att skydda The Pirate Bay inte bara med ord utan i handling.

Jag äger ett stort antal föremål med olika stor kapacitet att lagra digital data. Uttjänta mobiltelefoner, MP3-spelare, hårddiskar, USB-minnen. Minneskort av diverse olika standards som passade till kameror eller telefoner jag än gång hade. Gamla utbytta maskiner med hårddiskar i som till exempel spelkonsoler och kabeltevebox och dvdspelare med inspelningsfunktion.

Jag äger också ett antal datorer med hårddiskar – många av dem skrotade och utbytta mot nyare.

Numera använder jag i princip bara minnesutrymmet i ett fåtal av dessa. De flesta USB-stickorna, minneskorten, MP3-spelarna och hårddiskarna rymmer så fjantigt lite att de inte tjänar något till att använda dem. Jag letade igenom mina lådor när jag tömde mitt kontor för någon vecka sen och hittade USB-minnen med 128, 256, 512 megabyte, 1, 2, 4 gigabyte – nyttan med dem är oklar, när man har en tumnagelstor pryl som rymmer 16 på nyckelringen, en telefon som rymmer 32 och en molnlagring som man i stort sett alltid kan nå med 60 gigabyte och en NAS på nätverket hemma med en terrabyte lagringsutrymme som också går att nå över nätet.

Detta kan tjäna som exempel för att utvecklingen går fort, rasande fort och att vårt beteende ändras med den.

Nu har några av de teknikfientliga bonnlurkarna i upphovsrättsmaffian (ni vet de där organisationerna som sköter fotarbetet åt Sony och de andra multinationella jättarna som det är så synd om) plötsligt upptäckt detta förändrade beteende. Copyswede är en organisation som fördelar intäkterna från privatkopieringsavgiften (den lagstadgade avgiften på lagringsmedia som ska gå till upphovrättsinnehavare). Den är en ersättning för vårt privata kopierande av film och musik. De har nu upptäckt att smidigare och bättre tekniska lösningar håller på att ersätta den gamla plastteknologin som deras affärsidé hänger på. Kort sagt, vi köper för lite skrivbara digitala lagringsmedia.

100 miljoner kronor har de stackars upphovsmännen förlorat säger deras stridbara företrädare på Copyswede. Våra fantastiska källkontrollerande och sakligt granskande mediala jättar basunerar ut detta budskap till allmänheten. Jag antar att vi alla ska skämmas och börja skicka pengar till de stackars upphovsmännen.

Fast det behöver vi inte. De kommer ju som vanligt få hjälp av sina kompisar lagstiftarna:

- Vi får förmodligen be om hjälp av lagstiftaren och vi har redan stött på justitiedepartementet i den här frågan. Och vi hoppas på en reaktion framåt hösten, säger Åkerlind (VD för Copysewede).

Nu finns det ju andra nyhetskällor än de stora dagstidningarna. Och bland dem finns det människor från hela det politiska spektrumet som har en bättre förståelse för ny teknologi, för nya digitala beteenden och för vad som är rimligt än journalisterna på DN och SvD. Skribenter som förstår att det gått för långt när särintressen kan beställa lagar av justitiedepartementet.

Om Alfons Karabuda och andra kulturskapare undrar över var Piratpartiets kritik mot upphovsrätten kommer ifrån, så kan jag berätta att det är just denna typ av helt orättfärdiga anspråk från en industri som vägrar följa med sin tid som är grunden för vår kritik av upphovsrätten. Det skulle vara intressant att se några kulturskapare som kom ut och höll med om att det är ohållbart det som upphovsrättsmaffian håller på med. Att det inte finns någon generell rätt att få betalt bara för att det står upphovsman på visitkortet.

Det är orimligt att argumentera utifrån att man förlorar pengar man aldrig haft. Det är orimligt att vissa kulturskapare betalar skatt för att lagra sina verk som går till helt andra upphovsmän. Det är orimligt att jag ska betala till upphovsmännen för allt det elektronikskrot som samlar i min källare!

Snälla använd riksdagsvalet i höst till att ge oss politiker som inte bara verkställer beställningar från upphovsrättsmaffian. Rösta på Piratpartiet!

I PC för alla får man idag råd om hur man kan spärra sitt trådlösa nätverk för tjuvsurfning och hur man på olika operativsystem kan spärra så att barnen inte kan fulsurfa (fildela etc). (Tack Jan-Olof för tipset.)

Kunskap är alltid bra! Så en eloge till tidningen för att den sprider kunskap om hur man styr över nätåtkomsten på sitt W-LAN och i sin dator.

Men varför alltid denna tråkigt räddhågsna, internet och fildelningsfientliga vinkel? Varför ska vi alltid ”tänka på barnen”?

Dina barns surfvanor hanterar du bäst genom att själv vara aktiv på nätet så att du vet vad som händer där, vad man kan göra och vad som kan vara olämpligt. Med den kunskapen i bagaget går det att tala med barnen om deras vanor på nätet. Om du går in i ett samtal med några i din yngre generationen med utgångspunkten att fildelning är något som till varje pris måste stoppas – då är du som artikeln uttrycker det (fast i ett annat sammanhang) rökt.

Vi föräldrar måste inse att vi är i ett kunskapsunderläge gentemot barnen när det gäller nätvanor och att det inte bara är en dålig sak. Nätet hotar inte bara våra barn – det frigör dem, ger dem kunskap, kontakter och makt som vi inte hade tillgång till. Fildelning ger dem inte bara möjligheten att gratis spela det senaste spelet. Fildelning ger dem möjligheter att tillsammans skapa och utveckla musik, film, dataprogram med mera – fantasin sätter gränsen. Fildelning ger dem möjligheten att dela kultur och kunskaper med hela världen. Fildelning ger de begåvade möjligheten att sprida sina alster utan att bli slavar under en urtidsödleindustri utan mänskliga drag.

När ska mänskligheten lära sig att det inte är vapnet/verktyget som gör boven. Hotet kommer inte från internet. Det kommer från vad människor använder det till.

Nu uttalar sig Martin Rolinski i BWO  om The Pirate Bay igen:

Men han uppmanar också revoltörerna under Pirate Bays flagga att ”snyta sig och gå vidare”.

– Revolutionen känns inte spännande längre. Pirate Bay har ju också själva tänkt om till viss del. Nu handlar det om att folk ska ha nytta av fildelningen. Den yngre generationen vet inte ens vad det innebär att ’bränna skivor’.

Att Rolinski själv haft nytta av fildelningen går att läsa i ett gammalt livbåtsinlägg. För ett år sen låg det ett rippat TV4-inslag på BWO:s Facebookprofil. Upphovsmannen till rippen var den välkända ripparen och fildelaren Rosamannen. Nu är det nedtaget från Facebook. Kanske fick BWO dåligt samvete mot upphovsmännen på TV4. Skärmdumpen finns kvar i alla fall.

Rolinski borde ta sina egna erfarenheter av att ha nytta av rippat, kopierat och fildelat material på allvar. Istället har han liksom många andra fastnat i Spotify-mantrat:

Tjänster som Spotify har fått upp ögonen på folk för vad fildelning egentligen står, att det inte är piratkopiering. Folk börjar se vilka tjänster fildelning kan leda till och tycker att det är okej att betala. För ett par luncher per månad, kan vi snart få tillgång till alla musik som har gjort, få alla filmer och böcker du vill ha, när och var du vill.

Men fildelning handlar inte bara om att för en rimlig kostnad och utan krångel kunna få tillgång till kultur. Det handlar om ett nytt sätt att se på kultur. En utjämning av den konstruerade avgrunden mellan orginalskapare och imitatörer. All kultur är kopiering. Alla kulturutövare står på axlarna av sina föregångare.

Den videosnutt från TV4 som BWO la på sin Facebookprofil hade många upphovsmän. En av dem var Rosamannen. Andra står att finna bland fotografer, producenter m fl på TV4. Ytterligare andra är BWO själva och de kreatörer de eventuellt tagit hjälp av för att producera låten Right Here Right Now och utforma sin show. Vad vi behöver är en diskussion om vilken lagstiftning och vilka avtal som är rimliga här. Vilkas av dessa kreatörer ska ha kontroll över verket? Vilka ska ha rätt till ersättning? Vilka ska ha rätt till attribution?

Detta löser inte Spotify eller någon annan aldrig så finurlig betaltjänst. Detta löses bara genom en ordentlig diskussion om spelreglerna följt av politiska beslut. Fildelningsdebatten är inte död förrän vi har en modern upphovsrättslagstiftning. En sådan vill vi i Piratpartiet medverka till. Tyvärr verkar inte Martin Rolinski vilja delta.

EDIT: Har rättat ett genomgående stavfel av huvudpersonens namn – ytterst pinsamt och fullkomligt oförklarligt hjärnsläpp. Ber om ursäkt för det.